Stamningens socialpsykologi

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110302

The King’s Speech är något så ovanligt som en film som vill förstå stamning som ett socialpsykologiskt fenomen, snarare än ett biologiskt fenomen. Colin Firths gestaltning av George VI, Bertie, får också en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll, liksom filmen får Oscar för bästa film, bästa regi och bästa originalmanus.
         En betydande del av stamning innebär att tänka på stamning. Tro mig. Jag vet. När stammar jag? Varför stammade jag i situation X men inte i situation Y, trots att situationerna är ytterst lika varandra? Kan jag förebygga? Men framför allt – hur kan man hantera sin situation och förhålla sig till denna… ja, personliga egenskap?
         Jag rekommenderar tre nyckelscener i King’s Speech för att förstå stamning som det socialpsykologiska fenomen jag menar att det är. Den första scenen, drygt 20 minuter in i filmen, är Berties första möte med den australiensiske logopeden Lionel Logue (förträffligt spelad av Geoffrey Rush), där Lionel ställer den radikala frågan: ”Vilket är ditt första minne av stamning”, varpå Bertie blir förbannad och skriker att stammat, det har han gjort i hela sitt liv.
         Men det radikala i frågan, som gör att vi kan ana stamningens socialpsykologi, är Lionels grundläggande axiom: ”Inget barn börjar tala med stamning”. Stamning växer fram.
         Den andra scenen är samtalet mellan Bertie och hans bror efter ca en timme i filmen; det kritiska samtalet där Bertie försöker få sin bror att förstå att broderns handling bryter mot konstitutionen. Studera hur brodern lyckas få Bertie att stamma så gravt att knappt ett ljud kommer ur munnen, genom att använda mikromakt i form av blickar, efterhärmning och tillskapad underordning.
         Den tredje scenen är kungens själva radiotal i slutet av filmen, med vännen Lionel i det slutna rummet. Miljoner människor ska lyssna i direktsändning. Nerverna kryper utanpå huden. Lionel säger: ”Glöm allt annat och säg det till mig. Säg det till mig som en vän.” Och kung George VI talar, bara indirekt till nationen, men direkt till Lionel och lyckas därför hantera sin stamning.
         Intet öga är torrt hos publiken. Åtminstone inte hos den delen av publiken som vill förstå sin stamning som ett socialpsykologiskt fenomen.