Alla dessa konstigheter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050420

Billy Ehn
Vad konstigt. Om undran och oförståelse.
Studentlitteratur

Genom tillvarons konstiga saker, händelser, beteenden försöker Billy Ehn i god essästil förstå konstighet sin nya bok Vad konstigt (Studentlitteratur). Som professor i etnologi gör han det genom att betrakta det andra och frammana det konstiga.
     Han låter till exempel ett stort antal lärarstudenter skriva ned något de tycker är underligt i det nutida samhället. Det visar sig vara mångfacetterat, allt från hur vegetarianer kan vara hundägare till varför svenskar aldrig tar sista biten av tårtan. Eller varför vi måste ta av oss skorna inomhus. Eller varför man måste dansa små grodorna på midsommar.
     Ehn blandar snyggt studenternas konstigheter med egna uppfattningar om vad som är konstigt och inte. Därmed synliggör sig författaren väldigt intimt. Som när han berättar om hans avsky över att dansa små grodorna – utom vid ett tillfälle. Det är när Ehn och en annan blivande professor sitter i fängelse (på en öppen anstalt, för värnpliktsvägran) och arrangerar midsommarfesten bland internerna.
     Det är konstigt att en akademisk författare är så självutlämnande. Men jag tycker mycket om det. Måste det konstiga vara något man inte tycker om? Det kan man tro utifrån exemplet med lärarstudenterna. Eller kan man älska det konstiga?
     Konstiga är andra, inte jag själv, är en uppfattning som Ehn ständigt möter. Är inte det konstigt? Konstighet framstår som avvikelser från det normala; något negativt som borde rättas till. Inte något som fascinerar och leder till självreflektion och lust att ändra sin egen uppfattning. Utgår människor alltid från sig själva som norm?
     Förklaringen som Ehn uppehåller sig kring är att det råder en hårfin skillnad mellan att inte vara förstådd och inte uppfattas som riktigt klok. För många människor är det lite skräckinjagande att inte bli förstådd, därför att det tolkas som att man hamnar utanför normen, det vill säga onormal. Med förståelse och dess motsats kan vi lika lätt inordna som utesluta människor i en gemenskap.
     För visst har vi ibland märkt hur människor tonar ned sin ståndpunkt, tar tillbaka något eller vill formulera om sig när den andre visar sig kallsinnigt oförstående? Ovanligare är att stå fast och riskera bli betraktad som – just det, konstig.
     Därför gör Ehn olika försök under föreläsningar, där han bland annat ber åhörarna skriva ned svar på frågan ”Hur tycker du att du själv är konstig?”. Här närmar sig etnologin psykologin, genom att svaren på en sådan fråga blir ofta psykologiska självbilder.
     Därför är svaren, föga förvånande, självkritiska och beskriver människors svårigheter att få bukt med egenskaper man upplever negativa. Liksom svårigheter som uppstår när intellektet möter starka emotioner – när känslan liksom fular ut sig inför intellektet; när jag inte förstår varför jag känner på ett visst (negativt) sätt.
     När jag har lyssnat till olika föreläsningar vid universitetet och annorstädes har jag alltid förundrats, fascinerats och imponerats av människor som lyckas gestalta sitt ämne; bli ett med det. Denna bok är en manifestation av den etnologiska blicken, av en författare som är ett med sitt akademiska ämne.
     Min fascination gäller inte alls enbart akademiker. Lika förundrad och imponerad blir jag av skickliga hantverkare, vars rörelser inte är intellektuellt uttänkta, utan alltigenom kroppsliga; där intelligensen blivit kroppslig. När blir man ett med ett ämne, oavsett det är etnologi, deg, lera eller trä? Hur blir man det?
     Förvåningen är en av människans viktigaste egenskaper, både för sig själv som individ och för sig som samhällsmedborgare. Förvåning och förundran bidrar starkt till att skapa både vår individuella och gemensamma verklighet.
     Människans plikt, rentav, är att förundras.