Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110927
Metaforer är ständigt förekommande när vi försöker förstå såväl informationstekniken som dess användning. Automaten var den tidigaste metaforen; att effektivisera och automatisera rutinprocesser stod högt på dagordningen. Med persondatorn dök verktygsmetaforen upp; IT som ett personligt verktyg för allehanda handlingar. Och med internet har metaforer som arena, värld, gemenskap, marknad med mera växt fram. Ofta med förled som virtuell.
Den metafor jag upplever som den mest träffande tycks jag emellertid vara ensam om att använda, men det metaforen bildligt söker likna är ständigt förekommande i debatten om teknikens utveckling och utbredning. Jag tänker på vilden som metafor för internet. Besten, det otämjda, det som måste assimileras och civiliseras för att tillåtas i vårt samhälle.
Vi har under ett par decennier sett flera exempel på hur vilden måste tämjas. Ett exempel från mitten av nittiotalet handlade om att filtrera information, så att ungdomar inte skulle komma åt bombrecept, pornografi, våldsskildringar och politisk extremism. Fortfarande sker tämjning medelst filtrering i Kina, Irak och andra icke-demokratiska länder.
Ett annat exempel från nittiotalet handlade om lagstiftning. Vilden tillät människor att agera fritt i internets offentlighet. För att minska risken med en sådan frihet inrättades lagen om elektroniska anslagstavlor för att reglera samtalstonen på nätet, liksom personuppgiftslagen för att reglera hur våra personuppgifter hanterades.
Ett senare exempel är att vilden enkelt bistår människor med möjligheten att kopiera information, genom att distribuera filer mellan datorer. Tämjandet av vilden inleddes med ett förbud för fildelningstjänsten Napster och fortsatte i Sverige med att göra upphovsrättslagen något strängare och inträtta Ipred-lagen – allt för att minska risken för en otyglad filkopiering över nätet.
I dag pågår ytterligare en domesticeringsprocess för att tämja denna vilde. Det var länge sedan ett internetfenomen debatterats så intensivt som det som fått beteckningen ”näthat” och handlar om hur samtalet på nätet bör föras. Dock har debatten ett oproportionellt fokus på dagstidningarnas kommentarsfält och hur de väljer att hantera dessa. Här har två strategier utvecklats för att mota de av utgivarna icke önskvärda kommentarerna.
Den ena är den egentligt självklara: Varje utgivare väljer vilka kommentarer utgivaren vill publicera och ser därmed kommentarerna som en del av det redaktionella innehållet, precis som man gör med insändare och debattartiklar. Förhandsgranskning, alltså. VK har alltid tillämpat denna modell och Expressen har nyligen hakat på. Då spelar det ingen roll om kommentatorerna är anonyma eller inte.
Den andra strategin är annorlunda. Förhandsgranskning av texter är antingen för dyrt eller för ineffektivt för att mota icke önskvärt material. Denna strategi pekar dessutom på anonymiteten som problemets kärna. Om människor tvingas framträda under eget namn – och varför inte bild – antas människor skriva ”snällare” och det skulle ske en självsanering av de icke önskvärda kommentarerna. Denna lösning har nyligen aviserats av Aftonbladet och har väldigt många tillskyndare i debatten.
En invändning mot detta krav på autenticitet är att de människor som vill skriva elaka, insinuerande kommentarer som närmar sig gränserna för vad som är acceptabelt och tillåtet bara skulle flytta från tidningars kommentarsfält till andra sajter på nätet och fortsätta på samma sätt. Och då har vi inte löst något problem som har med samtalstonen på nätet att göra, utan enbart flyttat problemet från tidningarnas webbplatser.
Det som gör diskussionen kring anonymitet dimmig är dock att man blandar vitt skilda former av anonymitet. Om en tidning väljer att inte tillåta anonyma insändare, anonyma ledarkommentarer eller anonyma kommentarer till webbartiklar är en sak. Där måste varje utgivare måste fatta egna beslut om den egna publikationens utformning.
Den andra saken är betydligt mer problematisk: förespråkandet av ett anonymitetsförbud på internet. Att avskaffa anonymiteten är både omöjligt och icke önskvärt. Omöjligheten syftar på tekniken. Att autenticera varje användare på internet låter sig enbart göras genom att all internettrafik passerar en statlig internetmyndighet som på något sätt kontrollerar datorns IP-nummer mot användarens indentitet, innan användarna släpps ut på internet. Det låter som en dröm för diktatorer – men som en mardröm för demokratier som har yttrandefriheten som sitt högsta värde.
Yttrandefrihet, ja. Det är vad hela denna debatt bör koka ned till. Vi har redan lagar som inskränker yttrandefriheten i de fall när yttranden kan skada andra människor. Förtal, hets mot folkgrupp och olaga hot är några exempel. Vi har inga lagar som inskränker yttrandefriheten enbart därför att vissa yttranden är obehagliga för någon eller några.
Det ska vi inte heller ha. Tvärtom. Yttrandefrihetens raison d'être är att skydda obehagliga yttranden. De behagliga yttrandena behöver inget skydd, men de yttranden som går på tvären mot rådande moral och samhällsnormer är de som bäst förtjänar skydd.
Dessutom måste själva grundantagandet hos anonymitetsförespråkarna starkt ifrågasättas. Är verkligen elaka kommentarer från anonyma kommentatorer obehagligare än elakheter från de som skriver under egen identitet?
Minns Svenska Akademiens ständige sekreterares, Peter Englund, blogginlägg om Björn Ranelid: ”Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”
Nyligen skrev författaren Kajsa Ingemarsson att hon grät över recensionen av hennes senaste bok, över att en recensent väljer att ”offentligt kränka och håna inte bara det jag gör utan också min person”. Recensenten själv förutsåg författarens reaktion och avslutade den fullständigt förgörande recensionen med att Kajsa Ingemarsson trots allt säljer bra, så ”… att hennes gråt alltså går direkt till banken”. Själv tappade jag för en gångs skull fokuset i en recension, från boken som skulle kritiseras till författaren. Jag skrev att författaren ”verkar ha lite otur när han tänker”.
Både Peter Englunds och kritikers elakheter måste rimligen upplevas flerfalt elakare än anonyma kommentarer bland hundratals andra anonyma kommentarer.
Varför återkommer vi ständigt till att vilja tygla och reglera internet mer än vi tyglar och reglerar vår fysiska tillvaro? Varför betraktar vi oss själva som en primitiv kultur på internet, men som en utvecklad kultur utanför internet, när internet rimligtvis enbart reflekterar världen utanför internet?
Borde vi inte hellre analysera vad vilden säger om oss människor, när vi ges de friheter och möjligheter att uttrycka oss som vi alltid eftersträvat i demokratier? Låt oss hellre fråga oss vad vi kan lära oss om oss själva genom att studera våra förehavanden på nätet, i stället för att ständigt försöka dölja oss själva genom att tämja vilden med allt fler restriktioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar