Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050623
Sex naturvetare varnar kraftigt på DN Debatt (17/6) för svenska språkets utarmning, ja närmast försvinnande inom naturvetenskapliga utbildningar på våra universitet. Varken studenter eller lärare känner längre till svenska termer för grundläggande begrepp. Inte ens populärvetenskapliga diskussioner kan längre föras på svenska, skriver de.
De pekar även på modersmålets betydelse för inlärning. Studier visar att studier på engelska fungerar signifikant sämre än på modersmålet. Trots det ser vi allt fler kurser och även hela utbildningsprogram på engelska vid universiteten.
De har stöd från utredningen Mål i mun (SOU 2002:27), där det anges att engelskan är helt dominerande i vetenskapsområdena naturvetenskap, medicin och teknik. Inom samhällsvetenskap och humaniora står sig svenskan något bättre.
Dessutom; om kunskapsutveckling enbart sker på engelska, blir det svårare att föra ut kunskapen utanför specialistkretsen. Populärvetenskaplig upplysning till medborgarna liksom samhällelig insyn i akademin blir svårare att upprätthålla. Även möjligheterna att föra diskussioner om utveckling, forskningsresultats betydelse och konsekvenser minskar drastiskt när svenskan sätts på undantag.
Det är lätt att instämma i artikelförfattarnas kritik mot anglifieringen i akademin. Risken är att engelskan blir ett så kallat högspråk som används i formella och officiella sammanhang, medan svenskan blir ett lågspråk som används i hemmet och i närmiljön.
Denna situation kallas diglossi, vilket betyder ett tvåspråkigt samhälle med ett överordnat och ett underordnat språk. I ett sådant samhälle ökar social ojämlikhet. Socioekonomiskt och utbildningsmässigt redan starka grupper i samhället gynnas ytterligare.
Men mot vem borde naturvetarna på DN Debatt rikta kritiken? Till sig själva, naturligtvis. Bestäms inte litteraturlistorna på institutioner och fakulteter? Bestämmer de inte undervisningsspråket själva? Visst gör de det. Välj mer svensk kurslitteratur. Undervisa på svenska.
Problemet är dock inte att engelska används inom vetenskapen. Problemet är att svenska inte används.
Ett förslag i utredningen Mål i mun är att doktorsavhandlingar på annat språk än svenska ska förses med en kort svensk sammanfattning om ca 250 ord. Så lamt förslag. Det motsvarar knappt en A4-sida. Varför inte slå till med 25 sidor? Då kan dels vetenskapliga begrepp definieras, dels tolkning, argumentation och bevisföring formuleras på svenska.
Engelskan är nödvändig för kommunikationen inom forskningssamfundet, vilket är globalt. Svenskan är nödvändig för kommunikationen inom hemspråksfältet, samhället, vilket är lokalt.
Forskaren uppfattar i allmänhet forskningssamfundet som en betydligt viktigare arena, medan medborgaren ser samhället som en viktigare arena. Bägges intressen måste tillgodoses.
Det är akademins ansvar.
torsdag, juni 23, 2005
torsdag, juni 16, 2005
Om avståndet till Platons olivlund
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050616
Nuvarande resurstilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning älskas i medgång och avskys i motgång. Skälet är att intäkterna beror till hundra procent på studenternas efterfrågan och prestationer.
När antalet studenter och deras prestationer (avklarade kurser) ökar, ökar intäkterna snabbt. Lika snabbt minskar intäkterna när studentantalet eller deras prestationer minskar. Det finns inga ekonomiska stötdämpare när söktrycket sjunker, medan de fasta kostnaderna – lärarlöner, lokalhyra, teknisk utrustning – kvarstår.
Detta har blivit ett stort problem för många – inte alla – ämnen inom humaniora, samhällsvetenskap och teknisk-naturvetenskapliga utbildningar.
Ett delbetänkande från Resursutredningen föreslår att en sådan ekonomisk stötdämpare införs. Förslaget går i korthet ut på att den andel av det ekonomiska anslaget som är studentberoende minskas från 100 procent till 65 procent. Således föreslås en grundersättning om 35 procent, som inte är beroende av studenters efterfrågan eller prestationer.
Det är ett bra förslag. Det ger något bättre långsiktighet för lärosätenas planering. Högre stabilitet. Oron bland lärarpersonalen reduceras sannolikt. Det underlättar för ämnen vars studenttillströmning fluktuerar. Och viktigast: De rådande ekonomiska incitamenten för kvalitetssänkning minskar.
Samtidigt har jag svårt för den gammelindustriella begreppsapparat delbetänkandet använder och utvecklar. Lärosäten har över- eller underproduktion, påstås det. Så förstärks föreställningen om högre utbildning som en fabrik, med studenter som råvaror i en förädlingsprocess på löpande band.
Betänkandet vill också förändra uttryck så de blir mer ekonomiskt klingande. ”Utbildningsområden” föreslås ersättas med ”ersättningsområden”, så att vi lättare påminns om utbildningsfabriken.
Vi har hamnat långt från samtalen i Platons akademi invid olivlunden i Atens utkant.
Nuvarande resurstilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning älskas i medgång och avskys i motgång. Skälet är att intäkterna beror till hundra procent på studenternas efterfrågan och prestationer.
När antalet studenter och deras prestationer (avklarade kurser) ökar, ökar intäkterna snabbt. Lika snabbt minskar intäkterna när studentantalet eller deras prestationer minskar. Det finns inga ekonomiska stötdämpare när söktrycket sjunker, medan de fasta kostnaderna – lärarlöner, lokalhyra, teknisk utrustning – kvarstår.
Detta har blivit ett stort problem för många – inte alla – ämnen inom humaniora, samhällsvetenskap och teknisk-naturvetenskapliga utbildningar.
Ett delbetänkande från Resursutredningen föreslår att en sådan ekonomisk stötdämpare införs. Förslaget går i korthet ut på att den andel av det ekonomiska anslaget som är studentberoende minskas från 100 procent till 65 procent. Således föreslås en grundersättning om 35 procent, som inte är beroende av studenters efterfrågan eller prestationer.
Det är ett bra förslag. Det ger något bättre långsiktighet för lärosätenas planering. Högre stabilitet. Oron bland lärarpersonalen reduceras sannolikt. Det underlättar för ämnen vars studenttillströmning fluktuerar. Och viktigast: De rådande ekonomiska incitamenten för kvalitetssänkning minskar.
Samtidigt har jag svårt för den gammelindustriella begreppsapparat delbetänkandet använder och utvecklar. Lärosäten har över- eller underproduktion, påstås det. Så förstärks föreställningen om högre utbildning som en fabrik, med studenter som råvaror i en förädlingsprocess på löpande band.
Betänkandet vill också förändra uttryck så de blir mer ekonomiskt klingande. ”Utbildningsområden” föreslås ersättas med ”ersättningsområden”, så att vi lättare påminns om utbildningsfabriken.
Vi har hamnat långt från samtalen i Platons akademi invid olivlunden i Atens utkant.
onsdag, juni 15, 2005
Om en bloggande universitetsrektor
Mille Milnert vid Linköpings universitet är mig veterligt Sveriges första universitetsrektor med en egen blogg. Syfte med bloggen är, anger han, att "jag genom den ska kunna sprida annoterad information om aktuella ämnen, kommentera händelser och ge uttryck för mina åsikter". Starkt symbolvärde för andra inom akademin att utveckla bloggverksamheten.
måndag, juni 13, 2005
Vem är det som fuskar mest?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050613
I den årliga rapporten om disciplinärenden vid svenska universitet och högskolor, redovisar Högskoleverket oroande siffror. Ett disciplinärende är när en student anmäls av en institution för misstanke om fusk eller vilseledning vid examination, eller störande av undervisningen.
368 studenter blev under 2004 föremål för disciplinär åtgärd (avstängning eller varning). Det är å ena sidan försvinnande få i förhållande till totala antalet studenter i Sverige – ca 0,1 procent.
Å andra sidan är ökningen alarmerande. Jämfört med 2003 har antalet disciplinåtgärder ökat med 59 procent – och jämfört med 2001 är ökningen hela 251 procent.
Man kan roa sig med att extrapolera denna ökning. Med denna ökningstakt har vi 1 000 disciplinåtgärder om drygt tre år och cirka 2 500 om sju år. Universiteten får avsätta allt mer resurser från undervisningen till disciplinnämnderna för att klara av ärendena.
Den form av studentfusk som är störst och ökar mest är plagiat. Med Internet blir det allt lättare och väldigt lockande att klippa och klistra text från nätet till den egna rapporten eller uppsatsen.
Frågan är vilka omständigheter som får studenter att fuska och plagiera text. Det utreds inte av Högskoleverket – men borde göras. Är det ett tryck från CSN som skapar en ekonomisk nödvändighet att klara en examination? Förlorade poäng kan betyda förlorade intäkter.
Hur agerar studenternas förebilder, universitetslärare och forskare? I det senaste numret av den ansedda forskningstidskriften Nature (juni -05) publiceras en stor empirisk studie av drygt 3 000 forskare i USA. [Tack för tipset, Gustav.] Den visar att uppenbart fusk – såsom fabrikation och falsifiering av data, liksom plagiat – är lågt förekommande.
Men ändå uppger 0,3 procent av forskarna att de har falsifierat eller fabricerad data. Och en så relativt stor andel som 1,4 procent uppger att de någon gång plagierat.
Studien tar upp tio olika typer av oredlighet i forskning. Tittar man på mindre uppenbart fusk, ökar andelen forskare som uppger sig ha agerat suspekt.
Sex procent anger att de har dolt data som motsäger deras forskningsresultat. 15 procent anger att de har förändrat sina forskningsmetoder efter påtryckningar från forskningsfinansiärer.
Totalt uppger hela 33 procent av forskarna att de har agerat oredligt enligt någon av de tio punkterna i studien. Frågan är hur stort mörkertalet är. Många vill sannolikt inte erkänna detta ens i en anonym enkät.
Skälen till denna oredlighet i forskning är inte helt utredda. En pågående studie av författarna till artikeln i Nature, visar emellertid två saker.
Dels att det sätt på vilket forskningsmedel fördelas till forskare – via ansökningar i stenhård konkurrens – bidrar till sämre forskningsetik. Dels att antalet publikationers betydelse för karriären bidrar till sämre etik.
När forskares oredlighet utreds, analyseras omständigheterna. Det samma borde göras när studenters oredlighet utreds.
Men det gör inte Högskoleverket, tragiskt nog.
I den årliga rapporten om disciplinärenden vid svenska universitet och högskolor, redovisar Högskoleverket oroande siffror. Ett disciplinärende är när en student anmäls av en institution för misstanke om fusk eller vilseledning vid examination, eller störande av undervisningen.
368 studenter blev under 2004 föremål för disciplinär åtgärd (avstängning eller varning). Det är å ena sidan försvinnande få i förhållande till totala antalet studenter i Sverige – ca 0,1 procent.
Å andra sidan är ökningen alarmerande. Jämfört med 2003 har antalet disciplinåtgärder ökat med 59 procent – och jämfört med 2001 är ökningen hela 251 procent.
Man kan roa sig med att extrapolera denna ökning. Med denna ökningstakt har vi 1 000 disciplinåtgärder om drygt tre år och cirka 2 500 om sju år. Universiteten får avsätta allt mer resurser från undervisningen till disciplinnämnderna för att klara av ärendena.
Den form av studentfusk som är störst och ökar mest är plagiat. Med Internet blir det allt lättare och väldigt lockande att klippa och klistra text från nätet till den egna rapporten eller uppsatsen.
Frågan är vilka omständigheter som får studenter att fuska och plagiera text. Det utreds inte av Högskoleverket – men borde göras. Är det ett tryck från CSN som skapar en ekonomisk nödvändighet att klara en examination? Förlorade poäng kan betyda förlorade intäkter.
Hur agerar studenternas förebilder, universitetslärare och forskare? I det senaste numret av den ansedda forskningstidskriften Nature (juni -05) publiceras en stor empirisk studie av drygt 3 000 forskare i USA. [Tack för tipset, Gustav.] Den visar att uppenbart fusk – såsom fabrikation och falsifiering av data, liksom plagiat – är lågt förekommande.
Men ändå uppger 0,3 procent av forskarna att de har falsifierat eller fabricerad data. Och en så relativt stor andel som 1,4 procent uppger att de någon gång plagierat.
Studien tar upp tio olika typer av oredlighet i forskning. Tittar man på mindre uppenbart fusk, ökar andelen forskare som uppger sig ha agerat suspekt.
Sex procent anger att de har dolt data som motsäger deras forskningsresultat. 15 procent anger att de har förändrat sina forskningsmetoder efter påtryckningar från forskningsfinansiärer.
Totalt uppger hela 33 procent av forskarna att de har agerat oredligt enligt någon av de tio punkterna i studien. Frågan är hur stort mörkertalet är. Många vill sannolikt inte erkänna detta ens i en anonym enkät.
Skälen till denna oredlighet i forskning är inte helt utredda. En pågående studie av författarna till artikeln i Nature, visar emellertid två saker.
Dels att det sätt på vilket forskningsmedel fördelas till forskare – via ansökningar i stenhård konkurrens – bidrar till sämre forskningsetik. Dels att antalet publikationers betydelse för karriären bidrar till sämre etik.
När forskares oredlighet utreds, analyseras omständigheterna. Det samma borde göras när studenters oredlighet utreds.
Men det gör inte Högskoleverket, tragiskt nog.
fredag, juni 10, 2005
Om DI:s fällning av APB
Datainspektionen beslutar att Antipiratbyråns hantering av ip-nummer med syfte att polisanmäla innehavaren av ip-numret för spridande av upphovsrättsskyddat material strider mot PUL.
Ett ip-nummer är nämligen en personuppgift. Att den som behandlar denna personuppgift inte har direkt möjlighet att identifiera individen saknar betydelse. Att en individ överhuvudtaget går att spåra via ett ip-nummer gör ip-numret till en personuppgift. Att inte Antipiratbyråns jurist äger denna kunskap är lite... märkligt.
Datainspektionen förelägger Antipiratbyrån att upphöra med denna databehandling, en databehandling som enbart myndigheter ges tillstånda att utföra.
Beslutet var väntat. Piratbyrån jublar förstås. Frågan är vad det betyder i det ställningskrig mellan fildelare och upphovsrättsfanatiker som pågår.
Ett ip-nummer är nämligen en personuppgift. Att den som behandlar denna personuppgift inte har direkt möjlighet att identifiera individen saknar betydelse. Att en individ överhuvudtaget går att spåra via ett ip-nummer gör ip-numret till en personuppgift. Att inte Antipiratbyråns jurist äger denna kunskap är lite... märkligt.
Datainspektionen förelägger Antipiratbyrån att upphöra med denna databehandling, en databehandling som enbart myndigheter ges tillstånda att utföra.
Beslutet var väntat. Piratbyrån jublar förstås. Frågan är vad det betyder i det ställningskrig mellan fildelare och upphovsrättsfanatiker som pågår.
Rent mjöl i påsen?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050610
Den som på den svenska IT-arenan starkas framträder som den personliga integritetens värnare är Pär Ström. På sajten Stoppa storebror samlas, beskrivs och kritiskt granskas ett otal försök att effektivisera övervakningen av medborgare.
I Ströms senaste nyhetsbrev kan man läsa om det senaste i övervakningsindustrin: automatisk ekonomisk övervakning (Anti Money Laundering), vilket är "...programvaror som analyserar samtliga ekonomiska transaktioner - stora som små - på jakt efter något suspekt..." Ett AML-system "...samlar in kunddata, klassificerar dem efter bedömd grad av suspekthet, kartlägger kunders beteendemönster och söker sedan efter avvikelser från detta".
Ett exempel på AML-användning (från Wired, i Ströms översättning): "Programvaran kommer ihåg att en kund är en 30-årig ingenjör som avlönas den femte varje månad. Den studerar profilerna för andra ingenjörer i samma åldersgrupp och bygger ett mönster baserat på gemensamma drag som exempelvis lönens månatliga periodicitet. Om en annan kund säger att han är ingenjör och får insättningar på sitt konto varje vecka kommer programvaran att visa röd flagga. Han är suspekt."
Beroende på hur hårt en bank väljer att kalibrera ett sådant system, kan var och en tvingas leverera en och annan förklaring. Allt som avviker är knappast olagligt. Å andra sidan; den som har rent mjöl i påsen...
Syftet är naturligtvis, som alltid, gott – att upptäcka ekonomisk brottslighet. Men det goda kan ofta bli det bästas fiende.
Den som på den svenska IT-arenan starkas framträder som den personliga integritetens värnare är Pär Ström. På sajten Stoppa storebror samlas, beskrivs och kritiskt granskas ett otal försök att effektivisera övervakningen av medborgare.
I Ströms senaste nyhetsbrev kan man läsa om det senaste i övervakningsindustrin: automatisk ekonomisk övervakning (Anti Money Laundering), vilket är "...programvaror som analyserar samtliga ekonomiska transaktioner - stora som små - på jakt efter något suspekt..." Ett AML-system "...samlar in kunddata, klassificerar dem efter bedömd grad av suspekthet, kartlägger kunders beteendemönster och söker sedan efter avvikelser från detta".
Ett exempel på AML-användning (från Wired, i Ströms översättning): "Programvaran kommer ihåg att en kund är en 30-årig ingenjör som avlönas den femte varje månad. Den studerar profilerna för andra ingenjörer i samma åldersgrupp och bygger ett mönster baserat på gemensamma drag som exempelvis lönens månatliga periodicitet. Om en annan kund säger att han är ingenjör och får insättningar på sitt konto varje vecka kommer programvaran att visa röd flagga. Han är suspekt."
Beroende på hur hårt en bank väljer att kalibrera ett sådant system, kan var och en tvingas leverera en och annan förklaring. Allt som avviker är knappast olagligt. Å andra sidan; den som har rent mjöl i påsen...
Syftet är naturligtvis, som alltid, gott – att upptäcka ekonomisk brottslighet. Men det goda kan ofta bli det bästas fiende.
tisdag, juni 07, 2005
Om utbildning av presensmänniskor?
Det finns två samhällsinstitutioner som har lyckats existera längre än några andra: kyrkan och universitetet. Ett skäl till det är att de lever sina egna liv oberoende av samhällstrender och styrs inte av sin omgivning. Bägge är dock i gungning.
Vid universiteten oroas man för devalveringen av grund- och gymnasieskolan. Gymnasisterna kommer med allt sämre förkunskaper jämfört med bara något decennium sedan. Konsekvensen blir en devalvering också av högre utbildning.
Flera har under senare år i allt högre tonfall påpekat utbildningens förfall; Jonas Frykman i boken Ljusnande framtid!, Sven-Eric Liedman i Ett oändligt äventyr, Inger Enkvist i böckerna Feltänkt och Skolan – ett högriskprojekt, för att nämna några.
Leif Alsheimer faller in med boken Bildningsresan (Prisma). Han är lektorn i rättsvetenskap som blev rikskänd för införandet av en core curriculum-kurs för juriststudenter. Kursen består av skönlitterär- och facklitteratur – utan explicit anknytning till kurserna i rättsvetenskap – som studenterna läser bredvid de ordinarie kurserna. En bildningsresa.
Upprinnelsen var när Alsheimer använde ordet ”kafkaliknande” under en föreläsning. Studenterna såg ut som frågetecken. Kafka, är det någon ny grupp vi sett på MTV?
Kursen har hyllats av alla, från Högskoleverket till studenternas presumtiva arbetsgivare. Alla tycks uppskatta att universitetsstudenter inte enbart utbildas, utan också bildas. Men varför är bildning inte ett självklart mål och innehåll vid universitetsutbildningar?
Alsheimer har inget svar på den frågan, på annat sätt än att han beskriver hur det har gått till. Själva grunden för bildningserosionen är en omfattande ökning av antalet studenter – samtidigt som resurserna till undervisning minskar. Konsekvensen blir instrumentell löpande bandutbildning för stora studentgrupper.
Ekonomismen är en annan faktor, på flera plan. Utbildningars innehåll bestäms i allt högre grad av nyttoaspekter – inte studentens nytta, utan näringslivets. Därmed ökar andelen yrkesutbildningar på bekostnad av utbildning i humaniora.
I ekonomismen finns också incitament för specialisering. I stället för att skapa förutsättningar för generella och sammanhangsskapande kunskaper, drivs den högre utbildningen allt mer mot yrkesträning och fackidioti – en träning som i stort sett skulle kunna ske på ett företag.
Men är det så konstigt? Samma ekonomism återfinns inom forskningen. Medel för den fria forskningen minskar till förmån för nyttostyrda forskningsmedel.
Alsheimer ställer oss frågan: ”Har ett universitet misslyckats om det inte producerar tillräckligt många yrkesutbildade, eller om det inte blir någon ekonomisk tillväxt i den region där den har sitt säte?” Han svarar inte explicit, men självfallet är hans svar mellan raderna nej. Högt och klart.
När väktarna och handlarna blandar samman sina roller går det åt skogen. Det visste redan Platon och det är fortfarande giltigt.
För Alsheimer är det en ren överlevnadsfråga för samhället. Ju mer vi trivialiserar högre utbildning, desto mer reducerar vi demokratin. Erfarenheten från hans core curriculum-kurs är att ungdomars till synes svala intresse för demokrati egentligen är ett ytfenomen. Med mer kunskap och insikt uppvisar de stark patos och engagemang.
Med enbart utbildning, utan bildning, riskerar vi att skapa generationer av presensmänniskor. De känner endast ett fenomen i nuet, inte hur det har blivit till, hur andra uppfattar det, dess betydelse i olika sammanhang eller vilken avsikt den som skapade fenomenet hade.
Möjligen beror det på att jag redan är övertygad, men jag tycker att Alsheimer fokuserar – med en upprepande stil – allt för mycket på att rada upp argument och exempel för svensk utbildnings kris.
I stället kunde han ägna större utrymme att berätta mer om sitt projekt. Alsheimer tillhör ju ett fåtal som har lyckats återupprätta delar av en stark bildningstradition på en yrkesförberedande universitetsutbildning.
Frågan är varför inte fler universitetsutbildningar tar efter hans bildningsmodell? Den kostar lite och verkar ge mycket.
Beror det på, som Alsheimer antyder, att det har gått så långt att många universitetslärare själva saknar den bildning som krävs? Att ordet ”kafkaliknande” är oklart också för dem?
Vid universiteten oroas man för devalveringen av grund- och gymnasieskolan. Gymnasisterna kommer med allt sämre förkunskaper jämfört med bara något decennium sedan. Konsekvensen blir en devalvering också av högre utbildning.
Flera har under senare år i allt högre tonfall påpekat utbildningens förfall; Jonas Frykman i boken Ljusnande framtid!, Sven-Eric Liedman i Ett oändligt äventyr, Inger Enkvist i böckerna Feltänkt och Skolan – ett högriskprojekt, för att nämna några.
Leif Alsheimer faller in med boken Bildningsresan (Prisma). Han är lektorn i rättsvetenskap som blev rikskänd för införandet av en core curriculum-kurs för juriststudenter. Kursen består av skönlitterär- och facklitteratur – utan explicit anknytning till kurserna i rättsvetenskap – som studenterna läser bredvid de ordinarie kurserna. En bildningsresa.
Upprinnelsen var när Alsheimer använde ordet ”kafkaliknande” under en föreläsning. Studenterna såg ut som frågetecken. Kafka, är det någon ny grupp vi sett på MTV?
Kursen har hyllats av alla, från Högskoleverket till studenternas presumtiva arbetsgivare. Alla tycks uppskatta att universitetsstudenter inte enbart utbildas, utan också bildas. Men varför är bildning inte ett självklart mål och innehåll vid universitetsutbildningar?
Alsheimer har inget svar på den frågan, på annat sätt än att han beskriver hur det har gått till. Själva grunden för bildningserosionen är en omfattande ökning av antalet studenter – samtidigt som resurserna till undervisning minskar. Konsekvensen blir instrumentell löpande bandutbildning för stora studentgrupper.
Ekonomismen är en annan faktor, på flera plan. Utbildningars innehåll bestäms i allt högre grad av nyttoaspekter – inte studentens nytta, utan näringslivets. Därmed ökar andelen yrkesutbildningar på bekostnad av utbildning i humaniora.
I ekonomismen finns också incitament för specialisering. I stället för att skapa förutsättningar för generella och sammanhangsskapande kunskaper, drivs den högre utbildningen allt mer mot yrkesträning och fackidioti – en träning som i stort sett skulle kunna ske på ett företag.
Men är det så konstigt? Samma ekonomism återfinns inom forskningen. Medel för den fria forskningen minskar till förmån för nyttostyrda forskningsmedel.
Alsheimer ställer oss frågan: ”Har ett universitet misslyckats om det inte producerar tillräckligt många yrkesutbildade, eller om det inte blir någon ekonomisk tillväxt i den region där den har sitt säte?” Han svarar inte explicit, men självfallet är hans svar mellan raderna nej. Högt och klart.
När väktarna och handlarna blandar samman sina roller går det åt skogen. Det visste redan Platon och det är fortfarande giltigt.
För Alsheimer är det en ren överlevnadsfråga för samhället. Ju mer vi trivialiserar högre utbildning, desto mer reducerar vi demokratin. Erfarenheten från hans core curriculum-kurs är att ungdomars till synes svala intresse för demokrati egentligen är ett ytfenomen. Med mer kunskap och insikt uppvisar de stark patos och engagemang.
Med enbart utbildning, utan bildning, riskerar vi att skapa generationer av presensmänniskor. De känner endast ett fenomen i nuet, inte hur det har blivit till, hur andra uppfattar det, dess betydelse i olika sammanhang eller vilken avsikt den som skapade fenomenet hade.
Möjligen beror det på att jag redan är övertygad, men jag tycker att Alsheimer fokuserar – med en upprepande stil – allt för mycket på att rada upp argument och exempel för svensk utbildnings kris.
I stället kunde han ägna större utrymme att berätta mer om sitt projekt. Alsheimer tillhör ju ett fåtal som har lyckats återupprätta delar av en stark bildningstradition på en yrkesförberedande universitetsutbildning.
Frågan är varför inte fler universitetsutbildningar tar efter hans bildningsmodell? Den kostar lite och verkar ge mycket.
Beror det på, som Alsheimer antyder, att det har gått så långt att många universitetslärare själva saknar den bildning som krävs? Att ordet ”kafkaliknande” är oklart också för dem?
lördag, juni 04, 2005
”Telegrafen, som talar”
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050604
Jan Garnert
Hallå! Om telefonens första tid i Sverige.
Historiska Media
Fortfarande har jag inte vant mig vid den mobila teleutvecklingen. Jag äger ingen mobiltelefon. Bara en sån sak. Jag hajar fortfarande till när en främmande människa på stan eller i affären plötsligt börjar prata högt – men inte med mig eller någon annan, utan med sin handsfreetelefon.
Dessutom känner jag mig närmast lite förnärmad när någon mitt i ett samtal ansikte mot ansikte, föredrar att svara när mobilen piper. Personen jag samtalar med signalerar ju tydligt vad som är viktigt för denne – och vem.
Om människors tillvänjningsprocess när den stationära telefonen infördes i Sverige, skriver etnologen Jan Garnert i Hallå! Om telefonens första tid i Sverige (Historiska Media). En utmärkt blandning av teknikhistoria och kulturhistoria.
När det gäller att formulera just kulturhistorien utgår Garnert väldigt mycket från August Strindberg, både hans leverne och hans romaner och dramer, för att förstå telefonens framväxt. Lysande ansats, inte sant?
Det är i de kulturella uttrycken där ny teknik ofta försöks begripliggöras på ett tidigt stadium. Vad vore förståelsen av Internet utan metaforen cyberrymden, först formulerad i William Gibsons roman Neuromancer?
”Telegrafen, som talar” togs i bruk första gången 1877, endast ett år efter Alexander Graham Bell erhållit patent på telefonen. Den allra tidigaste idén om telefonens användning var att befordra musik från konserter och kyrkopredikningar, men snart fick idén om Samtalet, oberoende av kroppslig närhet, ensamt fäste.
Inte bara föreställningen om kroppsoberoende samtal, utan även platsen blev mindre viktig. Till en början var man tvungen att gå till en telefonstation, men i takt med utbyggnaden av telenätet fanns telefoner allt oftare på arbetsplatser och i hemmen.
Även tidsuppfattningen påverkades starkt. ”Tack vare denna lilla tingest (…) kunna vi numera på några minuter ombesörja det som för endast några få år sedan skulle medtagit timmar, ja ofta hela dagen”, står det i Stockholms Dagblad 1887. Tiden mångdubblades. Upplevelsen liknar den när elektriciteten införs i städerna så att människor också kan utnyttja kvällar och nätter.
Telefonen bidrog också till kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Det krävdes stora antal telefonister som kopplade samman samtalen manuellt. Dessa var i stort sett alltid kvinnor. I Kanada hade man provat med manliga telefonister, men det fungerade inte så bra.
Kvinnor var, till skillnad från män, lättare att underordna en disciplinär verksamhet. Telefonisterna var ju telebolagens röster utåt, varför deras beteende var viktigt. Kvinnliga telefonisterna beskrevs som ”snabbare att koppla samtal, hederligare och samvetsgrannare än män".
Kvinnor ansågs fungera bättre i tjänande ställning än män. Även om telefonisterna var navet i hos telefonbolagen, var de pigor och uppassare till telefonerande männen.
Tillsammans med den nyförvärvda kunskapen att trycka och distribuera dags- och veckotidningar bidrog telefonen i högsta grad till att förstärka människors föreställning om nationen, dess innehåll och omfattning. Människor fick allt mer kunskap om människors verksamhet, tack vare den ökade samtidigheten i kommunikationen.
Denna samtidighet utgör en hörnsten i vår föreställning om samhällsgemenskapen och upprätthölls genom kommunikationsteknik.
Och så har kommunikationsutvecklingen fortsatt förstärka inte bara nationell utan även global gemenskap; radio, teve, webben, mejl och mobil kommunikationsteknik.
Men det är en annan teknik- och kulturhistoria.
Jan Garnert
Hallå! Om telefonens första tid i Sverige.
Historiska Media
Fortfarande har jag inte vant mig vid den mobila teleutvecklingen. Jag äger ingen mobiltelefon. Bara en sån sak. Jag hajar fortfarande till när en främmande människa på stan eller i affären plötsligt börjar prata högt – men inte med mig eller någon annan, utan med sin handsfreetelefon.
Dessutom känner jag mig närmast lite förnärmad när någon mitt i ett samtal ansikte mot ansikte, föredrar att svara när mobilen piper. Personen jag samtalar med signalerar ju tydligt vad som är viktigt för denne – och vem.
Om människors tillvänjningsprocess när den stationära telefonen infördes i Sverige, skriver etnologen Jan Garnert i Hallå! Om telefonens första tid i Sverige (Historiska Media). En utmärkt blandning av teknikhistoria och kulturhistoria.
När det gäller att formulera just kulturhistorien utgår Garnert väldigt mycket från August Strindberg, både hans leverne och hans romaner och dramer, för att förstå telefonens framväxt. Lysande ansats, inte sant?
Det är i de kulturella uttrycken där ny teknik ofta försöks begripliggöras på ett tidigt stadium. Vad vore förståelsen av Internet utan metaforen cyberrymden, först formulerad i William Gibsons roman Neuromancer?
”Telegrafen, som talar” togs i bruk första gången 1877, endast ett år efter Alexander Graham Bell erhållit patent på telefonen. Den allra tidigaste idén om telefonens användning var att befordra musik från konserter och kyrkopredikningar, men snart fick idén om Samtalet, oberoende av kroppslig närhet, ensamt fäste.
Inte bara föreställningen om kroppsoberoende samtal, utan även platsen blev mindre viktig. Till en början var man tvungen att gå till en telefonstation, men i takt med utbyggnaden av telenätet fanns telefoner allt oftare på arbetsplatser och i hemmen.
Även tidsuppfattningen påverkades starkt. ”Tack vare denna lilla tingest (…) kunna vi numera på några minuter ombesörja det som för endast några få år sedan skulle medtagit timmar, ja ofta hela dagen”, står det i Stockholms Dagblad 1887. Tiden mångdubblades. Upplevelsen liknar den när elektriciteten införs i städerna så att människor också kan utnyttja kvällar och nätter.
Telefonen bidrog också till kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Det krävdes stora antal telefonister som kopplade samman samtalen manuellt. Dessa var i stort sett alltid kvinnor. I Kanada hade man provat med manliga telefonister, men det fungerade inte så bra.
Kvinnor var, till skillnad från män, lättare att underordna en disciplinär verksamhet. Telefonisterna var ju telebolagens röster utåt, varför deras beteende var viktigt. Kvinnliga telefonisterna beskrevs som ”snabbare att koppla samtal, hederligare och samvetsgrannare än män".
Kvinnor ansågs fungera bättre i tjänande ställning än män. Även om telefonisterna var navet i hos telefonbolagen, var de pigor och uppassare till telefonerande männen.
Tillsammans med den nyförvärvda kunskapen att trycka och distribuera dags- och veckotidningar bidrog telefonen i högsta grad till att förstärka människors föreställning om nationen, dess innehåll och omfattning. Människor fick allt mer kunskap om människors verksamhet, tack vare den ökade samtidigheten i kommunikationen.
Denna samtidighet utgör en hörnsten i vår föreställning om samhällsgemenskapen och upprätthölls genom kommunikationsteknik.
Och så har kommunikationsutvecklingen fortsatt förstärka inte bara nationell utan även global gemenskap; radio, teve, webben, mejl och mobil kommunikationsteknik.
Men det är en annan teknik- och kulturhistoria.
Kategorier:
kulturartiklar,
litteratur,
recensioner,
vetenskap
fredag, juni 03, 2005
Om bloggning i akademin
I all ödmjukhet vill jag tacka Patrik på Humlab för hans vänliga välkomnande till bloggosfären. Samt rikta några pekare på en ett antal artiklar om bloggning vid Umeå universitet.
"Tänk om det fanns fler akademikerbloggar", skriver Björn af Kleen i Sydsvenskan. Nu presenterar Umeå Center for Interactive Technology (UCIT) en artikelserie om hur bloggar används i olika sammanhang vid Umeå universitet. Det återstår att se om dessa kan uppfylla kravet på akademikerbloggar som Björn ställer.
I artikeln där innehavaren av den blogg du just nu läser intervjuas, redovisas även ett intressant pro-bloggarbete vid universitetsbiblioteket vid University of Minnesota, som syftar till att få akademiker att nå ut snabbare och diskutera olika ämnen och idéer. Det är ett intressant, offensivt initiativ av en universitetsverksamhet som ofta arbetar i skymundan.
"Tänk om det fanns fler akademikerbloggar", skriver Björn af Kleen i Sydsvenskan. Nu presenterar Umeå Center for Interactive Technology (UCIT) en artikelserie om hur bloggar används i olika sammanhang vid Umeå universitet. Det återstår att se om dessa kan uppfylla kravet på akademikerbloggar som Björn ställer.
I artikeln där innehavaren av den blogg du just nu läser intervjuas, redovisas även ett intressant pro-bloggarbete vid universitetsbiblioteket vid University of Minnesota, som syftar till att få akademiker att nå ut snabbare och diskutera olika ämnen och idéer. Det är ett intressant, offensivt initiativ av en universitetsverksamhet som ofta arbetar i skymundan.
torsdag, juni 02, 2005
Om Johan Asplund och Chandler
Att studera socialpsykologiska fenomen innebär för Johan Asplund att lösa gåtor. Flera deckarförfattare passerar revy i hans författarskap, exempelvis Ellery Queen, Agatha Christie, Conan Doyle och Stieg Trenter. Dessa författare bygger gåtors lösningar på extremt god iakttagelseförmåga och tolkningsförmåga.
Jag blir både förvånad och inte över att Asplund ägnar sin nya essäbok, kallad Angående Raymond Chandler (Korpen), den mer hårdkokte, amerikanske författaren. Men Asplund vore naturligtvis inte Asplund om inte det hos Chandler finns gåtor att lösa och ännu ogjorda iakttagelser.
Att se ett fenomen, registrera det, uppfatta det kan vi alla göra och de flesta fenomen kan uppfattas (även om alla ännu inte är uppfattade). Men för att iaktta ett fenomen krävs mycket mer; i det är Asplund mästerlig. Att ta i akt kräver betydligt större ansträngning än att bara se.
Det är också min tolkning av varför Asplund fascineras av Chandler. Chandler låter sin huvudperson Philip Marlowe vara en ytterst god iakttagare. Chandler, menar Asplund, hade en minst lika skarp socialpsykologisk blick som Erving Goffman (en inflytelserik socialpsykolog).
Marlowe super, är fattig, ensam och till och med farlig – men inte asocial. Tvärtom har han ett gott socialt gehör. Dessutom äger han förmågan att se världen från den andres synvinkel. Om hur många huvudpersoner i deckare – eller människor över huvudtaget – kan man säga det?
Romanerna består i allt väsentligt av thick descriptions (tjocka beskrivningar), ett begrepp hämtat från antropologen Clifford Geertz. Med begreppet avses detaljrikedom; rika beskrivningar av föremål och förhållanden så att tolkningar kan underbyggas så bra som möjligt.
Att Chandler skulle vara en karg och ordknapp författare är en synvilla, menar Asplund. Snarare är han minituös, långsam och älskar att göra avstickare. Dessutom är han en vitsare. Inte en skämtare eller humorist, utan vitsare.
Det är vitsarna som ger Chandler ett litterärt djup – inte tvärtom. Böckerna skulle bli ytligare utan dem. Utan vitsar vore Marlowe en känslokall, färglös och olustig deckare. Vitsen, menar Asplund, är en intelligensform som gör att Chandlers romaner upplevs intelligenta. Läsaren smittas. ”Den som läser Chandler kan omöjligt känna sig dum”.
Snarare känner man oftast igen sig i hans romaner, menar Asplund, och frågar sig samtidigt varför man gör det. För inte är det våra vanliga dagar på jobbet, hämtning på dagis eller suckarna vid tvättkorgen som Chandler beskriver. Det är för de flesta läsare en högst ovanlig tillvaro Marlowe lever i.
Det är det som är annorlunda vi känner igen oss i, inte det välbekanta.
Jag blir både förvånad och inte över att Asplund ägnar sin nya essäbok, kallad Angående Raymond Chandler (Korpen), den mer hårdkokte, amerikanske författaren. Men Asplund vore naturligtvis inte Asplund om inte det hos Chandler finns gåtor att lösa och ännu ogjorda iakttagelser.
Att se ett fenomen, registrera det, uppfatta det kan vi alla göra och de flesta fenomen kan uppfattas (även om alla ännu inte är uppfattade). Men för att iaktta ett fenomen krävs mycket mer; i det är Asplund mästerlig. Att ta i akt kräver betydligt större ansträngning än att bara se.
Det är också min tolkning av varför Asplund fascineras av Chandler. Chandler låter sin huvudperson Philip Marlowe vara en ytterst god iakttagare. Chandler, menar Asplund, hade en minst lika skarp socialpsykologisk blick som Erving Goffman (en inflytelserik socialpsykolog).
Marlowe super, är fattig, ensam och till och med farlig – men inte asocial. Tvärtom har han ett gott socialt gehör. Dessutom äger han förmågan att se världen från den andres synvinkel. Om hur många huvudpersoner i deckare – eller människor över huvudtaget – kan man säga det?
Romanerna består i allt väsentligt av thick descriptions (tjocka beskrivningar), ett begrepp hämtat från antropologen Clifford Geertz. Med begreppet avses detaljrikedom; rika beskrivningar av föremål och förhållanden så att tolkningar kan underbyggas så bra som möjligt.
Att Chandler skulle vara en karg och ordknapp författare är en synvilla, menar Asplund. Snarare är han minituös, långsam och älskar att göra avstickare. Dessutom är han en vitsare. Inte en skämtare eller humorist, utan vitsare.
Det är vitsarna som ger Chandler ett litterärt djup – inte tvärtom. Böckerna skulle bli ytligare utan dem. Utan vitsar vore Marlowe en känslokall, färglös och olustig deckare. Vitsen, menar Asplund, är en intelligensform som gör att Chandlers romaner upplevs intelligenta. Läsaren smittas. ”Den som läser Chandler kan omöjligt känna sig dum”.
Snarare känner man oftast igen sig i hans romaner, menar Asplund, och frågar sig samtidigt varför man gör det. För inte är det våra vanliga dagar på jobbet, hämtning på dagis eller suckarna vid tvättkorgen som Chandler beskriver. Det är för de flesta läsare en högst ovanlig tillvaro Marlowe lever i.
Det är det som är annorlunda vi känner igen oss i, inte det välbekanta.
tisdag, maj 31, 2005
Välkommen in i bloggosfären
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050531
Jag läser i min blogg att jag för tio år sedan här på kultursidan förutspådde var och en sin egen publicist, obekymrad av kvalitetsgranskande förläggare eller redaktör.
Visst hade jag fel, delvis. Men det var inte en felbedömning av människors vilja att publicera texter av olika slag, utan av teknikens utveckling. Under dessa tio år utvecklades inte webbpubliceringsverktygen mot ökad enkelhet, utan mot en ökad komplexitet. Bra för proffsen, mindre bra för privatpersonen.
I början av 2000-talet började enklare publiceringsverktyg konstrueras, där den som vill publicera på Internet kunde göra det utan särskilt avancerade tekniska kunskaper. Bloggen var uppfunnen, men egentligen är den lika gammal som webben.
Blogg är en förkortning av ordet weblog, i sin tidigaste tappning, dels ett slags loggböcker för programmerare, dels en dagbok där människor delade med sig av sina vardagshändelser.
De bloggar som växt fram de senaste åren är varken eller. Snarare är de publiceringsplatser för kommentarer kring samhälle, politik, kultur, litteratur etc. Dagens bloggare blir dessutom irriterade över att en blogg definieras som en ”dagbok på nätet”. Bloggarna har betydligt större pretentioner än så.
Nu när de större dagstidningarna börjat blogga uttrycks denna definitionskonflikt än starkare. Med Expressens dagboksskrivande journalister, Per Svensson, PM Nilsson, Linda Skugge m fl, tycker många seriösa bloggare att fenomenet förs ned till en sandlådenivå.
Om bloggosfären har ofta sagts att den är mansdominerad och politiskt högervriden. Nyligen gjordes en större enkätstudie av den svenska bloggvärlden, kallad BloggSverige 1.0 av Hans Kullin, publicerad på hans blogg Media Culpa.
Enkäten nådde ca 360 svenska bloggare. Män är i övervikt, men inte så stor: 60 procent är män. De flesta bloggare är mellan 20 och 35 år, 80 procent har svenska föräldrar och ca 60 procent har högskoleexamen. Men att den typiske bloggaren är moderat kan inte beläggas i denna studie.
Andelen moderater, folkpartister och socialdemokrater är ungefär lika stor: runt 15 procent. Mellan blocken är det ytterst jämnt. Framträdande är att andelen osäkra väljare är hög: 23 procent.
Varför bloggar människor, egentligen? Skälen är kanske inte så annorlunda i förhållande till de som skriver i papperstidningar: exhibitionism, att bidra till det goda samtalet, tron att de egna texterna är unika, föreställningen om att andra är intresserade av vad skribenten har att säga, viljan till bekräftelse osv. Studien visar att bloggare omfattas mer eller mindre av dessa skäl. Men där finns också mediekritiska motiv; svensk media anses för snäv och likriktad.
Om vi försöker distansera oss lite, vad betyder ett ökat bloggande? I en C-uppsats i journalistik pekar författarna och tillika bloggarna Jenny Isaksson och Steffanie Müller på den demokratiska potentialen. Möjligheten att blogga utvidgar det offentliga rummet, där traditionella medias monopol på rapportering, analys och debatt bryts. Möjligheten till opinionsbildning underifrån ökar, när inte traditionella media begränsar utrymmet.
Det offentliga samtalet sväller. Men vem läser alls när alla skriver?
Despotens våta dröm: Om alla talar och ingen lyssnar, kan Makten osynligt föra fram sina dekret och styra människorna relativt omärkbart.
Jag läser i min blogg att jag för tio år sedan här på kultursidan förutspådde var och en sin egen publicist, obekymrad av kvalitetsgranskande förläggare eller redaktör.
Visst hade jag fel, delvis. Men det var inte en felbedömning av människors vilja att publicera texter av olika slag, utan av teknikens utveckling. Under dessa tio år utvecklades inte webbpubliceringsverktygen mot ökad enkelhet, utan mot en ökad komplexitet. Bra för proffsen, mindre bra för privatpersonen.
I början av 2000-talet började enklare publiceringsverktyg konstrueras, där den som vill publicera på Internet kunde göra det utan särskilt avancerade tekniska kunskaper. Bloggen var uppfunnen, men egentligen är den lika gammal som webben.
Blogg är en förkortning av ordet weblog, i sin tidigaste tappning, dels ett slags loggböcker för programmerare, dels en dagbok där människor delade med sig av sina vardagshändelser.
De bloggar som växt fram de senaste åren är varken eller. Snarare är de publiceringsplatser för kommentarer kring samhälle, politik, kultur, litteratur etc. Dagens bloggare blir dessutom irriterade över att en blogg definieras som en ”dagbok på nätet”. Bloggarna har betydligt större pretentioner än så.
Nu när de större dagstidningarna börjat blogga uttrycks denna definitionskonflikt än starkare. Med Expressens dagboksskrivande journalister, Per Svensson, PM Nilsson, Linda Skugge m fl, tycker många seriösa bloggare att fenomenet förs ned till en sandlådenivå.
Om bloggosfären har ofta sagts att den är mansdominerad och politiskt högervriden. Nyligen gjordes en större enkätstudie av den svenska bloggvärlden, kallad BloggSverige 1.0 av Hans Kullin, publicerad på hans blogg Media Culpa.
Enkäten nådde ca 360 svenska bloggare. Män är i övervikt, men inte så stor: 60 procent är män. De flesta bloggare är mellan 20 och 35 år, 80 procent har svenska föräldrar och ca 60 procent har högskoleexamen. Men att den typiske bloggaren är moderat kan inte beläggas i denna studie.
Andelen moderater, folkpartister och socialdemokrater är ungefär lika stor: runt 15 procent. Mellan blocken är det ytterst jämnt. Framträdande är att andelen osäkra väljare är hög: 23 procent.
Varför bloggar människor, egentligen? Skälen är kanske inte så annorlunda i förhållande till de som skriver i papperstidningar: exhibitionism, att bidra till det goda samtalet, tron att de egna texterna är unika, föreställningen om att andra är intresserade av vad skribenten har att säga, viljan till bekräftelse osv. Studien visar att bloggare omfattas mer eller mindre av dessa skäl. Men där finns också mediekritiska motiv; svensk media anses för snäv och likriktad.
Om vi försöker distansera oss lite, vad betyder ett ökat bloggande? I en C-uppsats i journalistik pekar författarna och tillika bloggarna Jenny Isaksson och Steffanie Müller på den demokratiska potentialen. Möjligheten att blogga utvidgar det offentliga rummet, där traditionella medias monopol på rapportering, analys och debatt bryts. Möjligheten till opinionsbildning underifrån ökar, när inte traditionella media begränsar utrymmet.
Det offentliga samtalet sväller. Men vem läser alls när alla skriver?
Despotens våta dröm: Om alla talar och ingen lyssnar, kan Makten osynligt föra fram sina dekret och styra människorna relativt omärkbart.
måndag, maj 30, 2005
Om studenters föreställningar
På Expressens kultursida skriver i dag professorn i spanska, Inger Enkvist, om hennes upplevelser av lata studenter och undervisning som serviceinrättning. I populistisk anda och helt i avsaknad av självkritik och med samma intensitet anda som i tidigare böcker
För om studenter kan vidmakthålla en självbild av att de är kunder och en föreställning om att lärare är servicepersonal beror det ju enbart på att universitetslärare bejakar dessa föreställningar. Annars skulle de knappast leva vidare. Och inte med ett ord diskuterar hon det ekonomiska resurstilldelningssystemets effekter på sådana föreställningars framväxt.
För om studenter kan vidmakthålla en självbild av att de är kunder och en föreställning om att lärare är servicepersonal beror det ju enbart på att universitetslärare bejakar dessa föreställningar. Annars skulle de knappast leva vidare. Och inte med ett ord diskuterar hon det ekonomiska resurstilldelningssystemets effekter på sådana föreställningars framväxt.
lördag, maj 21, 2005
Från kvinnans synvinkel
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050521
Att upprördheten är enormt stor över Umeå kvinnojours Gunilla Nordenfors uttalanden i Dokument inifrån tror jag beror på två saker. Det första är formen; teve är ett uselt medium för att tala om svåra frågor, med mediets krav på sekundsnabba svar och med dess förmåga att sammanställa material på olika sätt.
Det andra skälet är att vi är så inskolade i ett manligt perspektiv att vi vägrar se det problem – våld mot kvinnor – som Nordenfors uttalade sig om från kvinnans synvinkel.
Män har en obändig förmåga att osynliggöra sig själva – när det passar. Och synliggöra sig – när det passar. Som samhällsnorm ser män det som en självklar rättighet. Denna förmåga spiller gärna också över på kvinnor när de vägrar se manligt våld som ett strukturellt problem.
Osynliggörandet av män sker när vi kategoriskt förnekar att det finns en manskategori, manliga strukturer, en samhällsgrupp som kallas män.
Essensen i Gunilla Nordenfors uttalanden är att många män är benägna att använda våld – sexuellt eller icke-sexuellt – mot kvinnor. Det finns stöd för en sådan uppfattning. En av de största undersökningarna i Sverige om manligt våld mot kvinnor heter Slagen dam och publicerades 2001.
Där framgår att två tredjedelar av kvinnorna i undersökningen har erfarenhet av våld och/eller sexuella trakasserier av män. Varannan kvinna har varit utsatt för våld från en man. Mer än hälften uppger att de någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier. En tredjedel av kvinnorna som skiljt sig uppger att de blivit utsatta för våld av tidigare make eller sambo.
Problemet är alltså inte att vi saknar kunskap om det manliga våldets existens. Problemet är att vi vägrar ta ansvar för att bekämpa det.
Majoriteten av män – liksom många kvinnor – reagerar alltför ofta med att reducera mäns ansvar: Det är någon annan man som slår eller våldtar. Inte jag, säger mannen. Inte min sambo, säger kvinnan. Eniga är de om att män som utövar våld måste bestraffas hårdare.
Men från kvinnans synvinkel är detta nonsens. Det går inte att se på en man om denne någon gång kan tänkas ta till våld vid konfliktlösning eller inte. En kvinna kan inte se om mannen som går bakom henne på en mörk cykelväg är av den ena eller den andra kategorin. I mörkret är alla män lika.
Det finns nämligen inget sätt att på förhand kategorisera vilka män som någon gång kommer att trakassera, slå, sexuellt utnyttja eller våldta en kvinna. Det syns inte i ansiktet, på kroppshållningen eller på kläderna; inte heller säger yrke eller utbildningsnivå något.
Därför kan vi aldrig – från kvinnans synvinkel – dela upp män i de som utövar våld och de som inte gör det. Alltså krävs att både män och kvinnor ta ett kollektivt ansvar för att främja ett manligt förhållningssätt som kan minska våldet – i barnuppfostran, i skolan, i idrottsföreningen, på jobbet och framför allt i mäns relation till varandra.
En sätt är att vägra demonisera Gunilla Nordenfors och hennes uttalanden.
Att upprördheten är enormt stor över Umeå kvinnojours Gunilla Nordenfors uttalanden i Dokument inifrån tror jag beror på två saker. Det första är formen; teve är ett uselt medium för att tala om svåra frågor, med mediets krav på sekundsnabba svar och med dess förmåga att sammanställa material på olika sätt.
Det andra skälet är att vi är så inskolade i ett manligt perspektiv att vi vägrar se det problem – våld mot kvinnor – som Nordenfors uttalade sig om från kvinnans synvinkel.
Män har en obändig förmåga att osynliggöra sig själva – när det passar. Och synliggöra sig – när det passar. Som samhällsnorm ser män det som en självklar rättighet. Denna förmåga spiller gärna också över på kvinnor när de vägrar se manligt våld som ett strukturellt problem.
Osynliggörandet av män sker när vi kategoriskt förnekar att det finns en manskategori, manliga strukturer, en samhällsgrupp som kallas män.
Essensen i Gunilla Nordenfors uttalanden är att många män är benägna att använda våld – sexuellt eller icke-sexuellt – mot kvinnor. Det finns stöd för en sådan uppfattning. En av de största undersökningarna i Sverige om manligt våld mot kvinnor heter Slagen dam och publicerades 2001.
Där framgår att två tredjedelar av kvinnorna i undersökningen har erfarenhet av våld och/eller sexuella trakasserier av män. Varannan kvinna har varit utsatt för våld från en man. Mer än hälften uppger att de någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier. En tredjedel av kvinnorna som skiljt sig uppger att de blivit utsatta för våld av tidigare make eller sambo.
Problemet är alltså inte att vi saknar kunskap om det manliga våldets existens. Problemet är att vi vägrar ta ansvar för att bekämpa det.
Majoriteten av män – liksom många kvinnor – reagerar alltför ofta med att reducera mäns ansvar: Det är någon annan man som slår eller våldtar. Inte jag, säger mannen. Inte min sambo, säger kvinnan. Eniga är de om att män som utövar våld måste bestraffas hårdare.
Men från kvinnans synvinkel är detta nonsens. Det går inte att se på en man om denne någon gång kan tänkas ta till våld vid konfliktlösning eller inte. En kvinna kan inte se om mannen som går bakom henne på en mörk cykelväg är av den ena eller den andra kategorin. I mörkret är alla män lika.
Det finns nämligen inget sätt att på förhand kategorisera vilka män som någon gång kommer att trakassera, slå, sexuellt utnyttja eller våldta en kvinna. Det syns inte i ansiktet, på kroppshållningen eller på kläderna; inte heller säger yrke eller utbildningsnivå något.
Därför kan vi aldrig – från kvinnans synvinkel – dela upp män i de som utövar våld och de som inte gör det. Alltså krävs att både män och kvinnor ta ett kollektivt ansvar för att främja ett manligt förhållningssätt som kan minska våldet – i barnuppfostran, i skolan, i idrottsföreningen, på jobbet och framför allt i mäns relation till varandra.
En sätt är att vägra demonisera Gunilla Nordenfors och hennes uttalanden.
fredag, maj 20, 2005
Ingen tjänar på att arbeta ihjäl sig
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050520
Corinne Maier
Hej Lättja
Svenska Förlaget
När jag för länge sedan arbetade som lärling, fick jag ett antal budord itutade. ”Man behöver aldrig lära sig att fuska”, var ett sådant. Undermeningen var att det kan varje människa, men att alltid göra rätt trots de motstånd det kan innebära måste läras in.
Det verkar inte den franska författarinnan Corinne Maier tagit till sig. Hon levererar en hel bok i konsten att fuska på jobbet. Hej Lättja heter den (Svenska Förlaget); Bonjour Paresse i original. Som om konsten att göra minsta möjliga på jobbet måste läras ut.
