Lär av Aristoteles

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960322


ARBETSTIDSFÖRKORTNING och sextimmars arbetsdag verkar så sakteliga vinna gehör också utanför vänsterpartiet och socialdemokraternas kvinnoförbund. Socialdemokraternas partikongress antog också denna linje, mot partiledningens vilja. På det sättet kommer arbetslöshetsproblemet att lösas, hävdar förespråkarna. Genom att dela på jobben kommer fler att få jobb, är trossatsen.
    Men mot detta ställer sig de mäktigaste parterna på arbetsmarknaden. LO:s ordförande Bertil Jonsson uttalade sig i ett nyhetsprogram i samband med partikongressen, att en arbetstidsförkortning inte kan leda till annat än en högst marginell förändring av arbetslöshetssiffrorna.
    SAF går ut med annonser med budskapet "Mindre arbete ger faktiskt inte mer jobb". Utgångspunkten i dessa annonser är att alla arbetstagare är så specialiserade och unika att ingen är utbytbar ˇ om just du arbetar mindre kan ingen annan utföra det du inte hinner med om din arbetstid förkortas. SAF meddelar tydligt budskapet att vi ska arbeta mer än vi gör i dag.

PROBLEMET är att förespråkarna för arbetstidsförkortning använder fel argument. Ekonomimaskinerna hos LO och SAF kommer alltid att kunna visa på "objektiva" beräkningar som visar att arbetslösheten inte minskar med kortare arbetstid. Och mot dessa kämpar man förgäves.
    Att förkorta arbetstiden är att öka vår frihet; att förlänga arbetstiden är att öka nödvändighetens slaveri, menar Göran Rosenberg i en artikel i Moderna Tiders marsnummer. Med utgångspunkt i Aristoteles frihetsbegrepp ger han sig ut på en resonerande färd mellan frihet och nödvändighet. I stället för att minska det nödvändiga arbetet, skriver han, har arbetets rationalisering lett till motsatsen: frustration och olycka hos miljontals arbetslösa människor som upplever sig berövade sin funktion i samhället.
    "Människan (...) som utestängs från produktionen av det nödvändiga, har blivit vår civilisations mest tragiska figur, i stället för dess mest eftersträvansvärda." Det får representera Rosenbergs aristoteliska kritik mot samhällets (o)ordning.
    När förespråkarna för arbetstidsförkortning hävdar ökning av arbetstillfällen som sitt främsta argument sällar de sig mer eller mindre medvetet till sina meningsmotståndare. Nyansskillnader, visst, men målet är det samma: mer arbete till flera.
    Det är en konservativ väg att vandra; föreställningen om arbetet som begrepp och företeelse stadfästs därmed som det moderna samhällets viktigaste hörnsten. Förespråkarna borde snarare argumentera för att en generell förkortning av arbetstiden ökar människans frihet.
    Och att frihet är viktigare än arbete.