Maskeringsförbud – ja eller nej? Ett synligt ansikte är en fråga om moral

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030124

Göteborgskommittén föreslår i sitt aktuella betänkande ett maskeringsförbud för demonstranter. Är det ett bra förslag?

Nej, kan man med fog hävda: staten ska inte bestämma min klädsel när jag utövar min rättighet som medborgare att demonstrera. Ja, hävdar jag med viss emfas: ett synligt ansikte är grunden för ett moraliskt förhållningssätt mellan människor.

I boken Postmodern etik undersöker Zygmunt Bauman, med utgångspunkt i Emmanuel Levinas moralfilosofi, ansiktets betydelse för moralen. Den Andre – medmänniskan, ens nästa – är i relationen till mig grunden för min moral. Att vara moralisk är att ta ansvar för den Andre, redan innan den Andre har uttalat något behov. Men den Andre har ingen makt över mig. Jag avgör ensam ansvaret.

Jag finns alltså till för den Andre. Det är ett obegränsat ansvar. Den Andre är dock inte personen – utan ansiktet. En person; härlett från begreppet persona som betyder mask, den mask som bärs för att beteckna en roll. Ansiktet; en auktoritet. ”Ansiktet är inget våld. Det är en auktoritet. Auktoritet är ofta utan våld”, skriver Bauman.

Denna moraliska hållning är som en smekning på den Andres kind. Ett maskerat ansikte blir inte smekt. Ett maskerat ansikte tillåts inte smeka den Andres kind. Jag ingår ingen moralisk förening med ett maskerat ansikte. Förslaget om maskeringsförbud för demonstranter kan alltså tolkas som ett moraliskt gott förslag. Men förslaget är otillräckligt. Avkrävs demonstranten ett ansikte måste den som ställer kravet avkrävas en motprestation.

Den som ställer kravet är samhället, uttryckt i en offentlig utredning. När den moraliska föreningen mellan mig och den Andre växer i omfång, skapas den Tredje: samhället, en grupp, en enhet som är större än summan av sina delar. Den Andre och den Tredje skiljer sig från varandra. Den väsentliga skillnaden är att den Tredje inte har något ansikte, utan flera masker. Klasser och grupperingar av masker, stereotyper, funktioner, roller, konkreta uniformer. Masker är inte lika pålitliga som ansikten. Men i min relation till den Tredje måste jag ändå kunna lita på maskerna. Jag har inget val.

Därav följer att om den Tredje – samhället – kräver en demaskering av den Andre – demonstranten – är det moraliskt rimligt att kräva att den Tredje agerar så att tillit möjliggörs. Identifierbara poliser, en polisledning som inte döljer sina intentioner och som tar ansvar för sina brister, en säkerhetstjänst som öppet deklarerar sina föreställningar om vad som är samhällsfarligt, bättre insyn i olika registrerings- och övervakningsprocesser av enskilda människor, ja, mycket kan göras för att tilliten till den Tredjes olika masker ska kunna öka.

Det är graden av tillit till den Tredje som avgör om demonstranter maskerar sig. Och därmed omfattningen av våld vid demonstrationer. Ansiktet är som sagt inget våld.