tisdag, december 10, 2002

Oss torpare emellan

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021210

Anders Ehnmark
Krigsvinter. Dagbok från skogen
Atlas

Det är något alldeles visst med torp. Själva ordet ger en förnimmelse om det förutvarande. Att vistas i torp är också att ta in det förgångna en aning. Det gamla sitter i väggarna.
     Ett torp ligger aldrig vid havet, utan invid skog och tjärnar, åkrar och grusvägar. Vid havet finns sommarstugor, där man kan fira stugsistan i slutet av augusti. En omöjlighet i ett torp - potatisen är ju inte upptagen än. Knappt har ens veden burits in i vedboden.
     Man tänker annorlunda i torpet. Kanske för att det gamla tränger sig på, kanske för att tiden och tempot mjukas upp en aning. Det smakar också annorlunda i torpet. Om hösten brukar vi köpa samma vin som vi drack i torpet under sommaren, för att känna hur det smakar i stan. Och i torpet föredras kokkaffe, medan vi i stan inte kan vara utan cappuccino eller caffe latte.
     Kanske beror skillnaden på att det skapas ett avstånd till kulturen. Det är i alla fall Anders Ehnmarks tolkning i hans senaste bok Krigsvinter (Atlas). Boken är skriven från torpet i Taxinge där han bor året om. När händelser i ens närområde sker i ett långsamt tempo och är givna, kan man koncentrera sig på det andra.
     Det andra är i den här boken det krig (var det ett krig? inte? vad var det då?) som underblåstes av en närmast enig mediakår och utfördes främst av USA i Afghanistan.
     Det andra är också terrorism, och vad det är för något, egentligen. Ehnmark visar hur vi snabbt och lätt kan konstruera märkliga principer när terrorister jagas. En sådan princip är straff på förhand. Syftet är att förhindra brott, så för säkerhets skull utdelas straffet redan innan brott begås.
     Krigsvinter innehåller också en av Ehnmarks självklara käpphästar: nutidens oförmåga att se det gamla i det som händer. Ser vi inte det, framstår allt pågående som nytt, och allt som är nytt är svårt att förstå, eftersom referensramar saknas.
     Ehnmarks poäng är dock att så är sällan fallet. Det är en retorik, det nyas retorik, som utövar makt, så att märkliga principer kan införas utan att någon reagerar nämnvärt. Retoriken försöker ”oförståeliggöra”, som Ehnmark skriver, det vill säga formulera det som skulle kunna förstås med tidigare kunskap på ett obegripligt sätt.
     Denna vinters krig och terrorism beskådas genom lövverk, från svampstället, under kontemplation över bins beteende och under tillagning av stuvad lake i Ehnmarks torp. Naturens långsamhet skapar bättre klarhet, är mottot.
     Läser man boken som jag, långsamt, från torpets horisont, innehåller den en djup och allvarlig kritik mot 11:e septembers efterdyningar. Läser man boken snabbt, med stadsjäkt, framstår kritiken nog snarare som försynt.
     Hur läser du?