Men varför inte, förresten. Varför inte slå ihjäl sina gamla lär- och fördomar? Kanske är denna bok synnerligen viktig för att komma åt problemen med arbetsrelaterad utbrändhet och utmattningssyndrom.
För vilka är det som bränner ut sig på jobbet? De (över)engagerade, perfektionisterna, idealisterna – de som lever för sitt arbete. Inte är det de som arbetar för att leva. Utbrändhet handlar ofta om den klassiska konflikten mellan mål och medel.
Corinne Maier är akademiker (nationalekonom), tjänsteman på ett statligt bolag och riktar sina lättjefyllda råd till andra tjänstemän. Inte till lokalvårdaren eller lagerarbetaren, utan till de yrkesgrupper som ”inte längre riktigt [vet] vad de får betalt för”, som hon formulerar det.
Hej Lättja är så klart en lättsamt rolig pamflett, men kan också läsas som ett politiskt inlägg. Där Naomi Klein kritiserar globala storföretag som utnyttjar arbetskraft i Asien, är Maier fördömande mot de stora företagen på hemmaplan.
Näringslivets andefattiga och löjliga nyspråk, deras homofobi, deras skräck för att anställa människor med annan etnicitet, deras fullständiga illojalitet mot de anställda genom att flytta verksamheter utomlands för ytterligare vinning. Hon skräder inte orden, vilket sannolikt är ett skäl till bokens försäljningsframgångar.
Så vad har du att förlora på att ta det lugnare på jobbet?, frågar hon läsaren, när inte ens löneutvecklingen beror på din prestationer. Det är en väl omhuldad lögn; det är förmågan att anpassa sig till en viss företagsmodell som premieras, inte kvalitet, är hennes erfarenhet.
Dessutom får du ju ändå sparken en vacker dag, trots att företaget du arbetar på gör mångmiljonvinst, så snart företagsledningen ser en möjlighet att flytta verksamheten österut.
Implicit, genom att vända på frågan, blir läsaren svaret skyldig: vad har du att vinna på att arbeta ihjäl dig? Hög lön? Nej. Status? Nej. Välbefinnande? Nej, utbrändhet.
De lärdomar som grundlade mitt arbetsliv i unga lärlingsår har fått sig en positiv knäck.
Corinne Maier
Hej Lättja
Svenska Förlaget
När jag för länge sedan arbetade som lärling, fick jag ett antal budord itutade. ”Man behöver aldrig lära sig att fuska”, var ett sådant. Undermeningen var att det kan varje människa, men att alltid göra rätt trots de motstånd det kan innebära måste läras in.
Det verkar inte den franska författarinnan Corinne Maier tagit till sig. Hon levererar en hel bok i konsten att fuska på jobbet. Hej Lättja heter den (Svenska Förlaget); Bonjour Paresse i original. Som om konsten att göra minsta möjliga på jobbet måste läras ut.
Men varför inte, förresten. Varför inte slå ihjäl sina gamla lär- och fördomar? Kanske är denna bok synnerligen viktig för att komma åt problemen med arbetsrelaterad utbrändhet och utmattningssyndrom.
För vilka är det som bränner ut sig på jobbet? De (över)engagerade, perfektionisterna, idealisterna – de som lever för sitt arbete. Inte är det de som arbetar för att leva. Utbrändhet handlar ofta om den klassiska konflikten mellan mål och medel.
Corinne Maier är akademiker (nationalekonom), tjänsteman på ett statligt bolag och riktar sina lättjefyllda råd till andra tjänstemän. Inte till lokalvårdaren eller lagerarbetaren, utan till de yrkesgrupper som ”inte längre riktigt [vet] vad de får betalt för”, som hon formulerar det.
Hej Lättja är så klart en lättsamt rolig pamflett, men kan också läsas som ett politiskt inlägg. Där Naomi Klein kritiserar globala storföretag som utnyttjar arbetskraft i Asien, är Maier fördömande mot de stora företagen på hemmaplan.
Näringslivets andefattiga och löjliga nyspråk, deras homofobi, deras skräck för att anställa människor med annan etnicitet, deras fullständiga illojalitet mot de anställda genom att flytta verksamheter utomlands för ytterligare vinning. Hon skräder inte orden, vilket sannolikt är ett skäl till bokens försäljningsframgångar.
Så vad har du att förlora på att ta det lugnare på jobbet?, frågar hon läsaren, när inte ens löneutvecklingen beror på din prestationer. Det är en väl omhuldad lögn; det är förmågan att anpassa sig till en viss företagsmodell som premieras, inte kvalitet, är hennes erfarenhet.
Dessutom får du ju ändå sparken en vacker dag, trots att företaget du arbetar på gör mångmiljonvinst, så snart företagsledningen ser en möjlighet att flytta verksamheten österut.
Implicit, genom att vända på frågan, blir läsaren svaret skyldig: vad har du att vinna på att arbeta ihjäl dig? Hög lön? Nej. Status? Nej. Välbefinnande? Nej, utbrändhet.
De lärdomar som grundlade mitt arbetsliv i unga lärlingsår har fått sig en positiv knäck.
torsdag, maj 19, 2005
Om prissättning på digitala produkter
När iTunes äntligen bestämmer sig för att sälja musik över nätet i Sverige, blir deras prissättning intressant. Hur prissätter man digitala produkter, vars främsta egenskap är att marginalkostnaden för att producera en extra produkt närmar sig noll och när en stor del av produktionsprocessen (leverans, skivbränning och paketering) har överlåtits till konsumenten?
I en industri som baseras på tillverkning och försäljning av materiella produkter, har ofta en kostnadsbaserad prissättning tillämpats. Det innebär att tillverkaren lägger ett lämpligt påslag på produktionskostnaden och priset är därmed satt.
När det gäller tjänster tillämpas ofta en värdebaserad prissättning. Det innebär att säljaren uppskattar värdet av tjänsten för kunden och prissätter utifrån den uppskattningen, snararen än produktionskostnaden.
Ett annat sätt är konkurrensprissättning, det vill säga att en aktör sätter pris på en vara eller tjänst utifrån konkurrenternas pris. Oftast blir priset i stort detsamma som konkurrenterna, vilket innebär att någon priskonkurrens inte infinner sig.
iTunes med en prissättning om 9 kr per låt och 90 kr per album verkar främst ha utgått från iden om konkurrensprissättning, eftersom priset ligger nära konkurrenternas.
Vilket skulle priset bli om iTunes skulle tillämpa värdebaserad prissättning? Vilket värde tillmäter konsumenterna tjänsten?
Vilket skulle priset bli om en kostnadsbaserad prissättning tillämpas? Vad kostar det egentligen att producera musik till ett album?
Huruvida iTunes har satt ett korrekt pris eller inte, beror på om såväl risken som merarbetet att ladda hem ett album via BitTorrents är värt 90 kronor hos konsumenterna. Om nedladdningen minskar betydligt är priset korrekt satt. Om nedladdningen fortsätter i samma skala är priset för högt satt.
I en industri som baseras på tillverkning och försäljning av materiella produkter, har ofta en kostnadsbaserad prissättning tillämpats. Det innebär att tillverkaren lägger ett lämpligt påslag på produktionskostnaden och priset är därmed satt.
När det gäller tjänster tillämpas ofta en värdebaserad prissättning. Det innebär att säljaren uppskattar värdet av tjänsten för kunden och prissätter utifrån den uppskattningen, snararen än produktionskostnaden.
Ett annat sätt är konkurrensprissättning, det vill säga att en aktör sätter pris på en vara eller tjänst utifrån konkurrenternas pris. Oftast blir priset i stort detsamma som konkurrenterna, vilket innebär att någon priskonkurrens inte infinner sig.
iTunes med en prissättning om 9 kr per låt och 90 kr per album verkar främst ha utgått från iden om konkurrensprissättning, eftersom priset ligger nära konkurrenternas.
Vilket skulle priset bli om iTunes skulle tillämpa värdebaserad prissättning? Vilket värde tillmäter konsumenterna tjänsten?
Vilket skulle priset bli om en kostnadsbaserad prissättning tillämpas? Vad kostar det egentligen att producera musik till ett album?
Huruvida iTunes har satt ett korrekt pris eller inte, beror på om såväl risken som merarbetet att ladda hem ett album via BitTorrents är värt 90 kronor hos konsumenterna. Om nedladdningen minskar betydligt är priset korrekt satt. Om nedladdningen fortsätter i samma skala är priset för högt satt.
tisdag, maj 17, 2005
Om Sokrates och skriften
I dialogen Faidros samtalar Sokrates och Faidros om kvaliteten i ett tal av Lysias, som Faidros har i nedskriven form. Sokrates är tydlig: ”Den som tror sig kunna lämna efter sig en konstlära i en skrift och den som tar emot den ur en skrift och tror att det är något klart och stabilt – de är båda fullkomligt naiva”.
Sokrates huvudsakliga problem är textens oförmåga till dialog och prövning av argument. Oavsett vilka invändningar läsaren av en text har mot textens tes, och hur än läsaren framställer sina argument mot texten, står texten opåverkad kvar och framställer sin tes, oförändrad.
Om en människa, däremot, lägger fram en tes i ett tal, kan den som invänder mot tesen påverka talaren att förändra sin tes i dialogen. Med dialektik, menar Sokrates med metaforer från jordbruket, kan man plantera och så ”ord fyllda av kunskap, ord som kan bistå både sig själva och såningsmannen, ord som inte är ofruktbara utan rymmer en sådd varur nya ord kan spira i nya sinnen…”. Detta kan enligt Sokrates inte uppnås genom att talet skrivs ned och separeras från berättaren.
Trots Sokrates kritik mot skriften bloggade Platon på med sina dialoger.
Sokrates huvudsakliga problem är textens oförmåga till dialog och prövning av argument. Oavsett vilka invändningar läsaren av en text har mot textens tes, och hur än läsaren framställer sina argument mot texten, står texten opåverkad kvar och framställer sin tes, oförändrad.
Om en människa, däremot, lägger fram en tes i ett tal, kan den som invänder mot tesen påverka talaren att förändra sin tes i dialogen. Med dialektik, menar Sokrates med metaforer från jordbruket, kan man plantera och så ”ord fyllda av kunskap, ord som kan bistå både sig själva och såningsmannen, ord som inte är ofruktbara utan rymmer en sådd varur nya ord kan spira i nya sinnen…”. Detta kan enligt Sokrates inte uppnås genom att talet skrivs ned och separeras från berättaren.
Trots Sokrates kritik mot skriften bloggade Platon på med sina dialoger.
tisdag, april 26, 2005
Om genus och recensioner
På tisdagen denna vecka skriver författaren och kritikern i Expressen Anders Ehnmark en debattartikel om en författares recensionsdag, apropå utgivningen av hans senaste bok En stad i ljus, en essäbok om Antonio Gramsci.
Han är förtjust i recensionerna, som han, liksom alla författare, självklart läser. Även de recensioner som inte delar hans förståelse av Gramsci. Dessa recensioner är värdefulla, menar han, eftersom de utgör en del av ett samtal. Ett viktigt samtal.
Alla recensioner han läser och refererar i artikeln är han positiv till, så länge recensenterna är män. Stefan Jonsson i DN, Magnus Persson i SvD, Göran Greider i Expressen, Sven-Eric Liedman i Sydsvenskan. Martin ringer från förlaget. Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt ringer och grattar.
Men så det svarta fåret. Aftonbladet. En kvinnlig recensent. Åsa Linderborg, historiker. Den enda kvinnan i uppräkningen. Den recensionen begriper han inte. Antagligen ett angrepp, skriver han. ”Det finns alltid dumsnutar”, menar han.
Om det är slump, nedärvt eller fostrat vet jag inte. Knappast gör Ehnmark det heller.
Han är förtjust i recensionerna, som han, liksom alla författare, självklart läser. Även de recensioner som inte delar hans förståelse av Gramsci. Dessa recensioner är värdefulla, menar han, eftersom de utgör en del av ett samtal. Ett viktigt samtal.
Alla recensioner han läser och refererar i artikeln är han positiv till, så länge recensenterna är män. Stefan Jonsson i DN, Magnus Persson i SvD, Göran Greider i Expressen, Sven-Eric Liedman i Sydsvenskan. Martin ringer från förlaget. Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt ringer och grattar.
Men så det svarta fåret. Aftonbladet. En kvinnlig recensent. Åsa Linderborg, historiker. Den enda kvinnan i uppräkningen. Den recensionen begriper han inte. Antagligen ett angrepp, skriver han. ”Det finns alltid dumsnutar”, menar han.
Om det är slump, nedärvt eller fostrat vet jag inte. Knappast gör Ehnmark det heller.
onsdag, april 20, 2005
Alla dessa konstigheter
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050420
Billy Ehn
Vad konstigt. Om undran och oförståelse.
Studentlitteratur
Genom tillvarons konstiga saker, händelser, beteenden försöker Billy Ehn i god essästil förstå konstighet sin nya bok Vad konstigt (Studentlitteratur). Som professor i etnologi gör han det genom att betrakta det andra och frammana det konstiga.
Han låter till exempel ett stort antal lärarstudenter skriva ned något de tycker är underligt i det nutida samhället. Det visar sig vara mångfacetterat, allt från hur vegetarianer kan vara hundägare till varför svenskar aldrig tar sista biten av tårtan. Eller varför vi måste ta av oss skorna inomhus. Eller varför man måste dansa små grodorna på midsommar.
Ehn blandar snyggt studenternas konstigheter med egna uppfattningar om vad som är konstigt och inte. Därmed synliggör sig författaren väldigt intimt. Som när han berättar om hans avsky över att dansa små grodorna – utom vid ett tillfälle. Det är när Ehn och en annan blivande professor sitter i fängelse (på en öppen anstalt, för värnpliktsvägran) och arrangerar midsommarfesten bland internerna.
Det är konstigt att en akademisk författare är så självutlämnande. Men jag tycker mycket om det. Måste det konstiga vara något man inte tycker om? Det kan man tro utifrån exemplet med lärarstudenterna. Eller kan man älska det konstiga?
Konstiga är andra, inte jag själv, är en uppfattning som Ehn ständigt möter. Är inte det konstigt? Konstighet framstår som avvikelser från det normala; något negativt som borde rättas till. Inte något som fascinerar och leder till självreflektion och lust att ändra sin egen uppfattning. Utgår människor alltid från sig själva som norm?
Förklaringen som Ehn uppehåller sig kring är att det råder en hårfin skillnad mellan att inte vara förstådd och inte uppfattas som riktigt klok. För många människor är det lite skräckinjagande att inte bli förstådd, därför att det tolkas som att man hamnar utanför normen, det vill säga onormal. Med förståelse och dess motsats kan vi lika lätt inordna som utesluta människor i en gemenskap.
För visst har vi ibland märkt hur människor tonar ned sin ståndpunkt, tar tillbaka något eller vill formulera om sig när den andre visar sig kallsinnigt oförstående? Ovanligare är att stå fast och riskera bli betraktad som – just det, konstig.
Därför gör Ehn olika försök under föreläsningar, där han bland annat ber åhörarna skriva ned svar på frågan ”Hur tycker du att du själv är konstig?”. Här närmar sig etnologin psykologin, genom att svaren på en sådan fråga blir ofta psykologiska självbilder.
Därför är svaren, föga förvånande, självkritiska och beskriver människors svårigheter att få bukt med egenskaper man upplever negativa. Liksom svårigheter som uppstår när intellektet möter starka emotioner – när känslan liksom fular ut sig inför intellektet; när jag inte förstår varför jag känner på ett visst (negativt) sätt.
När jag har lyssnat till olika föreläsningar vid universitetet och annorstädes har jag alltid förundrats, fascinerats och imponerats av människor som lyckas gestalta sitt ämne; bli ett med det. Denna bok är en manifestation av den etnologiska blicken, av en författare som är ett med sitt akademiska ämne.
Min fascination gäller inte alls enbart akademiker. Lika förundrad och imponerad blir jag av skickliga hantverkare, vars rörelser inte är intellektuellt uttänkta, utan alltigenom kroppsliga; där intelligensen blivit kroppslig. När blir man ett med ett ämne, oavsett det är etnologi, deg, lera eller trä? Hur blir man det?
Förvåningen är en av människans viktigaste egenskaper, både för sig själv som individ och för sig som samhällsmedborgare. Förvåning och förundran bidrar starkt till att skapa både vår individuella och gemensamma verklighet.
Människans plikt, rentav, är att förundras.
Billy Ehn
Vad konstigt. Om undran och oförståelse.
Studentlitteratur
Genom tillvarons konstiga saker, händelser, beteenden försöker Billy Ehn i god essästil förstå konstighet sin nya bok Vad konstigt (Studentlitteratur). Som professor i etnologi gör han det genom att betrakta det andra och frammana det konstiga.
Han låter till exempel ett stort antal lärarstudenter skriva ned något de tycker är underligt i det nutida samhället. Det visar sig vara mångfacetterat, allt från hur vegetarianer kan vara hundägare till varför svenskar aldrig tar sista biten av tårtan. Eller varför vi måste ta av oss skorna inomhus. Eller varför man måste dansa små grodorna på midsommar.
Ehn blandar snyggt studenternas konstigheter med egna uppfattningar om vad som är konstigt och inte. Därmed synliggör sig författaren väldigt intimt. Som när han berättar om hans avsky över att dansa små grodorna – utom vid ett tillfälle. Det är när Ehn och en annan blivande professor sitter i fängelse (på en öppen anstalt, för värnpliktsvägran) och arrangerar midsommarfesten bland internerna.
Det är konstigt att en akademisk författare är så självutlämnande. Men jag tycker mycket om det. Måste det konstiga vara något man inte tycker om? Det kan man tro utifrån exemplet med lärarstudenterna. Eller kan man älska det konstiga?
Konstiga är andra, inte jag själv, är en uppfattning som Ehn ständigt möter. Är inte det konstigt? Konstighet framstår som avvikelser från det normala; något negativt som borde rättas till. Inte något som fascinerar och leder till självreflektion och lust att ändra sin egen uppfattning. Utgår människor alltid från sig själva som norm?
Förklaringen som Ehn uppehåller sig kring är att det råder en hårfin skillnad mellan att inte vara förstådd och inte uppfattas som riktigt klok. För många människor är det lite skräckinjagande att inte bli förstådd, därför att det tolkas som att man hamnar utanför normen, det vill säga onormal. Med förståelse och dess motsats kan vi lika lätt inordna som utesluta människor i en gemenskap.
För visst har vi ibland märkt hur människor tonar ned sin ståndpunkt, tar tillbaka något eller vill formulera om sig när den andre visar sig kallsinnigt oförstående? Ovanligare är att stå fast och riskera bli betraktad som – just det, konstig.
Därför gör Ehn olika försök under föreläsningar, där han bland annat ber åhörarna skriva ned svar på frågan ”Hur tycker du att du själv är konstig?”. Här närmar sig etnologin psykologin, genom att svaren på en sådan fråga blir ofta psykologiska självbilder.
Därför är svaren, föga förvånande, självkritiska och beskriver människors svårigheter att få bukt med egenskaper man upplever negativa. Liksom svårigheter som uppstår när intellektet möter starka emotioner – när känslan liksom fular ut sig inför intellektet; när jag inte förstår varför jag känner på ett visst (negativt) sätt.
När jag har lyssnat till olika föreläsningar vid universitetet och annorstädes har jag alltid förundrats, fascinerats och imponerats av människor som lyckas gestalta sitt ämne; bli ett med det. Denna bok är en manifestation av den etnologiska blicken, av en författare som är ett med sitt akademiska ämne.
Min fascination gäller inte alls enbart akademiker. Lika förundrad och imponerad blir jag av skickliga hantverkare, vars rörelser inte är intellektuellt uttänkta, utan alltigenom kroppsliga; där intelligensen blivit kroppslig. När blir man ett med ett ämne, oavsett det är etnologi, deg, lera eller trä? Hur blir man det?
Förvåningen är en av människans viktigaste egenskaper, både för sig själv som individ och för sig som samhällsmedborgare. Förvåning och förundran bidrar starkt till att skapa både vår individuella och gemensamma verklighet.
Människans plikt, rentav, är att förundras.
Kategorier:
kulturartiklar,
litteratur,
recensioner,
vetenskap
lördag, april 09, 2005
Matdelning på Stora torget
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050409
En gång byggdes ett nytt, stort torg för medborgarna. Torget var dock inte som andra torg. Här kunde alla befinna sig utan att trängas; utrymmet var oändligt. Torget medgav även aktiviteter som delvis var bekanta, delvis helt nya.
Utbudet av olika saker var enormt. Det märkliga var att de saker medborgaren hämtade från torget försvann inte. Hämtades en sak, blev det inte en sak färre på torget.
Att sakerna aldrig tog slut var torgets mest nyskapande egenskap. Och plötsligt upptäckte människorna att även mat kunde delas mellan varandra på torget. Om ett paket pasta eller en fläskfilé hämtades, försvann inte maten. Fantastiskt, tyckte människorna.
Maten blev gratis. För att öka möjligheten för andra att hämta mat, kunde man lägga ut lite mat på sitt eget lilla stånd på torget, så att medborgarna kunde hämta mat från varandra. Aldrig hade så mycket ny mat prövats, nya rätter ätits, som aldrig skulle ätits annars. Maten var ju så dyr.
Detta gillades inte av alla. ”Hur ska de som producerar maten få betalt om alla hämtar gratis mat på torget?”, hördes organisationen Antimatbyrån vråla över torget. ”Maten ska köpas i de speciella mataffärerna!”, skrek byrån.
Dessa mataffärer sålde maten till ett för medborgarna ohyggligt högt pris, varav bara en bråkdel hamnade i matproducenternas fickor. Medborgarna hade svårt att förstå varför de skulle betala överpris för mat som fanns att hämta gratis på Stora torget; mat som dessutom aldrig försvann hur mycket man än hämtade.
”Det är stöld!”, skrek Antimatbyrån. ”Ni går ju inte och stjäl smycken på guldsmedsaffärer”, menade byrån, ”så varför stjäla mat?”. Men ingen medborgare uppfattade mathämtning som stöld. Maten försvann ju inte. Om smycken stjäls, försvinner de från ägaren. Det är en helt annan sak.
Antimatbyrån gick vidare och krävde att det skulle vara olagligt att hämta mat och dela maten med andra. Därför krävde byrån att medborgarna skulle legitimera sig, så att de kunde polisanmälas. Nu gick inte det, eftersom något legitimationstvång inte existerade i det fria samhället.
Då gick Antimatbyrån till justitieministern, pekade på ett unionsfördrag och krävde att hela mathanteringen på Stora torget skulle göras olaglig. Justitieministern gick utan invändning byrån till mötes och skrev en ny lag som förbjöd i princip all mathantering på Stora torget, som inte var sanktionerad av byrån.
Denna lagtext kunde hämtas på Stora torget i hur många antal som helst utan att den tog slut, precis som alla andra saker på Stora torget. Men maten skulle förbjudas.
”Sälj då maten till rimliga priser på Stora torget”, ropade medborgarna till matproducenterna, men de vägrade. Ingen förstod varför. Var Stora torget så skrämmande för matproducenterna? Kunde de inte hantera matförsäljning där? De gav inga svar.
Justitieministern lovade att inga enskilda medborgare skulle jagas av polisen när antimatlagen infördes. Medborgarna blev ännu mer förvirrade. ”Varför skapas en lag som inte efterföljs”, undrade medborgarna. Inget svar här heller.
Alla partier var dock inte ense med det statsbärande partiet. Det tredje miljöpartiet (mp3), var som vanligt motvalls och menade att mathämtning för eget bruk måste vara tillåtet.
Och medborgarna fortsatte så klart att hämta mat på Stora torget. Ätandet ansågs viktigt för det goda livet.
En gång byggdes ett nytt, stort torg för medborgarna. Torget var dock inte som andra torg. Här kunde alla befinna sig utan att trängas; utrymmet var oändligt. Torget medgav även aktiviteter som delvis var bekanta, delvis helt nya.
Utbudet av olika saker var enormt. Det märkliga var att de saker medborgaren hämtade från torget försvann inte. Hämtades en sak, blev det inte en sak färre på torget.
Att sakerna aldrig tog slut var torgets mest nyskapande egenskap. Och plötsligt upptäckte människorna att även mat kunde delas mellan varandra på torget. Om ett paket pasta eller en fläskfilé hämtades, försvann inte maten. Fantastiskt, tyckte människorna.
Maten blev gratis. För att öka möjligheten för andra att hämta mat, kunde man lägga ut lite mat på sitt eget lilla stånd på torget, så att medborgarna kunde hämta mat från varandra. Aldrig hade så mycket ny mat prövats, nya rätter ätits, som aldrig skulle ätits annars. Maten var ju så dyr.
Detta gillades inte av alla. ”Hur ska de som producerar maten få betalt om alla hämtar gratis mat på torget?”, hördes organisationen Antimatbyrån vråla över torget. ”Maten ska köpas i de speciella mataffärerna!”, skrek byrån.
Dessa mataffärer sålde maten till ett för medborgarna ohyggligt högt pris, varav bara en bråkdel hamnade i matproducenternas fickor. Medborgarna hade svårt att förstå varför de skulle betala överpris för mat som fanns att hämta gratis på Stora torget; mat som dessutom aldrig försvann hur mycket man än hämtade.
”Det är stöld!”, skrek Antimatbyrån. ”Ni går ju inte och stjäl smycken på guldsmedsaffärer”, menade byrån, ”så varför stjäla mat?”. Men ingen medborgare uppfattade mathämtning som stöld. Maten försvann ju inte. Om smycken stjäls, försvinner de från ägaren. Det är en helt annan sak.
Antimatbyrån gick vidare och krävde att det skulle vara olagligt att hämta mat och dela maten med andra. Därför krävde byrån att medborgarna skulle legitimera sig, så att de kunde polisanmälas. Nu gick inte det, eftersom något legitimationstvång inte existerade i det fria samhället.
Då gick Antimatbyrån till justitieministern, pekade på ett unionsfördrag och krävde att hela mathanteringen på Stora torget skulle göras olaglig. Justitieministern gick utan invändning byrån till mötes och skrev en ny lag som förbjöd i princip all mathantering på Stora torget, som inte var sanktionerad av byrån.
Denna lagtext kunde hämtas på Stora torget i hur många antal som helst utan att den tog slut, precis som alla andra saker på Stora torget. Men maten skulle förbjudas.
”Sälj då maten till rimliga priser på Stora torget”, ropade medborgarna till matproducenterna, men de vägrade. Ingen förstod varför. Var Stora torget så skrämmande för matproducenterna? Kunde de inte hantera matförsäljning där? De gav inga svar.
Justitieministern lovade att inga enskilda medborgare skulle jagas av polisen när antimatlagen infördes. Medborgarna blev ännu mer förvirrade. ”Varför skapas en lag som inte efterföljs”, undrade medborgarna. Inget svar här heller.
Alla partier var dock inte ense med det statsbärande partiet. Det tredje miljöpartiet (mp3), var som vanligt motvalls och menade att mathämtning för eget bruk måste vara tillåtet.
Och medborgarna fortsatte så klart att hämta mat på Stora torget. Ätandet ansågs viktigt för det goda livet.
onsdag, april 06, 2005
Varför inte en världsregering?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050406
Torbjörn Tännsjö
Läget. Om krig, moral och världens framtid
Thales
Förmågan att irritera i sådan utsträckning att hans debattartiklar ibland anmäls till pressombudsmannen beror på att filosofen Torbjörn Tännsjö äger en logisk argumentationsförmåga över genomsnittet och är fullständigt kompromisslös med sin moraliska utgångspunkt: utilitarismen.
Det är självklart också utgångspunkten i hans senaste bok Läget (Thales), en samling artiklar han skrivit efter den 11 september 2001. Det är alltid intressant att följa hans moralanalyser av världens tillstånd; om den omoraliske Bush, om ondskan i världen, om vedergällningars existensberättigande, om fosterdiagnostik och om kollektiv skuld.
Till varje av dessa ämnen kan recensenter resa diskussioner och visa oenighet med Tännsjös moraliska normer. Här uppehåller jag mig i stället till några avsnitt där Tännsjö är uppenbart politisk, men utan utilitaristiska falsettoner.
Som politisk varelse är Tännsjö socialist med förflutet i vänsterpartiet. Föga förvånande är han motståndare till EU och särskilt de federationstankar som florerar. Hans huvudargument är att en sådan konstitution skulle bli en kvasidemokrati; demokratin skulle undergrävas i nationalstaterna på grund av den ständigt oklara ansvarsfördelningen mellan olika instanser samt ett folkligt svagt förankrat parlament.
Lite mer förvånande och därtill mycket intressantare är hans plädering för en kosmopolitisk demokrati.
Huvudsyftet med en världsregering, ett världsparlament och världsmedborgarskap är världsfred. Som fredsprojekt menar han att EU är omöjligt, i polemik med filosoferna Habermas och Derrida som för några år sedan pläderade för ett starkt EU som USA:s motvikt.
Varför skulle ett Europa med traditioner av brittisk, fransk, belgisk och portugisisk kolonialism, italiensk och spansk fascism samt tysk nazism vara bäst skickad att bevara fred? Skulle vi har lärt oss läxan av historien? Det vore kanske att överskatta vår förmåga.
Målet med en världsregering skulle likna nationella politiska mål: att skapa en mänsklig tillvaro som präglas av allmänt välstånd och rättvisa mellan människor.
Tännsjö gör något för en filosof så ovanligt som föreslår ett program för hur en demokratisk världsregering kan skapas. Och beskriver de risker som en sådan process bär med sig. Utrymmet här räcker inte till att redogöra för denna process, utan jag nöjer mig med två kommentarer.
I ett representativt världsparlament skulle enbart Indien och Kina utgöra en tredjedel. Skulle europeiska länder med koloniala historier och strukturer och supermakten USA acceptera sådant parlament?
Om argumentet mot en europeisk federation är ett demokratiskt underskott i nationalstaterna, varför är inte detta argument giltigt mot en världsregering; en ännu högre nivå än EU?
Dock tilltalas jag försiktigt av tanken på en världsregering, vars primära uppgifter måste vara att skapa global ekonomisk, juridisk och social rättvisa samt att avrusta de då meningslösa och dyra nationella försvarsmakterna.
Vore inte det en moraliskt riktig politik?
Torbjörn Tännsjö
Läget. Om krig, moral och världens framtid
Thales
Förmågan att irritera i sådan utsträckning att hans debattartiklar ibland anmäls till pressombudsmannen beror på att filosofen Torbjörn Tännsjö äger en logisk argumentationsförmåga över genomsnittet och är fullständigt kompromisslös med sin moraliska utgångspunkt: utilitarismen.
Det är självklart också utgångspunkten i hans senaste bok Läget (Thales), en samling artiklar han skrivit efter den 11 september 2001. Det är alltid intressant att följa hans moralanalyser av världens tillstånd; om den omoraliske Bush, om ondskan i världen, om vedergällningars existensberättigande, om fosterdiagnostik och om kollektiv skuld.
Till varje av dessa ämnen kan recensenter resa diskussioner och visa oenighet med Tännsjös moraliska normer. Här uppehåller jag mig i stället till några avsnitt där Tännsjö är uppenbart politisk, men utan utilitaristiska falsettoner.
Som politisk varelse är Tännsjö socialist med förflutet i vänsterpartiet. Föga förvånande är han motståndare till EU och särskilt de federationstankar som florerar. Hans huvudargument är att en sådan konstitution skulle bli en kvasidemokrati; demokratin skulle undergrävas i nationalstaterna på grund av den ständigt oklara ansvarsfördelningen mellan olika instanser samt ett folkligt svagt förankrat parlament.
Lite mer förvånande och därtill mycket intressantare är hans plädering för en kosmopolitisk demokrati.
Huvudsyftet med en världsregering, ett världsparlament och världsmedborgarskap är världsfred. Som fredsprojekt menar han att EU är omöjligt, i polemik med filosoferna Habermas och Derrida som för några år sedan pläderade för ett starkt EU som USA:s motvikt.
Varför skulle ett Europa med traditioner av brittisk, fransk, belgisk och portugisisk kolonialism, italiensk och spansk fascism samt tysk nazism vara bäst skickad att bevara fred? Skulle vi har lärt oss läxan av historien? Det vore kanske att överskatta vår förmåga.
Målet med en världsregering skulle likna nationella politiska mål: att skapa en mänsklig tillvaro som präglas av allmänt välstånd och rättvisa mellan människor.
Tännsjö gör något för en filosof så ovanligt som föreslår ett program för hur en demokratisk världsregering kan skapas. Och beskriver de risker som en sådan process bär med sig. Utrymmet här räcker inte till att redogöra för denna process, utan jag nöjer mig med två kommentarer.
I ett representativt världsparlament skulle enbart Indien och Kina utgöra en tredjedel. Skulle europeiska länder med koloniala historier och strukturer och supermakten USA acceptera sådant parlament?
Om argumentet mot en europeisk federation är ett demokratiskt underskott i nationalstaterna, varför är inte detta argument giltigt mot en världsregering; en ännu högre nivå än EU?
Dock tilltalas jag försiktigt av tanken på en världsregering, vars primära uppgifter måste vara att skapa global ekonomisk, juridisk och social rättvisa samt att avrusta de då meningslösa och dyra nationella försvarsmakterna.
Vore inte det en moraliskt riktig politik?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)