Bengt Kristensson Uggla
Slaget om verkligheten
Symposium
Genom att väva in olika kunskapsfält, kan författare måla en rik bild av ett ämne med breda penseldrag – och få färgen att täcka. Bengt Kristensson Uggla, docent i tros- och livsåskådningsvetenskap, vill med sin senaste bok Slaget om verkligheten (Symposium) sälla sig till denna skara.
Här beskrivs ingående – utan att bli omständligt – den förändrade status verkligheten fått de senaste decennierna. Förutsättningarna för att objektivt och sant beskriva verkligheten har kommit i gungning. Det är i huvudsak på två områden verkligheten gungar: vetenskapen och språket.
Tvivel hyses på vetenskapens förmåga att lösa samtidens stora problem, som exempelvis miljöförstöringen, massfattigdomen, meningslösheten och arbetslösheten. Det har uppstått en klyfta mellan vetenskapens anspråk och vad vetenskapen verkar kunna uträtta – trots dess framgångar.
Den enda rätta Metoden är inte längre någon garant för Sanning. Sanning uppfattas allt mer som ett resultat av tolkningar, vilket gör verkligheten mångtydig. Skillnaden mot vetenskapens strävan efter entydighet är diametral.
Sanningen – den vetenskapliga – har alltid uttryckts med språket, vilket har förutsatts vara helt neutralt. Den rena, otolkade, av människan opåverkade verkligheten skulle uppfattas genom ett neutralt observationsspråk. Språket var den spegel, med vilken verkligheten reflekterades.
Nu har spegeln spruckit. I stället har språket blivit ett konstruktionsverktyg, där verkligheten byggs upp – konstrueras – genom människors olika tolkningar.
Kristensson Ugglas poäng är dock inte att kritisera de idéer som krackelerar modernitetens idé om verkligheten. Nej, hans agenda är att kvalificera – eller modernisera – den humanism vi känner från renässansen och framåt.
Renässanshumanismen placerade människan i centrum som utgångspunkt för alla verksamheter. Med upplysningens filosofer har detta centrum beskrivits som enhetligt och odelbart – individen.
Människans självförståelse inom humanismen har dock ifrågasatts av tänkare som Nietzsche, Freud, Heidegger och Foucault. I nutiden kritiseras också humanismen från olika perspektiv. För att nämna några: från civilisationskritiskt håll (under humanismens epok har slaveri, folkmord och rasism flödat), från etniskt håll (humanismens deklarationer är eurocentriska), från feministiskt håll (humanismens agenda har enbart gällt män).
Resulterar kritiken i en posthumanism eller i en antihumanism? Mot bokens slut tecknar han konturerna till en humanism efter humanismens epok – en posthumanism – som inte har renässanshumanismens odelbara människa som utgångspunkt, utan relationen mellan människor: av tillit mellan människor byggs posthumanismen.
Man anar ett annorlunda samhälle, som Kristensson Uggla dock beskriver knapphändigt. Att utveckla sin idé om posthumanismen torde vara projektet för nästa bok.
Boken gör oss betydligt klokare på hur vi kan förhålla oss till verkligheten i en tid när idén om absoluta sanningar är passé och vi är utelämnade till tolkningar. Insikten förutsätter dock förnyad självförståelse.
Vad människan är, har länge varit en fråga för såväl naturvetenskapen som humaniora. Den viktiga frågan för framtiden är vem människan är.
Det är en helt annan fråga.
onsdag, maj 21, 2003
tisdag, maj 13, 2003
Konsten att berusa
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030513
Ledningen för SL med vd:n Gunnar Schön i spetsen är den senaste i raden av affärer, där ekonomiskt fusk eller oegentligheter har uppmärksammats. I detta fall har det rört sig om överdådig representation, i andra fall om andra saker.
Sahlin missbrukade kontokort, Marjasin klippte och klistrade kvitton, Motalapolitiker festade i Bryssel med kommunala medel, Percy Barnevik tillskansar sig en pension värd en miljard, Karlssons kräftskiva skulle betalas med skattepengar.
Dessa affärer har något gemensamt: svaret på frågan varför. Varför agerar personer med makt i ledande positioner på ett omoraliskt och ibland även olagligt sätt? Det vanligaste svaret när någon expert, ofta en beteendevetare, tillfrågas i media är att makt berusar. I berusningen kan man inte tänka klart.
Svaret är trovärdigt. Det är ett tydligt bildspråk; en träffande metafor. Men vad betyder det?
Makt berusar. Men det är en konst att berusa. Det hävdar professorn i företagsekonomi vid Stockholms universitet Pierre Guillet de Monthoux i en för sitt ämne originell bok: Det sublimas konstnärliga ledning. Här pläderar han för att konst och estetik bör vägleda företagsledare och andra ledare i högre utsträckning än i dag.
I dag har ingenjörens rationalitet företräde inom företagsledning; logik, teknologisk och ekonomisk rationalitet, statistisk sannolikhet. Företag ska ledas genom rationell kalkyl. Verksamhetsmål ska beräknas.
Det förhåller sig tvärtom, menar Guillet de Monthoux. Att leda en verksamhet är en konst. Det är att företa ”en resa i den estetiska rymden”. Sex olika konster måste behärskas: konsten att begripa, att begeistra, befria, beundra, berusa och befolka.
En konst som företagsledare måste behärska är alltså konsten att berusa. Heidegger, Sartre, Nietzsche, von Clausewitz är olika källor för att begripliggöra denna konst. Men viktigaste utgångspunkten är Dionysos.
Konsten att berusa handlar emellertid inte om att berusa sig själv. Det är enkelt. Konsten handlar om att berusa andra; främst de som arbetar inom den organisation man har ansvar för. Det Dionysiska ruset, festen, blir synonymt med arbetsglädje, engagemang och eufori.
Men konsten att berusa innefattar även att förstå den nyttiga berusningens gränser. Det förstod inte alla bubblande, nyekonomiska IT-företag på 90-talet.
Personerna i olika makt- och ansvarspositioner som nämndes inledningsvis har ytterligare ett gemensamt: alla har missuppfattat konsten att berusa. Det är ingen konst att låta makt berusa sig själv.
Att använda sin makt för att berusa andra är svårare.
Ledningen för SL med vd:n Gunnar Schön i spetsen är den senaste i raden av affärer, där ekonomiskt fusk eller oegentligheter har uppmärksammats. I detta fall har det rört sig om överdådig representation, i andra fall om andra saker.
Sahlin missbrukade kontokort, Marjasin klippte och klistrade kvitton, Motalapolitiker festade i Bryssel med kommunala medel, Percy Barnevik tillskansar sig en pension värd en miljard, Karlssons kräftskiva skulle betalas med skattepengar.
Dessa affärer har något gemensamt: svaret på frågan varför. Varför agerar personer med makt i ledande positioner på ett omoraliskt och ibland även olagligt sätt? Det vanligaste svaret när någon expert, ofta en beteendevetare, tillfrågas i media är att makt berusar. I berusningen kan man inte tänka klart.
Svaret är trovärdigt. Det är ett tydligt bildspråk; en träffande metafor. Men vad betyder det?
Makt berusar. Men det är en konst att berusa. Det hävdar professorn i företagsekonomi vid Stockholms universitet Pierre Guillet de Monthoux i en för sitt ämne originell bok: Det sublimas konstnärliga ledning. Här pläderar han för att konst och estetik bör vägleda företagsledare och andra ledare i högre utsträckning än i dag.
I dag har ingenjörens rationalitet företräde inom företagsledning; logik, teknologisk och ekonomisk rationalitet, statistisk sannolikhet. Företag ska ledas genom rationell kalkyl. Verksamhetsmål ska beräknas.
Det förhåller sig tvärtom, menar Guillet de Monthoux. Att leda en verksamhet är en konst. Det är att företa ”en resa i den estetiska rymden”. Sex olika konster måste behärskas: konsten att begripa, att begeistra, befria, beundra, berusa och befolka.
En konst som företagsledare måste behärska är alltså konsten att berusa. Heidegger, Sartre, Nietzsche, von Clausewitz är olika källor för att begripliggöra denna konst. Men viktigaste utgångspunkten är Dionysos.
Konsten att berusa handlar emellertid inte om att berusa sig själv. Det är enkelt. Konsten handlar om att berusa andra; främst de som arbetar inom den organisation man har ansvar för. Det Dionysiska ruset, festen, blir synonymt med arbetsglädje, engagemang och eufori.
Men konsten att berusa innefattar även att förstå den nyttiga berusningens gränser. Det förstod inte alla bubblande, nyekonomiska IT-företag på 90-talet.
Personerna i olika makt- och ansvarspositioner som nämndes inledningsvis har ytterligare ett gemensamt: alla har missuppfattat konsten att berusa. Det är ingen konst att låta makt berusa sig själv.
Att använda sin makt för att berusa andra är svårare.
fredag, maj 09, 2003
Hut går hem
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030509
I lördags skrev jag en uppfordrande artikel där jag hävdade att musikbranschen borde söka sätt att sälja musik i digital form över nätet, i stället för att jaga Internetanvändare som kopierar musikfiler mellan sig. För samhällsmoralens skull.
Ett par dagar senare frågar min dator mig om jag vill uppgradera mitt musikprogram iTunes. Jag tackar ja och undersöker vad som är nytt.
Som av en händelse har Apple skapat en musikaffär integrerat med musikprogrammet, där man kan köpa antingen enskilda låtar för 99 cent styck eller hela CD-skivor för 10-12 dollar styck. Det är halva priset jämfört med en musik-CD i svensk handel.
Med en enkel knapptryckning hämtas musikfilerna till det egna musikbiblioteket och kan brännas på en CD-skiva. Emellertid säljs musiken enbart inom USA, men det är sannolikt bara är en tidsfråga innan det fungerar överallt.
Men köper verkligen Internetanvändare musik när musikfiler i viss utsträckning kan kopieras gratis på olika platser på nätet? Jag tror det. I min lördagsartikel skrev jag att ”för många vore det värt några tjugor att snabbt få tag i en CD på nätet som håller garanterad kvalitet”.
Tesen bekräftas i Internetupplagan av musiktidskriften Billboard. Där rapporteras att det såldes 275 000 digitala musikfiler under de första 18 timmarna av denna virtuella musikaffärs existens. Med tanke på att de som använder Apples datorer är i minoritet bland datoranvändarna är det en respektabel siffra.
Om handlaren agerar handlare i stället för väktare fungerar samhället bättre. Det platonska moralsystemet gäller fortfarande.
I lördags skrev jag en uppfordrande artikel där jag hävdade att musikbranschen borde söka sätt att sälja musik i digital form över nätet, i stället för att jaga Internetanvändare som kopierar musikfiler mellan sig. För samhällsmoralens skull.
Ett par dagar senare frågar min dator mig om jag vill uppgradera mitt musikprogram iTunes. Jag tackar ja och undersöker vad som är nytt.
Som av en händelse har Apple skapat en musikaffär integrerat med musikprogrammet, där man kan köpa antingen enskilda låtar för 99 cent styck eller hela CD-skivor för 10-12 dollar styck. Det är halva priset jämfört med en musik-CD i svensk handel.
Med en enkel knapptryckning hämtas musikfilerna till det egna musikbiblioteket och kan brännas på en CD-skiva. Emellertid säljs musiken enbart inom USA, men det är sannolikt bara är en tidsfråga innan det fungerar överallt.
Men köper verkligen Internetanvändare musik när musikfiler i viss utsträckning kan kopieras gratis på olika platser på nätet? Jag tror det. I min lördagsartikel skrev jag att ”för många vore det värt några tjugor att snabbt få tag i en CD på nätet som håller garanterad kvalitet”.
Tesen bekräftas i Internetupplagan av musiktidskriften Billboard. Där rapporteras att det såldes 275 000 digitala musikfiler under de första 18 timmarna av denna virtuella musikaffärs existens. Med tanke på att de som använder Apples datorer är i minoritet bland datoranvändarna är det en respektabel siffra.
Om handlaren agerar handlare i stället för väktare fungerar samhället bättre. Det platonska moralsystemet gäller fortfarande.
lördag, maj 03, 2003
Napster i Platons spår
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030503
Uppkomsten av Napster och efterföljande så kallade peer-to-peersystem – platser på Internet där människor kan utbyta musik och film mellan sig – har utmanat musik- och filmindustrin. Minst sagt.
Mer än en gång har skivindustrin hävdat att kopieringen på nätet är dödsstöten mot musikframställning. Vem vill producera musik om alla kopierar musiken av varandra på nätet utan att ersätta musikskapare och producenter?
Musikindustrin världen över anlitar olika vaktbolag, i Sverige Antipiratbyrån, för att övervaka och skrämma användare som kopierar musikfiler. Man vädjar både till det juridiska systemet och till människors moral för att förhindra kopiering.
Nu har en federal domstol i USA i en dom gett två internetföretag rätt att sprida musik och film över nätet. Under förutsättning att domen håller också i nästa instans – domen har överklagats – står musikindustrins hopp endast till människors moral.
Frågan är om inte musikindustrin missförstår situationens moraliska fråga. Den viktiga moralfrågan gäller inte musikkopierarens moral, utan musikindustrins moral.
Varje samhälle består av två fundamentala funktioner, skriver Platon i Staten: handlaren och väktaren. Dessa är lika viktiga för samhället, men deras funktioner får inte sammanblandas. Handlaren tillverkar och säljer varor och tjänster. Väktaren arbetar i det offentligas tjänst för det allmännas bästa.
Dessa funktioner är inte enbart en arbetsfördelning, utan ett fundament till samhällsmoralen. Jane Jacobs skrev för ett decennium sedan en bok med titeln Morallära för 2000-talet (Ratio), där hon med dialogens format utvecklar och moderniserar Platons moralsystem.
