Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960111
DET ÄR knappast någon överdrift att hävda att segraren mellan indianer och vita i västernfilmer så gott som alltid är de vita. Det kan ses som ett exempel på hur (populär)kulturen försvarar en imperialism och vidmakthåller ett imperium, om man tar utgångspunkt i Edward Saids bok Kultur och imperialism.
Men lägg märke till att lika ofta som den vite mannen vann striderna i dessa filmer, vann indianerna åskådarnas sympatier.
På samma sätt går det att se thrillern Seven, som går på biograferna för närvarande. Det är en ytterst kuslig och välgjord thriller; mörkt foto, raspigt, oftast taget med handkamera, snabba klipp och väl komponerad musik som förstärker upplevelsen. Typiskt nittiotalistiskt, men utan överdrifter.
Temat är klassiskt: Två poliser jagar en bestialisk mördare. Den ene polisen, rationell, erfaren, förnuftig håller på att skola in den andre som är emotionell, otålig och ung.
Vid sidan om kampen mellan dem och mördaren, pågår en kamp mellan förnuft och känsla – mellan poliserna. Också det är en klassisk kamp. Seven visar med önskvärd tydlighet hur det går åt skogen om vi låter oss styras av våra känslor; den emotionelle polisens ingripanden utgör gång efter annan en fara för utredningen, omgivningen, kollegan och inte minst för honom själv.
Liksom de vita i västernfilmerna, segrar alltid förnuftet i kampen mot känslan – denna film utgör inget undantag. Men, nota bene, det är känslan – representerad av den ene polisen – som får åskådarens sympatier.
Filmen kan ses som ett exempel på (populär)kulturens försvar av ett annat imperium – västvärldens moderna, rationella projekt. I det imperiet är vi alla koloniserade. Och likt andra imperier vidmakthålls det av kulturen.
Det betyder dock inte att detta imperium nödvändigtvis har vår sympati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar