Om tro som vetande

Roland Poirier Martinsson
Sånt är livet
Norstedts

Om hans förra bok, Russels kalkon, var en skarp och roligt skriven bok om vetenskapens gränser, är Roland Poirier Martinssons senaste bok, Sånt är livet (Norstedts) grumligare i sin avsikt. Här är det inte primärt vad vi kan veta som är målet, utan frågan om livets uppkomst.
     Som doktor i teoretisk filosofi och ledarskribent på SvD, liksom aldrig hymlande med sin starka katolska tro eller sin djupkonservativa politiska position, intar han en tydlig plattform. Se även hans texter på bloggen.
     Frågan för boken är varför vi ännu inte vet hur livet på jorden en gång uppstod. Många historiska hypoteser och teorier passerar revy – antikens idéer, uralstring, big bang, havsdjupen, andra solsystem, evolutionsteorin, självklart. Ingen visar sig ha hållit streck. Darwin ger svar på livets utveckling, inte dess uppkomst.
     Det fascinerar Martinsson.

Frågan är varför. Frågan om livets uppkomst tillhör de enkla frågorna; extremt lätta att ställa, men extremt svåra att besvara. Att vi ännu inte har denna kunskap är inte så märkligt med tanke på hur mycket annat vi inte vet. Cancerns gåta. Hjärnans funktionalitet. Varför förvånas över det?
     Därför att när till och med den teoretiske filosofen förvånas, finns det utrymme för förklaringsmodeller bortom vetenskapen. Det är min tolkning.
     Med skicklig formuleringskonst rör sig Martinsson mot religionen och dess svar på livets uppkomst. Med skicklighet avser jag att inte hamna i fällan att göra tydliga påståenden, men hela tiden flörta med kreationisterna och deras populärbegrepp intelligent design.
     Den kristna högern får här en bok som med bara lite lätt vinkling blir ett utmärkt redskap för att kräva likställdhet mellan bibelns skapelseberättelse och evolutionsteorin.
     Flörtandet inleds med att tona ner schismen mellan katolska kyrkan och vetenskapen, såsom den uttrycktes av Giordano Bruno och Galilei. Att Bruno brändes på bål och Galilei gavs husarrest hade inget med dessas vetenskapliga påståenden att göra, menar Martinsson.
     Inte så flörtigt? Mer kommer. Att darwinismen saknar empirisk grund är en flört. Han hävdar också att när flera funktioner i något levande samverkar för ett högre syfte, tyder det på någons medvetna styrning av utvecklingen. Vilket är kärnan inom området intelligent design. Han prognostiserar spekulativt, dessutom, att vetenskapen kommer att överge frågan om livets uppkomst till religionen.
     Världen, påstår han, är misstänkt lik en skapelse, och en skapare måste väl ha en tanke med sitt verk? Och med sina speciella glasögon läser han vissa vetenskapliga texter och finner stöd för bibelns skapelseberättelse. Men här vill han ändå visa sig från sin teoretiska filosofsida: att universum skulle vara förutbestämt av en skapare tycker Martinsson inte behöver vara ett argument mot det vetenskapliga projektet.
     Vetenskapen och religionen borde ta varandra i hand, tycks han vilja säga. Men den som säger det, säger också att vi bör upplösa skillnaden mellan vetande och tro.

Att vetenskapen, trots många försök, inte har svaret på frågornas fråga, gör kreationister gärna till argument för att skapelseberättelsen är sann. Det är emellertid rent nys.
     Att vetenskapliga teorier inte visar sig hålla, är aldrig ett argument för att en trosföreställning är sann.
     Det är denna skiljelinje Martinsson på ett subtilt sätt önskar avlägsna. På så sätt ger han mörkmännen visst understöd.