Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110919
Det har knappast undgått någon att Försäkringskassan de senaste åren har skärpt kraven på hur läkare dokumenterar diagnoser, hälsotillstånd, funktionsnedsättningar och arbetsförmåga hos patienter. Samt att läkare understundom har härsknat till över de ökade kraven. För att inte tala om de patienter som inte beviljas sjukpenning på grund av underkända läkarintyg.
Men vad vet vi om dessa skärpta krav? Inte alls mycket, skulle jag vilja säga. Därför läser jag med stort intresse en debattartikel i Läkartidningen (nr 37, 13/9) av läkaren och specialisten i allmänmedicin Peter Rosenberg. Där ger han ett flertal exempel på när läkarens syn på patienters förmågor, diagnoser och hälsotillstånd skiljer sig från Försäkringskassans synsätt.
Dessutom, vill Rosenberg påpeka, läkarna och Försäkringskassan glider allt längre ifrån varandra, i stället för att närma sig. Det tyder på att skillnaderna i vissa avseenden inte är kompromissbara. Låt oss titta på fyra av Rosenbergs exempel.
Rosenberg menar att det är vanligt att patienter har flera sjukdomar samtidigt och att arbetsförmågan påverkas av hur dessa sjukdomar samverkar. Hans erfarenhet är emellertid att Försäkringskassan kräver att en enda huvuddiagnos ska fastställas och att all bedömning av arbetsförmåga görs utifrån denna enda diagnos.
Diagnoser för patienter med relativt vanliga psykiska sjukdomar som ångest och depression fastställs vanligen genom patientens uppgifter och patientens sjukdomshistoria, menar Rosenberg. Försäkringskassan å sin sida avvisar alla uppgifter om sådana hälsotillstånd, utom de som ”objektivt” kan observeras, exempelvis pågående panikattacker eller katatoniska tillstånd.
Rosenberg hävdar att det ofta är omöjligt att fastställa en tidpunkt när en patient ska vara frisk, eftersom vissa återhämtar sig fortare från en viss sjukdom än andra. Hans erfarenhet av Försäkringskassan är dock att de utgår från de tidsgränser för olika diagnoser som experter har slagit fast i Försäkringsmedicinskt beslutsstöd.
Det fjärde exemplet är att Rosenberg menar att läkare alltid försöker att ingjuta hopp hos patienten, även om en sjukdom har till konsekvens att patienten får en funktionsnedsättning över lång tid. För att Försäkringskassan ska medge sjukpenning, menar Rosenberg, måste läkaren i sjukintyget kategoriskt avvisa allt hopp om förbättring.
För en lekman framstår Peter Rosenbergs exempel som ett absurt beteende från en myndighet vars personal knappast besitter den medicinska kunskapen som krävs för att underkänna läkares bedömningsgrunder.
Om dessa och Rosenbergs övriga exempel är representativa för läkares förhållande till Försäkringskassan, förstår jag inte varför inte Läkarförbundet tillsammans med patientföreningar gör det samma som Saab:s ägare nyligen ansökt om:
Begär en rekonstruktion av Försäkringskassan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar