Vem sorterar IT-skräpet?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950901


OM ATT publicera sig på Internet ˇ nätet ˇ skriver z.mag@zine i sitt senaste nummer. Inom en tioårsperiod kommer all distribution av tidningar och tidskrifter att ske med digital kommunikationsteknik, hävdas det. Den tryckta publikationens tid är i så fall förbi.
    Bland fördelarna nämns miljövänligheten. Tonvis av tryckta alster behöver inte dagligen transporteras inom och mellan länder. Skog sparas genom minskad pappersåtgång; endast det man vill läsa skrivs ut på papper.
    Var och en kan publicera sig för ett stort antal potentiella läsare. "Bli din egen mediemogul." Ingen refuserande förläggare eller kvalitetsgranskande redaktör finns att sätta stopp för publikationen.
    Frågeställningen är intressant. Betyder det att kulturredaktören Larsson och hans kolleger på VK blir arbetslösa?

PÅ NÄTET finns det ett växande antal kulturtidskrifter som fungerar som "vanliga" tidskrifter, med redaktörer som sovrar bland materialet. Postmodern Culture är en amerikansk tidskrift för kulturkritik, i Sverige var Aftonbladet Kultur först på nätet och nu finns också The Art Bin och Interakt, för att nämna några ytterligare svenska publikationer.
    Men poängen är att var och en kan med betydligt större enkelhet än i dag skapa sin egen tidskrift och publicera det man vill. Man behöver inte publicera sig hos någon, inte bli kvalitetsgranskad. Av andra än läsaren, vill säga. Det som inträffar är att kvalitetsbedömningen överlåts uteslutande till läsaren. Ingen kommer mellan producenten och konsumenten.
    Vad betyder denna publiceringsmöjlighet?

JAG KAN se flera fördelar i specifika sammanhang. Ta undervisning som exempel. En grupp grundskoleelever har gjort ett arbete om exempelvis samisk kultur. Att få göra en snygg publikation på Internet, där andra elever i Sverige tar del av resultatet, kommenterar, diskuterar och ställer frågor borde kunna verka kvalitetshöjande på kunskapsinhämtningen.
    Och jag ser nackdelar. Säg att tidningar och tidskrifter endast kommer att finnas i digital form. Om detta innebär att gång på gång lockas av annonser för internettidskrifter endast för att stöta på internetskribenter som inte kan skriva och inte har särskilt mycket att säga, kommer läsarna att efterfråga en kvalitetsgranskare som gör en del av jobbet.

DE FLESTA läsare klarar säkert av kvalitetsgranskningen – det gör vi ju i dag genom att välja mellan olika publikationer. Det är inte det som är min poäng. Min poäng är att läsaren inte är beredd att lägga ned den mertid som skulle krävas för att själv sålla bort det mest uppenbara skräpet.