Ekot av en soluppgång

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 040105

Johan Asplund
Hur låter åskan? Ett förstudium till en vetenskapsteori
Korpen

Hur låter åskan? Om den som frågar vill höra hur åskan låter, vore det bara att invänta åska och lyssna, eller mer effektivt, att spela upp ett inspelat åskljud.
     Tänk dig i stället att det är ett helt annat svar den som frågar vill ha. Frågaren vill inte höra hur åskan låter, utan vill veta hur åskan låter. Det är en helt annan fråga. Bägge är kunskapsfrågor, men förutsätter olika idéer om kunskap och hur kunskap genereras.
     I sin för året tredje (!) essäbok, Hur låter åskan? (Korpen), undersöker socialpsykologen Johan Asplund frågan om hur kunskap genereras som inte är avbildande till sin karaktär.
     Om kunskap inte bygger på avbildning, likt en kameras fotografi av verkligheten, vad bygger den på då? Asplunds tes är att vi skapar simulacra som är både är lik och olik det fenomen vi vill veta mer om.
     Ett simulacrum är en avbild utan att vara en avbild. Det ska ge upphov till upplevelse av både likhet och olikhet till det avbildade. Simulacrat ska även vara sinnligt; om X är ett simulacrum för Y så kan både X och Y förnimmas med minst ett av våra sinnen. Därför är simulacrat inte en metafor (som ju enbart existerar i språket).
     Denna speciella kunskapssträvan ”handlar om att finna den rätta arten och graden av likhet. Är likheten alltför ringa eller obefintlig har ingen kunskap ernåtts; är likheten alltför stor bekräftas bara existerande kunskap”, skriver Asplund.
     Han tar ett steg längre i sitt förstudium till vetenskapsteori genom att ställa frågan: Hur låter soluppgången? Det kan i förstone låta som en ren nonsensfråga. Mot bakgrund av idén om simulacra ter den sig rimligare.
     Jean Sibelius verk Nattlig ritt och soluppgång blir svaret på frågan. Ett konstverk, ett simulacra, som inte är en avbild av soluppgångens ljud (något sådant finns inte), men som enligt Asplund ger kunskap om soluppgångens ljud. Och kunskap om människans förhållande till världen i övrigt; företeelsen ”hörbar soluppgång” blir begriplig.
     Konst, i detta fall ett musikstycke, är därmed inte enbart estetisk utan även epistemisk – utöver skönhet innehåller konst också kunskap om människan och världen. Helt i filosofen Hans-Georg Gadamers anda.
     Hela detta typiskt Asplundska resonemang, prövande till sin karaktär, stringent och sparsmakat till sin form, leder självfallet någonvart. Hans tes är att den vetenskap som avgränsar vetenskaplig kunskap vid det som kan avbildas, är en vetenskap med alltför snäva gränser.
     En typisk utsaga med en blandning av torr humor och djup insikt är följande: ”Jag säger självfallet inte att ’subjektivitet’ vore att föredra framför ’objektivitet’ eller någonting annat lika dumt; jag säger att det som framläggs på försök och låter sig korrigeras är att föredra framför det oförbätterliga.”
     Vad är det egentligen han självfallet inte säger? Ett kriterium för ”objektiv” kunskap är väl oförbätterlighet? (Även om kriteriet brukar formuleras annorlunda.)
     Asplund menar att riktig, kvalificerad kunskap genereras mellan det som faktiskt är och det som är möjligt. Mellan avbildningen och simulacrat. Den rena, ”objektiva” avbildningen bekräftar världen, medan simulacrat, det skapade, visar en möjlig värld.
     Däremellan kan vi skapa värdefull kunskap genom att utforska vad som utgör gränserna för meningsfulla utsagor om tillvaron.
     Ofta finner vi sådan kunskap i gränslandet mellan vetenskap och konst. Men Johan Asplund skulle slå mig på fingrarna för den tesen. Boken Hur låter åskan? syftar nämligen ytterst till att lösa upp denna gräns.
     För att utöka det mänskliga vetandet utgör gränsen en belastning.