Genialitet i internetåldern

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111129

Inom musikvärlden har remix länge varit en metod för att skapa ny musik. En form av remix är att ta musikslingor från olika låtar och kombinera dem så att en ny låt skapas. Ny låt? Det är ju redan existerande musikslingor som används. Jo, nytt, om man med nytt avser resultatet i sin helhet, och inte dess delar.
       Är denna metod tillämplig inom andra konstformer, som exempelvis litteratur? I en essä i tidskriften The Chronicle of Higher Education (110911) driver Kenneth Goldsmith, som undervisar i skrivande vid University of Pennsylvania, en sådan tes. Han har under flera år undervisat i en kurs som heter ”Uncreative Writing”, det vill säga hur man skriver icke-kreativt.
       Under kursen belönas studenterna i sitt skrivande när de använder andras texter eller delar av texter i nya sammanhang, för att skapa nya verk. De får kritik för varje försök att vara originella och unika i sitt skrivande. Det låter som upp och nervända världen. Varför uppmuntra till det allra mest tabubelagda?

Utgångspunkten är internet. På internet finns ett överflöd av text, och det kommer en tidpunkt när all text som någonsin producerats finns tillgänglig på skärmen framför dig. Frågan är om vi i vår produktion av texter ska agera såsom internet finns – eller, som är så vanligt, agera som om internet inte finns.
       Om all producerad text av historiens mer eller mindre originella genier finns tillgänglig, kanske internetålderns genialitet inte består i att skapa ännu mer originell, unik text, utan att använda existerande text på ett kreativt sätt.
       Goldsmith använder termen ”unoriginal genius” som beteckning på författare som samplar eller rekombinerar text. En sådan författares genialitet består i att använda och återanvända text på ett sätt som skapar ett kvalificerat verk. Icke-originaliteten består i att all text som används redan är producerad av någon annan.
       Sådant författande innebär inte nödvändigtvis kvalitetsförluster, utan förutsätter ett annat sätt att mäta kvalitet än den förhärskande originaliteten som måttstock. Ett rekombinerat verks kvalitet består i författarens urval av ord och texter. Därmed är den rekombinerande författaren högst närvarande i verket; det är enbart en annan form av att uttrycka sig.

Analogin med datorprogrammeraren är inte långt borta. Dagens objektorienterade programmering bygger i hög grad på att programmerare återanvänder färdig programkod från olika kodbibliotek, i stället för att skapa ny kod för varje funktion. Skickligheten ligger i kombineringen av existerande kod.
       Och därmed infinner sig kritiken. Är den rekombinerande författaren enbart en programmerare av text? På snärtig engelska brukar sämre författares verksamhet omtalas som ”typing, not writing” – att klicka fram bokstäver och ord på ett tangentbord är inte samma sak som att skapa kvalificerad text.
       Goldsmiths essä är en tankeställare som utmanar vår föreställning om såväl författande som verk.