Handlaren och väktaren följer helt olika moraliska normer. Det som är moraliskt riktigt för den ene, är moraliskt förkastligt hos den andre.
Handlarens moralregler är till exempel ”konkurrera”, ”sky våld”, ”visa initiativ och företagsamhet”, ”var effektiv”, ”gör frivilliga överenskommelser”, ”investera i produktivt syfte”. Väktarens moralregler är annorlunda: ”sky handel”, ”var lydig och disciplinerad”, ”respektera hierarkin”, ”var lojal”, ”var generös”, ”var ståndaktig”.
Att finansiera parkeringsvakters eller polisers löner genom de böter de har rätt att utfärda, vore att tillämpa en handlarmoral inom staten. Det skulle leda till affärsverksamhet, mutor och rättsosäkerhet. Därför måste väktaren sky handel.
Att handlaren själv infångar brottslingar och utdömer straff, eller, ännu värre, att handlaren stiftar egna lagar och agerar utifrån dem, vore att tillämpa en väktarmoral inom handeln. Det leder i bästa fall till en ineffektiv verksamhet, i värsta fall till maffiaverksamhet.
Väktarmoralen fungerar inte på marknaden, lika lite som handlarmoralen fungerar i offentlig verksamhet.
I sin iver att behålla lönsamhet – vilket är legitimt för handlaren – agerar musikbranschen väktare, när man jagar dem som kopierar musik på nätet. Det är ett omoraliskt agerande, eftersom moralsystemen blandas samman.
Ett för handlaren moraliskt sätt att hantera problemet vore att utveckla handeln med musik på Internet. Med andra ekonomiska modeller, ett effektivt betalsystem och hög tillgänglighet till musik, skulle fler köpa musikfiler i stället för att kopiera musik i olika fildelningssystem.
För många vore det värt några tjugor att snabbt få tag i en CD på nätet som håller garanterad kvalitet, särskilt med vetskapen om att större delen av tjugorna går till musikskaparen.
Men så länge musikindustrin agerar väktare i syfte att fortsätta kränga CD-skivor i handeln för 200 kr styck, kommer internetanvändaren att söka sin musik på nätet, kopiera gratis och bränna musiken hemma på CD-skivor för sju spänn styck.
Om musikindustrin hävdar att internetkopieraren är omoralisk, skulle Platon hävda att de kan ta varandra i hand.
Uppkomsten av Napster och efterföljande så kallade peer-to-peersystem – platser på Internet där människor kan utbyta musik och film mellan sig – har utmanat musik- och filmindustrin. Minst sagt.
Mer än en gång har skivindustrin hävdat att kopieringen på nätet är dödsstöten mot musikframställning. Vem vill producera musik om alla kopierar musiken av varandra på nätet utan att ersätta musikskapare och producenter?
Musikindustrin världen över anlitar olika vaktbolag, i Sverige Antipiratbyrån, för att övervaka och skrämma användare som kopierar musikfiler. Man vädjar både till det juridiska systemet och till människors moral för att förhindra kopiering.
Nu har en federal domstol i USA i en dom gett två internetföretag rätt att sprida musik och film över nätet. Under förutsättning att domen håller också i nästa instans – domen har överklagats – står musikindustrins hopp endast till människors moral.
Frågan är om inte musikindustrin missförstår situationens moraliska fråga. Den viktiga moralfrågan gäller inte musikkopierarens moral, utan musikindustrins moral.
Varje samhälle består av två fundamentala funktioner, skriver Platon i Staten: handlaren och väktaren. Dessa är lika viktiga för samhället, men deras funktioner får inte sammanblandas. Handlaren tillverkar och säljer varor och tjänster. Väktaren arbetar i det offentligas tjänst för det allmännas bästa.
Dessa funktioner är inte enbart en arbetsfördelning, utan ett fundament till samhällsmoralen. Jane Jacobs skrev för ett decennium sedan en bok med titeln Morallära för 2000-talet (Ratio), där hon med dialogens format utvecklar och moderniserar Platons moralsystem.
Handlaren och väktaren följer helt olika moraliska normer. Det som är moraliskt riktigt för den ene, är moraliskt förkastligt hos den andre.
Handlarens moralregler är till exempel ”konkurrera”, ”sky våld”, ”visa initiativ och företagsamhet”, ”var effektiv”, ”gör frivilliga överenskommelser”, ”investera i produktivt syfte”. Väktarens moralregler är annorlunda: ”sky handel”, ”var lydig och disciplinerad”, ”respektera hierarkin”, ”var lojal”, ”var generös”, ”var ståndaktig”.
Att finansiera parkeringsvakters eller polisers löner genom de böter de har rätt att utfärda, vore att tillämpa en handlarmoral inom staten. Det skulle leda till affärsverksamhet, mutor och rättsosäkerhet. Därför måste väktaren sky handel.
Att handlaren själv infångar brottslingar och utdömer straff, eller, ännu värre, att handlaren stiftar egna lagar och agerar utifrån dem, vore att tillämpa en väktarmoral inom handeln. Det leder i bästa fall till en ineffektiv verksamhet, i värsta fall till maffiaverksamhet.
Väktarmoralen fungerar inte på marknaden, lika lite som handlarmoralen fungerar i offentlig verksamhet.
I sin iver att behålla lönsamhet – vilket är legitimt för handlaren – agerar musikbranschen väktare, när man jagar dem som kopierar musik på nätet. Det är ett omoraliskt agerande, eftersom moralsystemen blandas samman.
Ett för handlaren moraliskt sätt att hantera problemet vore att utveckla handeln med musik på Internet. Med andra ekonomiska modeller, ett effektivt betalsystem och hög tillgänglighet till musik, skulle fler köpa musikfiler i stället för att kopiera musik i olika fildelningssystem.
För många vore det värt några tjugor att snabbt få tag i en CD på nätet som håller garanterad kvalitet, särskilt med vetskapen om att större delen av tjugorna går till musikskaparen.
Men så länge musikindustrin agerar väktare i syfte att fortsätta kränga CD-skivor i handeln för 200 kr styck, kommer internetanvändaren att söka sin musik på nätet, kopiera gratis och bränna musiken hemma på CD-skivor för sju spänn styck.
Om musikindustrin hävdar att internetkopieraren är omoralisk, skulle Platon hävda att de kan ta varandra i hand.
tisdag, april 15, 2003
Vem vann kriget?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030415
När nu Saddam Husseins regim är störtad, Bagdad intaget av USA-koalitionen och uppbyggnadsarbetet återstår, kan det vara dags att ställa sig frågan: Vem vann kriget? Svaret är inte alldeles självklart.
På ytan har USA-koalitionen vunnit slaget och den irakiska diktaturen förlorat. Hökarna vann över duvorna i Pentagon, i den amerikanska kongressen och i engelska underhuset. Kärleken till pansarnäven vann över kärleken till andra former av konfliktlösning.
Men vem vann och förlorade om vi försöker tränga igenom ytan?
Med varierande formuleringar har det hävdats från den krigsförespråkande sidan att några tusen döda militära och civila irakier (och några hundra soldater ur koalitionen) är ett lågt pris för att störta diktaturen och bereda övriga irakier en bättre framtid.
Den som uttrycker sig i liknande ordalag uttrycker också att det är etiskt försvarbart att döda människor och använda dem som betalningsmedel. Människan framstår därmed som ett medel för att uppnå olika mål.
Det är ett uttryck för en utilitaristisk etik. Om ett flertal människor kan bli lyckligare genom att ett jämförelsevis lågt antal människor avlivas, verkar denna handling vara etiskt försvarbar.
Utilitarismen vann kriget. Men vem förlorade?
Förlorade gjorde den idé som hävdar att människan är ett mål i sig och att varje människa har ett oändligt värde. Enskilda människor kan inte värderas, jämföras och användas som betalningsmedel. Med denna idé är människovärdet absolut. Inte relativt.
Att utilitarismen vinner detta krig är emellertid inte särskilt konstigt. Utilitarismen vinner tätt som oftast de bataljer den deltar i, även om Sveriges ledande förespråkare för denna filosofi, Torbjörn Tännsjö, ibland får kämpa. Utilitarismen är nämligen svår att värja sig mot.
När nu Saddam Husseins regim är störtad, Bagdad intaget av USA-koalitionen och uppbyggnadsarbetet återstår, kan det vara dags att ställa sig frågan: Vem vann kriget? Svaret är inte alldeles självklart.
På ytan har USA-koalitionen vunnit slaget och den irakiska diktaturen förlorat. Hökarna vann över duvorna i Pentagon, i den amerikanska kongressen och i engelska underhuset. Kärleken till pansarnäven vann över kärleken till andra former av konfliktlösning.
Men vem vann och förlorade om vi försöker tränga igenom ytan?
Med varierande formuleringar har det hävdats från den krigsförespråkande sidan att några tusen döda militära och civila irakier (och några hundra soldater ur koalitionen) är ett lågt pris för att störta diktaturen och bereda övriga irakier en bättre framtid.
Den som uttrycker sig i liknande ordalag uttrycker också att det är etiskt försvarbart att döda människor och använda dem som betalningsmedel. Människan framstår därmed som ett medel för att uppnå olika mål.
Det är ett uttryck för en utilitaristisk etik. Om ett flertal människor kan bli lyckligare genom att ett jämförelsevis lågt antal människor avlivas, verkar denna handling vara etiskt försvarbar.
Utilitarismen vann kriget. Men vem förlorade?
Förlorade gjorde den idé som hävdar att människan är ett mål i sig och att varje människa har ett oändligt värde. Enskilda människor kan inte värderas, jämföras och användas som betalningsmedel. Med denna idé är människovärdet absolut. Inte relativt.
Att utilitarismen vinner detta krig är emellertid inte särskilt konstigt. Utilitarismen vinner tätt som oftast de bataljer den deltar i, även om Sveriges ledande förespråkare för denna filosofi, Torbjörn Tännsjö, ibland får kämpa. Utilitarismen är nämligen svår att värja sig mot.
onsdag, april 02, 2003
Världen som Ground Zero
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030402
Jean Baudrillard
The Spirit of Terrorism
Verso
Paul Virilio
Ground Zero
Verso
Ground Zero blev den ödesmättade benämningen på ruinerna efter terrorattacken mot de två tornen, World Trade Center i New York. Två franska kultfilosofer, kända för sin motsträvighet, har skrivit varsin bok om händelsen den 11 september.
Bägge hyser visst intresse för krig. Jean Baudrillard, media- och symbolforskare, skrev i början av 90-talet en uppmärksammad essä om Gulfkriget (The Gulf War did not take place). Paul Virilio, teknologifilosof, skrev tidigt om krig och teknik (t ex War and Cinema).
I The Spirit of Terrorism (Verso) försöker Baudrillard förstå terrorismen och dess anda. Se tornens kollaps från terrorismens utgångspunkt. Undersöka terrorismens förutsättningar.
Terrorism är självklart något omoraliskt, men det är en omoralisk reaktion på något omoraliskt, sett från terroristens utgångspunkt. Den amerikanska hegemonin, västvärldens ekonomiska och ideologiska dominans över övriga världen skapade förutsättningar för attacken.
I en symbolisk mening begick Twin Towers självmord, skriver Baudrillard. Väst deklarerade krig mot sig själv genom sin gudomliga allmakt och totala moraliska legitimitet – det Gud gör är alltid rätt, och västvärlden ikläder sig alltmer Guds position.
Denna terrorhandling är signifikant för det fjärde världskriget, vilket startade med denna handling. Det första världskriget avslutade Europas överlägsenhet och dess koloniala era. Det andra avslutade nazismen. Det tredje, i form av det kalla kriget, avslutade kommunismen.
Det fjärde världskriget kommer att utkämpas på olika arenor, och är per definition ett krig mot varje ”hegemonisk dominans”, varje världsherravälde. Om islam hade dominerat världen skulle terrorismen rikta sig mot islam.
Men hittills har vi inte ringat in terrorismens anda, endast dess förutsättningar. Som symbolforskare ser Baudrillard dess anda i förhållandet mellan verklighet och symbolik.
Terrorismens anda är att skapa död som blir mer än verklig, det vill säga en död som också blir symbolisk. Revolutionära krig eller inbördes krig misslyckas ofta – sett från de attackerandes perspektiv – därför att den död man skapar inte lyckas överskrida det reella. Den blir inte symbolisk.
Varför blev Twin Tower-attacken så symboliskt kraftfull? Inte på grund av antalet döda människor (fler dör av civila handeldvapen i USA varje år), utan därför att terroristerna var lika ivriga att dö som amerikaner är ivriga att leva. Döden, inställningen till och föreställningen om den, är kärnan i Baudrillards förståelse av terrorismen.
Vi ser därmed en ny form av terrorism, nya terrorister. Det bor mitt i bland oss – Hamburg, Florida, New Jersey. Plötsligt aktiverar de sig som terrorister, tar fiendens eget vapen (civila flygplan) och aktiverar sitt eget dödliga vapen: sin egen död, den egna viljan att dö.
Självmordsterror har alltid setts som den fattiges enda tillgängliga form av terrorism. WTC-attacken visar den rikes självmordsterror. Terroristerna hade alla nödvändiga resurser: planerings- och koordinationsförmåga, flygkunskap, symbolkunskap, mediakunskap. Och viktigast av allt: viljan att dö.
Virilio inleder sin bok Ground Zero (Verso) i en annan ände än Baudrillard. Det är en framställning av en extrem kritik av västvärldens idé om Framsteg och Utveckling.
Den vetenskapliga utvecklingen, tillsammans med dess tillämpning, teknologin, har alltid varit en transportör av hat, skriver Virilio. Teknisk-vetenskaplig utveckling är liktydig med lik, den biologiska människans självförintelse.
Bomben är, med Virilios speciella terminologi, vetenskapens olycka (accident), vetenskapens förstörelseset som med varm hand erbjuds varje vilja till dominans.
Konsten går samma väg som tekniken och vetenskapen: en förlorad del av mänskligt framsteg. Konsten, hävdar Virilio, blir allt mer oigenkännlig (utan konstkritiker som avgör vad som är konst skulle vi inte uppfatta den), och präglas allt mer av scientism och teknik.
Med sin extremt dystopiska analys av utvecklingen, efterfrågar Virilio moraliska förbud. Har förbudet att förbjuda – den basala lag teknovetenskapen utgår från – blivit den enda lagen i en laglös värld?, frågar han.
Relationen mellan informationsteknik och krig är tydlig. Såpoperor som Big Brother och dess kloner är direkta arvtagare till multimediapresentationerna av krigen i Gulfen och i Kosovo. Arvet är realtidsteve, en mediastrategi som föregick och inspirerade terrorattacken mot WTC i New York.
Det andra planet, en kvart efter det första, blev bra teve. Det visste terroristerna.
Denna mediastrategi är inte förbehållen terrorister, utan invaderar även vårt privatliv. I vår ovilja att acceptera vår ofullständighet är vi nu beroende av närhetssimulatorer – teve, webben, mobiltelefoner. Denna informationstekniska utveckling är den mest dystopiska människan skådat, menar Virilio.
Bägge böckerna är skrivna innan kriget mot Irak. Vad säger de oss om detta krig?
Av Baudrillard lär vi oss att den död Bush och Blair sprider i Bagdad och Basra förblir endast reell, aldrig symbolisk. Därför kan kriget inte vinnas, även om den reella döden numerärt överskrider terrorattackens antal offer. Döden i New York var symbolisk, knappast döden i Bagdad.
Av Virilio lär vi oss att kriget mot Irak inte är det krig som borde utkämpas. Bra generaler utkämpar alltid det föregående kriget, dåliga generaler alltid kriget dessförinnan. Vi verkar alltid vara ett krig efter. Det krig som borde utkämpas just nu, verkar alltid omöjligt att åstadkomma. I så fall är Irakkriget det föregående kriget. Det krig som borde utkämpas efter den 11 september är ett annat krig.
Vilken är den slutgiltiga symboliska betydelsen av terrorattacken? Att världens starkaste symbol för ekonomisk makt är försvunnen – och att själva försvinnandet i sig symboliserar möjligheten till den ekonomiska maktutövningens försvinnande.
Ground Zero – platsen alltså – kan ses som en metafor för västerlandets undergång. En bild av en teknisk, vetenskaplig och konstnärlig undergång – det som på ytan ser ut som framsteg och mänsklig utveckling är något annat.
Ground Zero skulle kunna lära oss något om människans ofullständiga förhållningssätt till sin egen ofullständighet.
Men lär vi oss något?
Jean Baudrillard
The Spirit of Terrorism
Verso
Paul Virilio
Ground Zero
Verso
Ground Zero blev den ödesmättade benämningen på ruinerna efter terrorattacken mot de två tornen, World Trade Center i New York. Två franska kultfilosofer, kända för sin motsträvighet, har skrivit varsin bok om händelsen den 11 september.
Bägge hyser visst intresse för krig. Jean Baudrillard, media- och symbolforskare, skrev i början av 90-talet en uppmärksammad essä om Gulfkriget (The Gulf War did not take place). Paul Virilio, teknologifilosof, skrev tidigt om krig och teknik (t ex War and Cinema).
I The Spirit of Terrorism (Verso) försöker Baudrillard förstå terrorismen och dess anda. Se tornens kollaps från terrorismens utgångspunkt. Undersöka terrorismens förutsättningar.
Terrorism är självklart något omoraliskt, men det är en omoralisk reaktion på något omoraliskt, sett från terroristens utgångspunkt. Den amerikanska hegemonin, västvärldens ekonomiska och ideologiska dominans över övriga världen skapade förutsättningar för attacken.
I en symbolisk mening begick Twin Towers självmord, skriver Baudrillard. Väst deklarerade krig mot sig själv genom sin gudomliga allmakt och totala moraliska legitimitet – det Gud gör är alltid rätt, och västvärlden ikläder sig alltmer Guds position.
Denna terrorhandling är signifikant för det fjärde världskriget, vilket startade med denna handling. Det första världskriget avslutade Europas överlägsenhet och dess koloniala era. Det andra avslutade nazismen. Det tredje, i form av det kalla kriget, avslutade kommunismen.
Det fjärde världskriget kommer att utkämpas på olika arenor, och är per definition ett krig mot varje ”hegemonisk dominans”, varje världsherravälde. Om islam hade dominerat världen skulle terrorismen rikta sig mot islam.
Men hittills har vi inte ringat in terrorismens anda, endast dess förutsättningar. Som symbolforskare ser Baudrillard dess anda i förhållandet mellan verklighet och symbolik.
Terrorismens anda är att skapa död som blir mer än verklig, det vill säga en död som också blir symbolisk. Revolutionära krig eller inbördes krig misslyckas ofta – sett från de attackerandes perspektiv – därför att den död man skapar inte lyckas överskrida det reella. Den blir inte symbolisk.
Varför blev Twin Tower-attacken så symboliskt kraftfull? Inte på grund av antalet döda människor (fler dör av civila handeldvapen i USA varje år), utan därför att terroristerna var lika ivriga att dö som amerikaner är ivriga att leva. Döden, inställningen till och föreställningen om den, är kärnan i Baudrillards förståelse av terrorismen.
Vi ser därmed en ny form av terrorism, nya terrorister. Det bor mitt i bland oss – Hamburg, Florida, New Jersey. Plötsligt aktiverar de sig som terrorister, tar fiendens eget vapen (civila flygplan) och aktiverar sitt eget dödliga vapen: sin egen död, den egna viljan att dö.
Självmordsterror har alltid setts som den fattiges enda tillgängliga form av terrorism. WTC-attacken visar den rikes självmordsterror. Terroristerna hade alla nödvändiga resurser: planerings- och koordinationsförmåga, flygkunskap, symbolkunskap, mediakunskap. Och viktigast av allt: viljan att dö.
Virilio inleder sin bok Ground Zero (Verso) i en annan ände än Baudrillard. Det är en framställning av en extrem kritik av västvärldens idé om Framsteg och Utveckling.
Den vetenskapliga utvecklingen, tillsammans med dess tillämpning, teknologin, har alltid varit en transportör av hat, skriver Virilio. Teknisk-vetenskaplig utveckling är liktydig med lik, den biologiska människans självförintelse.
Bomben är, med Virilios speciella terminologi, vetenskapens olycka (accident), vetenskapens förstörelseset som med varm hand erbjuds varje vilja till dominans.
Konsten går samma väg som tekniken och vetenskapen: en förlorad del av mänskligt framsteg. Konsten, hävdar Virilio, blir allt mer oigenkännlig (utan konstkritiker som avgör vad som är konst skulle vi inte uppfatta den), och präglas allt mer av scientism och teknik.
Med sin extremt dystopiska analys av utvecklingen, efterfrågar Virilio moraliska förbud. Har förbudet att förbjuda – den basala lag teknovetenskapen utgår från – blivit den enda lagen i en laglös värld?, frågar han.
Relationen mellan informationsteknik och krig är tydlig. Såpoperor som Big Brother och dess kloner är direkta arvtagare till multimediapresentationerna av krigen i Gulfen och i Kosovo. Arvet är realtidsteve, en mediastrategi som föregick och inspirerade terrorattacken mot WTC i New York.
Det andra planet, en kvart efter det första, blev bra teve. Det visste terroristerna.
Denna mediastrategi är inte förbehållen terrorister, utan invaderar även vårt privatliv. I vår ovilja att acceptera vår ofullständighet är vi nu beroende av närhetssimulatorer – teve, webben, mobiltelefoner. Denna informationstekniska utveckling är den mest dystopiska människan skådat, menar Virilio.
Bägge böckerna är skrivna innan kriget mot Irak. Vad säger de oss om detta krig?
Av Baudrillard lär vi oss att den död Bush och Blair sprider i Bagdad och Basra förblir endast reell, aldrig symbolisk. Därför kan kriget inte vinnas, även om den reella döden numerärt överskrider terrorattackens antal offer. Döden i New York var symbolisk, knappast döden i Bagdad.
Av Virilio lär vi oss att kriget mot Irak inte är det krig som borde utkämpas. Bra generaler utkämpar alltid det föregående kriget, dåliga generaler alltid kriget dessförinnan. Vi verkar alltid vara ett krig efter. Det krig som borde utkämpas just nu, verkar alltid omöjligt att åstadkomma. I så fall är Irakkriget det föregående kriget. Det krig som borde utkämpas efter den 11 september är ett annat krig.
Vilken är den slutgiltiga symboliska betydelsen av terrorattacken? Att världens starkaste symbol för ekonomisk makt är försvunnen – och att själva försvinnandet i sig symboliserar möjligheten till den ekonomiska maktutövningens försvinnande.
Ground Zero – platsen alltså – kan ses som en metafor för västerlandets undergång. En bild av en teknisk, vetenskaplig och konstnärlig undergång – det som på ytan ser ut som framsteg och mänsklig utveckling är något annat.
Ground Zero skulle kunna lära oss något om människans ofullständiga förhållningssätt till sin egen ofullständighet.
Men lär vi oss något?
fredag, mars 21, 2003
Om att utforska sin drivkraft
Nina Burton
Det som muser viskat
Symposium
Kreativitet är ett nyckelord i nuet. Nästan oavsett bransch förväntas vi vara kreativa, finna kreativa lösningar, skapa kreativa produkter och alltid vara nytänkande. Men lever vi i en typiskt kreativ epok?
Det är inte självklart, när man har läst Det som muser viskat av Nina Burton (Symposium). Vår tid är alldeles för inriktad på hastighet för att kunna ge kreativiteten det utrymme den kräver. Snabb konsumtion, snabb produktutveckling – snabbheten är alltings mått.
Kreativitet kräver tid. Fortfarande finner Burton att den beskrivning av den kreativa processen som Graham Wallas formulerade 1926 (!) är giltig. Av processens fyra faser är inkubationen den allra oundgängligaste. Det finns empiriska belägg för att avslappning, avspänning, vila, att låta de omedvetna bearbeta arbetet som skett i förberedelsefasen utgör en förutsättning för kreativitet.
Den som vill ha kreativa medarbetare i en organisation bör därför organisera för vila.
Kan orsaken till att många människor med traditionellt kreativa arbeten drabbas av utbrändhet återfinnas i det senaste decenniets strävan efter slimmade organisationer, där förutsättningarna för inkubationen i den kreativa processen är bortrationaliserad? Och att människorna i frustration ändå försöker vara kreativa?
Det är en hypotes så god som någon.
Vad är kreativitet? Kan man lära sig det? Vad är en kreativ produkt? Hur ska en kreativ miljö utformas? Vem bestämmer vad som är kreativt?
Dessa och många andra intressanta frågor diskuterar Nina Burton. Svar redovisas förvisso, men i svaren genereras också nya frågor.
Ofta har fokus riktats mot det ensamma geniet, men vilka andra aktörer finns i processen? En aktör är bedömarna eller kritikerna. De har stort inflytande över huruvida en idé eller en produkt är kreativ eller inte. Från ett marknadsperspektiv är bedömarna kunder. Inom forskningen är bedömarna kollegor eller konkurrenter. Inom konsten curatorer, gallerister och kritiker. Men vilken makt bör de ges?
Samtidigt som Burton förklarar och klargör, kvarstår mystiken. Ett exempel är att det inte verkar vara möjligt att lära sig kreativitet. Det finns inget knep.
Tvärtom, kreativitet är något man måste ha kunskap för. Ju mer, desto troligare att man lyckas. Den som vill vara kreativ måste kunna sitt område. Mozart skrev inte dikter. Newton ingen musik. Deras kunskapsområde var ett annat.
Det som muser viskat är inte en fördjupning i kreativitetsteorier, men en kunnig introduktion till denna komplexa företeelse. Kryddan i boken är de många belysande exempel från historiens mest kända kreatörer, såväl inom konsten som inom vetenskapen.
Frågan kvarstår dock efter läsningen: Hur känner jag igen en viskning från muserna bland de miljarder impulser min hjärnas nervceller sänder ut varje sekund?
Det som muser viskat
Symposium
Kreativitet är ett nyckelord i nuet. Nästan oavsett bransch förväntas vi vara kreativa, finna kreativa lösningar, skapa kreativa produkter och alltid vara nytänkande. Men lever vi i en typiskt kreativ epok?
Det är inte självklart, när man har läst Det som muser viskat av Nina Burton (Symposium). Vår tid är alldeles för inriktad på hastighet för att kunna ge kreativiteten det utrymme den kräver. Snabb konsumtion, snabb produktutveckling – snabbheten är alltings mått.
Kreativitet kräver tid. Fortfarande finner Burton att den beskrivning av den kreativa processen som Graham Wallas formulerade 1926 (!) är giltig. Av processens fyra faser är inkubationen den allra oundgängligaste. Det finns empiriska belägg för att avslappning, avspänning, vila, att låta de omedvetna bearbeta arbetet som skett i förberedelsefasen utgör en förutsättning för kreativitet.
Den som vill ha kreativa medarbetare i en organisation bör därför organisera för vila.
Kan orsaken till att många människor med traditionellt kreativa arbeten drabbas av utbrändhet återfinnas i det senaste decenniets strävan efter slimmade organisationer, där förutsättningarna för inkubationen i den kreativa processen är bortrationaliserad? Och att människorna i frustration ändå försöker vara kreativa?
Det är en hypotes så god som någon.
Vad är kreativitet? Kan man lära sig det? Vad är en kreativ produkt? Hur ska en kreativ miljö utformas? Vem bestämmer vad som är kreativt?
Dessa och många andra intressanta frågor diskuterar Nina Burton. Svar redovisas förvisso, men i svaren genereras också nya frågor.
Ofta har fokus riktats mot det ensamma geniet, men vilka andra aktörer finns i processen? En aktör är bedömarna eller kritikerna. De har stort inflytande över huruvida en idé eller en produkt är kreativ eller inte. Från ett marknadsperspektiv är bedömarna kunder. Inom forskningen är bedömarna kollegor eller konkurrenter. Inom konsten curatorer, gallerister och kritiker. Men vilken makt bör de ges?
Samtidigt som Burton förklarar och klargör, kvarstår mystiken. Ett exempel är att det inte verkar vara möjligt att lära sig kreativitet. Det finns inget knep.
Tvärtom, kreativitet är något man måste ha kunskap för. Ju mer, desto troligare att man lyckas. Den som vill vara kreativ måste kunna sitt område. Mozart skrev inte dikter. Newton ingen musik. Deras kunskapsområde var ett annat.
Det som muser viskat är inte en fördjupning i kreativitetsteorier, men en kunnig introduktion till denna komplexa företeelse. Kryddan i boken är de många belysande exempel från historiens mest kända kreatörer, såväl inom konsten som inom vetenskapen.
Frågan kvarstår dock efter läsningen: Hur känner jag igen en viskning från muserna bland de miljarder impulser min hjärnas nervceller sänder ut varje sekund?
tisdag, mars 18, 2003
Bortom tal och skrift
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030318
Ett centralt tema i Fredrik Lindströms teveprogram Värsta språket, liksom i hans bok Världens dåligaste språk, är att höja talspråkets status och bejaka språkets förändring. Därav hans roliga ironi med olika språkpoliser.
Utgångspunkten är att språk är föränderligt och avsett för kommunikation. Det är när kommunikationen inte fungerar – när vi inte förstår varandra – som det är något fel på språket. Inte annars.
Helt invändningsfritt borde inte hans resonemang vara. Att hävda att talspråket har lägre status än skriftspråket är lite förvånande. Är det inte från talspråket de flesta, för att inte säga alla förändringar i Svenska akademins ordlista kommer?
Att det är rimligt att skriva mejl i stället för elektronisk post tyder väl snarare på att talspråket har en inte alltför låg status.
Lindström påstår även i Världens dåligaste språk att den ökade datoranvändningen bidrar till att språket cementeras fast och hindrar förändring – att vi uppfattar språket som något förutbestämt.
Det är också förvånande. Har aldrig Fredrik Lindström chattat? Aldrig besökt den för ungdomar så enormt populära sajten Lunarstorm eller någon annan chatplats på Internet?
I så fall är det dags att visa hur talspråket formligen sprutar över chatfönstren. Besök ”Lunariseraren”.
Med humor, en knivsegg ironi, men även viss överensstämmelse översätter Lunariseraren en text till chatspråk, där det är uppenbart att skriftspråket inte äger alltför hög status.
Denna artikel, exempelvis, skulle se ut som artikeln intill på chatspråk. Bäva månde språkpolisen.
------------------------------------------
bOrTom tal å typ zkRIfT
ett ceNTraLt Tema i frEdJik LindZTrÖMz TEvEprogram värzta zPråket, Likzom i Hanz bok världenz dÅligAZtE ZPRÅk, e att hÖja TAlZpråketz ZTatuZ Å bejAka ZpråKetz föRänDrinG.... däRav haNz roliga typ IrOni mE Olika zpråkpolizEr...
uTgånGZpunktEn typ e Att zpRÅk e föräNDejlIT å Avzett FÖj KOmmUnikAtion... D e typ när KommunikaTionEn IntE Fungejar typ – nÄr typ vI inte typ förztår varandja – zom d e typ nåt feL pÅ ZpRÅket..... *ler* intE annarz.
helt INvÄndniNgzfJitT boRdE iNTe typ hanz jEZonemang Va... *skrattar* azzå att typ hävda Att talzPrÅket har läGre ztAtUz Än zkriftZpJåket e liTe förVåNande.... *ler* e d iNte fjÅn taLzPjÅket dom fLezTA, föJ aTT typ Inte ZÄga alla föJäNdrINgAr i Zvenzka typ akAdeminz OrdlIzta kOmMEr?
AtT D e rimliT att ZKJIva mejl I ztälLet föj EleKtroNizk poZT Tydej typ väl znAjAre pÅ att Talzpråket typ har eN inte alltför låG ztAtUZ.
lInDztröM påztår ävEn I vÄRldenz dåLiGazTe zPråK att den ökAde daTorANvänDnIngeN bidRaR tE atT zpJåkEt CeMentERaZ FazT typ å hindRAr fÖräNdrIng – typ aTt vi uppfAttAR ZPRåkeT Zom nåt förutbEztÄmt.... typ
dEt e OKKzÅ FörvÅnANDe.... *ler* hAJ aLdjig frEdRik linDzTröm chattaT??? AlDRIg BezÖkt dEN För uNGDomaR zÅ eNormT populärA zajten luNarztorm lr nÅn anNan chAtplaTz typ på intEjNeT? *ler*
i typ zå Fall e d Dagz att Viza Hur typ TalzpJÅkeT FOrmLIgen ZPrutAj öVer chaTfönZtjen.... *ler* typ bEzök ”lunarizerajEn” !!!! *ler*
med humOR, en typ kNiVzegg IroNi, men äVeN vIzz typ övejEnZzTämMeLZe ÖveRzättER luNArIZeraren en text typ te chatzPråk, där D typ e upPenBart att zkriftzpråkEt inte ägeJ typ alltFöR höG typ zTATUZ.... *skrattar*
dEnna artikel, typ exEmpelViz, zkUlle ZE ut typ zOm aRtiKeLn intilL på chatzPRåk. bÄvA månde zPjåkPolizen.. *ler*
Ett centralt tema i Fredrik Lindströms teveprogram Värsta språket, liksom i hans bok Världens dåligaste språk, är att höja talspråkets status och bejaka språkets förändring. Därav hans roliga ironi med olika språkpoliser.
Utgångspunkten är att språk är föränderligt och avsett för kommunikation. Det är när kommunikationen inte fungerar – när vi inte förstår varandra – som det är något fel på språket. Inte annars.
Helt invändningsfritt borde inte hans resonemang vara. Att hävda att talspråket har lägre status än skriftspråket är lite förvånande. Är det inte från talspråket de flesta, för att inte säga alla förändringar i Svenska akademins ordlista kommer?
Att det är rimligt att skriva mejl i stället för elektronisk post tyder väl snarare på att talspråket har en inte alltför låg status.
Lindström påstår även i Världens dåligaste språk att den ökade datoranvändningen bidrar till att språket cementeras fast och hindrar förändring – att vi uppfattar språket som något förutbestämt.
Det är också förvånande. Har aldrig Fredrik Lindström chattat? Aldrig besökt den för ungdomar så enormt populära sajten Lunarstorm eller någon annan chatplats på Internet?
I så fall är det dags att visa hur talspråket formligen sprutar över chatfönstren. Besök ”Lunariseraren”.
Med humor, en knivsegg ironi, men även viss överensstämmelse översätter Lunariseraren en text till chatspråk, där det är uppenbart att skriftspråket inte äger alltför hög status.
Denna artikel, exempelvis, skulle se ut som artikeln intill på chatspråk. Bäva månde språkpolisen.
------------------------------------------
bOrTom tal å typ zkRIfT
ett ceNTraLt Tema i frEdJik LindZTrÖMz TEvEprogram värzta zPråket, Likzom i Hanz bok världenz dÅligAZtE ZPRÅk, e att hÖja TAlZpråketz ZTatuZ Å bejAka ZpråKetz föRänDrinG.... däRav haNz roliga typ IrOni mE Olika zpråkpolizEr...
uTgånGZpunktEn typ e Att zpRÅk e föräNDejlIT å Avzett FÖj KOmmUnikAtion... D e typ när KommunikaTionEn IntE Fungejar typ – nÄr typ vI inte typ förztår varandja – zom d e typ nåt feL pÅ ZpRÅket..... *ler* intE annarz.
helt INvÄndniNgzfJitT boRdE iNTe typ hanz jEZonemang Va... *skrattar* azzå att typ hävda Att talzPrÅket har läGre ztAtUz Än zkriftZpJåket e liTe förVåNande.... *ler* e d iNte fjÅn taLzPjÅket dom fLezTA, föJ aTT typ Inte ZÄga alla föJäNdrINgAr i Zvenzka typ akAdeminz OrdlIzta kOmMEr?
AtT D e rimliT att ZKJIva mejl I ztälLet föj EleKtroNizk poZT Tydej typ väl znAjAre pÅ att Talzpråket typ har eN inte alltför låG ztAtUZ.
lInDztröM påztår ävEn I vÄRldenz dåLiGazTe zPråK att den ökAde daTorANvänDnIngeN bidRaR tE atT zpJåkEt CeMentERaZ FazT typ å hindRAr fÖräNdrIng – typ aTt vi uppfAttAR ZPRåkeT Zom nåt förutbEztÄmt.... typ
dEt e OKKzÅ FörvÅnANDe.... *ler* hAJ aLdjig frEdRik linDzTröm chattaT??? AlDRIg BezÖkt dEN För uNGDomaR zÅ eNormT populärA zajten luNarztorm lr nÅn anNan chAtplaTz typ på intEjNeT? *ler*
i typ zå Fall e d Dagz att Viza Hur typ TalzpJÅkeT FOrmLIgen ZPrutAj öVer chaTfönZtjen.... *ler* typ bEzök ”lunarizerajEn” !!!! *ler*
med humOR, en typ kNiVzegg IroNi, men äVeN vIzz typ övejEnZzTämMeLZe ÖveRzättER luNArIZeraren en text typ te chatzPråk, där D typ e upPenBart att zkriftzpråkEt inte ägeJ typ alltFöR höG typ zTATUZ.... *skrattar*
dEnna artikel, typ exEmpelViz, zkUlle ZE ut typ zOm aRtiKeLn intilL på chatzPRåk. bÄvA månde zPjåkPolizen.. *ler*
onsdag, mars 12, 2003
Storebror ser dig på nätet
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030312
Anders R Olsson
Efter 11 september: kan Storebror hejdas?
Teldok rapport 149
I ett informationellt samhälle som vårt finns det ett viktigt och svårt avvägningsproblem, som utgår från att betydelsen av och effektiviteten i behandling av information ökar.
Problemet gäller avvägning mellan samhällsinformationens offentlighet, medborgarnas informationsfrihet och medborgarnas personliga integritet. Dessa tre områden påverkar varandra på olika och komplicerade sätt. Att värna alla tre är dock nödvändigt.
Att myndigheters information i allt väsentligt är offentlig är viktigt för att få insyn i beslut; ytterst för att säkerställa rättvisa. Informationsfriheten behövs för att medborgare ska få yttra sig i det offentliga rummet om stort och smått, och ta del av andras yttringar; ytterst för att möjliggöra medborgerligt ansvar. Personlig integritet är betydelsefull för att behålla en egen sfär som andra inte har insyn i; ytterst för att behålla ett visst inflytande över sitt eget liv.
Ett avvägningsproblem som detta kan aldrig lösas, i betydelsen klaras av så att vi kan lämna det bakom oss. Snarare är det en avvägning vi ständigt måste diskutera så länge samhället förändras.
Den som i Sverige ägnat stor del av sitt liv åt dessa frågor är journalisten och författaren Anders R Olsson. I hans senaste skrift, Efter 11 september: kan Storebror hejdas? (Teldok), undersöker han hur staten – Storebror, i Orwellsk anda – i olika delar av världen inskränker medborgares personliga integritet efter terrordåden den 11 september.
Olsson gör ett viktigt påpekande: i Sverige saknas organiserad forskning kring hur problem beträffande integritetsskydd hanteras under den pågående IT-utvecklingen. Märkligt. Det gör hans skrifter än värdefullare.
”In God we trust, all others we monitor”, sägs vara mottot för National Security Agency, NSA. Det är USA:s och världens största övervakningsorganisation. Huvuduppgiften är att avlyssna och analysera kommunikation, allt från interntelefoni i det kinesiska kommunistpartiet till all e-post som utväxlas mellan USA och övriga världen.
Ett informationssystem betecknat Echelon har blivit allmänt känt som NSA:s främsta verktyg för att avlyssna, filtrera och analysera e-postmeddelanden. Innan den 11 september gick den kritiska debatten om Echelon varm, inte minst från EU, men dog ut efter flygplansattackerna.
Om terroristdåd medför att det blir politiskt omöjligt att ifrågasätta en oreglerad och okontrollerad internationell avlyssningsverksamhet, så är den personliga integriteten i fara.
Echelon och NSA är bara ett exempel från Olssons lägesrapport. The Patriot Act är ett annat. Ytterligare exempel är FBI:s system Carnivore och ett terrorismförebyggande samhällsprogram betecknat TIPS (som i allt väsentligt liknar östtyska Stasis informationsverksamhet).
Vad har hänt i Europa och Sverige? Inte alls lika mycket. EU:s ministerråd beslöt 2002 att tillåta (inte avkräva) medlemsländerna att tvinga kommunikationsföretag att spara trafikdata. Det innebär exempelvis att varje internetleverantör skulle vara tvungen att spara alla uppgifter om den e-post som leverantören förmedlar.
Medlemsländerna är dock splittrade i övervakningsfrågan. Regeringen i Storbritannien drev linjen att all trafikdata borde sparas hos internetleverantörer i sju år för att finnas tillgängliga för polisutredningar. I andra länder är det inte aktuellt.
Om Sverige finns det knappt något att säga, eftersom det inte har fattats några beslut om utvidgad övervakning. Det följer en inarbetad tradition: avvakta andra länders hantering innan något görs. Till gagn för integriteten.
Ett grundläggande problem med Internet och möjligheten att övervaka människor där, är att vi inte har lyckats skapa en demokratisk kontroll över nätets tekniska utveckling.
Till lycka för naiva cyberlibertiner (”information wants to be free”). Till lycka för polisiära och militära organ som vill övervaka och avlyssna datatrafiken över nätet. Till olycka för medborgares personliga integritet.
Demokratisk kontroll över Internet är enligt min mening den överlägset viktigaste frågan om Internets utveckling, men också den minst uppmärksammade.
Anders R Olsson
Efter 11 september: kan Storebror hejdas?
Teldok rapport 149
I ett informationellt samhälle som vårt finns det ett viktigt och svårt avvägningsproblem, som utgår från att betydelsen av och effektiviteten i behandling av information ökar.
Problemet gäller avvägning mellan samhällsinformationens offentlighet, medborgarnas informationsfrihet och medborgarnas personliga integritet. Dessa tre områden påverkar varandra på olika och komplicerade sätt. Att värna alla tre är dock nödvändigt.
Att myndigheters information i allt väsentligt är offentlig är viktigt för att få insyn i beslut; ytterst för att säkerställa rättvisa. Informationsfriheten behövs för att medborgare ska få yttra sig i det offentliga rummet om stort och smått, och ta del av andras yttringar; ytterst för att möjliggöra medborgerligt ansvar. Personlig integritet är betydelsefull för att behålla en egen sfär som andra inte har insyn i; ytterst för att behålla ett visst inflytande över sitt eget liv.
Ett avvägningsproblem som detta kan aldrig lösas, i betydelsen klaras av så att vi kan lämna det bakom oss. Snarare är det en avvägning vi ständigt måste diskutera så länge samhället förändras.
Den som i Sverige ägnat stor del av sitt liv åt dessa frågor är journalisten och författaren Anders R Olsson. I hans senaste skrift, Efter 11 september: kan Storebror hejdas? (Teldok), undersöker han hur staten – Storebror, i Orwellsk anda – i olika delar av världen inskränker medborgares personliga integritet efter terrordåden den 11 september.
Olsson gör ett viktigt påpekande: i Sverige saknas organiserad forskning kring hur problem beträffande integritetsskydd hanteras under den pågående IT-utvecklingen. Märkligt. Det gör hans skrifter än värdefullare.
”In God we trust, all others we monitor”, sägs vara mottot för National Security Agency, NSA. Det är USA:s och världens största övervakningsorganisation. Huvuduppgiften är att avlyssna och analysera kommunikation, allt från interntelefoni i det kinesiska kommunistpartiet till all e-post som utväxlas mellan USA och övriga världen.
Ett informationssystem betecknat Echelon har blivit allmänt känt som NSA:s främsta verktyg för att avlyssna, filtrera och analysera e-postmeddelanden. Innan den 11 september gick den kritiska debatten om Echelon varm, inte minst från EU, men dog ut efter flygplansattackerna.
Om terroristdåd medför att det blir politiskt omöjligt att ifrågasätta en oreglerad och okontrollerad internationell avlyssningsverksamhet, så är den personliga integriteten i fara.
Echelon och NSA är bara ett exempel från Olssons lägesrapport. The Patriot Act är ett annat. Ytterligare exempel är FBI:s system Carnivore och ett terrorismförebyggande samhällsprogram betecknat TIPS (som i allt väsentligt liknar östtyska Stasis informationsverksamhet).
Vad har hänt i Europa och Sverige? Inte alls lika mycket. EU:s ministerråd beslöt 2002 att tillåta (inte avkräva) medlemsländerna att tvinga kommunikationsföretag att spara trafikdata. Det innebär exempelvis att varje internetleverantör skulle vara tvungen att spara alla uppgifter om den e-post som leverantören förmedlar.
Medlemsländerna är dock splittrade i övervakningsfrågan. Regeringen i Storbritannien drev linjen att all trafikdata borde sparas hos internetleverantörer i sju år för att finnas tillgängliga för polisutredningar. I andra länder är det inte aktuellt.
Om Sverige finns det knappt något att säga, eftersom det inte har fattats några beslut om utvidgad övervakning. Det följer en inarbetad tradition: avvakta andra länders hantering innan något görs. Till gagn för integriteten.
Ett grundläggande problem med Internet och möjligheten att övervaka människor där, är att vi inte har lyckats skapa en demokratisk kontroll över nätets tekniska utveckling.
Till lycka för naiva cyberlibertiner (”information wants to be free”). Till lycka för polisiära och militära organ som vill övervaka och avlyssna datatrafiken över nätet. Till olycka för medborgares personliga integritet.
Demokratisk kontroll över Internet är enligt min mening den överlägset viktigaste frågan om Internets utveckling, men också den minst uppmärksammade.
Kategorier:
integritet,
internet,
kulturartiklar,
litteratur,
recensioner
lördag, mars 08, 2003
Livet före produktion
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030308
Lena Gemzöe
Feminism
Bilda Förlag
För den som, likt jag själv, upplevde en form av insikt vid läsningen av 90-talets stora feministiska verk, Under det rosa täcket av Nina Björk, borde antropologen Lena Gemzöes bok Feminism (Bilda förlag) vara en god fortsättning. Där Björk utgick från populärkultur och litteratur, fokuserar Gemzöe något mer på feministisk teori och politik. Något mer akademisk i stilen, alltså.
Den inledande fyrfältaren där hon kategoriserar, beskriver och kritiserar feminismens fyra väsentliga tanketraditioner, är i sig värd bokköpet. Hon visar skickligt betydelsen av en feministisk teori, eller sammanhållande tanketradition, för att antingen bejaka eller kritisera samhällsföreteelser.
Med denna kategorisering förstår läsaren varför liberalfeminismen kan bejaka ett förslag om subventionering av hushållsnära tjänster – det den fortfarande aktuella pigdebatten handlar om – för att kvinnor lättare ska kunna ta plats i företagsstyrelser och arbeta på mäns villkor.
Likväl förstår läsaren varför övriga feministiska idétraditioner kritiserar ett sådant förslag; jämställdhet måste uppnås på alla nivåer i samhället. Jämställdhet enbart för privilegierade kvinnor skapar eller vidmakthåller förtryck av andra kvinnor. Klassisk klassanalys, med andra ord.
Feminism handlar något förenklat om två saker: att lära sig se kvinnans underordning i samhället, och att agera så att underordningen bryts. Gemzöe fokuserar främst det förstnämnda – att lära sig se.
Grundbulten i det feministiska seendets konst är strukturer. Underordningen av kvinnor är i första hand strukturell och förekommer inom många samhällsområden. Därför handlar feminism om att bryta ned strukturer som skapar underordningen.
Kunskap är makt. En stor del av den feministiska vetenskapen handlar om kritik av den etablerade forskningstraditionen. Liksom det västerländska samhället är etnocentriskt – vi tenderar utgå från vår egen kultur som norm när vi värderar andra kulturer – är vetenskapen androcentrisk (den tar sin utgångspunkt i män och manliga värderingar).
Feminismens vetenskapskritik består i att den ”universella” sanningen är formulerad av män, om män och för män. Mannen som norm, mer eller mindre osynlig. Gemzöe visar koncist hur kvinnan osynliggörs eller marginaliseras i akademiska läroböcker, liksom hos filosofer som Aristoteles och Kant.
Hur ser Gemzöes strategi ut för att nå feminismens samhällsideal: det jämställda samhället? Den centrala idén är att reproduktionen måste överordnas produktionen i samhället.
Att motsatsen råder är den mest förtryckande strukturen i samhället. Kvinnor i fertil ålder har svårare att få arbete, löneutvecklingen avstannar under småbarnsåren, arbete inom vård och omsorg värderas lågt. Fyll på listan själva.
Så länge produktionen överordnas livet underordnas kvinnorna männen, eftersom produktionen organiseras på männens traditionella villkor.
Lena Gemzöe
Feminism
Bilda Förlag
För den som, likt jag själv, upplevde en form av insikt vid läsningen av 90-talets stora feministiska verk, Under det rosa täcket av Nina Björk, borde antropologen Lena Gemzöes bok Feminism (Bilda förlag) vara en god fortsättning. Där Björk utgick från populärkultur och litteratur, fokuserar Gemzöe något mer på feministisk teori och politik. Något mer akademisk i stilen, alltså.
Den inledande fyrfältaren där hon kategoriserar, beskriver och kritiserar feminismens fyra väsentliga tanketraditioner, är i sig värd bokköpet. Hon visar skickligt betydelsen av en feministisk teori, eller sammanhållande tanketradition, för att antingen bejaka eller kritisera samhällsföreteelser.
Med denna kategorisering förstår läsaren varför liberalfeminismen kan bejaka ett förslag om subventionering av hushållsnära tjänster – det den fortfarande aktuella pigdebatten handlar om – för att kvinnor lättare ska kunna ta plats i företagsstyrelser och arbeta på mäns villkor.
Likväl förstår läsaren varför övriga feministiska idétraditioner kritiserar ett sådant förslag; jämställdhet måste uppnås på alla nivåer i samhället. Jämställdhet enbart för privilegierade kvinnor skapar eller vidmakthåller förtryck av andra kvinnor. Klassisk klassanalys, med andra ord.
Feminism handlar något förenklat om två saker: att lära sig se kvinnans underordning i samhället, och att agera så att underordningen bryts. Gemzöe fokuserar främst det förstnämnda – att lära sig se.
Grundbulten i det feministiska seendets konst är strukturer. Underordningen av kvinnor är i första hand strukturell och förekommer inom många samhällsområden. Därför handlar feminism om att bryta ned strukturer som skapar underordningen.
Kunskap är makt. En stor del av den feministiska vetenskapen handlar om kritik av den etablerade forskningstraditionen. Liksom det västerländska samhället är etnocentriskt – vi tenderar utgå från vår egen kultur som norm när vi värderar andra kulturer – är vetenskapen androcentrisk (den tar sin utgångspunkt i män och manliga värderingar).
Feminismens vetenskapskritik består i att den ”universella” sanningen är formulerad av män, om män och för män. Mannen som norm, mer eller mindre osynlig. Gemzöe visar koncist hur kvinnan osynliggörs eller marginaliseras i akademiska läroböcker, liksom hos filosofer som Aristoteles och Kant.
Hur ser Gemzöes strategi ut för att nå feminismens samhällsideal: det jämställda samhället? Den centrala idén är att reproduktionen måste överordnas produktionen i samhället.
Att motsatsen råder är den mest förtryckande strukturen i samhället. Kvinnor i fertil ålder har svårare att få arbete, löneutvecklingen avstannar under småbarnsåren, arbete inom vård och omsorg värderas lågt. Fyll på listan själva.
Så länge produktionen överordnas livet underordnas kvinnorna männen, eftersom produktionen organiseras på männens traditionella villkor.
Kategorier:
genus,
kulturartiklar,
litteratur,
recensioner,
vetenskap
tisdag, mars 04, 2003
Att se till de sina
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030304
Egentligen är det lite svårt att förstå upprördheten över att regeringen skjuter upp beslutet om att höja taket i föräldraförsäkringen.
Det är till och med lite svårt att förstå varför just denna ersättningsnivå ska höjas i stället för någon annan, särskilt om man tar på sig genusglasögonen.
Att höja taket från dagens 80 procent av ca 24 000 kronor per månad till 80 procent av ca 32 000 gynnar framför allt män, eftersom män generellt har högre lön än kvinnor. Då skulle fler män kunna vara hemma med barnen. Det är väl bra?
Mja. Inte formuleras något förslag för att skapa bättre förutsättningar för kvinnor att vara föräldralediga, som exempelvis att höja ersättningsnivån från 80 till 90 procent. Det skulle framför allt gynna lågavlönade kvinnor.
Det är som vanligt. Inom kvinnodominerade områden kan alltid löner och ersättningsnivåer hållas lågt – vårdyrken, omsorgsarbete och så vidare.
Så snart andelen män ökar inom ett sådant område, ser dock patriarkatet till att höja nivåerna. Att se till de sina är en manlig skicklighet. Se bara på bolagsstyrelser, vd:ar, högre tjänser vid universitet med mera.
Ur jämställdhetssynpunkt vore det emellertid bättre att förbättra löneläget inom de kvinnodominerade sektorerna på arbetsmarknaden samt att höja ersättningsnivån. Om lågavlönade kvinnor länge har kunnat vara föräldralediga med dagens ersättningstak, bör även högavlönade män kunna det.
Om bara viljan finns.
Egentligen är det lite svårt att förstå upprördheten över att regeringen skjuter upp beslutet om att höja taket i föräldraförsäkringen.
Det är till och med lite svårt att förstå varför just denna ersättningsnivå ska höjas i stället för någon annan, särskilt om man tar på sig genusglasögonen.
Att höja taket från dagens 80 procent av ca 24 000 kronor per månad till 80 procent av ca 32 000 gynnar framför allt män, eftersom män generellt har högre lön än kvinnor. Då skulle fler män kunna vara hemma med barnen. Det är väl bra?
Mja. Inte formuleras något förslag för att skapa bättre förutsättningar för kvinnor att vara föräldralediga, som exempelvis att höja ersättningsnivån från 80 till 90 procent. Det skulle framför allt gynna lågavlönade kvinnor.
Det är som vanligt. Inom kvinnodominerade områden kan alltid löner och ersättningsnivåer hållas lågt – vårdyrken, omsorgsarbete och så vidare.
Så snart andelen män ökar inom ett sådant område, ser dock patriarkatet till att höja nivåerna. Att se till de sina är en manlig skicklighet. Se bara på bolagsstyrelser, vd:ar, högre tjänser vid universitet med mera.
Ur jämställdhetssynpunkt vore det emellertid bättre att förbättra löneläget inom de kvinnodominerade sektorerna på arbetsmarknaden samt att höja ersättningsnivån. Om lågavlönade kvinnor länge har kunnat vara föräldralediga med dagens ersättningstak, bör även högavlönade män kunna det.
Om bara viljan finns.
torsdag, februari 27, 2003
Tillbaka till stenåldern
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030227
Lars Wilsson
Välfärdens ohälsa
Medikament förlag
Å ena sidan är svenskarna ett av världens friskaste folk. Medellivslängden är en av de högsta i världen, vilket brukar framhållas som det viktigaste kriteriet på att vi trots höga sjukskrivningstal är friska.
Å andra sidan bidrar sjukvårdstekniska framsteg till att även människor med viss grad av ohälsa kan leva länge. Frågan är om medellivslängd är ett relevant mått på ett folks hälsa.
Frågan väcks vid läsningen av Välfärdens ohälsa av biologen Lars Wilsson (Medikament förlag). Välfärdens sjukdomar – som går under benämningen det metabola syndromet – är bekanta: fetma med dess följdsjukdomar, diabetes, allergier, högt blodtryck, hjärtkärlsjukdomar.
Wilsson pekar på vår mathållning som det stora problemet. Det är när människan blir ”fröätare” som det metabola syndromet börjar uppträda. När vår kost övergick från en diet från tiden människan var jägare-samlare, till den jordbruks- och industrikultur där olika sädesslag, potatis, polerat ris och raffinerat socker blev en stor del i vår diet.
Och där är vi nu. Wilsson föreslår att vi går tillbaka till en stenåldersdiet som består av kött, fisk, grönsaker och frukt. Inte för att hålla undan för fettet – tvärtom bör vi äta mer animaliskt fett till förmån för snabba kolhydrater för att motverka fetma.
Argumenten hämtar han främst från biologin, som visar vilka viktiga näringsämnen som en stenåldersdiet tillhandahåller, men även från antropologin, som visar hur vissa ursprungsfolk med en stenåldersdiet inte uppvisar västvärldens välfärdssjukdomar.
Välfärdens ohälsa är en skamlös hyllning till köttätandet i en tid när allt fler röster höjs – från veganerrörelser, djurrättsorganisationer med flera – om problemet med människans köttkonsumtion.
”Låt oss hoppas att den vetenskapliga utvecklingen kan rädda den västerländska kulturen från undergång”, skriver Wilsson. Det är dock en förenkling att tro att våra matvanor endast hänger samman med vår kunskap om biologi och näringslära.
Vegan- och djurrättsrörelserna har förtjänstfullt visat att mathållning är minst lika mycket en fråga om etik och politik. Därför framstår en bok som syftar till att föreslå en annorlunda matkultur utan hänsyn till matens etik och politik, som väl så avgränsad, för att inte säga enkelspårig.
Det förvånar en aning. Det hindrar dock inte att Välfärdens ohälsa ger upphov till vissa tankeställare. Och att en blodig biff känns nyttigare än tidigare.
Lars Wilsson
Välfärdens ohälsa
Medikament förlag
Å ena sidan är svenskarna ett av världens friskaste folk. Medellivslängden är en av de högsta i världen, vilket brukar framhållas som det viktigaste kriteriet på att vi trots höga sjukskrivningstal är friska.
Å andra sidan bidrar sjukvårdstekniska framsteg till att även människor med viss grad av ohälsa kan leva länge. Frågan är om medellivslängd är ett relevant mått på ett folks hälsa.
Frågan väcks vid läsningen av Välfärdens ohälsa av biologen Lars Wilsson (Medikament förlag). Välfärdens sjukdomar – som går under benämningen det metabola syndromet – är bekanta: fetma med dess följdsjukdomar, diabetes, allergier, högt blodtryck, hjärtkärlsjukdomar.
Wilsson pekar på vår mathållning som det stora problemet. Det är när människan blir ”fröätare” som det metabola syndromet börjar uppträda. När vår kost övergick från en diet från tiden människan var jägare-samlare, till den jordbruks- och industrikultur där olika sädesslag, potatis, polerat ris och raffinerat socker blev en stor del i vår diet.
Och där är vi nu. Wilsson föreslår att vi går tillbaka till en stenåldersdiet som består av kött, fisk, grönsaker och frukt. Inte för att hålla undan för fettet – tvärtom bör vi äta mer animaliskt fett till förmån för snabba kolhydrater för att motverka fetma.
Argumenten hämtar han främst från biologin, som visar vilka viktiga näringsämnen som en stenåldersdiet tillhandahåller, men även från antropologin, som visar hur vissa ursprungsfolk med en stenåldersdiet inte uppvisar västvärldens välfärdssjukdomar.
Välfärdens ohälsa är en skamlös hyllning till köttätandet i en tid när allt fler röster höjs – från veganerrörelser, djurrättsorganisationer med flera – om problemet med människans köttkonsumtion.
”Låt oss hoppas att den vetenskapliga utvecklingen kan rädda den västerländska kulturen från undergång”, skriver Wilsson. Det är dock en förenkling att tro att våra matvanor endast hänger samman med vår kunskap om biologi och näringslära.
Vegan- och djurrättsrörelserna har förtjänstfullt visat att mathållning är minst lika mycket en fråga om etik och politik. Därför framstår en bok som syftar till att föreslå en annorlunda matkultur utan hänsyn till matens etik och politik, som väl så avgränsad, för att inte säga enkelspårig.
Det förvånar en aning. Det hindrar dock inte att Välfärdens ohälsa ger upphov till vissa tankeställare. Och att en blodig biff känns nyttigare än tidigare.
Kategorier:
kulturartiklar,
litteratur,
politik,
recensioner
tisdag, februari 25, 2003
Ett annat Europa
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030225
Går det att placera sig vänsterut på en politisk-ideologisk skala och samtidigt vara positiv till en idé om en politisk situation där många beslut bör – måste! – fattas på en nivå ovanför nationalstaten?
Frågan ställdes på sin spets på ett högst personligt plan när jag blev uppringd av något av våra otaliga opinionsinstitut, där jag i en halvtimme grillades med frågor rörande politisk hemvist, mitt förhållande till EU och EMU och ett otal andra frågor.
I Sverige verkar det hopplöst. Vänstern verkar fast i en nationalchauvinism i sitt envetna EU/EMU-motstånd. I andra länder, exempelvis Tyskland, är inte alls vänstern fast samma nationalistiska fålla.
Kanske finns det ändå en idé som inger hopp. I senaste numret av Arena (1/2003) undersöks idén om federation som lösning på Europas politiska utveckling. Arena låter tolv radikala röster argumentera för denna idé – och då framträder ett annat Europa.
Ett Europa där det är självklart att många beslut om miljö, handel, säkerhet, utrikespolitik, sociala rättigheter, mångkulturalism med mera måste fattas gemensamt. Ett Europa där makten utgår nerifrån, ett slags omvänd subsidiaritetsprincip: de beslut nationalstaterna inte kan eller bör fatta enskilt sker på en gemensam nivå.
Ett Europa där makt följs av ansvar och demokratisk kontroll – den instans som ges rätt att fatta ett politiskt beslut, måste också kunna ställas till ansvar för sitt beslut, genom att medborgarna kan rösta bort beslutsfattarna.
Ett Europa med intakta nationalstater, men utan nationalism – och därmed med mindre risk för intolerans, aggressivitet och främlingsfientlighet. Ett Europa med solidaritet till människor snarare än till landsmän – och därmed en annan grund för solidaritet än födelseplatsen.
Att vidga intresset från det enskilda till det gemensamma är solidaritetens kärna. Att vidga demokratin över nationsgränserna är – demokrati.
Ökad demokrati, mindre nationalism, starkare solidaritet framstår som kärnan i en europeisk federation, i som denna idé framställs i Arena.
Det är klassiska vänsterideal. Kanske är federation lösningen på den svenska vänsterns problematiska förhållande till en europeisk politisk gemenskap.
Går det att placera sig vänsterut på en politisk-ideologisk skala och samtidigt vara positiv till en idé om en politisk situation där många beslut bör – måste! – fattas på en nivå ovanför nationalstaten?
Frågan ställdes på sin spets på ett högst personligt plan när jag blev uppringd av något av våra otaliga opinionsinstitut, där jag i en halvtimme grillades med frågor rörande politisk hemvist, mitt förhållande till EU och EMU och ett otal andra frågor.
I Sverige verkar det hopplöst. Vänstern verkar fast i en nationalchauvinism i sitt envetna EU/EMU-motstånd. I andra länder, exempelvis Tyskland, är inte alls vänstern fast samma nationalistiska fålla.
Kanske finns det ändå en idé som inger hopp. I senaste numret av Arena (1/2003) undersöks idén om federation som lösning på Europas politiska utveckling. Arena låter tolv radikala röster argumentera för denna idé – och då framträder ett annat Europa.
Ett Europa där det är självklart att många beslut om miljö, handel, säkerhet, utrikespolitik, sociala rättigheter, mångkulturalism med mera måste fattas gemensamt. Ett Europa där makten utgår nerifrån, ett slags omvänd subsidiaritetsprincip: de beslut nationalstaterna inte kan eller bör fatta enskilt sker på en gemensam nivå.
Ett Europa där makt följs av ansvar och demokratisk kontroll – den instans som ges rätt att fatta ett politiskt beslut, måste också kunna ställas till ansvar för sitt beslut, genom att medborgarna kan rösta bort beslutsfattarna.
Ett Europa med intakta nationalstater, men utan nationalism – och därmed med mindre risk för intolerans, aggressivitet och främlingsfientlighet. Ett Europa med solidaritet till människor snarare än till landsmän – och därmed en annan grund för solidaritet än födelseplatsen.
Att vidga intresset från det enskilda till det gemensamma är solidaritetens kärna. Att vidga demokratin över nationsgränserna är – demokrati.
Ökad demokrati, mindre nationalism, starkare solidaritet framstår som kärnan i en europeisk federation, i som denna idé framställs i Arena.
Det är klassiska vänsterideal. Kanske är federation lösningen på den svenska vänsterns problematiska förhållande till en europeisk politisk gemenskap.
torsdag, februari 13, 2003
Fångade tankefigurer
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030213
Johan Asplund
Genom huvudet. Problemlösningens socialpsykologi.
Korpen
Jag avskyr tankenötter. Ofta tycker jag premisserna är alltför oklara. Själva lösningen är ofta en tankenöt i sig; inte alltid självförklarande. Problemlösning, däremot, har jag alltid uppfattat som något annat. Där tankenöten är isolerad och extremt konstruerad, är ett problem ”ägt” av någon, ofta uppkommet och löst i en social situation. Någon bryr sig om lösningen.
Så fel jag har haft. Och samtidigt rätt, visar det sig. Johan Asplund framställer i sin senaste bok Genom huvudet (Korpen) tankenöten som närmast arketypen för problemlösningens socialpsykologi.
Efter ett för honom extremt långt uppehåll – 10 år – ger essäisten och socialpsykologen med en personlig professur Johan Asplund ut en ny bok. Hans specialitet i sina essäer är att fånga existerande tankefigurer, sedda som socialpsykologiska fenomen, göra detaljerade observationer och tolka dem genom noggrann närläsning av litteratur.
Det gör han oerhört stilsäkert och tillgängligt också för oskolade socialpsykologer, oavsett det handlar om tillfället, gemenskap, hälsningsceremonier, mikromakt eller något annat från hans rika produktion.
I föreliggande bok argumenterar Asplund för att problemlösning måste ses som en social aktivitet, till skillnad från den kognitiva psykologins fokus på individen. Att avgränsa problemlösning till vad som sker i en individs hjärna gör att vi missförstår fenomenet. Problemlösning sker inte inuti huvudet, utan passerar genom huvudet.
Den rådande tankefiguren är emellertid stark. Adams och Evas kognitiva uppvaknande i paradiset beskrivs i Bibeln som solitärt – inte socialt. Utforskningen av människans kognitiva förmågor har genom tiderna i stort följt samma skapelseberättelse.
Att tankefiguren är stark blir även uppenbar vid Asplunds närläsning av några tidiga utforskare av artificiell intelligens – möjligheten att skapa intelligenta datorprogram. Hans intrikata argumentation mot Turings och hans efterföljares föreställning om intelligenta datorer är rentav upphetsande.
Att hävda att datorer är intelligenta är, med Asplunds ord, ett ”underligt påstående”. Problemet är att vi, trots årtionden av debatt i ämnet, tycks ha förlorat känslan för det underliga i detta påstående. Nu för han känslan tillbaka.
Argumentationen för att både intelligens och problemlösning – liksom lösandet av tankenötter – i grunden är något socialt utvecklar han med utgångspunkt i så skilda och för ämnet originella tänkare som upplysningsmannen Denis Diderot (ur boken The Paradox of Acting) och Erik Gustaf Geijer (och hans personlighetsfilosofi).
Förutsägbar är det sista man kan säga om Johan Asplund. Stringens är det första.
Johan Asplund
Genom huvudet. Problemlösningens socialpsykologi.
Korpen
Jag avskyr tankenötter. Ofta tycker jag premisserna är alltför oklara. Själva lösningen är ofta en tankenöt i sig; inte alltid självförklarande. Problemlösning, däremot, har jag alltid uppfattat som något annat. Där tankenöten är isolerad och extremt konstruerad, är ett problem ”ägt” av någon, ofta uppkommet och löst i en social situation. Någon bryr sig om lösningen.
Så fel jag har haft. Och samtidigt rätt, visar det sig. Johan Asplund framställer i sin senaste bok Genom huvudet (Korpen) tankenöten som närmast arketypen för problemlösningens socialpsykologi.
Efter ett för honom extremt långt uppehåll – 10 år – ger essäisten och socialpsykologen med en personlig professur Johan Asplund ut en ny bok. Hans specialitet i sina essäer är att fånga existerande tankefigurer, sedda som socialpsykologiska fenomen, göra detaljerade observationer och tolka dem genom noggrann närläsning av litteratur.
Det gör han oerhört stilsäkert och tillgängligt också för oskolade socialpsykologer, oavsett det handlar om tillfället, gemenskap, hälsningsceremonier, mikromakt eller något annat från hans rika produktion.
I föreliggande bok argumenterar Asplund för att problemlösning måste ses som en social aktivitet, till skillnad från den kognitiva psykologins fokus på individen. Att avgränsa problemlösning till vad som sker i en individs hjärna gör att vi missförstår fenomenet. Problemlösning sker inte inuti huvudet, utan passerar genom huvudet.
Den rådande tankefiguren är emellertid stark. Adams och Evas kognitiva uppvaknande i paradiset beskrivs i Bibeln som solitärt – inte socialt. Utforskningen av människans kognitiva förmågor har genom tiderna i stort följt samma skapelseberättelse.
Att tankefiguren är stark blir även uppenbar vid Asplunds närläsning av några tidiga utforskare av artificiell intelligens – möjligheten att skapa intelligenta datorprogram. Hans intrikata argumentation mot Turings och hans efterföljares föreställning om intelligenta datorer är rentav upphetsande.
Att hävda att datorer är intelligenta är, med Asplunds ord, ett ”underligt påstående”. Problemet är att vi, trots årtionden av debatt i ämnet, tycks ha förlorat känslan för det underliga i detta påstående. Nu för han känslan tillbaka.
Argumentationen för att både intelligens och problemlösning – liksom lösandet av tankenötter – i grunden är något socialt utvecklar han med utgångspunkt i så skilda och för ämnet originella tänkare som upplysningsmannen Denis Diderot (ur boken The Paradox of Acting) och Erik Gustaf Geijer (och hans personlighetsfilosofi).
Förutsägbar är det sista man kan säga om Johan Asplund. Stringens är det första.
Kategorier:
kulturartiklar,
litteratur,
recensioner,
vetenskap
fredag, januari 24, 2003
Maskeringsförbud – ja eller nej? Ett synligt ansikte är en fråga om moral
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030124
Göteborgskommittén föreslår i sitt aktuella betänkande ett maskeringsförbud för demonstranter. Är det ett bra förslag?
Nej, kan man med fog hävda: staten ska inte bestämma min klädsel när jag utövar min rättighet som medborgare att demonstrera. Ja, hävdar jag med viss emfas: ett synligt ansikte är grunden för ett moraliskt förhållningssätt mellan människor.
I boken Postmodern etik undersöker Zygmunt Bauman, med utgångspunkt i Emmanuel Levinas moralfilosofi, ansiktets betydelse för moralen. Den Andre – medmänniskan, ens nästa – är i relationen till mig grunden för min moral. Att vara moralisk är att ta ansvar för den Andre, redan innan den Andre har uttalat något behov. Men den Andre har ingen makt över mig. Jag avgör ensam ansvaret.
Jag finns alltså till för den Andre. Det är ett obegränsat ansvar. Den Andre är dock inte personen – utan ansiktet. En person; härlett från begreppet persona som betyder mask, den mask som bärs för att beteckna en roll. Ansiktet; en auktoritet. ”Ansiktet är inget våld. Det är en auktoritet. Auktoritet är ofta utan våld”, skriver Bauman.
Denna moraliska hållning är som en smekning på den Andres kind. Ett maskerat ansikte blir inte smekt. Ett maskerat ansikte tillåts inte smeka den Andres kind. Jag ingår ingen moralisk förening med ett maskerat ansikte. Förslaget om maskeringsförbud för demonstranter kan alltså tolkas som ett moraliskt gott förslag. Men förslaget är otillräckligt. Avkrävs demonstranten ett ansikte måste den som ställer kravet avkrävas en motprestation.
Den som ställer kravet är samhället, uttryckt i en offentlig utredning. När den moraliska föreningen mellan mig och den Andre växer i omfång, skapas den Tredje: samhället, en grupp, en enhet som är större än summan av sina delar. Den Andre och den Tredje skiljer sig från varandra. Den väsentliga skillnaden är att den Tredje inte har något ansikte, utan flera masker. Klasser och grupperingar av masker, stereotyper, funktioner, roller, konkreta uniformer. Masker är inte lika pålitliga som ansikten. Men i min relation till den Tredje måste jag ändå kunna lita på maskerna. Jag har inget val.
Därav följer att om den Tredje – samhället – kräver en demaskering av den Andre – demonstranten – är det moraliskt rimligt att kräva att den Tredje agerar så att tillit möjliggörs. Identifierbara poliser, en polisledning som inte döljer sina intentioner och som tar ansvar för sina brister, en säkerhetstjänst som öppet deklarerar sina föreställningar om vad som är samhällsfarligt, bättre insyn i olika registrerings- och övervakningsprocesser av enskilda människor, ja, mycket kan göras för att tilliten till den Tredjes olika masker ska kunna öka.
Det är graden av tillit till den Tredje som avgör om demonstranter maskerar sig. Och därmed omfattningen av våld vid demonstrationer. Ansiktet är som sagt inget våld.
Göteborgskommittén föreslår i sitt aktuella betänkande ett maskeringsförbud för demonstranter. Är det ett bra förslag?
Nej, kan man med fog hävda: staten ska inte bestämma min klädsel när jag utövar min rättighet som medborgare att demonstrera. Ja, hävdar jag med viss emfas: ett synligt ansikte är grunden för ett moraliskt förhållningssätt mellan människor.
I boken Postmodern etik undersöker Zygmunt Bauman, med utgångspunkt i Emmanuel Levinas moralfilosofi, ansiktets betydelse för moralen. Den Andre – medmänniskan, ens nästa – är i relationen till mig grunden för min moral. Att vara moralisk är att ta ansvar för den Andre, redan innan den Andre har uttalat något behov. Men den Andre har ingen makt över mig. Jag avgör ensam ansvaret.
Jag finns alltså till för den Andre. Det är ett obegränsat ansvar. Den Andre är dock inte personen – utan ansiktet. En person; härlett från begreppet persona som betyder mask, den mask som bärs för att beteckna en roll. Ansiktet; en auktoritet. ”Ansiktet är inget våld. Det är en auktoritet. Auktoritet är ofta utan våld”, skriver Bauman.
Denna moraliska hållning är som en smekning på den Andres kind. Ett maskerat ansikte blir inte smekt. Ett maskerat ansikte tillåts inte smeka den Andres kind. Jag ingår ingen moralisk förening med ett maskerat ansikte. Förslaget om maskeringsförbud för demonstranter kan alltså tolkas som ett moraliskt gott förslag. Men förslaget är otillräckligt. Avkrävs demonstranten ett ansikte måste den som ställer kravet avkrävas en motprestation.
Den som ställer kravet är samhället, uttryckt i en offentlig utredning. När den moraliska föreningen mellan mig och den Andre växer i omfång, skapas den Tredje: samhället, en grupp, en enhet som är större än summan av sina delar. Den Andre och den Tredje skiljer sig från varandra. Den väsentliga skillnaden är att den Tredje inte har något ansikte, utan flera masker. Klasser och grupperingar av masker, stereotyper, funktioner, roller, konkreta uniformer. Masker är inte lika pålitliga som ansikten. Men i min relation till den Tredje måste jag ändå kunna lita på maskerna. Jag har inget val.
Därav följer att om den Tredje – samhället – kräver en demaskering av den Andre – demonstranten – är det moraliskt rimligt att kräva att den Tredje agerar så att tillit möjliggörs. Identifierbara poliser, en polisledning som inte döljer sina intentioner och som tar ansvar för sina brister, en säkerhetstjänst som öppet deklarerar sina föreställningar om vad som är samhällsfarligt, bättre insyn i olika registrerings- och övervakningsprocesser av enskilda människor, ja, mycket kan göras för att tilliten till den Tredjes olika masker ska kunna öka.
Det är graden av tillit till den Tredje som avgör om demonstranter maskerar sig. Och därmed omfattningen av våld vid demonstrationer. Ansiktet är som sagt inget våld.
tisdag, december 31, 2002
Kritiker om årets höjdpunkter
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021231
En kvinnlig underrättelseagent får uppdraget att leta rätt på en person. Från London över Sydeuropa, via Nordafrika, för att slutligen hamna långt ute i öknen, i ett slags sanatorium för eliten bland världens yrkesagenter, exekutörerna, som alla lider av samma yrkessjukdom: total abstraktion. En häpnadsväckande, infallsrik och fullständigt otrolig historia. Boken heter Fallet Sandemann. Författaren heter Gabriella Håkansson.
Höstens videoinstallation på Bildmuseet av Annika Larsson, kallad Poliisi, bär jag fortfarande med mig. Mot åskådarens inre fond av göteborgskravallerna, gestaltar hon en märklig relation mellan sparkande poliser och slagen civilperson som inte är självförklarande. En dold symbios mellan polisen och the black bloc? Jag funderar fortfarande på vad det kan betyda.
I hans förra film, Funny Games, utforskade han det rena våldet. I årets film uforskar den österrikiske regissören Michael Haneke själens, eller psykets, mörkaste vrår. I Pianisten gör Isabelle Huppert en otroligt stark rolltolkning av en pianolärarinnas mörka hjärta. Det är till kontinenten man måste vända sig för att se farlig film. Inte Hollywood. Absolut inte Sverige.
En kvinnlig underrättelseagent får uppdraget att leta rätt på en person. Från London över Sydeuropa, via Nordafrika, för att slutligen hamna långt ute i öknen, i ett slags sanatorium för eliten bland världens yrkesagenter, exekutörerna, som alla lider av samma yrkessjukdom: total abstraktion. En häpnadsväckande, infallsrik och fullständigt otrolig historia. Boken heter Fallet Sandemann. Författaren heter Gabriella Håkansson.
Höstens videoinstallation på Bildmuseet av Annika Larsson, kallad Poliisi, bär jag fortfarande med mig. Mot åskådarens inre fond av göteborgskravallerna, gestaltar hon en märklig relation mellan sparkande poliser och slagen civilperson som inte är självförklarande. En dold symbios mellan polisen och the black bloc? Jag funderar fortfarande på vad det kan betyda.
I hans förra film, Funny Games, utforskade han det rena våldet. I årets film uforskar den österrikiske regissören Michael Haneke själens, eller psykets, mörkaste vrår. I Pianisten gör Isabelle Huppert en otroligt stark rolltolkning av en pianolärarinnas mörka hjärta. Det är till kontinenten man måste vända sig för att se farlig film. Inte Hollywood. Absolut inte Sverige.
fredag, december 20, 2002
Sjuk omskrivning
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021220
Att vi har en ohälsosituation i Sverige som är oacceptabel råder ett otvetydigt konsensus. Vad ohälsan beror på och vad som kan åtgärda den råder det däremot delade meningar om.
I DN Debatt den 17/12 föreslår utredaren och tillika generaldirektören för Arbetsmiljöverket Kenth Pettersson att arbetsgivaren ska stå för en del av sjuklönen för människor som är heltidssjukskrivna, men inget för människor som är deltidssjukskrivna.
Det kan vara en rimlig åtgärd för att komma åt de arbetsgivare som vägrar låta anställda med viss grad av ohälsa arbeta på deltid. Frågan är om denna kategori arbetsgivare är så många att det löser några problem. Jag tillåter mig vara skeptisk.
Huvudbudskapet i Kenth Petterssons förslag är emellertid dess utgångspunkt: ”I allt större utsträckning verkar anställda, arbetsgivare och läkare acceptera sjukskrivning som ett sätt att lösa akuta problem på arbetsplatsen eller i familjelivet”. Han skriver också att det ”finns en tendens till att i dag, i större utsträckning än förr, tolka en besvärlig livssituation, som till exempel kan bero på konflikter på arbetet eller i familjen, som en sjukdom”.
Här borde varje sjukskriven, varje läkare och varje annan rehabiliteringspersonal ha satt morgonkaffet i halsen. Är detta något annat än en omskrivning av kristdemokraternas ordförande Alf Svenssons uttalande från i somras att ohälsotalens ökning beror på ett ökande sjukskrivningsfusk?
En utredare kan naturligtvis inte påstå detta utan hårddata i ryggen. Så jag går till rapporten för att läsa det statistiska underlaget. Naturligtvis finns inget. Rapporten är ett kort, tjugosexsidigt alster utan belägg för dessa påståenden.
Självfallet kan en konflikt på arbetsplatsen förorsaka psykisk ohälsa. Enligt Pettersson innebär det dock att vederbörande inte skulle vara sjuk, och att läkare generellt saknar förmåga att bedöma människors ohälsa (de gör en feltolkning av patientens hälsotillstånd).
Att se en före detta fackföreningsledare och numera en av landets högsta ansvariga för arbetsmiljöfrågor falla in i kören som beskyller sjukskrivna - och deras läkare, som ställer diagnoserna! - för fusk, låt vara med viss omskrivning, är inget annat än en örfil von oben på utsatta människor.
Vilket är det sista de behöver.
Att vi har en ohälsosituation i Sverige som är oacceptabel råder ett otvetydigt konsensus. Vad ohälsan beror på och vad som kan åtgärda den råder det däremot delade meningar om.
I DN Debatt den 17/12 föreslår utredaren och tillika generaldirektören för Arbetsmiljöverket Kenth Pettersson att arbetsgivaren ska stå för en del av sjuklönen för människor som är heltidssjukskrivna, men inget för människor som är deltidssjukskrivna.
Det kan vara en rimlig åtgärd för att komma åt de arbetsgivare som vägrar låta anställda med viss grad av ohälsa arbeta på deltid. Frågan är om denna kategori arbetsgivare är så många att det löser några problem. Jag tillåter mig vara skeptisk.
Huvudbudskapet i Kenth Petterssons förslag är emellertid dess utgångspunkt: ”I allt större utsträckning verkar anställda, arbetsgivare och läkare acceptera sjukskrivning som ett sätt att lösa akuta problem på arbetsplatsen eller i familjelivet”. Han skriver också att det ”finns en tendens till att i dag, i större utsträckning än förr, tolka en besvärlig livssituation, som till exempel kan bero på konflikter på arbetet eller i familjen, som en sjukdom”.
Här borde varje sjukskriven, varje läkare och varje annan rehabiliteringspersonal ha satt morgonkaffet i halsen. Är detta något annat än en omskrivning av kristdemokraternas ordförande Alf Svenssons uttalande från i somras att ohälsotalens ökning beror på ett ökande sjukskrivningsfusk?
En utredare kan naturligtvis inte påstå detta utan hårddata i ryggen. Så jag går till rapporten för att läsa det statistiska underlaget. Naturligtvis finns inget. Rapporten är ett kort, tjugosexsidigt alster utan belägg för dessa påståenden.
Självfallet kan en konflikt på arbetsplatsen förorsaka psykisk ohälsa. Enligt Pettersson innebär det dock att vederbörande inte skulle vara sjuk, och att läkare generellt saknar förmåga att bedöma människors ohälsa (de gör en feltolkning av patientens hälsotillstånd).
Att se en före detta fackföreningsledare och numera en av landets högsta ansvariga för arbetsmiljöfrågor falla in i kören som beskyller sjukskrivna - och deras läkare, som ställer diagnoserna! - för fusk, låt vara med viss omskrivning, är inget annat än en örfil von oben på utsatta människor.
Vilket är det sista de behöver.
tisdag, december 10, 2002
Oss torpare emellan
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021210
Anders Ehnmark
Krigsvinter. Dagbok från skogen
Atlas
Det är något alldeles visst med torp. Själva ordet ger en förnimmelse om det förutvarande. Att vistas i torp är också att ta in det förgångna en aning. Det gamla sitter i väggarna.
Ett torp ligger aldrig vid havet, utan invid skog och tjärnar, åkrar och grusvägar. Vid havet finns sommarstugor, där man kan fira stugsistan i slutet av augusti. En omöjlighet i ett torp - potatisen är ju inte upptagen än. Knappt har ens veden burits in i vedboden.
Man tänker annorlunda i torpet. Kanske för att det gamla tränger sig på, kanske för att tiden och tempot mjukas upp en aning. Det smakar också annorlunda i torpet. Om hösten brukar vi köpa samma vin som vi drack i torpet under sommaren, för att känna hur det smakar i stan. Och i torpet föredras kokkaffe, medan vi i stan inte kan vara utan cappuccino eller caffe latte.
Kanske beror skillnaden på att det skapas ett avstånd till kulturen. Det är i alla fall Anders Ehnmarks tolkning i hans senaste bok Krigsvinter (Atlas). Boken är skriven från torpet i Taxinge där han bor året om. När händelser i ens närområde sker i ett långsamt tempo och är givna, kan man koncentrera sig på det andra.
Det andra är i den här boken det krig (var det ett krig? inte? vad var det då?) som underblåstes av en närmast enig mediakår och utfördes främst av USA i Afghanistan.
Det andra är också terrorism, och vad det är för något, egentligen. Ehnmark visar hur vi snabbt och lätt kan konstruera märkliga principer när terrorister jagas. En sådan princip är straff på förhand. Syftet är att förhindra brott, så för säkerhets skull utdelas straffet redan innan brott begås.
Krigsvinter innehåller också en av Ehnmarks självklara käpphästar: nutidens oförmåga att se det gamla i det som händer. Ser vi inte det, framstår allt pågående som nytt, och allt som är nytt är svårt att förstå, eftersom referensramar saknas.
Ehnmarks poäng är dock att så är sällan fallet. Det är en retorik, det nyas retorik, som utövar makt, så att märkliga principer kan införas utan att någon reagerar nämnvärt. Retoriken försöker ”oförståeliggöra”, som Ehnmark skriver, det vill säga formulera det som skulle kunna förstås med tidigare kunskap på ett obegripligt sätt.
Denna vinters krig och terrorism beskådas genom lövverk, från svampstället, under kontemplation över bins beteende och under tillagning av stuvad lake i Ehnmarks torp. Naturens långsamhet skapar bättre klarhet, är mottot.
Läser man boken som jag, långsamt, från torpets horisont, innehåller den en djup och allvarlig kritik mot 11:e septembers efterdyningar. Läser man boken snabbt, med stadsjäkt, framstår kritiken nog snarare som försynt.
Hur läser du?
Anders Ehnmark
Krigsvinter. Dagbok från skogen
Atlas
Det är något alldeles visst med torp. Själva ordet ger en förnimmelse om det förutvarande. Att vistas i torp är också att ta in det förgångna en aning. Det gamla sitter i väggarna.
Ett torp ligger aldrig vid havet, utan invid skog och tjärnar, åkrar och grusvägar. Vid havet finns sommarstugor, där man kan fira stugsistan i slutet av augusti. En omöjlighet i ett torp - potatisen är ju inte upptagen än. Knappt har ens veden burits in i vedboden.
Man tänker annorlunda i torpet. Kanske för att det gamla tränger sig på, kanske för att tiden och tempot mjukas upp en aning. Det smakar också annorlunda i torpet. Om hösten brukar vi köpa samma vin som vi drack i torpet under sommaren, för att känna hur det smakar i stan. Och i torpet föredras kokkaffe, medan vi i stan inte kan vara utan cappuccino eller caffe latte.
Kanske beror skillnaden på att det skapas ett avstånd till kulturen. Det är i alla fall Anders Ehnmarks tolkning i hans senaste bok Krigsvinter (Atlas). Boken är skriven från torpet i Taxinge där han bor året om. När händelser i ens närområde sker i ett långsamt tempo och är givna, kan man koncentrera sig på det andra.
Det andra är i den här boken det krig (var det ett krig? inte? vad var det då?) som underblåstes av en närmast enig mediakår och utfördes främst av USA i Afghanistan.
Det andra är också terrorism, och vad det är för något, egentligen. Ehnmark visar hur vi snabbt och lätt kan konstruera märkliga principer när terrorister jagas. En sådan princip är straff på förhand. Syftet är att förhindra brott, så för säkerhets skull utdelas straffet redan innan brott begås.
Krigsvinter innehåller också en av Ehnmarks självklara käpphästar: nutidens oförmåga att se det gamla i det som händer. Ser vi inte det, framstår allt pågående som nytt, och allt som är nytt är svårt att förstå, eftersom referensramar saknas.
Ehnmarks poäng är dock att så är sällan fallet. Det är en retorik, det nyas retorik, som utövar makt, så att märkliga principer kan införas utan att någon reagerar nämnvärt. Retoriken försöker ”oförståeliggöra”, som Ehnmark skriver, det vill säga formulera det som skulle kunna förstås med tidigare kunskap på ett obegripligt sätt.
Denna vinters krig och terrorism beskådas genom lövverk, från svampstället, under kontemplation över bins beteende och under tillagning av stuvad lake i Ehnmarks torp. Naturens långsamhet skapar bättre klarhet, är mottot.
Läser man boken som jag, långsamt, från torpets horisont, innehåller den en djup och allvarlig kritik mot 11:e septembers efterdyningar. Läser man boken snabbt, med stadsjäkt, framstår kritiken nog snarare som försynt.
Hur läser du?
onsdag, november 13, 2002
Gratisarbete - nej tack!
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021113
Mediadrevet exploderar. Jan O Karlsson bör avgå! Jag har haft svårt att se de avgörande argumenten - annat än att tidningar vill sälja lösnummer med mördande rubriker.
Nog bör även ett statsråd få göra fel, som i fallet med den privata middagen som Karlsson missuppfattade som arbetsmiddag. Jag har svårare att fördra att det kontrollsystem som ska förhindra dylika misstag inte fungerar. Och att Karlsson har en övergångslön om 8 800 Euro skattefritt per månad från sitt arbete vid EU:s revisionsrätt säger snarare något om EU än om Karlsson.
Men efter måndagens presskonferens rågades även mitt mått. Jan O Karlsson meddelade där att han skänker hela sin statsrådslön till en minnesfond. Varför? För att blidka opinionen. Det betyder att han åtar sig ett av det offentliga Sveriges absolut svåraste arbete, utan lön - gratis. Snacka om att sänka ackordet för övriga statsråd.
Frågan inställer sig genast: Vad är det i statsrådsarbetet som lockar i sådan omfattning att arbetsinsatsen inte behöver avlönas? Det enda svar jag kan komma på är makt; att få bevara sin plats i maktens korridorer; att få behålla sitt inflytande; att få tillhöra den innersta kretsen. Att få bestämma.
Makthunger är det sämsta skälet att bli statsråd. Att arbeta för sin lön är ett betydligt bättre skäl. Särskilt för en socialdemokrat.
Mediadrevet exploderar. Jan O Karlsson bör avgå! Jag har haft svårt att se de avgörande argumenten - annat än att tidningar vill sälja lösnummer med mördande rubriker.
Nog bör även ett statsråd få göra fel, som i fallet med den privata middagen som Karlsson missuppfattade som arbetsmiddag. Jag har svårare att fördra att det kontrollsystem som ska förhindra dylika misstag inte fungerar. Och att Karlsson har en övergångslön om 8 800 Euro skattefritt per månad från sitt arbete vid EU:s revisionsrätt säger snarare något om EU än om Karlsson.
Men efter måndagens presskonferens rågades även mitt mått. Jan O Karlsson meddelade där att han skänker hela sin statsrådslön till en minnesfond. Varför? För att blidka opinionen. Det betyder att han åtar sig ett av det offentliga Sveriges absolut svåraste arbete, utan lön - gratis. Snacka om att sänka ackordet för övriga statsråd.
Frågan inställer sig genast: Vad är det i statsrådsarbetet som lockar i sådan omfattning att arbetsinsatsen inte behöver avlönas? Det enda svar jag kan komma på är makt; att få bevara sin plats i maktens korridorer; att få behålla sitt inflytande; att få tillhöra den innersta kretsen. Att få bestämma.
Makthunger är det sämsta skälet att bli statsråd. Att arbeta för sin lön är ett betydligt bättre skäl. Särskilt för en socialdemokrat.
fredag, november 08, 2002
Nattsvarta slut
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021108
Bör filmer ha ett lyckligt slut? Skapa hopp för framtiden? Ett sätt att förstå ett lyckligt slut är att besökaren lämnar biografen i en sinnesstämning som filmmakaren önskar. Det behöver inte betyda att de får varandra på slutet eller att hjälten överlever. Två av höstens mest nattsvarta - och intressanta - filmer slutar på ett sätt som gör att begreppet hoppfullhet noga måste tänkas igenom.
Lukas Moodyssons Lilja 4-Ever slutar med att 16-åriga Lilja begår självmord genom att hoppa från en bro. Vad består det hoppfulla i det slutet? Moodyssons hopp står till religionen. Lilja får återse sin vän Volodja efter döden, plågoandarna försvinner och hon blir fri. Death is not the end, sjöng Bob Dylan. Kanske det. Men hoppfullheten förutsätter en stark tro. Utan tro är filmens slut helvetiskt.
Filmen Ensam mot alla av fransmannen Gaspar Noé gestaltar hur en människa alieneras från samhället, människorna och - framför allt - fundamentala värden. Noé ger en fingervisning om hur filmen hade kunnat sluta om inget hopp alls funnes om mänskligheten: in limbo. I helvetets förgård. Nu slutar filmen med det hoppfulla budskapet att alla människor trots allt har en moralisk botten längst därnere. Men avståndet till botten framstår som närmast övermäktigt långt, vilket skänker begreppet hopp nya dimensioner.
Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Frågan är om dessa svarta slut förmår skapa hopp hos biobesökaren. Och om det var regissörernas avsikt.
Bör filmer ha ett lyckligt slut? Skapa hopp för framtiden? Ett sätt att förstå ett lyckligt slut är att besökaren lämnar biografen i en sinnesstämning som filmmakaren önskar. Det behöver inte betyda att de får varandra på slutet eller att hjälten överlever. Två av höstens mest nattsvarta - och intressanta - filmer slutar på ett sätt som gör att begreppet hoppfullhet noga måste tänkas igenom.
Lukas Moodyssons Lilja 4-Ever slutar med att 16-åriga Lilja begår självmord genom att hoppa från en bro. Vad består det hoppfulla i det slutet? Moodyssons hopp står till religionen. Lilja får återse sin vän Volodja efter döden, plågoandarna försvinner och hon blir fri. Death is not the end, sjöng Bob Dylan. Kanske det. Men hoppfullheten förutsätter en stark tro. Utan tro är filmens slut helvetiskt.
Filmen Ensam mot alla av fransmannen Gaspar Noé gestaltar hur en människa alieneras från samhället, människorna och - framför allt - fundamentala värden. Noé ger en fingervisning om hur filmen hade kunnat sluta om inget hopp alls funnes om mänskligheten: in limbo. I helvetets förgård. Nu slutar filmen med det hoppfulla budskapet att alla människor trots allt har en moralisk botten längst därnere. Men avståndet till botten framstår som närmast övermäktigt långt, vilket skänker begreppet hopp nya dimensioner.
Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Frågan är om dessa svarta slut förmår skapa hopp hos biobesökaren. Och om det var regissörernas avsikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)