Djur slipper valfriheten

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020118


Per Svensson
Musse är ingen mus
Ekerlids förlag

JAG HAR länge känt en viss irritation över de reaktioner media – främst kvällspressen – lyckats skapa kring enstaka djurs öden.
    Att en chimpans, noshörning eller björn hamnar i fel människohänder och utsätts för lidande är naturligtvis beklagligt, men jag får ofta en känsla av att människors upprördhet är större än när barn svälter eller när civila dör i krig.
    Varje gång slås jag av samma farhåga: Bidrar en uppvärdering av djur en devalvering av människovärdet?

DENNA FRÅGA diskuterar Per Svensson i boken Musse är ingen mus (Ekerlids förlag). Författaren är chefredaktör på Kvällsposten, och har ett förflutet som journalist på Expressen.
    Vare sig vi tar utgångspunkt i kristen människosyn (människan är skapelsens krona) eller sekulär humanism (människan är alltings mått) intar människan en särställning. Denna särställning ifrågasätts i dag. Per Svensson ger uttryck för stark indignation och viss ängslan för att djurrättsrörelsen, i sin legitima iver att minska djurs lidanden, också reducerar människans absoluta värde.

FRAMFÖR ALLT är det den utilitaristiske filosofen Peter Singer som är måltavlan för Svenssons kritik, eftersom Singer har framstått som djurrättsfilosofins galjonsfigur.
    Singers utgångspunkt är att vi inte kan ge företräde till en viss varelses liv enbart på grund av dess arttillhörighet. I så fall gör vi samma sak som rasister; ger företräde åt dem som anses tillhöra samma ras. Denna ”rasism” kallar Singer speciesism, eller med ett försvenskat ord, artism.
    Jämförelsen stinker ordentligt. Vi delar på goda grunder in varelser olika arter, men på lika goda grunder finner vi inga människoraser. De som gör denna jämförelse (till exempel genom att likna slakterier med nazistiska utrotningsläger) utgår från en rasistisk ideologi.
    I Svenssons kritik av Singers filosofi blir snarare speciesism en del av humanismen. För en humanist är människan nämligen unik. Hon är dömd till frihet, för att tala med Sartre. Hon är dömd till moraliskt ansvar för sin frihet att ständigt kunna välja sin värld och inte vara styrd av sin biologi. Och dömd att känna ångest inför sina val. Helt i motsats till djur.
    Det är den biologistiska grundsynen hos djurrättsrörelsen som Svensson reagerar extra starkt mot. ”Det måste vara något i grunden fel med en filosofi som krymper människan till den grad att hon ryms i samma moraliska diskurs som en mollusk”, skriver han.
    Att hävda likheter mellan människa och chimpans med argumentet att deras arvsmassor till 97 procent är identisk, är enbart ett försåtligt argument. Försåtligt, eftersom det utgår från att generna definierar människan. Men arvmassan är ett högst godtyckligt och ytterst tveksamt kriterium på mänsklighet.

MED ETT annat kriterium, till exempel kemi, är vi till 100 procent lika. Är då inte människa och chimpans samma sak?
    Naturligtvis inte. Så frågan är vad som gör människan till människa. Bland ett flertal av Svenssons kriterier framstår ett som övergripande de andra. Det är förmågan att överskrida naturen - friheten att handla mot sina intressen, också mot sina biologiska intressen.
    En invändning mot boken är den guilt-by-association-teknik Svensson tillämpar. Frågan är om Peter Singer fortfarande är djurrättsrörelsens galjonsfigur, eller om rörelsens ideologi förändras.
    Vissa kan säkert reta sig på Svenssons förmenta vuxenhet, i det att han i viss mån reducerar den viktiga fråga han debatterar till en ungdomsfråga. Han jämför 60-talets vänstervåg med dagens djurrättsrörelser, och antyder en försiktighet till att övervärdera dagens ungdomsrörelser. Särskilt i en tid när ”ungdom” närmast mytologiseras så till den grad att tjugoåringar förutsätts ha insikter vuxna aldrig haft (eller förlorat med tiden).

MEN DEN retoriskt kraftfulla frågan reses ur denna jämförelse mellan 60-tal och 90-tal: Spelar det någon roll om det politiska engagemanget kommer från bilden av en flicka brinnande i napalm, eller från bilden av en broilerbur? För Per Svensson är svaret givet. Ja, det spelar roll.
    Musse är ingen mus är ett debattinlägg mot djurrättsrörelsens grundläggande idéer. Men i ännu högre grad är boken en påminnelse om vad människan är - och bör vara.
    En behövlig påminnelse.