Nattsvarta slut

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021108

Bör filmer ha ett lyckligt slut? Skapa hopp för framtiden? Ett sätt att förstå ett lyckligt slut är att besökaren lämnar biografen i en sinnesstämning som filmmakaren önskar. Det behöver inte betyda att de får varandra på slutet eller att hjälten överlever. Två av höstens mest nattsvarta - och intressanta - filmer slutar på ett sätt som gör att begreppet hoppfullhet noga måste tänkas igenom.

Lukas Moodyssons Lilja 4-Ever slutar med att 16-åriga Lilja begår självmord genom att hoppa från en bro. Vad består det hoppfulla i det slutet? Moodyssons hopp står till religionen. Lilja får återse sin vän Volodja efter döden, plågoandarna försvinner och hon blir fri. Death is not the end, sjöng Bob Dylan. Kanske det. Men hoppfullheten förutsätter en stark tro. Utan tro är filmens slut helvetiskt.

Filmen Ensam mot alla av fransmannen Gaspar Noé gestaltar hur en människa alieneras från samhället, människorna och - framför allt - fundamentala värden. Noé ger en fingervisning om hur filmen hade kunnat sluta om inget hopp alls funnes om mänskligheten: in limbo. I helvetets förgård. Nu slutar filmen med det hoppfulla budskapet att alla människor trots allt har en moralisk botten längst därnere. Men avståndet till botten framstår som närmast övermäktigt långt, vilket skänker begreppet hopp nya dimensioner.

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Frågan är om dessa svarta slut förmår skapa hopp hos biobesökaren. Och om det var regissörernas avsikt.