Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050926 (Lix=37)
Ibland händer det en recensent märkliga saker. Inte alls ofta, men just därför så märkligt. Samtalet tar slut. Boken slutar tala till mig. Vad är det som händer?
Det är inte vare sig ett ointressant eller okänt ämne. Vetenskapshistorisk litteratur är känt territorium för mig. Inte heller är författaren okänd; jag har läst ett flertal böcker av honom. Så vad är det?
Det är inte en överdrift att påstå att James Gleick är en av världens allra mest välrenommerade och kända författare inom området populärvetenskap. Han blev världsberömd med boken Kaos 1987, som handlar om den nya, tvärvetenskapliga inriktning som kallas kaosteori. Entropi, fjärilseffekten, Mandelbrots fraktaler – jag slukade boken.
Med hans senaste bok Isaac Newton (Historiska media) är det annorlunda. Mättnadskänsla, snarare än glupande aptit, infinner sig. Ändå är det en bok som hyllats i USA och nominerades till Pulitzerpriset 2003. Vad är det med mig? Varför jublar jag inte?
Mättnadskänslan infann sig redan vid Gleicks förra bok Fortare – nästan allt accelererar. Där var Gleick mycket mindre vetenskapsjournalist och mycket mer en samhällsiakttagare. Men det är inte beteendevetenskap, utan naturvetenskap, som är Gleicks hemmaplan. Därför upplevde jag den boken ytlig och nästan populistisk, i någon mening.
Newton då? Då är ju Gleick tillbaka i naturvetenskapen och dess revolutions höjdpunkt, vilket borde borga för kvalitet. Men det är väldigt mycket en biografi och ganska lite vetenskap. Om Newton som solitär särling, om hans oförmåga att samtala med sina kritiker, om hans religiösa grubblerier, om hans dragning åt alkemin och så vidare.
Den vetenskapliga revolutionen hisnar inte i Gleicks tappning – som kaosteorin gjorde i hans genombrottsbok. Ändå var Newtons fysik så oändligt mycket mer betydelsefull för vetenskapen, människan och samhället än någonsin kaosteorin kommer att bli.
Och om inte Gleick hisnar, varför ska då jag hisna?
Däri kan en del av svaret finnas till min märkliga reaktion till denna bok. Gleick berättar liksom frånvarande, liksom med vänster hand, med en hög lägstanivå som det anstår ett proffs.
Detta är som sagt inte en recension. Att mitt förhållande till James Gleick och boken om Newton är knepigt innebär inte att den saknar kvaliteter. Det är bara det att jag inte förmår mig formulera dem.
Jag fortsätter fundera på orsaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar