Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001114
I FALLET med den hårt kritiserade doktorsavhandlingen vid Umeå universitet har doktoranden Boo Svartbo fått klä skott i media för att opponenten och två ledamöter av betygsnämnden uppfattar hans slutsatser som icke vetenskapligt belagda. Samt att avhandlingen borde underkänts.
Det finns dock fler aktörer i den process där en doktorsavhandling framställs. Och därmed fler som kanske borde ta delar av den kritik som doktoranden ensam har fått bära.
En sådan är handledaren. Att doktorera är att ta en examen i en fyraårig utbildning, där handledaren är doktorandens lärare och mentor under studietiden. Det borde prövas om inte handledaren borde ha upptäckt att Boo Svartbo lägger fram ovetenskapliga slutsatser i avhandlingsmanuset.
Har inte handledaren läst avhandlingsmanuset innan det trycks? Eller är viljan att visa småsjukhusens brister så stor hos doktoranden (och hos handledaren?) att de vetenskapliga kraven hamnar i bakgrunden? Ofta är en doktorands forskning en del av handledarens forskning; ofta arbetar de i samma forskningsprojekt.
DEN SOM läser den utmärkta antologin Högskolans lågvattenmärken av Sven Ove Hansson och Per Sandin (red) (Natur och Kultur), där ett antal fall av forskningsfusk och oredlighet i forskning har analyserats, inser att forskares engagemang i en viss fråga riskerar minska benägenheten att förhålla sig kritisk till det egna resultatet.
Om det förhåller sig så i det aktuella fallet vet jag inte, men jag har sett ett och annat exempel på den typen av engagemang hos forskare. Det är inte alls ovanligt. Snarare mänskligt.
Därför finns det en ytterligare aktör vid avhandlingsframställning, och det är den institution där doktoranden lägger fram avhandlingen. Om en avhandling läggs fram utan att en kollegial förprövning (i form av till exempel seminarier och föroppositioner) har skett, måste det ses som en brist i organisationens forskningsrutiner.
Saknas den interna kvalitetsgranskningen vid Svartbos institution? En sådan granskning skulle ha kunnat skala bort både rena felaktigheter och ett eventuellt överengagemang i forskningsresultaten.
VISST SKA doktoranden hållas ansvarig för vad denne skrivit i sin avhandling, men varje avhandling är en kollektiv process, hur ensam doktoranden än känner sig under sin doktorandtid.
Därför borde övriga aktörer ha något att säga när media riktar allt ljus på doktoranden.
tisdag, november 14, 2000
fredag, september 01, 2000
Regeringens IT-proposition ensidig
Kultursidan, Computer Sweden 000901
Regeringens IT-proposition ensidig Regeringens IT-proposition (Prop 1999/2000:86) heter "Ett informationssamhälle för alla". En sådan titel förpliktigar. Sverige ska bli en ledande IT-nation, står det.
Målet är att Sverige ska som första land i världen bli ett informationssamhälle för alla - där "alla" dock måste tolkas som "alla boende i Sverige".
Att Sverige bör öka användningen av IT i olika sammanhang - bland annat för att förbättra demokratin - låter lovvärt.
Men skälen för regeringens bedömning är dels att informationstekniken brukar "tillskrivas förmågan att lösa många av de problem det moderna samhället har skapat", dels att "ett stort antal positiva effekter för samhället har mer eller mindre regelmässigt tagits för givna" med en ökad IT-användning.
Det är oerhört lösa antaganden. Ett är säkert: de är knappast grundade på forskning.
I den globala ekonomin, menar den spanske sociologen Manuel Castells i sitt trebandsverk om informationsåldern, växer den fjärde världen sig allt större, där den mest framträdande processen är social exklusion.
Den fjärde världen utgörs av de människor blir socialt exkluderade i nätverkssamhället, och framträder i såväl utvecklingsländer som industriländer, såväl i USA och Sverige, som i Afrika och Latinamerika.
I global skala utestängs människor systematiskt från varje möjlighet att skapa ett autonomt liv med rimliga sociala standards.
Cirka 250 miljoner barn lönearbetar i utvecklingsländer, skriver Castells, som en direkt effekt av den globala ekonomin. Fattigdomen ökar, vilket gör familjer beroende av barnens inkomster.
Tillgång till globala marknader ger ökade marknadspriser, vilket gör lågavlönat barnarbete lukrativt. Nätverk av småproducenter och stora profithungriga exportföretag håller behovet av barnarbete uppe.
Denna globala ekonomi, som Castells benämner informationell ekonomi, möjliggörs genom en alltmer avancerad användning av IT. Utan datorer och nätverk - ingen informationell ekonomi.
Positiva effekter av IT-användning kan tas för givet, skriver regeringen.
Det är vad regeringen sannolikt får höra om man lånar sitt öra till IT-branschens överstepräster. Lånar regeringen sitt öra till samhällsforskningen får den höra om helt andra effekter.
Regeringens IT-proposition ensidig Regeringens IT-proposition (Prop 1999/2000:86) heter "Ett informationssamhälle för alla". En sådan titel förpliktigar. Sverige ska bli en ledande IT-nation, står det.
Målet är att Sverige ska som första land i världen bli ett informationssamhälle för alla - där "alla" dock måste tolkas som "alla boende i Sverige".
Att Sverige bör öka användningen av IT i olika sammanhang - bland annat för att förbättra demokratin - låter lovvärt.
Men skälen för regeringens bedömning är dels att informationstekniken brukar "tillskrivas förmågan att lösa många av de problem det moderna samhället har skapat", dels att "ett stort antal positiva effekter för samhället har mer eller mindre regelmässigt tagits för givna" med en ökad IT-användning.
Det är oerhört lösa antaganden. Ett är säkert: de är knappast grundade på forskning.
I den globala ekonomin, menar den spanske sociologen Manuel Castells i sitt trebandsverk om informationsåldern, växer den fjärde världen sig allt större, där den mest framträdande processen är social exklusion.
Den fjärde världen utgörs av de människor blir socialt exkluderade i nätverkssamhället, och framträder i såväl utvecklingsländer som industriländer, såväl i USA och Sverige, som i Afrika och Latinamerika.
I global skala utestängs människor systematiskt från varje möjlighet att skapa ett autonomt liv med rimliga sociala standards.
Cirka 250 miljoner barn lönearbetar i utvecklingsländer, skriver Castells, som en direkt effekt av den globala ekonomin. Fattigdomen ökar, vilket gör familjer beroende av barnens inkomster.
Tillgång till globala marknader ger ökade marknadspriser, vilket gör lågavlönat barnarbete lukrativt. Nätverk av småproducenter och stora profithungriga exportföretag håller behovet av barnarbete uppe.
Denna globala ekonomi, som Castells benämner informationell ekonomi, möjliggörs genom en alltmer avancerad användning av IT. Utan datorer och nätverk - ingen informationell ekonomi.
Positiva effekter av IT-användning kan tas för givet, skriver regeringen.
Det är vad regeringen sannolikt får höra om man lånar sitt öra till IT-branschens överstepräster. Lånar regeringen sitt öra till samhällsforskningen får den höra om helt andra effekter.
måndag, augusti 28, 2000
Patafysiken lever!
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000828
Patafysiken har återuppstått efter 25 års underjordisk tillvaro! Det rapporterar författaren Claes Hylinger, en svensk insider i den patafysiska rörelsen, i senaste numret av Ordfront Magasin (9/2000).
Om någon till äventyrs tycker att artiklar på VK:s kultursida ibland blir alltför metafysiska, kan denne tröstas med att det kunde vara värre: artiklarna kunde vara alltför patafysiska.
Patafysiken grundades som rörelse 1948 i Paris. Patafysiken är de imaginära lösningarnas vetenskap, utan att för den skull enbart handla om icke-varat. Patafysiken snarare överskrider både varat och icke-varat. Patafysiken sträcker sig nämligen lika långt bortom metafysiken, som metafysiken sträcker sig bortom fysiken.
Patafysiken är vetenskapen om det partikulära, där det är lagarna som styr undantagen som studeras. Det grundläggande antagandet är emellertid att det enbart existerar undantag; regeln betraktas som ett undantag från undantagen och universum definieras som ett undantag från sig själv.
Som kuriosa kan nämnas att även djur har varit framträdande uttolkare av patafysiken. En krokodil vid namn Lutembi, som bor på en holme i Nilen nära Victoriasjön, lämnar med frambenen spår i sanden enligt ett ideografiskt system, varefter flodstranden flygfotograferas och dechiffreras. Sedermera har Lutembis skarpsinnigheter publicerats i tidskriften Cahiers du Collége de 'Pataphysique.
Att försöka förstå patafysiken innebär både att ställa frågan: "Är det skämt eller allvar?" och att förstå dess svar: "Dessa termer är likvärdiga".
Denna förståelse leder i sin tur till en av patafysikens hörnstenar: "Allt är samma sak".
Allt är patafysik.
Patafysiken har återuppstått efter 25 års underjordisk tillvaro! Det rapporterar författaren Claes Hylinger, en svensk insider i den patafysiska rörelsen, i senaste numret av Ordfront Magasin (9/2000).
Om någon till äventyrs tycker att artiklar på VK:s kultursida ibland blir alltför metafysiska, kan denne tröstas med att det kunde vara värre: artiklarna kunde vara alltför patafysiska.
Patafysiken grundades som rörelse 1948 i Paris. Patafysiken är de imaginära lösningarnas vetenskap, utan att för den skull enbart handla om icke-varat. Patafysiken snarare överskrider både varat och icke-varat. Patafysiken sträcker sig nämligen lika långt bortom metafysiken, som metafysiken sträcker sig bortom fysiken.
Patafysiken är vetenskapen om det partikulära, där det är lagarna som styr undantagen som studeras. Det grundläggande antagandet är emellertid att det enbart existerar undantag; regeln betraktas som ett undantag från undantagen och universum definieras som ett undantag från sig själv.
Som kuriosa kan nämnas att även djur har varit framträdande uttolkare av patafysiken. En krokodil vid namn Lutembi, som bor på en holme i Nilen nära Victoriasjön, lämnar med frambenen spår i sanden enligt ett ideografiskt system, varefter flodstranden flygfotograferas och dechiffreras. Sedermera har Lutembis skarpsinnigheter publicerats i tidskriften Cahiers du Collége de 'Pataphysique.
Att försöka förstå patafysiken innebär både att ställa frågan: "Är det skämt eller allvar?" och att förstå dess svar: "Dessa termer är likvärdiga".
Denna förståelse leder i sin tur till en av patafysikens hörnstenar: "Allt är samma sak".
Allt är patafysik.
fredag, augusti 04, 2000
Om politikens frånvaro
Zygmunt Bauman
På spaning efter politiken
Daidalos
Knappt har man hunnit lägga från sig hans förra bok, när Zygmunt Bauman levererar nästa: På spaning efter politiken (Daidalos). Efter en insiktsfull undersökning av fattigdomen i konsumtionssamhället, söker han nu efter politiken i dagens brytningstid.
Han söker liberalismens politik, där människors frihet i ett samhälle endast kan vinnas genom demokrati och kritisk reflektion över det samhälle vi skapar. Dock är det snarare politikens frånvaro Bauman finner.
Politikens frånvaro präglas främst av nyliberalism, traditionalism och otrygghet.
Den nyliberala visionen om samhället är ”inget samhälle”, där statliga avregleringar förmodas öka individens frihet. Men avreglering betyder enbart att statens reglerande roll beskärs, inte att reglerandet per se försvinner. Samhällets dagordning bestäms i stället av marknadskrafterna.
En viktig aspekt av politik är målmedvetet handlande. När makten att fastställa målen försvinner från politiken, förvandlas samhällets fortskridande till ett slags evolution. Människan fråntas därmed kontrollen över samhällsutvecklingen. Nyliberalismen tar makten från det mänskliga förnuftet och ”naturaliserar” det, i stället för att stärka det mänskliga förnuftet.
Därför, menar Bauman, leder frånvaron av politik oss till ett mindre autonomt samhälle.
Traditionalismen tillhör det heteronoma samhället; ett samhälle som vägrar erkänna att samhällets regler och normer är skapade av människor och därmed möjliga att förändra. Traditionalismen förespråkar ett samhälle som formas av sitt arv - en yttre kraft - som inte kan eller bör kritiseras. Det autonoma samhällets motsats.
På grund av traditionalismens ökande närvaro i samhället, kritiserar Bauman de intellektuella för att inte formulera tillräckligt skarp samhällskritik, liksom för att inte formulera några alternativ. Beror det på att alternativen - ideologierna, de stora berättelserna, utopierna - har tagit slut?
Ett avpolitiserat samhälle är ett otryggt samhälle; ett samhälle där förmågan att förutse eller förutsäga framtiden försvinner. Därmed blir inte framtiden en möjlighet till förändring eller något hoppfullt hos människor, utan snarare ett ovisst hot.
Zygmunt Bauman har en vision - vilket saknas i avpolitiserade samhällen - om hur politiken ska kunna återskapas. Och visionen handlar gudskelov inte om IT! Visionen är den liberala idén om en grundinkomst för alla - skiljandet av den enskildes rätt till pengar från dennes förmåga att tjäna pengar.
Det är i första hand inte en lösning på nätverkssamhällets ökande fattigdom. Grundinkomstens mål är att skapa självsäkra människor, fria från existentiell rädsla; trygga människor. Endast trygga människor kan återuppliva medborgaren, demokratin och politiken.
Som vanligt är Bauman krävande att läsa. Varje stycke har stort betydelseinnehåll som kräver koncentrerat läsande; 230 sidor känns som det dubbla. Men det är värt all möda.
Om någon i en framtid önskar förstå västvärldens samhällstillstånd kring sekelskiftet, hoppas jag att Baumans verk sätts i händerna på denne.
På spaning efter politiken
Daidalos
Knappt har man hunnit lägga från sig hans förra bok, när Zygmunt Bauman levererar nästa: På spaning efter politiken (Daidalos). Efter en insiktsfull undersökning av fattigdomen i konsumtionssamhället, söker han nu efter politiken i dagens brytningstid.
Han söker liberalismens politik, där människors frihet i ett samhälle endast kan vinnas genom demokrati och kritisk reflektion över det samhälle vi skapar. Dock är det snarare politikens frånvaro Bauman finner.
Politikens frånvaro präglas främst av nyliberalism, traditionalism och otrygghet.
Den nyliberala visionen om samhället är ”inget samhälle”, där statliga avregleringar förmodas öka individens frihet. Men avreglering betyder enbart att statens reglerande roll beskärs, inte att reglerandet per se försvinner. Samhällets dagordning bestäms i stället av marknadskrafterna.
En viktig aspekt av politik är målmedvetet handlande. När makten att fastställa målen försvinner från politiken, förvandlas samhällets fortskridande till ett slags evolution. Människan fråntas därmed kontrollen över samhällsutvecklingen. Nyliberalismen tar makten från det mänskliga förnuftet och ”naturaliserar” det, i stället för att stärka det mänskliga förnuftet.
Därför, menar Bauman, leder frånvaron av politik oss till ett mindre autonomt samhälle.
Traditionalismen tillhör det heteronoma samhället; ett samhälle som vägrar erkänna att samhällets regler och normer är skapade av människor och därmed möjliga att förändra. Traditionalismen förespråkar ett samhälle som formas av sitt arv - en yttre kraft - som inte kan eller bör kritiseras. Det autonoma samhällets motsats.
På grund av traditionalismens ökande närvaro i samhället, kritiserar Bauman de intellektuella för att inte formulera tillräckligt skarp samhällskritik, liksom för att inte formulera några alternativ. Beror det på att alternativen - ideologierna, de stora berättelserna, utopierna - har tagit slut?
Ett avpolitiserat samhälle är ett otryggt samhälle; ett samhälle där förmågan att förutse eller förutsäga framtiden försvinner. Därmed blir inte framtiden en möjlighet till förändring eller något hoppfullt hos människor, utan snarare ett ovisst hot.
Zygmunt Bauman har en vision - vilket saknas i avpolitiserade samhällen - om hur politiken ska kunna återskapas. Och visionen handlar gudskelov inte om IT! Visionen är den liberala idén om en grundinkomst för alla - skiljandet av den enskildes rätt till pengar från dennes förmåga att tjäna pengar.
Det är i första hand inte en lösning på nätverkssamhällets ökande fattigdom. Grundinkomstens mål är att skapa självsäkra människor, fria från existentiell rädsla; trygga människor. Endast trygga människor kan återuppliva medborgaren, demokratin och politiken.
Som vanligt är Bauman krävande att läsa. Varje stycke har stort betydelseinnehåll som kräver koncentrerat läsande; 230 sidor känns som det dubbla. Men det är värt all möda.
Om någon i en framtid önskar förstå västvärldens samhällstillstånd kring sekelskiftet, hoppas jag att Baumans verk sätts i händerna på denne.
torsdag, augusti 03, 2000
Att hålla skitstöveln på avstånd
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000803
En skitstövel är aldrig ensam. Skitstöveln uppdagas i sin relation till någon eller några. Men skitstövelhet är naturligtvis inte en egenskap hos en människa, lika lite som exempelvis skönhet är det. Det är värderingar som betraktaren uttrycker om någon.
Med sitt sätt att skildra borgarklassen från arbetarklassens perspektiv, framträder hos den italienske författaren Alberto Moravia (1907–1990) en och annan skitstövel. Där borgaren framställs som socialt likgiltig och demoraliserande, framställs arbetaren som så moralisk som rimligt är, givet den underordning borgarklassen skapar.
