Äpplet i Edens lustgård

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111206

I ett av de allra sista samtalen med Walter Isaacson under hans arbete med att skriva Steve Jobs – en biografi (Bonniers) sa Steve Jobs ”Jag vet att det kommer att stå mycket i din bok som jag inte kommer att tycka om”. Det är högst sannolikt.
        Steve Jobs var en person som i princip aldrig tyckte om något, i varje fall inte till en början. Allt var skit. Alla förslag var usla. Med yvigt språk, förolämpningar och ibland rena kränkningar bemötte han alltid sina medarbetares idéer. Efterhand, när idéer fick sjunka in, var det inte ovanligt att Steve Jobs presenterade deras idéer som sina egna, fantastiska skapelser.
        Steve Jobs skulle ha avskytt Isaacsons biografi inledningsvis, men borde tycka om den efterhand. Om inte en för tidig död inträtt. Biografin är en detaljrik, lång (666 sidor) berättelse om en människa, dennes design- och teknikideal och ett företag, Apple, som nog får anses ha ett och annat unikt särdrag. Samtidigt får läsaren en utmärkt historieskrivning av datorteknikens utveckling och några centrala vägval som har gjorts för att de persondatorer, telefoner, läsplattor och musikspelare ser ut som de gör i dag.
        Den som menar att det som formar oss i unga år är det som också påverkar oss mest under resten av livet, får tesen bekräftad i denna biografi. Som adoptivbarn fick Jobs en särställning i hemmet. Han fick känna sig utvald, från att först ha varit bortstött. ”Vi valde ut dig särskilt”, sade hans adoptivföräldrar till honom redan när han var i sjuårsåldern. Denna känsla av utvaldhet påverkade sannolikt hans beteende mer än något annat.
        En annan rot till hans särdrag var den våg av motkultur som rådde på USA:s västkust under 60-talet. En avsky mot auktoriteter gjorde hans utbildningsväg synnerligen egensinnig. ”De lyckades faktiskt nästan knäcka mig”, är hans kommentar till en auktoritär undervisning. Denna motkultur var också en drogkultur.
       ”Hur många gånger har du tagit LSD?”, brukade Jobs fråga de som sökte arbete på Apple i företagets tidiga år. Att ta LSD tillhörde ett av de fåtal riktigt viktiga saker Jobs hade gjort i sitt liv, var hans uppfattning. Utan den upplevelsen skulle inte Apples produkter se ut som de gör.
        Jobs levde helt igenom emotionellt. Hans känslor för produkter, människor, idéer fick hela tiden fullt utlopp. Aggressivitet var hans signum, liksom hans gråtattacker. Men Isaacson vill också genom ett antal exempel visa att det gick – för vissa personer som Jobs respekterade – att gå emot Jobs. Jobs hade absolut gehör när det gällde produktkvalitet – en total intuitiv känsla för det perfekta.
        Han var dock inte en operativ designer själv, i den meningen att han skapade olika prototyper av mjukvara eller modeller av datorer eller telefoner. Han var en reaktiv designer, som genom att se flera designförslag snabbt kunde avgöra vad som var skit (det mesta) och vad som var utvecklingsbart.
        Även om han enväldigt fattade besluten, tyckte han mycket om samarbetet med övriga medarbetare. När andra företag gjorde allt för att betrakta möten som improduktiv tidsspillan, skapade Jobs en samarbetskultur på Apple genom att ha många och långa möten om allt från marknadsföring till produktvärdering.

Det som har gjort Apples produkter fantastiska går sannolikt att hänföra till Jobs designideal. Med Apple och Macintoshdatorerna skapades begreppet användarvänlighet; ett ideal som i allt väsentligt handlade om att förenkla. Datorer, musikspelare, telefoner – alla produkter ska enkelt och intuitivt förstås av vilken användare som helst.
        Med sitt designideal befann sig Jobs sig hela tiden i skärningspunkten mellan vetenskap och konst, eller mellan teknik och humaniora. Med en viss övervikt åt konsten. Han ville att produktutvecklarna skulle känna sig som konstnärer. Han tummade aldrig på prioriteringen: Först kommer designen av produkten i sin helhet, sedan kommer den tekniska konstruktionen.
        Det skilde Apple från andra datortillverkare. Vanligtvis lät man tekniker konstruera all elektronik som behövdes för datorn i form av processorer, hårddiskar, kretskort med mera, för att sedan bygga lämpligt hölje till elektroniken. Jobs gjorde alltid tvärtom: Först skapade man ett tilltalande hölje med nyskapande interaktionsmöjligheter, sedan fick teknikerna order om att konstruera elektroniken utifrån produktdesignen.
        Ett slående exempel på betydelsen av att efterleva ett designideal var när den första modellen av iPhone hade utformats och precis skulle gå ut i produktion. En måndag gick Jobs till chefsdesignern och sa ”Jag kunder inte sova i natt, för jag insåg att jag helt enkelt inte älskar den”. Det ledde till att Jobs gick in till designteamet och tvingade dem att efter nio månaders arbete, börja om med en ny designprocess.
        Om perfektionism i produktutformning var ett av Jobs designideal, så var total teknikkontroll ett annat. Genom att tillverka både hård- och mjukvara till en helhet, kunde Apple bibehålla en kontroll över produkterna som annars är svår att upprätthålla. Och därmed kunde han kontrollera användarnas upplevelser.
        Jobs ville skapa ett enhetligt Utopia, ett slags Edens lustgård, en magisk trädgård omgärdad av höga murar där hans olika produkter skapar en av Apple kontrollerad totalupplevelse, och där ingen annan tillåts störa upplevelsen.
        Denna kontrollmani manifesteras i dag av en debatt mellan öppenhet och slutenhet. Hos pionjärerna bakom internet och webben är idealet öppenhet; allt ska vara fritt och åtkomligt för alla. För Apples särskilda appar, som enbart får säljas i deras appstores, som censureras av särskilda censorer, kritiserades Jobs och Apple hårt för att bryta mot internets öppenhetsideal. Han fick det föga smickrande epitetet ”Orwells storebror” för denna inlåsningsprincip.

Biografin visar hur intimt sammankopplat design och begär är. Steve Jobs allra främsta förtjänst var att han förstod sig på människors begär; vad människor vill ha, vad människor åtrår, vad människor kan köa för i flera dygn. Andra i IT-branschen fokuserar det närmast motsatta begreppsparet funktion och behov, vilket inte förorsakar några reservationslösa hyllningar eller produktlanseringar som religiösa väckelsemöten.
        Steve Jobs hade även ett företagsideal, även om det överskuggas av hans design- och teknikideal. Företagsidealet var att produktkvalitet ska gå före vinst. Alltid. Vinsten var nödvändig, men blott ett medel för att åstadkomma ännu bättre produkter. På så sätt tillhörde han mer gamla industrikapitalister än nutida kvartalskapitalister.
        Därför bör biografin även läsas av företagsledare och riskkapitalister inom vilket område som helst. Om privata vårdföretag, för att ta ett aktuellt exempel, skulle sätta ett ärligt, tydligt och orubbligt produktideal framför vinst, skulle vi inte behöva läsa avskyvärda berättelser om vanvård.