De kanske lämpade

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110618

Nu tillsätter utbildningsminister Jan Björklund en utredning, där tidigare universitetskanslern Sigbrit Franke har utsetts till utredare, som ska undersöka förutsättningarna för att införa lämplighetsprov för de människor som söker till universitetens lärarutbildningar. Detta applåderas i olika sammanhang. Socialdemokraternas Mikael Damberg är positiv. De bägge lärarfacken välkomnar förslaget.
           Denna idé luftades redan i utredningen En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109), som också leddes av Sigbrit Franke. Redan då började det knastra i huvudet på mig, som alltid när det förespråkas lämplighetstester av allehanda slag. Utredningen föreslog att särskilda lämplighetsprov ska redan vid ansökan till lärarutbildningen sålla ut de lämpade från de icke lämpade.
           Frågan hur vi sållar. Vilka egenskaper måste en människa besitta för att få påbörja en utbildning – utöver den självklara kunskapsbehörigheten? Vad menar vi med lämplighet? Lämpliga attityder – vad är det? Redan förvärvade kunskaper och färdigheter för ett yrke – behövs då utbildning? ”Fallenhet” eller ”talang” för yrket – börjar det då lukta närmast genetiska förutsättningar? ”Kärlek” till yrket – måste man älska sitt yrke?

Om viss lämplighet måste vara uppfylld före utbildningen, är det då inte rimligt att anta att detta rör sådana egenskaper hos studenten som utbildningen inte förmår utveckla, eftersom dessa redan bör vara förvärvade? Vore inte det att redan på förhand underkänna en utbildning, det vill säga underkänna utbildningens förmåga att i vissa avseenden utveckla och förändra människor?
            I utredningen om ny lärarutbildning menar man att lämplighetsprovet ska ”…testa allmänna förmågor som muntlig och skriftlig framställning, pedagogiskt ledarskap, social lyhördhet och förmåga att skapa intresse för ett ämne.” Ungefär så menade utredaren Sigbrit Franke att lämpligheten skulle kunna prövas.
           Alltså, något så komplicerat och komplext fenomen som pedagogiskt ledarskap ska vara en förmåga en gymnasist redan i viss mån besitter för att vara behörig till lärarutbildningen? Det låter fullständigt orimligt. Är det inte pedagogiskt ledarskap som lärarutbildningen ska utveckla hos studenten?
           Detsamma kan frågas kring förmåga att skapa intresse för ett ämne. Ska man redan kunna detta innan lärarutbildningen? Varför får inte den förmågan tillåtas växa fram under utbildningen? Och muntlig framställning, i form av föreläsande, ska den blivande studenten kunna i förväg. Det vet alla som har arbetat med föreläsningar att det kräver mycket träning.
           Lämplighetstester ställer många frågor, många fler än ovanstående. Men grundfrågan måste ändå vara: Varför tror man inte att människors ”lämplighet” och färdigheter kan utvecklas under en flerårig akademisk utbildning?