Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020314
I Högskolelagen 2§ står det att utöver utbildning och forskning har universitet och högskolor en tredje uppgift: ”Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.”
Detta kan göras på många olika sätt. Samverkansprojekt med företag och andra organisationer, enskilda forskare som håller offentliga föredrag, författande av populärvetenskaplig litteratur är bara några exempel.
Som universitetslärare har jag valt att fullgöra den tredje uppgiften genom att på kultursidor i dagspressen skriva recensioner och andra typer av artiklar som rör mitt ämnesområde eller som rör vetenskap och högre utbildning i allmänhet. Företrädesvis på denna kultursida.
För att bättre fullgöra den tredje uppgiften publicerar jag även artiklarna (liksom forskningsrapporter, tidskriftsartiklar och konferensbidrag) i efterhand på min webbplats, för att öka tillgängligheten för allmänheten.
Det sistnämnda förfarandet har upprört universitetsjuristen vid Umeå universitet. I ett e-brev till mig den 18/2 anmodar han mig att inhämta ett uttryckligt samtycke från de personer som omnämns i mina artiklar – eller ta bort artiklarna. Universitetsjuristen menar nämligen att jag ”inte under några som helst omständigheter” får publicera personuppgifter utan samtycke på Internet. Efter två veckor kommer juristen att kontrollera efterlevnaden av sin anmodan.
Detta är häpnadsväckande – milt uttryckt! – i flera avseenden.
Universitetsjuristen anger inget skäl, utan formulerar enbart ett förbud och befaller en åtgärd. Ingen hänvisning till lagrum och tolkningspraxis för detta lagrum – vilket enligt min mening är ett minimikrav när det rör något så allvarligt som ett försök till inskränkning i yttrandefriheten.
Universitetsjuristens ordval – samtyckeskrav vid publicering på Internet – associerar jag emellertid till Personuppgiftslagen (PUL).
Innan jag begär samtycke från personer jag nämner i artiklarna eller tar bort dem från webben, ville jag dock vara säker på att juristens bedömning är rimlig. Det finns nämligen två saker som starkt talar mot.
För det första finns sedan 1/1 2000 ett tillägg till PUL som säger att harmlösa personuppgifter får publiceras utan samtycke från de namngivna. Med ”harmlös” avses att ingen risk föreligger för integritetskränkning. Därmed måste de personuppgifter jag publicerar bedömas utifrån ett ”harmlöshetskriterium”. En referens till en författare och dess publicerade verk (t ex en bok) anser jag vara harmlös personuppgift. Därför måste varje personuppgift bedömas var för sig.
För det andra är texter med ett journalistiskt ändamål undantagna samtyckeskravet i PUL (7§). Vad som är ett journalistiskt ändamål har Högsta Domstolen i en dom (mål B 293, den 12/6 2001) definierat som att "informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse som rör allmänheten". Enligt min mening ryms mina artiklar inom denna definition, varför de också bör utgöra undantag från samtyckeskravet.
Men, nota bene, jag är öppen för att mina lekmannatolkningar av lagen och HD:s dom kan skilja sig från juridiska tolkningar. Därför är det ytterst viktigt att universitetsjuristen anger argument i form av hänvisning till lagrum och tolkningspraxis.
I förnuftets kyrka borde argumentet ha större makt än auktoriteten; ”the force of the better argument” är ett sätt att uttrycka en grund för det kritiska tänkandet och förhållningssättet vid universitetet.
När universitetsjuristen sent omsider svarar, är hans ståndpunkt ytterst förvånande: Han är enig med mig i mina två ovanstående invändningar - men universitetet bör, menar han, ha en annan, restriktivare tillämpning av PUL än samhället i övrigt.
Det hävdar han utan hänvisning till någon universitetspolicy eller beslut i något universitetsorgan. Inte heller presenterar han några argument.
Huvudproblemet med PUL är att den står i motsatsförhållande till yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Ju restriktivare PUL tolkas, desto mer inskränks yttrandefriheten. Det är huvudproblemet i detta ärende.
Universitetet är inte vilken samhällsinstitution som helst, utan har en speciell roll och uppgift i samhället. Borde inte universitetet vara öppnare än andra samhällsinstitutioner? Borde inte universitetet verka för att frigöra kunskap och information, i stället för att låsa in den?
Om yttrandefriheten hotas på detta sätt, hotas inte samtidigt forskningens frihet?
När jag därför ber juristen om ytterligare förtydliganden och skäl, får jag per e-post svaret ”Jag har inget att tillägga. Jag överlämnar frågan till berörda beslutsfattare för erforderliga åtgärder” – utan att ange vilka som är de berörda beslutsfattarna. Utan att ange besvärshänvisning. Vart vänder jag mig i den fortsatta processen?
Storheten i Kafkas roman Processen är tidlösheten, har det sagts. Så sant.
Med grumliga eller outtalade skäl försöker universitetsjuristen i praktiken att inskränka min grundlagsskyddade yttrandefrihet. Det är en obehaglig upplevelse.
Hans anmodan kan därmed också uppfattas som kränkande. Varför får enbart en enskild anställd denna anmodan, när det finns ett otal webbsidor med namnuppgifter på universitetets webbplats?
Eller är det kanske så att många av universitetets anställda har fått en liknande anmodan och kanske efterlevt den genom att plocka bort webbsidor och därmed fått sin yttrandefrihet inskränkt?
Nu är tidsfristen ute sedan drygt en vecka; jag har stängt webbsidorna och universitetets rektor har informerats om ärendet. Med viss förväntas emotses hans uppfattning i kärnfrågan:
Ska universitetets anställda åtnjuta en lägre grad av yttrandefrihet än övriga samhällsmedborgare?
Ska universitetet bli tystare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar