Den hemska sanningens smärta. Nea Mellbergs avhandling om mödrar till sexuellt utnyttjade barn är en forskningsbragd

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020327


Nea Mellberg
När det overkliga blir verklighet
Boréa

GÅR DET att förstå en mors situation när hon inser att hennes barns far har förgripit sig sexuellt mot barnet?
    Med den nyligen publicerade avhandlingen När det overkliga blir verklighet (Boréa) gör umeåsociologen Nea Mellberg en närmast heroisk insats för att begripliggöra det ohyggliga. Det är en berättelse på ett halvt tusen sidor med närmast dramaturgiska inslag, där vi på djupet möter tretton mödrar och deras svåra situation.
    Vad innebär det för en mor att få veta att hennes barn utnyttjats sexuellt av pappan eller den man hon lever med? Eller att börja ana att pappan går över sexuella gränser med barnet? Vad kan hon göra? Vilken betydelse har omgivningen för moderns förståelse av situationen?
    Giltiggörandets process är Mellbergs föremål för avhandlingen i stort. Den processen innefattar mödrarnas mödosamma tolkningsprocess av vad som hänt mellan mannen och deras barn.
    Det är en oerhört smärtsam process, alltför fylld av skuld och självrannsakan. Det är också en process där verkligheten omkonstrueras radikalt.
    Mödrarna både åläggs och tar på sig ansvaret för organiseringen av det fortsatta livet för alla inblandade. Det blir väldigt tydligt i en av berättelserna, där kvinnan förutsätts upptäcka övergreppen, förstå, reparera och även förhindra nya övergrepp. Detta förutsätts främst från det omgivande samhället; allt från vänner och grannar till myndigheter.
    Männen verkar, efter eventuella juridiska prövningar, vara befriade från den typen av ansvar.

HUR KAN ett fenomen som fäders sexuella övergrepp mot barn existera? Även om det inte är avhandlingens syfte att förklara orsaken, ger Mellberg en kulturell inramning till detta fenomen.
    En kulturell faktor är att under de sexualliberala 60- och 70-talen uppmuntrades sexuell gemenskap mellan föräldrar och barn – trots vetskapen om att det är olagligt. Psykiatriker och psykologer skrev debattinlägg i exempelvis tidskriften Vi Föräldrar och argumenterade för att sexuella lekar mellan föräldrar och barn enbart är tecken på lyckliga förhållanden.
    Det är ett exempel på hur snabba skiftningarna i våra konstruktioner av verkligheten är. Det som för 30 år sedan av experter konstruerades som sunda relationer, konstrueras i dag som övergrepp.
    Avhandlingens empiriska del måste ha varit ytterst känslig att genomföra. Mellberg visar stor empati inför mödrarnas situation och närmar sig dem med en beundransvärd skicklighet. Innan människor som befinner sig i så utsatta situationer kan ens överväga att delta i intervjuer med en forskare, måste förtroende skapas.
    Mellberg ställer den så viktiga forskningsetiska frågan själv: Kan forskaren skada de kvinnor hon intervjuar, genom att de ges möjlighet att återberätta svåra händelser? Hon hittar inga tecken som tyder på det. Tvärtom, de intervjuade kvinnorna ser sina berättelser som viktiga att offentliggöra. De vill berätta.

MIN TANKE går också till Mellberg själv. Det framgår tydligt att samtalen med kvinnorna är extremt slitsamma; berättelserna blandas med gråtattacker och avbryts ibland för att någon måste kräkas. Mellberg känner vanmakt och hopplöshet inför deras situation. Har det funnits någon form av psykologisk back-up för forskaren att samtala med? Eller anses det räcka med kollegor på institutionen?
    Ett vanligt vetenskapligt krav är repeterbarhet – särskilt inom experimentella vetenskaper, särskilt inom naturvetenskap. Med repeterbarhet menas att forskningsprocessen ska utföras så ”objektivt” att vilken forskare som helst ska kunna upprepa den och nå samma resultat.
    Mellbergs avhandling visar att om ett sådant krav ska följas, får vi aldrig veta något om situationen för de mödrar vars barn blivit sexuellt förgripna.
    Att Mellberg själv är kvinna och mor är av avgörande betydelse för dels att nå tillit till mödrarna, dels att kunna tolka och förstå deras berättelser. Hon har inte erfarenhet av att ha barn som utsatts för övergrepp, men hon delar mycket annat av moderskapets erfarenheter – skuld inför att inte räcka till, oro för barnens väl, osäkerhet, vånda och vanmakt inför osäkra situationer.

Jag skulle vilja gå så långt att avhandlingens forskningsprocess skulle aldrig kunna genomföras av en man, eftersom den nödvändiga tilliten till mödrarna sannolikt inte skulle kunna uppstå.
    En styrka med avhandlingen är det sätt som mödrarnas berättelser involveras i texten. Läsaren upplever stor närhet till de intervjuade. Det största kraftprovet är dock att Mellberg lyckas tolka och analysera berättelserna – vilket är en värderande verksamhet – utan att vara fördömande.
    Hon sätts särskilt på prov när det visar sig att en av mödrarna väljer att leva vidare med den man som förgripit sig på hennes dotter – trots att dottern ser detta som ett oerhört svek och inte förmår bo hemma, utan måste flytta till fosterhem.
    Hur lätt vore det inte att döma en sådan handling? Men Mellberg visar en underbar respekt för mödrarnas oerhört svåra situation och säger mellan raderna att det viktiga är att förstå – inte att döma!
    Detta är en bland de mest angelägna avhandlingar jag läst. Kan forskaren göra något viktigare än att generera kunskap om djupt mänskliga problem som tidigare varit höljda i dunkel?