Nätets minne, människans glömska

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110525

Så länge jag har reflekterat över informationsteknik och dess relation till människan och samhället har frågan om hur vi bäst bygger in glömskefunktioner i våra tekniska informationssystem förföljt mig.
         Å ena sidan; varför ska vi göra det, när vi har en teknik som billigt och enkelt kan lagra all information som produceras? Vi designar ett internet för att minnas allt i stället för att glömma visst. Google går naturligtvis i bräschen för att lagra allt på webben, såväl ”levande” som ”döda” webbsidor. Även om du vill glömma, det vill säga radera en webbsida, är den sannolikt redan lagrad någonstans.
         Även ideella organisationer, som Internet Archive, bygger upp enorma arkiv. Enligt vissa uppgifter har Internet Archive 150 miljarder webbsidor i sitt arkiv, tillgängliga för vem som helst. Idén om det transparenta samhället, såsom den formas av idéer med ”open” som förled, ligger som grundläggande antagande.
         Å andra sidan; att glömma är en av människans absolut viktigaste egenskaper. Hypotesen är att det är glömskan – av oförrätter, av pinsamma misstag, av ickeintentionella handlingar som sårar, av allt som försämrar sociala relationer – som håller ett samhälle samman. Inte enbart minnet.
         Människans glömska är emellertid selektiv. Vi styr inte över vad vi glömmer. Det är därför ett närmast oöverskådligt problem att bestämma vad våra externaliserade minnen i form av informationsteknik ska glömma. Därför tenderar vi att skapa teknik som minns allt, utan urskiljning.

Nu har emellertid samma problem med att välja vad som ska minnas börjat nå människan. På University of Californias nyhetswebb (110427) presenteras en nypublicerad studie, där en forskargrupp har studerat möjligheten att radera mänskligt minne. Eller åtminstone försvaga långtidsminnet väsentligt.
         Neurobiologen David Glanzman, som leder arbetet, menar att detta är möjligt. Frågan är om det är möjligt att identifiera och radera specifika minnen i hjärna. Glanzman menar att absolut inte möjligt i dag, men att han tror att det kommer att vara möjligt att gå in i en persons hjärna, identifiera och lokalisera ett visst minne för att därefter radera eller försvaga ett specifikt minne.
         Det uppenbara användningsområdet anges vara att bota eller lindra post-traumatiska syndrom och liknande problem hos människor med traumatiska upplevelser från krig, våldtäkt, väpnade rån, olyckor och annat som skapar post-traumatisk stress.
         Visst låter det lovande. Men vad blir nästa steg? Visst är det möjligt, åtminstone som tankelek, att med en utvecklad raderingsteknik beställa radering av mina obehagliga minnen eller bara minnen som stör min sinnesfrid.
         I en sådan förlängning riskerar vi också att radera en av människans allra viktigaste egenskaper: att lära oss av våra erfarenheter, positiva som negativa. Om vi snabbt och enkelt kan radera de negativa erfarenheterna, torde vår kunskap om oss själva och världen krympa.
         Dithän vill vi knappast.