Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110322
Med tanke på potentialen hos en kärnkraftkatastrof är det naturligtvis rimligt att diskussionen om kärnkraftens vara tar ny fart med de enorma problemen i Fukushimas kärnkraftverk. Diskussionen tycks emellertid hittills begränsa sig till överväganden om vilken energiförsörjning vi ska ha i samhället.
Det är synd. Diskussionen borde alltid primärt handla om vilket samhälle vi vill ha. Vilken energiteknik vi väljer skapar villkor och förutsättningar för hur vi kan leva och verka. Låt oss prata med två teknikfilosofer för att se om de kan vägleda oss något.
Paul Virilio har i ett flertal böcker argumenterat för att teknikutvecklingen främst bidrar till två saker: en ökad hastighet i samhället och en ökad frekvens av olyckor. Teknik som rationaliserar och effektiviserar accelererar processer och tvingar människor att agera i allt högre hastigheter.
Varje teknik bär på sin egen olycka; olyckor är ”programmerade” i tekniken. Bilar krockar, fartyg kapsejsar, tåg spårar ur. Kärnkraftverk läcker radioaktivt stoff. Kolkraftverk bidrar till växthuseffekt.
Skillnaden mellan fartygs och kärnkraftverks olyckor är dess lokalitet. Ett fartyg som kapsejsar sker alltid lokalt; det sker på en avgränsad plats. Kärnkraftsolyckor är delokaliserade, det vill säga att även om en härdsmälta sker i ett visst kärnkraftverk, sker olyckan över ett stort geografiskt område. Det samma gäller vid förbränning av fossila bränslen.
Virilio är en dystopisk filosof. Ju mer teknik vi utvecklar, desto mer accelererar samhällets olika processer och desto fler olyckor kommer vi att se. Virilios lösning är att dra ned på hastigheten, på utvecklingstakten med avseende på den utveckling som ökar olycksfrekvensen.
I en essä betitlad Teknikens väsen beskriver Martin Heidegger teknikens väsen som att uppdaga något, att frambringa något. Med en ny teknisk innovation kan vi uppfatta något som vi inte annars uppfattar i tillvaron.
Även Heideggers teknikfilosofi är kritisk till den framväxande tekniken, i främst två avseenden. För det första står människan inte fri i teknikutvecklingen utan ”att människan i teknikens tidevarv på ett särdeles iögonenfallande och utmanande sätt tvingas in i den rådande formen av uppdagande”, som han skriver. För det andra är teknikens väsen att utarma naturen, att plundra naturens reservoar av energi.
Det för oss tillbaka till temat. I vår relation till teknik skapas och omskapas vår mänsklighet. Om vi inte vill vara fångar i de samhällsformer som en viss teknik uppdagar, måste vi först formulera vilket samhälle vi vill leva, för att sedan skapa tekniker som uppdagar det önskvärda samhället. Inte tvärtom.
Vilket samhälle uppdagas om energiförsörjningen enbart består av förnyelsebar energi? Kan tillväxt fortfarande vara det övergripande målet? Eller måste kartan ritas om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar