Det virtuella livet – och livet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960603


I allt fler sammanhang anses informationstekniken – oftast är det datorkommunikation och Internet som underförstås – få en om inte avgörande, så i vart fall väsentlig betydelse. Så också inom kulturområdet. I den senaste kulturutredningen beskrivs idéer om särskilda kulturnät med hög tillgänglighet, där det ständigt kommer att pågå samtal som kan involvera alla som befinner sig på nätet.
    IT-kommissionens betänkande från 1995 hävdar att en ökad användning av IT i nätverk skapar föreställningar om nya kulturmönster, om kvalitativa förändringar i både produktion och konsumtion av kultur och om att dialogen inom kulturområdet kan utvecklas.
    I den så kallade IT-propositionen som kom för några månader sedan betonas vikten av att användningen av datornätverk för kommunikation inom olika samhällsområden ökar.
    Det är tre exempel på samhälleliga påbud om att vi bör leva mer i virtuella världar än vi gör i dag – men påbuden anges med en inte helt angenäm självklarhet. Jag har sällan sett någon reflektion över vad det betyder att leva i den virtuella världen. Behövs inte det?
    Sherry Turkle ägnar närmare 350 sidor åt denna fråga i sin senaste bok Life on the Screen (Simon & Schuster). Som en bland de intressantaste IT-forskarna i dag, har hon bedrivit flera större fältstudier om hur det är att leva på nätet.
    Sherry Turkle, professor vid Massachusetts Institute of Technology, är sociolog, antropolog, men främst psykolog; det ämnesområde där hon tog sin doktorsexamen. Efter hennes förra bok, Ditt andra jag, har hon fortsatt utforska människors förhållande till datorer – hur de formar vårt sätt att tänka och handla, hur de förändrar vår kultur.
    När det gäller livet på nätet har Turkle studerat en speciell livsform – så kallade Multi-User Dungeons (MUD). Ett MUD är en virtuell socialitet, ett virtuellt sällskapsspel, en ny form av gemenskap, en ny form av litteratur som skrivs tillsammans med andra. Och mer; det har blivit ett sätt att omskapa sitt liv och utforska sin personlighet. Olika MUD kan man finna lite varstans på Internet, såväl i Sverige som i andra länder.
    Som spelare/medborgare i ett MUD skapar man en personlighet till ett namn. Collegestudenten Doug, skriver Turkle, har fyra olika personligheter i tre olika MUD. En förförisk kvinna, en machoman, en kanin av obestämt kön och en ytterligare karaktär som han inte vill avslöja.

Anonymiteten är oftast viktig. Den ger människor en chans att uttrycka flera outforskade sidor av jaget, leka med sin identitet och pröva nya i en sådan utsträckning att identitetsbegreppet sträcks ut till sin yttersta gräns. Identitetsbegreppet, såsom västerlandets vetenskap har konstruerat det, refererar till likheten mellan två kvaliteter, här mellan en person och dess personlighet. Det som händer i MUD är att en person kan ha flera personligheter.
    Stewart, en annan student Turkle intervjuat, lever minst 40 timmar per vecka i olika MUD. I den fysiska världen är han en smått tragisk figur; ytterst få vänner, inget socialt liv. För Stewart är dock inte anonymiteten särskilt viktig; livet på nätet är inget rollspel för honom, utan det enda sociala – och riktigt verkliga – liv han har.
    Som i en askungesaga möter Achilles, som han kallar sig på nätet, Winterlight, som är en kvinnlig "medspelare". Med henne lyckas Stewart med allt han aldrig lyckats med i den fysiska världen. Sina 23 år till trots har han aldrig upplevt någon romans eller närhet med en flicka, men på nätet är han charmig, han bjuder ut Winterlight på en romantisk middag och vågar till och med fria till henne. Det kulminerar i ett virtuellt giftermål.
    Man tycker ju att hans sociala framgångar på nätet skulle kunna lära Stewart något om hur han socialt ska lyckas bättre i den fysiska världen. Tvärtom känner han sig ännu sårbarare och ömtåligare efter att ha deltagit i olika MUD. Han har blivit ännu mer socialt misslyckad, som han själv säger, och fått ännu sämre självförtroende.

I samband med detta fenomen – att en person antar olika personligheter – diskuterar Turkle det som inom psykologin benämns Multiple Personality Disorder (MPD). Det är en benämning på en människas tillstånd när två eller flera separata personligheter framträder växelvis. I den fysiska världen betecknas MPD som en högst allvarlig sjukdom. Ska vi därmed betrakta Turkles intervjuade MUD-spelare som psykiskt sjuka? Också när de lever i en virtuell värld?
    Virtuella könsbyten kan också ses som ett sätt att utforska sin egen personlighet. MUD ger en möjlighet att anta det motsatta könet och därmed reflektera över den sociala konstruktionen av könen. Flera vittnar förvånat om skillnader i bemötande när de på nätet uppträder som sitt motsatta kön.
    Så återstår sex. Går det att ha sex på nätet? När helt anonyma människor möts virtuellt verkar åtrå ännu lättare kunna omsättas i handling – om än virtuell sådan. Att ha virtuellt sex – det vill säga att med text i en omedelbar interaktion med en medspelare skapa olika virtuella miljöer och beskriva olika handlingar – var för flera av de människor Turkle studerade ett sätt att prova sina sexuella fantasier utan att vara otrogen sin partner.
    Större delen av boken ägnas åt att presentera och diskutera betydelser av dessa människors upplevelser av virtuella liv. Men det finns också en kritisk dimension i hennes bok. Den växande – men farligt förenklade – tanken på att de samtal med andra människor Internet kan mediera, utgör ett effektivt substitut för samtal ansikte mot ansikte, bör vi inte ta fasta på. Turkle menar att rörelsen mot det virtuella riskerar leda oss till en sämre förmåga att uppleva verkligheten.
    Dessutom tenderar vi till att uppfatta upplevelser av verkligheten som andra klassens upplevelser jämfört med virtuella. Direkta upplevelser av verkligheten är ofta röriga och oordnade – interaktiv multimedia kommer alltid färdigtolkad. Därmed föredras de virtuella. Det är en för Turkle oroande tendens.

I Turkles forskning om interaktiv informationsteknik ställs mycket på huvudet. Vad är otrohet? Är endast fysiska samlag att betrakta som otrohet? Och vad betyder det om den anonyme medspelaren på nätet kan vara av samma kön som dig, eller rent av minderårig?
    Vad betyder det virtuella livets möjliga identitetsbyten för vårt moderna identitetsbegrepp? "Who am we?", blir Turkles fråga. Inte vem jag är, ty jaget kan på nätet vara flera.
    Vad är verklighet och vad är simulering? För flera av ungdomarna Turkle intervjuade är livet i olika MUD verkligare än verkligheten; det är allt de behöver. Med flera fönster öppna mot olika virtuella världar blir verkligheten bara ett annat – ofta sämre – fönster.
    Identiteter upplöses, personligheterna flödar, livet simuleras på nätet. Datorn, som uppfanns i syfte att vara en snabb och exakt räknemaskin, har med en utvecklad kommunikationsteknik förvandlats till något som tillhandahåller möjligheten till ett nytt liv. Från att varit den enskilda artefakt som bäst förtingligat det moderna projektet, löser dagens informationsteknik upp många av modernitetens centrala grundsatser.
    Oswald Spengler skulle nog hävdat att Turkle beskriver det moderna samhällets undergång, medan Lyotard, Baudrillard, och andra postmodernister skulle kunna använda informationstekniken som testbänk och inspirationskälla för postmoderna idéer.
    Samtidigt som det är lätt att bli lite skrämd av de virtuella liv som beskrivs, är det också lätt att bli förförd av Sherry Turkle. Skrämd, därför att ens föreställningar som den moderna vetenskapen har präntats in i oss ruskas om. Förförd, på det sätt som postmodernister ofta lyckas med när de tycks öppna dörren till ett nytt, spännande och outforskat sätt att hantera verkligheten.
    Det liv på nätet Turkle uppmärksammar är måhända i dag en ytterlighet, men en ytterlighet som förtjänar uppmärksamhet. Hennes studier hjälper oss att uppfatta relevansen i frågan: Hur förändras vi när vi allt mer tenderar att leva våra liv på nätet?

Internet – fluga för politiker

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960523


FRÅN ATT ha legat inom förre samordningsministern Jan Nygrens område, har Ines Uusmann i egenskap av kommunikationsminister i den nya regeringen också fått IT-frågorna på sitt politiska bord. Men det hade kunnat börjat bättre.
    I en intervju i SvD i förra veckan uttalar sig Uusmann kanske lite väl snabbt, för att tolka hennes uttalande vänligt. "Att sitta och surfa på Internet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? Vad är det för nytta och glädje med det egentligen?" Hon uppfattar Internet som en fluga som blåser förbi; att folk inom kort kommer att tröttna på nätet.
    Det är riskfyllt att uttala sig på det sättet om ny teknik, därför att man uttalar sig oftast om något vars potential och utbredning vi ännu knappt sett början på. Men Uusmann kan trösta sig med att hon är i gott sällskap. Här följer några axplock av liknande uttalanden genom historien:
    "This 'telephone' has too many shortcomings to be seriously considered as a means of communication", sägs ha uttryckts i ett internt PM på telegrafbolaget Western Union 1876, när telefonen såg dagens ljus.
    "Who the hell wants to hear the actors talk?", frågade sig H M Warner på filmbolaget Warner Brothers 1927, när ljudfilmen stod för dörren.
    "I think there is a world market for maybe five computers", lär IBM:s styrelseordförande Thomas Watson ha sagt 1943, precis när de första elektroniska datorerna höll på att konstrueras.
    "There is no reason why anyone would want a computer in their home", menade Ken Olson, ordförande för datorföretaget Digital 1977, när de första persondatorerna kunde börja skönjas.
    Nå, jag vill inte med bestämdhet fastslå att Ines Uusmann har fel – däremot mana till försiktighet. Vid första anblicken kanske det ser smickrande ut att hamna i detta sällskap av kuriösa uttalanden om ny teknik, men jag tror ändå att det gagnar hennes meningsmotståndare mer än henne själv.

ETC blir dagstidning...

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960518


...PÅ INTERNET. Under maj månad kommer Johan Ehrenberg på prov att publicera Dagens ETC (som dagstidningen heter på nätet) varje vardag. Går allt väl kommer Dagens ETC att fortsätta publiceras på Internet i september. Adressen är http://www.etc.se.
    Notera dock att dagstidningen på Internet inte är en digital version av tidskriften ETC, utan en egen publikation.
    ETC har länge haft problem med distributionen av pappersversionen av tidningen. Av för mig okända skäl vägras ETC distribution via vanliga distributionskanaler för tidskrifter. I programförklaringen till Dagens ETC hävdar Ehrenberg att Bonniers, tillsammans med två andra företag, kontrollerar möjligheterna att nå ut med en (pappers)tidning som ETC.
    Det är enligt Ehrenberg inte ens möjligt att skänka bort tidningen, eftersom återförsäljarna inte får ta emot tidningar utanför de etablerade distributionskanalerna.
    I premiärnumrets ledare (den 2/5) skriver Ehrenberg om svårigheten att göra en radikal tidning i ett överväldigande borgerligt mediamonopol. Och om hur svårt det är att finansiera en radikal tidning – det är betydligt svårare före en radikal tidning att skapa annonsintäkter än för en borgerlig dito.
    Men hur finansieras en tidskrift på Internet? Dagens ETC har löst det så att du som läser tidningen får själv avgöra vad tidningen är värd. Och du behöver bara betala om du gillar det du läser. Längst ned på varje tidningssida ges det möjlighet att skicka ett e-brev till redaktionen och anmäla att man vill bidra med en summa, och redaktionen skickar ett inbetalningskort.
    Ett datornätverk som saknar allt vad ägare och monopolism heter, där distributionen är omvänd – tidningen skickas inte, utan hämtas av läsaren – och där yttrandefriheten är så stor att vi måste lagstifta bort vissa delar (den s k sedlighetslagen som antagits i USA är ett exempel på detta) är den självklara platsen för en sådan som Ehrenberg att publicera sig.
    "Information wants to be free", heter det ju i cybervärlden. Allt ska vara gratis. Men även om det kan verka paradoxalt bidrar man till denna frihetssträvan genom att betala en skärv för att få läsa Dagens ETC.

Multimedial ragnarök

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960508


SOM VORE det ett utdrag ur en bok av Ellery Queen, reder den amerikanske forskaren Robert D Putnam ut mysteriet med mordet på det medborgerliga engagemanget i USA, i en artikel i senaste numret av Moderna Tider (nr 67 1996).
    Forskning visar, menar Putnam, att det sociala kapitalet, det vill säga medborgares deltagande i olika sociala aktiviteter – föreningsliv, sociala nätverk, vardagliga sammankomster, diskussionsklubbar etc – har minskat drastiskt de senaste decennierna.
    Efter en genomgång av ett antal misstänkta orsaksfaktorer – utbildning, förortslivet, tidsbrist, familjesituationen, välfärdsstatens tillväxt med flera – är den huvudmisstänkte inringad: televisionen. Vi isolerar oss, vår aggressivitet ökar, vår misstänksamhet mot andra människor ökar och vi blir i allmänhet mer pessimistiska – på grund av ett ökat tevetittande.
    Som av en händelse fyller DN:s chefredaktör Hans Bergström i en annan artikel i samma nummer på i talkören mot televisionen, dock med exempel hämtat från vår svenska medievardag.
    Men visst har vi hört det förut? Har inte kravet på en tevefri dag i veckan kommit och gått flera gånger? Tillför dessa artiklar något till den kritik mot televisionen som är lika gammal som teven själv? Inte särskilt, måste jag säga. Och varför denna närmast skygglappsmässiga fokusering på televisionen?
    I dag sitter allt fler – exempelvis undertecknad – varje dag med olika fönster öppna mot olika informationsmiljöer via sin dator. Ett fönster mot World Wide Web, ett mot e-postlådan, ett par fönster mot olika konferenssystem, ett mot min lokala hårddisk, ett mot servern, ett par fönster mot olika biblioteket och ett par fönster mot andra tillämpningar.

DETTA FENOMEN håller även så sakteliga på att utökas med fönster mot olika fysiska platser, när och fjärran, som fångas av utplacerade videokameror. Och det dröjer knappast länge förrän datorn utökas med fönster mot alla tevekanaler.
    Samtidighetens himmel eller helvete? Allt finns på datorskärmen. Tendensen går mot realtid i allt högre utsträckning, det vill säga fler fönster som fångar det som sker just nu runt om i världen. En fönsterzappares dröm.
    Vad är den sociala kapitalförlust som teven orsakar mot den informationstekniken kommer att orsaka? Och i Putnams och Bergströms anda, vad är televisionens sociala konsekvenser mot det multimediala ragnarök som informationstekniken bidrar till?
    Bah, intet.

Varning för pojkstyre

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960422


TILL DET ursprungligen grekiska efterledet -krati, som betyder välde, har vi satt en del olika förled för att fånga olika tänkbara styrelseskick i ett samhälle. Det vanligaste är demokrati; folkvälde, där makten utgår från folket.
    Men också aristokrati; fåtalsvälde, där fåtalet bestäms av adlig börd, plutokrati; rikedomsvälde, där inkomst och förmögenhet utgör villkor för rösträtt och valbarhet, och teknokrati; tekniskt expertvälde.
    I den nya kulturtidskriften Barbar (nr 3 1996) ges ännu ett förled till begreppet -krati, nämligen infantokrati; pojkstyre, där det pojkaktiga tänkandet styr.
    I en artikel hävdas det att datorerna (och även annan kommunikationsteknik) drar in oss människor i en allt vanvettigare jakt på snabbhet. Att ha en snabb dator och en snabb förbindelse på nätet betyder allt. Vi byter datorer endast för att inte vara sämre (läs: ha långsammare dator) än kamraten eller kollegan. Det är hastighet grabbar mäter i dag, inte storlek.
    Det krävs, märkligt nog, ett visst mått av integritet och vuxenhet att våga säga att min dator går tillräckligt snabbt.
    Snabbhetssträvan är ett vanligt drag hos barn (särskilt hos bortskämda dito), och i datorsammanhang är denna processorstress ett uttryck för en infantil pojkrumskultur som håller på att överföras till vuxna beslutsfattare i samhället. "Jag vill ha det nu", är infantokratins signum.
    Det ligger en hel del i den provokationen. Det går emellertid att göra ytterligare associationer till begreppet infantokrati. Göran Persson uttryckte i ett tal strax innan han utnämndes till statsminister, att han i sitt politiska arbete minsann inte skulle böja sig för de "tjugofemåriga slynglar" som utgör aktörerna på penning- och valutamarknaden.
    När politiker – och även vi andra – med spänning inväntar marknadens reaktion (går räntan upp eller ned? Kommer kronkursen att falla eller stiga?) efter ett riksdagsbeslut om besparingsåtgärder, är det ett antal penningmäklare ˇ alltid framställda som unga män ˇ som utgör väldet.
    Att höra en tjugofemårig grabb säga att räntan gick upp därför att det senaste försöket att demontera svensk välfärd inte var tillräckligt kraftfullt, är också ett uttryck för infantokrati.
    Men frågan är om förledet i infantokrati – infantil – ska beteckna de som styr via IT-området och penningmarknaden, eller om det ska beteckna vi andra som låter oss styras.

En lady på nätet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960418


LADY ADA LOVELACE, dotter till poeten Lord Byron, har fått ge namn till en svensk tidskrift för kvinnor och av kvinnor på Internet: Ada. Det är journalisten Ana L Valdés och Eva von Pepel som bestämde sig för att skapa en agora ˇ ett torg ˇ för kvinnor i den annars så mansdominerade cybervärlden.
    Lady Lovelace brukar ses som den första kvinnan i datorhistorien. Hon intresserade sig på 1830-talet av naturvetenskap och teknik, utan att ha möjlighet till utbildning ˇ på grund av hennes könstillhörighet. Hon kom främst att fascineras av Charles Babbages ideer om en automatisk räknemaskin, men såg också andra möjligheter med vad som drygt hundra år senare kom att bli den första elektroniska datorn.
    Där Babbage såg beräkningar som det viktigaste tillämpningsområdet, såg Lovelace att en sådan maskin skulle kunna användas till såväl musikkomposition som att skapa grafiska bilder. Därmed får man väl säga att denna kvinnliga datorpionjär ligger helt rätt i tiden i dag.
    Tidskriften Ada tar i sin programförklaring ställning för det klassiska internetidealet: att aktivt arbeta för att behålla Internet fritt för debatt och utbyte av information. Tidskriften ställer sig bakom organisationer som Electronic Frontier Foundation och Cyber Rights Organization, vilka arbetar för att motverka censurlagar och andra former av förbud på Internet.
    Innehållet i första utgåvan av Ada är ett smörgåsbord av internetdebatt, konst, krönikor, tips för internetabonnemang, insändare och mycket annat. Sidorna är snyggt illustrerade med konstverk av olika konstnärer.
    Dessutom – något som borde intressera bibliotekarier som arbetar med CD-ROM och Internet – finns recensioner av multimediaprodukter av skiftande slag. Det är emellertid främst redan publicerade artiklar (framför allt i Dagens Nyheter) av Ana L Valdés.
    Det intressantaste inslaget är att den till och från provokativa och anarkistiska konstnären Channa Bankier i avdelningen Galleriet presenterar ett antal – 15 noga räknat – alster av sin konst. Hon kommer dessutom att presentera sina favoritkonstnärer i varje nytt nummer. Elektroniska tidskrifter fungerar enligt min mening väl när det gäller att visa konst.
    Ada är den intressantaste svenska nättidskriften jag har sett sedan Art Bin startade förra året. Och även om redaktörerna anger att detta är en tidskrift för kvinnor, bör det inte hindra män från att upptäcka den.
    Internetadressen är: http://www.algonet.se/~agora/ada/ada.htm.

Solidariska samtal

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960330


YTTERLIGHETER FASCINERAR mig, utan att jag riktigt vet varför. Många gånger kan två ytterligheter av någon företeelse skänka en känsla av att man förstår något som är större än ytterligheterna var för sig. Helheten är större än summan av dess delar, för att tala med Aristoteles.
    TV 1:s Striptease är ett program som gärna arbetar med ytterligheter. I onsdags (27/3) visades två diametralt motsatta sätt att hantera hyresgäster som får problem att betala sin hyra.
    I Malmö har hyresvärdar börjat bli lyhörda för betalningsförseningar och reagerar snabbt och hårt. Det kan räcka med att ligga efter med en eller två månaders hyra för att kronofogden ringer på med ett avhysningsbeslut i handen. Vräkning, med andra ord. Och ingen verkar bry sig om vad som händer med de som avhyses.
    I Skellefteå sköter allmännyttans bostadsbolag detta annorlunda. De har en före detta socialarbetare anställd uteslutande för att ta hand om problem med uteblivna hyror. Denne man, med en vänlig och sympatisk framtoning, fångar tidigt upp hyresgäster – som plötsligt förvandlades till människor – vars hyresinbetalningar av olika anledningar uteblivit.

HAN TAR kontakt med dem och bokar in ett besök i deras hem. Efter några timmars prat och resonerande har mannen oftast lyckats nå en för bägge parter acceptabel lösning.
    – Det verkar väldigt enkelt, säger Stripteases reporter.
    – Det är väldigt enkelt, säger mannen. Det handlar bara om att ta sig tid att tala med människorna som hamnat i svårigheter.
    Bostadsbolaget har cirka 30 fall per månad av betalningsproblem hos sina hyresgäster. Av dessa klarar denne man upp cirka 25 – genom samtal. Det är en form av problemlösning som verkar tillämpas så sällan att den uppfattas som radikal i dag.
    – Jag tror, säger mannen, att jag till och med är lönsam för bostadsbolaget.
    Det är möjligt, men egentligen relativt ointressant. Framför allt är mannen lyckosam för människor som annars riskerat att i onödan slås ut ytterligare.
    Här, Sverker Sörlin, har du ytterligare en illustration av din idé om "solidaritetens geografi" i Sverige, som liksom åselefallet visar att solidaritetens prickar tätnar ju längre norrut man tittar på kartan.

Lär av Aristoteles

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960322


ARBETSTIDSFÖRKORTNING och sextimmars arbetsdag verkar så sakteliga vinna gehör också utanför vänsterpartiet och socialdemokraternas kvinnoförbund. Socialdemokraternas partikongress antog också denna linje, mot partiledningens vilja. På det sättet kommer arbetslöshetsproblemet att lösas, hävdar förespråkarna. Genom att dela på jobben kommer fler att få jobb, är trossatsen.
    Men mot detta ställer sig de mäktigaste parterna på arbetsmarknaden. LO:s ordförande Bertil Jonsson uttalade sig i ett nyhetsprogram i samband med partikongressen, att en arbetstidsförkortning inte kan leda till annat än en högst marginell förändring av arbetslöshetssiffrorna.
    SAF går ut med annonser med budskapet "Mindre arbete ger faktiskt inte mer jobb". Utgångspunkten i dessa annonser är att alla arbetstagare är så specialiserade och unika att ingen är utbytbar ˇ om just du arbetar mindre kan ingen annan utföra det du inte hinner med om din arbetstid förkortas. SAF meddelar tydligt budskapet att vi ska arbeta mer än vi gör i dag.

PROBLEMET är att förespråkarna för arbetstidsförkortning använder fel argument. Ekonomimaskinerna hos LO och SAF kommer alltid att kunna visa på "objektiva" beräkningar som visar att arbetslösheten inte minskar med kortare arbetstid. Och mot dessa kämpar man förgäves.
    Att förkorta arbetstiden är att öka vår frihet; att förlänga arbetstiden är att öka nödvändighetens slaveri, menar Göran Rosenberg i en artikel i Moderna Tiders marsnummer. Med utgångspunkt i Aristoteles frihetsbegrepp ger han sig ut på en resonerande färd mellan frihet och nödvändighet. I stället för att minska det nödvändiga arbetet, skriver han, har arbetets rationalisering lett till motsatsen: frustration och olycka hos miljontals arbetslösa människor som upplever sig berövade sin funktion i samhället.
    "Människan (...) som utestängs från produktionen av det nödvändiga, har blivit vår civilisations mest tragiska figur, i stället för dess mest eftersträvansvärda." Det får representera Rosenbergs aristoteliska kritik mot samhällets (o)ordning.
    När förespråkarna för arbetstidsförkortning hävdar ökning av arbetstillfällen som sitt främsta argument sällar de sig mer eller mindre medvetet till sina meningsmotståndare. Nyansskillnader, visst, men målet är det samma: mer arbete till flera.
    Det är en konservativ väg att vandra; föreställningen om arbetet som begrepp och företeelse stadfästs därmed som det moderna samhällets viktigaste hörnsten. Förespråkarna borde snarare argumentera för att en generell förkortning av arbetstiden ökar människans frihet.
    Och att frihet är viktigare än arbete.

Den tvetydiga norrlandsbilden

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960214


I SAMBAND med Åsele-affären har en bild av oss norrlänningar växt fram – som goda, gästvänliga, rättrådiga och med hög moral.
    För några veckor sedan medverkade umeåprofessorn Sverker Sörlin i debattprogrammet Speciellt, där han lade fram idén om en "solidaritetens geografi" i Sverige. Sörlins karta påvisar väsentliga skillnader i främlingsfientlighet och rasism mellan olika delar av landet, och Norrland – här representerat av Åsele – tillhör den del som visar ett stort mått solidaritet.
    Bengt Pohjanen, norrbottnisk författare, gav en liknande beskrivning i samma teveprogram. Det kalla klimatet och den ogästvänliga och karga naturen gör människorna här uppe i norr varma och gästvänliga. Det är vackra kartor dessa herrar ritar; kanske i överkant vackra.

MOTBILDEN DRÖJDE emellertid inte länge. Regissören Kjell Sundvall, själv uppväxt i Norrbotten, förmedlar i filmen Jägarna en diametralt motsatt föreställning om Norrland och norrlänningarna.
    I denna film är den norrländske mannen en rå rasist, en konsekvent kvinnoförtryckare, som nästan helt saknar rättskänsla, moral och empati. När dessa egenskaper framträder vid ett och samma tillfälle – i mötet med en kvinna av annat etniskt ursprung – uppstår en närmast outhärdlig kulmen.
    Det norrländska samhället beskrivs som inskränkt och fyllt av nepotism. Sundvall är inte – om nu någon trodde det – ute efter att visa några norrländska rötäggin action. Hela samhället står bakom jägarna – kommunledning, medborgare och polis. Utom den lokale journalisten – som följdriktigt talar utan norrländsk accent .
    Och i den mån den norrländska kvinnan beskrivs tiger hon och lider, marginaliserad och reducerad till redskap.

ETT AV Sundvalls syften med filmen, har han sagt, är att visa upp Norrbotten för filmpubliken; att göra människor nyfikna på denna landsända. Filmen inger snarare en längtan till avståndstagande än till närmande. Säg att vi skulle ta filmens budskap på allvar – vem vill möta sådana människor? Vem vill besöka ett sådant samhälle?
    Sundvall ritar en helt annan karta över det norrländska humanlandskapet än Sörlin och Pohjanen. Frågan är vem man ska tro på – om man nu måste tro på någon. Med en karta tror vi oss ofta veta hur landskapet ser ut. Har vi två olika kartor kan vi aldrig vara riktigt säkra.
    Det känns betryggande.

Cash management och kritiskt tänkande

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960129


VI HÅLLER på att förlora en viktig fristad från marknadskrafterna: kyrkan. Ärkebiskop Gunnar Weman uppvisar enligt Maria Schottenius (Expressen 21/1) en managementfilosofi för statskyrkan som inte står näringslivet efter.
    Kyrkan ska ut på marknaden och skaffa sig fler kunder; med lite extra säljinsatser här och lite flashigare förpackningar där kommer folk. Allt går att sälja med marknadsföring – till och med andlighet. Tror man.
    Marknaden har alltså fångat ännu en samhällsinstitution i sitt nät. Finns det någon kvar? Eller har marknadens taggtråd omslutit oss helt?
    Vid sidan om kyrkan har länge universitetet utgjort en fristad från krämarmentalitet och cash management. En oas för kunskapstörst och kritisk reflektion. Den senaste universitetsreformen har emellertid sett till att inte heller universitetet ska undantas marknadstänkandet.

EN REFORM som innebär att varje enskild student har en prislapp och utgör den institutionernas intäkter för den grundutbildning de bedriver får självklart konsekvenser.
    Det blir allt viktigare att locka till sig studenter och att skapa en konkurrenssituation. 60 studenter i stället för 30 på en viss kurs fördubblar intäkterna för kursen. Det betyder också att underkända studenter utgör ett intäktsbortfall, men som dock kan kompenseras med ett större intag av studenter. En uppskattning av antalet underkända studenter på olika kurser blir därmed en viktig faktor i institutionernas budgeteringsarbete.
    De mindre högskolorna anammar reformen genom att nischa in sig – för att använda marknadens uttryck – på olika sätt. En högskola satsar på internationalisering – nittiotalets trendigaste begrepp inom högre utbildning – och lockar studenter med utlandsstudier inbakat i utbildningarna. En annan lockar med ett nära samarbete med lokala företag, så intimt att man får känslan av att undervisningen försiggår på företagen. Praktiskt för företagen – de får lite gratis arbetskraft – och praktik för studenten.
    Och vips förvandlas högskolan till yrkesskola.
    Man ordnar och tillrättalägger. Serverar på silverfat. Studenten behöver inte göra något – studenten är ju kung. Eller ska man säga kund? För så blir det ju på marknaden för högre utbildning.

UNIVERSITETEN är större än högskolorna, mer traditionstyngda, konservativare och därmed något trögare. Inte lika reaktionssnabba. Men de kommer. Wait and see. Med smart marknadsföring och flashiga förpackningar ska utbildning säljas också där.
    Men föreställningen om studenten som kund till universitet och högskolor är en omöjlig föreställning; en horribel metafor.
    En student är liksom lärare och forskare en person som deltar i den ständiga jakten på kunskap, mot de högre insikterna. Studenten bör ses som en medskapare i denna process – en process som fortfarande bäst formuleras i Kants anda: en ständig strävan mot det sanna, det goda och det vackra.
    Till den processen har inte marknadstänkandet något att tillföra.

Förnuftets seger?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960111


DET ÄR knappast någon överdrift att hävda att segraren mellan indianer och vita i västernfilmer så gott som alltid är de vita. Det kan ses som ett exempel på hur (populär)kulturen försvarar en imperialism och vidmakthåller ett imperium, om man tar utgångspunkt i Edward Saids bok Kultur och imperialism.
    Men lägg märke till att lika ofta som den vite mannen vann striderna i dessa filmer, vann indianerna åskådarnas sympatier.
    På samma sätt går det att se thrillern Seven, som går på biograferna för närvarande. Det är en ytterst kuslig och välgjord thriller; mörkt foto, raspigt, oftast taget med handkamera, snabba klipp och väl komponerad musik som förstärker upplevelsen. Typiskt nittiotalistiskt, men utan överdrifter.
    Temat är klassiskt: Två poliser jagar en bestialisk mördare. Den ene polisen, rationell, erfaren, förnuftig håller på att skola in den andre som är emotionell, otålig och ung.
    Vid sidan om kampen mellan dem och mördaren, pågår en kamp mellan förnuft och känsla – mellan poliserna. Också det är en klassisk kamp. Seven visar med önskvärd tydlighet hur det går åt skogen om vi låter oss styras av våra känslor; den emotionelle polisens ingripanden utgör gång efter annan en fara för utredningen, omgivningen, kollegan och inte minst för honom själv.
    Liksom de vita i västernfilmerna, segrar alltid förnuftet i kampen mot känslan – denna film utgör inget undantag. Men, nota bene, det är känslan – representerad av den ene polisen – som får åskådarens sympatier.
    Filmen kan ses som ett exempel på (populär)kulturens försvar av ett annat imperium – västvärldens moderna, rationella projekt. I det imperiet är vi alla koloniserade. Och likt andra imperier vidmakthålls det av kulturen.
    Det betyder dock inte att detta imperium nödvändigtvis har vår sympati.

Ensidig bild av vetenskap

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 951228


HJÄRNKONTORET ÄR ett sällsynt lyckat – och med rätta prisbelönt – teveprogram som har tagit sig an den svåra uppgiften att förklara komplicerad vetenskap för barn och ungdomar.
    Det hindrar emellertid inte att reflektera kring vilken föreställning om vetenskap ett sådant program förmedlar. Alla frågor som programledarna tar upp, liksom frågorna som tittarna har skickat in, handlar om naturvetenskap och teknik.
    Varifrån kommer luften? Hur kommer framtidens bil att se ut? Varför är himlen blå? Varför sprutar vulkaner eld?
    En rätt ensidig bild – och därmed värdering! – av vetenskap. Det känns lite trist att ungar itutas att förknippa vetenskap endast med naturvetenskap, särskilt med tanke på att forskning också bedrivs inom samhällsvetenskap och humaniora. Jag undrar hur barns frågor skulle formuleras inom dessa vetenskapsområden.
    – Varför är vissa människor fattiga och andra rika? Varför har pappor högre löner än mammor? Hur vet man vad en människa är värd?
    – Varför spelar man teater? Vad är kultur?
    – Min pappa är helt ointresserad av politik, medan jag är jätteintresserad. Varför får han rösta, men inte jag?
    Eller vad nu barn kan tänkas undra över – om de överhuvudtaget undrar. Vi är ytterst noga med att fostra barn till att fascinerat ställa sig undrande inför naturen – men inte lika noga med att fostra dem att ställa sig undrande inför samhället och kulturen.

Bli du med din dator

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 951220


Nicholas Negroponte
Leva digitalt
Bonniers

GRUNDAREN AV Medialaboratoriet vid Massachusets Institute of Technology (MIT), Nicholas Negroponte, tillika professor i mediateknologi, har samlat ett antal krönikor från den amerikanska tidskriften Wired till en bok: Leva digitalt (Bonniers).
    Bland teknikskribenter är utopister och antiutopister de två tydligaste kategorierna. Men bland utopister finns också minst två undergrupper. Den största skillnaden mellan olika utopister är om de tar avstamp i befintlig teknik för att beskriva framtiden eller om de hittar på helt ny teknik för en ny värld, som är vanligt i science fictiongenren.
    Negroponte är en typisk utopist av den förstnämnda typen. Leva digitalt handlar om de förändringar i våra liv som han vill se i takt med att den påbörjade digitaliseringen av världen fortsätter.

BÄST ÄR Negroponte när han på ett pedagogiskt sätt demystifierar IT-fenomen som hypermedia och virtuell verklighet – och när designern inom honom kommer fram. Med korta och snärtiga formuleringar kritiserar han dagens design av teknikens gränsyta mot människan.
    Vårt sätt att interagera med datorer i dag är undermåligt. Men det beror, menar Negroponte, inte på tekniken, utan på att vår föreställning om hur vi ska kommunicera med datorer är högst begränsad; vi föreställer oss datorer som maskiner. Med maskiner talar man inte. Därför knappar jag in denna artikel i datorn med ett tangentbord i stället för att tala in texten. Negroponte förespråkar mer människoliknande metaforer för datorer för att kunna utveckla nya former för dialog.

SÄMST ÄR Negroponte när han kommer in på ideologiska frågor om framtidens teknikanvändning utan att behandla frågorna som ideologiska. Som mediaforskare menar han att det är en gåta att teven inte ännu har digitaliserats när så många andra saker i hemmet har ett datorchips i sig.
    Med en dator i teven blir vi tidsoberoende; råkar vi komma hem klockan åtta och vill se Rapport kan programmet enkelt beställas hem i digital form till den egna teven. Med en dator i teven kan vi dessutom programmera in vår egen smak, så att teven presenterar endast den typ av program som vi vill se. Total valfrihet, är mottot.

PÅ SAMMA sätt vill han se alla typer av informationsmiljöer vi lever i. Den perfekta datorn är en dator som känner dig ˇ en personlig dator i stället för en persondator – och levererar information som datorn vet att du vill ha.
    I boken finns ingen reflektion över de politiska och moraliska implikationerna av hans framtidssyn. Negropontes idéer om att leva digitalt har tydliga nyliberala drag. I hans digitala värld räknas endast du och din vilja – inte någon annans.
    Inte heller tycks han se något etiskt problem med att uteslutande handla efter den egna viljan. Negroponte verkar mena att det man vill ha är alltid detsamma som det man behöver. Det tror inte jag. Att endast erhålla det jag för stunden tror mig vilja ha betyder att jag i hög grad frånsäger mig oväntade intryck från andra. Frågan är i vilken utsträckning medborgare i ett demokratiskt samhälle bör tillåtas frånsäga sig detta.

JAG TOLKAR frånvaron av politiskt-moraliskt resonemang som att han antar den bland teknikutvecklare konventionella uppfattningen att tekniken är värdeneutral. Det är endast med teknikens användare vi kan diskutera moral och politik; tekniken i sig har inga inneboende värderingar.
    Det är en uppfattning som inger obehag. Allt för mycket pekar på motsatsen; att de handlingar ny teknik möjliggör och förhindrar rymmer olika värderingar. Liksom Negropontes egna visioner om ny teknik.
    Teknikutopister som Negroponte är livsnödvändiga, främst därför att de lyfter fram olika tänkbara framtider till beskådande och till diskussion.
    Däremot bör vi inte tro på dem.

Kultur på nätet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 951219


EN BLAND de bättre kulturtidskrifterna på Internet är faktiskt svensk. Den heter The Art Bin och återfinns i både en svensk och en engelsk version. Redaktören och formgivaren Karl-Erik Tällmo har lyckats med att inte bara överföra – det vill säga digitalisera – en tidskrift till Internet, utan han har också funderat en del över en tidskrifts utformning för detta medium.
    Nummer tre – eller den andra uppgraderingen, som det heter på nätet – av The Art Bin har nyligen kommit ut. Kommit ut förresten, finns att hämta, är ett rimligare uttryck. På nätet kommer inget ut; allt hämtas. Distributionen av digitala tidskrifter fungerar omvänt vad vi är vana vid.
    Vi får ta del av en miniutställning av en av Sveriges seriepionjärer, Oskar Andersson (1877–1906), vars kanske mest kända serie är "Mannen som gör vad som faller honom in". En absurd serietecknare vid seklets början, väl värd att upptäcka.
    I ett par andra utställningar visas både datorrelaterad och "vanlig" konst av konstnärerna Teresa Wennberg och Kent Wahlbeck. Och kanske är det främst konst som gör sig extra väl i datormediet. Tidskriften laborerar med olika inramningar till konstverken som därmed kan förstärka (till och med förändra?) intrycket.
    Dessutom får man sig till livs poesi av Linda Hedendahl; dikter som inte tidigare publicerats. Detta visar också på en viss kvalitet med digitala mått mätt. Det är annars vanligt att Internet ses som ett andrahandsmedium, där man publicerar sådant som redan är publicerat någon annanstans.
    Adressen på nätet är http://www.algonet.se/ artbin/aashome.html

Romantisk IT-estetik

Hallå, nr 7 s 57-58


Till och från läser jag Robert Pirsigs bok Zen och konsten att sköta en motorcykel och varje gång finner jag något nytt som upptar mina tankar. Ofta något filosofiskt problem, men inte denna gång. Nu fastnade jag i teknikens estetik.
    Berättelsen om Pirsig och hans tioårige son Chris som är ute på en motorcykelsemester med två goda vänner, John och Sylvia, är främst en filosofisk undersökning av fenomenet kvalitet. Men i gränslandet mellan dessa parallella berättelser finns det flera stickspår.
    Ett sådant är föreställningen om tekniken. Sett historiskt har teknisk utformning främst handlat om funktionalitet; mer sällan om vackra gränsytor mot människan eller om värdet av en estetisk upplevelse för teknikens användare. Tekniker ser emellertid ofta en form av skönhet som den icketekniske användaren inte ser. Lyssna exempelvis till programmerare som talar om "vacker programkod" eller "sexiga program" och försök själva upptäcka det vackra eller sexiga.
    I sin jakt på kvalitetens metafysik börjar Pirsig med att dela in våra insikter om världen i klassicism och romantik. Det klassiska synsättet handlar om att gå bakom ytan på fenomenen som finns runtomkring oss; att se bakomliggande tankar och former. Förnuftet och vetenskapliga lagar styr insikten.
    Det romantiska synsättet är att endast uppehålla sig hos fenomenens synliga yttre; den omedelbara upplevelsen. Tänkandet är inspirationellt och intuitivt.
    Motorcykeln utgör exemplet. Pirsig är klassicisten; det han inte kan om skötsel av och funktionalitet hos motorcyklar är inte värt att veta. Han ser skönheten bakom teknikens fasad. John och Sylvia är romantikerna. De har varken någon aning om hur motorcykeln fungerar; än mindre hur den ska skötas. De är fullständigt ointresserade av teknikens bakomliggande former. Däremot är de hängivna motorcykelåkare och uppskattar upplevelsen av en motorcykelfärd.
    Min tes är att vi i dag ser förnyade tendenser på att vår syn på datorer och informationsteknik börjar övergå från en klassisk estetik till en romantisk.
    Ett försök att etablera en romantisk estetik har redan pågått i drygt tio år. Apple gjorde sitt bästa med Macintoshdatorn att förenkla användningen av datorer med att betona begripligheten hos datorns yta. Operativsystemet är dolt, några obskyra kommandon behöver inte anges och användaren ser endast enkla och begripliga symboler på datorns gränsyta.
    Tiden i början av 80-talet var både mogen och inte. Apple ville göra en "folkdator" när teknikspridningen i samhället var alltför låg och priserna alltför höga. Det blev universiteten och den grafiska industrin som kom att tillhöra de främsta fansen av Apples estetik.
    Och andra tillverkare i programvarubranschen! Vi ser med fönsterhanteringssystem som Windows och operativsystem som OS/2 och Windows 95 att konceptet i dag har blivit legio.
    En färskare tendens till en romantisk estetik kan dateras till tillkomsten av internettjänsten World Wide Web. Den första programvaran som möjliggjorde läsning och design av grafiska informationsytor på Internet kom 1993. 1994 skrevs det spaltkilometrar om cyberspace, virtuella miljöer och elektronisk post. 1995 är befolkningskurvan i informationsrymden närmast exponentiell.
    I World Wide Web handlar det om att utforma estetiskt tilltalande gränsytor. Hur användaren rent funktionellt navigerar döljs med länkar som tar bort allt vad kryptiska datorkommandon heter. Tillsammans med idén om hypertext i stället för linjär text skulle detta kunna ses som en romantikens reaktion mot den klassiska estetiken.
    Tidskrifter om teknik har oavsett teknikområde alltid anammat den klassiska estetiken; det är vad som finns innanför skalet som är intressant. Så också på IT-området ˇ logiken bakom programvaran, snabbheten i processorerna, bithastigheten i nätverken och så vidare.
    Till i dag. Nu kommer tidskrifter som exempelvis Hallå, Internetguiden och nyligen avlidna z.mag@zine med det främsta budskapet att det är inte vad som händer innanför datorn och i kablarna som är den betydelsefulla kunskapen. Man ska inte behöva veta det för att använda IT. Däremot ska man ha en estetisk känsla för ytan och för användningen.
    Tekniken sätts in i olika sammanhang. Med andra ord; helhetssyn betonas framför detaljförståelse. Holism i stället för reduktionism. Kritik av teknisk funktionalitet byts ut mot kritik mot teknikens användning och människors upplevelser av tekniken.
    Vad betyder denna romantiska tendens? Är den god eller inte god? Tja, hur många har en klassisk estetik vad gäller bilar? Jag kör bil, jag kan ha en uppfattning om snygga bilar och om deras användning, till och med om trafikplanering, men jag vet inte så mycket om det som finns innanför ytan.
    Att fler antar den romantiska estetiken skulle kanske till och med innebära ett steg mot en värdefullare kritik av informationstekniken. Andra kunskaper om tekniken än de den klassiska estetiken förutsätter skulle utvecklas. Förståelsen av datorns inre logik ökar inte, men förhoppningsvis ökar kunskaperna om informationsteknikens användning.
    Men förespråkar verkligen Pirsig den klassiska teknikestetiken?
    Ni som läst boken vet att det är alltid Pirsigs motorcykel som krånglar ˇ i stort sett varje gång de rastar. Johns motorcykel går däremot som en klocka under hela resan.
    Bokens berättarjag är en tydlig klassicist, men, nota bene, berättaren och författaren är inte samme person. Författaren själv rör sig bortom klassicismens och romantikens estetik; bortom dikotomin. Dithän har inte vi andra kommit ännu.

Kommunens kunder

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 951117


DET LÄT som om han ville betona att Umeås invånare är kunder, den kommunale tjänstemannen, när jag härom dagen åhörde ett seminarium om digitala stadsnät i Umeå. "Vi får inte glömma att vi har kunder också utanför stadskärnan", sa han. Ungefär.
    Kund till kommunen? Jag? Är elever på Dragonskolan kunder? Är socialbidragstagare kunder till socialkontoret? Är biblioteksbesökare kunder till biblioteket?
    Vad är i så fall kommunen? En glasskiosk med 18 olika smaker?
    Det där vi gör i september vart fjärde år blir i så fall antingen bara ett byte av tjänsteleverantör eller en förlängning av rådande avtal.
    Genom att i offentliga verksamheter alltmer använda kundmetaforen försvinner samhällsmedborgaren. En signifikant skillnad mellan en medborgare och en kund är att av medborgaren bör det kunna förväntas ett visst mått av ansvar för gemensamma angelägenheter; ett visst mått av oegennytta. Av en kund förväntas inget mer än att denne vet vad han vill ha; att kunna välja bland utbudet.
    Om detta är en föreställning som får fäste hos människor är det risk att kommunen får de samhällsmedborgare den förtjänar.
    Nämligen inga alls.

En pigg femåring

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 951113


TIDSKRIFTEN Moderna Tider fyller fem år. Det har inneburit fem år av intellektuellt analyserande av vår samtid från historiskt, vetenskapligt, politiskt, ekonomiskt, kulturellt – you name it – perspektiv.
    Göran Rosenberg har sett till att Moderna Tider har blivit en smältdegel för både inhemska intellektuella och skribenter som verkar på den globala arenan. Det är alltid insiktsfullt, ofta tankeväckande och ibland rent av provocerande, utan att vilja vara politiskt förankrat åt något håll. Dock uttrycker tidskriften tydliga åsikter – även politiska – i olika frågor, som exempelvis att Sverige mår bäst av att vara med i den Europeiska unionen.
    I jubileumsnumret är temat informationstekniken och det förestående informationssamhället. Diskussionen förs i ett rundabordssamtal mellan författaren och journalisten Anders Ehnmark, DN:s ledarskribent Hans Bergström, filosofen Lars Gustafsson och Marta Sandén, som är chefredaktör för tidskrifterna Decisions och Distans.

BLAND FLERA spår i diskussionen framträder Internet och demokratin som ett huvudspår – den fråga som många IT-skribenter tycker borde stå högst på dagordningen i IT-debatten, men ofta utan att själva bidra med något.
    Kan Internet bilda något slags "virtual community", frågar sig denna kvartett, där "wired democracy" kan uppstå. Alltså en gemenskap på nätet som kan bidra till att skapa sammanhang, och där vi snabbt och enkelt kan rösta i politiska frågor via nätet. Nej, Internet saknar ett gemensamt torg, en gemensam offentlighet som är en nödvändighet för en demokrati, hävdar de. Snarare finns där tusentals torg, där ingen befinner sig samtidigt.

SAMTIDIGT HANDLAR dagens debatt om att det endast finns ett torg för debatt i Sverige – DN Debatt – och att detta faktum utgör ett demokratiskt problem. Varför skulle i så fall Internets mångfald av torg utgöra ett problem?
    "Det centrala här är att nätet erbjuder en plattform för möten", menar Sandén, men bemöts med att Internet endast verkar vara ett nätverk där man träffar likasinnade; de som delar ens intressen. Och det är inte sådana möten som främjar demokratin.
    När de diskuterar Internet och demokrati är emellertid frånvaron av utgångspunkt uppenbar. Vilket/vilka problem har vi i dag med demokratin som användningen av Internet kan utgöra en lösning på? Röstningsförfarandet? Saknar vi offentliga mötesplatser för samhällsdebatt?
    Den låga tillgängligheten till nätet är självfallet odemokratisk ˇ även om jag hellre använder ord som ojämlikhet och orättvisa. Men hur en utbyggd nätanvändning kan bidra till ökad demokrati är fortfarande en öppen fråga.
    Kanske är det som Ehnmark uttrycker det: "...felet i dag ligger i att det inte finns något större behov av demokrati. Eller, rättare sagt, att det inte finns någon tilltro till demokratin som lösning på aktuella problem."
    Grattis, förresten!

Förändrar IT högskolan?

Universitetsläraren, nr 14

I Universitetsläraren nr 12 kunde vi ta del av universitetskansler Stig Hagströms framtidsbild av högskolan som en helt annan högskola än dagens. Som orsak till denna förändring anger han informationstekniken. Varför det?

Informationstekniken breder ut sig i samhället med en hastighet ingen annan tidigare teknik haft. Det är begripligt; ingen annan teknik vi sett har haft ett så universellt användningsområde.
    Mycket vi inte kunnat göra tidigare möjliggörs med IT, varför teknikens förtjänster ofta lyfts fram i dag. Annat var det för, säg, 10–15 år sedan. Då ansågs datorer förorsaka både arbetslöshet och sämre arbetsmiljö.
    Stig Hagström beskriver i Universitetsläraren nr 12 framtidens universitet: Uppgiften blir inte som i dag att lära ut, utan att lära. Större fokus kommer att läggas på den enskilde individen och dess inlärningsprocess.
    I stället för lärarmonologer inför hundratals passiva studenter kommer studenter i framtiden att agera mer aktivt i lärandesituationerna. Denna förändring menar Hagström kan hänföras till IT-utvecklingen. Det låter underligt i mina öron.
    Om vi vill kan högskolorna förändra pedagogiken så att studenten aktivt ställer frågor och får svar i lärandesituationen. Om vi vill kan högskolorna i stället för att undervisa i form av lärarmonologer inför hundratals studenter undervisa mindre grupper i seminarieform.
    Ingen av dessa förändringar är teknikberoende; snarare handlar det om ekonomiska villkor och synen på lärandet. Om vi velat, hade vi kunnat genomföra dessa förändringar när som helst – och det utan IT.
    Hagström gör som så många andra informationstekniken till vår tids ledstjärna. Men den intressanta frågan som väcks är varför vi i så många sammanhang relativt oreflekterat och ibland naivt ser IT som räddaren i nöden, när problemen inte nödvändigtvis har med teknik att göra.
    IT är räddningen för demokratin, för skolundervisningen, för kulturen, för universiteten, för... ja, säg något som IT inte är räddningen för. Själv är jag övertygad om att många av bristerna i ovan uppräknade samhällsområden beror på annat än avsaknaden av informationsteknik.

Också datorer bär på värderingar

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950920


DEN MEST utbredda föreställningen om datorer är att de är verktyg. Detta synsätt tog sin början med persondatorernas tillkomst i början av 80-talet och har med åren bara växt sig starkare.
    Verktygets idé är att vara en värdeneutral, viljelös tingest som människor kan ha full kontroll över, men som inte kan utöva kontroll över oss. Är det ett så vettigt synsätt på datorer?
    Det tycker inte Ulrika Holmberg och Eva Söderlind. De har i sin C-uppsats Datorns värderingar – en studie av datortillämpningars förmåga att förmedla värderingar skriven vid Institutionen för informatik, Umeå universitet angripit verktygsidén och argumenterar för att datorer knappast kan ses som värderingsfria.
    Tvärtom; varje datortillämpning bär på värderingar från deras upphovsmän och andra som har haft inflytande över datortillämpningens utformning.
    Hur kan man se på en viss datortillämpning vilka värderingar som finns inbyggda i den, och som därmed kan förmedlas till användaren?

ENLIGT FÖRFATTARNA kan man studera olika aspekter hos datortillämpningen, som till exempel dess syfte, vilka handlingar tillämpningen möjliggör (och förhindrar!) och hur datorn kommunicerar med användaren. I dessa olika aspekter skulle då olika värderingar om användaren som enskild individ, om en viss grupp av användare, om organisationen där tillämpningen ingår och om samhället kunna uppfattas.
    Tänkbara värderingar anges vara politiska (om datorn styr ditt agerande), moraliska (om datorn uttrycker vad som är goda handlingar), sociala (om datorn anger hur vi bör uppträda mot varandra), yrkesmässiga (om datorn upprätthåller ett visst sätt att arbeta inom ett yrke) med flera.
    På detta sätt studerar författarna en specifik datortillämpning; ett system för kursutvärdering. De finner att denna tillämpning förmedlar – främst genom de handlingar systemet möjliggör – fler värderingar än de hade kunnat föreställa sig. De mest framträdande är av politisk, moralisk, social och intellektuell karaktär.

HOS LÄSAREN väcks flera frågor. Vilka värderingar förmedlas till mig från de datortillämpningar jag använder mig av? Kan jag som användare bli utsatt för vilka värderingar som helst från datorer som jag dagligen använder? Och i förlängningen; kan datorprogram komma att medvetet utformas i propagandistiskt syfte, för vissa idéer? Görs det redan i dag?
    Och om datorn inte är ett verktyg, vad är den då?
    Dessa frågor besvaras inte, men klyschan håller än; att väcka frågor är många gånger viktigare än att ge svaren.

Vem sorterar IT-skräpet?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950901


OM ATT publicera sig på Internet ˇ nätet ˇ skriver z.mag@zine i sitt senaste nummer. Inom en tioårsperiod kommer all distribution av tidningar och tidskrifter att ske med digital kommunikationsteknik, hävdas det. Den tryckta publikationens tid är i så fall förbi.
    Bland fördelarna nämns miljövänligheten. Tonvis av tryckta alster behöver inte dagligen transporteras inom och mellan länder. Skog sparas genom minskad pappersåtgång; endast det man vill läsa skrivs ut på papper.
    Var och en kan publicera sig för ett stort antal potentiella läsare. "Bli din egen mediemogul." Ingen refuserande förläggare eller kvalitetsgranskande redaktör finns att sätta stopp för publikationen.
    Frågeställningen är intressant. Betyder det att kulturredaktören Larsson och hans kolleger på VK blir arbetslösa?

PÅ NÄTET finns det ett växande antal kulturtidskrifter som fungerar som "vanliga" tidskrifter, med redaktörer som sovrar bland materialet. Postmodern Culture är en amerikansk tidskrift för kulturkritik, i Sverige var Aftonbladet Kultur först på nätet och nu finns också The Art Bin och Interakt, för att nämna några ytterligare svenska publikationer.
    Men poängen är att var och en kan med betydligt större enkelhet än i dag skapa sin egen tidskrift och publicera det man vill. Man behöver inte publicera sig hos någon, inte bli kvalitetsgranskad. Av andra än läsaren, vill säga. Det som inträffar är att kvalitetsbedömningen överlåts uteslutande till läsaren. Ingen kommer mellan producenten och konsumenten.
    Vad betyder denna publiceringsmöjlighet?

JAG KAN se flera fördelar i specifika sammanhang. Ta undervisning som exempel. En grupp grundskoleelever har gjort ett arbete om exempelvis samisk kultur. Att få göra en snygg publikation på Internet, där andra elever i Sverige tar del av resultatet, kommenterar, diskuterar och ställer frågor borde kunna verka kvalitetshöjande på kunskapsinhämtningen.
    Och jag ser nackdelar. Säg att tidningar och tidskrifter endast kommer att finnas i digital form. Om detta innebär att gång på gång lockas av annonser för internettidskrifter endast för att stöta på internetskribenter som inte kan skriva och inte har särskilt mycket att säga, kommer läsarna att efterfråga en kvalitetsgranskare som gör en del av jobbet.

DE FLESTA läsare klarar säkert av kvalitetsgranskningen – det gör vi ju i dag genom att välja mellan olika publikationer. Det är inte det som är min poäng. Min poäng är att läsaren inte är beredd att lägga ned den mertid som skulle krävas för att själv sålla bort det mest uppenbara skräpet.