I Moravias bok Romarinnan från 1947 visas hur en människa endast genom djup förnedring kan försöka röra sig uppåt i de sociala skikten. Skjortsömmerskedottern Adriana lockas till gatflickans snabba pengar och de rika brackornas benägenhet att betala för ytlig njutning. Social rörlighet förutsätter nämligen pengar. Egna eller andras.
Så stöter hon på Astarita, en ämbetsman inom den fascistiska regimens polismakt, som blir djupt förälskad i Adriana. På hans eget sätt, naturligtvis.
Förälskelse förväxlas med åtrå, ångern för att ha våldfört sig på Adriana handlar enbart om hans möjligheter att träffa henne igen, pengar och smycken är motprestationen – Astarita kräver att bli älskad utan att själv behöva älska.
Likt sin relation till en anklagad, handlar Astaritas relation till Adriana enbart om att få henne att ge efter, att bli som en trasa som han kan få dit han vill.
När Astarita dock blir varse att Adriana står emot hans pengars lockelser, utnyttjar han sin tillgång till information hos polisen för att kompromettera Adrianas intet anande fästman. Vilket också lyckas – men utan att lyckas köpa Adrianas tillgivenhet. Till hans stora förtrytelse.
Sedermera vävs Adriana mer eller mindre omedvetet in i ett mönster av kriminalitet och politisk opposition, där hon ser sig nödd att söka upp Astarita – eller rättare sagt den makt han personifierar – och låta sig utnyttjas för att försöka rädda människor hon håller av. Vilket hos Moravia framställs som en moralisk handling. Något Astarita naturligtvis inte är sen att försöka utnyttja.
Den främsta skitstövelheten hos Astarita består i själva framtvingandet av en underordning och ett sätt att skapa legitimitet till att utnyttja människor. Adrianas relativa moral – hon säljer sin kropp tillfälligt till vissa män, men inte till Astarita – utgör det motstånd mot vilket skitstövelheten reflekteras och tydliggörs.
En skitstövel är aldrig ensam. Skitstöveln uppdagas i sin relation till någon eller några. Men skitstövelhet är naturligtvis inte en egenskap hos en människa, lika lite som exempelvis skönhet är det. Det är värderingar som betraktaren uttrycker om någon.
Med sitt sätt att skildra borgarklassen från arbetarklassens perspektiv, framträder hos den italienske författaren Alberto Moravia (1907–1990) en och annan skitstövel. Där borgaren framställs som socialt likgiltig och demoraliserande, framställs arbetaren som så moralisk som rimligt är, givet den underordning borgarklassen skapar.
I Moravias bok Romarinnan från 1947 visas hur en människa endast genom djup förnedring kan försöka röra sig uppåt i de sociala skikten. Skjortsömmerskedottern Adriana lockas till gatflickans snabba pengar och de rika brackornas benägenhet att betala för ytlig njutning. Social rörlighet förutsätter nämligen pengar. Egna eller andras.
Så stöter hon på Astarita, en ämbetsman inom den fascistiska regimens polismakt, som blir djupt förälskad i Adriana. På hans eget sätt, naturligtvis.
Förälskelse förväxlas med åtrå, ångern för att ha våldfört sig på Adriana handlar enbart om hans möjligheter att träffa henne igen, pengar och smycken är motprestationen – Astarita kräver att bli älskad utan att själv behöva älska.
Likt sin relation till en anklagad, handlar Astaritas relation till Adriana enbart om att få henne att ge efter, att bli som en trasa som han kan få dit han vill.
När Astarita dock blir varse att Adriana står emot hans pengars lockelser, utnyttjar han sin tillgång till information hos polisen för att kompromettera Adrianas intet anande fästman. Vilket också lyckas – men utan att lyckas köpa Adrianas tillgivenhet. Till hans stora förtrytelse.
Sedermera vävs Adriana mer eller mindre omedvetet in i ett mönster av kriminalitet och politisk opposition, där hon ser sig nödd att söka upp Astarita – eller rättare sagt den makt han personifierar – och låta sig utnyttjas för att försöka rädda människor hon håller av. Vilket hos Moravia framställs som en moralisk handling. Något Astarita naturligtvis inte är sen att försöka utnyttja.
Den främsta skitstövelheten hos Astarita består i själva framtvingandet av en underordning och ett sätt att skapa legitimitet till att utnyttja människor. Adrianas relativa moral – hon säljer sin kropp tillfälligt till vissa män, men inte till Astarita – utgör det motstånd mot vilket skitstövelheten reflekteras och tydliggörs.
lördag, juli 29, 2000
En lyckad arbetsdag
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000729
Vad är ett gott dagsverke? Vad utmärker en lyckad arbetsdag? Går detta över huvud taget att mäta?
Det är frågor som är genuint viktiga i ett samhälle där arbetet fortfarande sätts på piedestal, och som blir särskilt aktuella nu när mångas semester snart är till ända.
Infinner sig känslan av välbefinnande när ett visst antal detaljer monterats, när ett visst antal produkter sålts, när ett visst antal patienter tagits om hand?
Med andra ord, mäts en lyckad arbetsdag i kvantitativa termer?
Eller är ett gott dagsverke uppfyllt när trågaren i bageriet gjort en särskilt bra limpdeg, när ingenjören lyckats lösa ett tekniskt problem, när läraren märker hur en elev plötsligt förstår ett komplicerat sammanhang?
Med andra ord, mäts en lyckad arbetsdag i kvalitativa termer? Ingetdera, menar den franske författaren Jean-Philippe Toussaint i sin senaste roman TV (Bonniers). Huvudpersonen funderar över dessa frågor och kommer fram till följande:
"Det som bäst kunde hjälpa en att bedöma om en arbetsdag varit lyckad eller inte föreföll mig nog vara det sätt på vilket man upplevt tidens flykt under de timmar man arbetat, den förmåga som tiden hade haft att ta på sig arbetsbördan, förenat med den uppenbart motsägelsefulla känslan som den givit av att ha förflutit väldigt fort, på en och samma gång späckad med det utförda arbetet, som fyllde den med mening och fick den att väga tungt av alla erfarenheter som gjorts, och så enastående lätt att man inte ens hade märkt hur fort den flytt sin kos."
Måttet på det goda dagsverket förflyttas från produktionens område till tidens förmåga att ta på sig arbetsbördan hos den enskilda människan.
Ett ytterst tilltalande mått.
Vad är ett gott dagsverke? Vad utmärker en lyckad arbetsdag? Går detta över huvud taget att mäta?
Det är frågor som är genuint viktiga i ett samhälle där arbetet fortfarande sätts på piedestal, och som blir särskilt aktuella nu när mångas semester snart är till ända.
Infinner sig känslan av välbefinnande när ett visst antal detaljer monterats, när ett visst antal produkter sålts, när ett visst antal patienter tagits om hand?
Med andra ord, mäts en lyckad arbetsdag i kvantitativa termer?
Eller är ett gott dagsverke uppfyllt när trågaren i bageriet gjort en särskilt bra limpdeg, när ingenjören lyckats lösa ett tekniskt problem, när läraren märker hur en elev plötsligt förstår ett komplicerat sammanhang?
Med andra ord, mäts en lyckad arbetsdag i kvalitativa termer? Ingetdera, menar den franske författaren Jean-Philippe Toussaint i sin senaste roman TV (Bonniers). Huvudpersonen funderar över dessa frågor och kommer fram till följande:
"Det som bäst kunde hjälpa en att bedöma om en arbetsdag varit lyckad eller inte föreföll mig nog vara det sätt på vilket man upplevt tidens flykt under de timmar man arbetat, den förmåga som tiden hade haft att ta på sig arbetsbördan, förenat med den uppenbart motsägelsefulla känslan som den givit av att ha förflutit väldigt fort, på en och samma gång späckad med det utförda arbetet, som fyllde den med mening och fick den att väga tungt av alla erfarenheter som gjorts, och så enastående lätt att man inte ens hade märkt hur fort den flytt sin kos."
Måttet på det goda dagsverket förflyttas från produktionens område till tidens förmåga att ta på sig arbetsbördan hos den enskilda människan.
Ett ytterst tilltalande mått.
lördag, maj 13, 2000
För fort läsning
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 000513
James Gleick
Fortare. Nästan allt accelererar
Brombergs
På åttiotalet fascinerades jag av boken som gjorde kaosforskningen begripligare för en bredare allmänhet. Om hur orkaner kan orsakas av en fjärils vingslag på andra sidan jorden, och att en kust egentligen är oändligt lång.
Författaren var James Gleick som fick ett internationellt genombrott med boken Kaos. Hans nya bok, Fortare (Brombergs), handlar om människans strävan att snabba upp processer och minska tidsslöseri.
Detta är hans första bok efter flygolyckan 1997, där han kraschade med sitt eget flygplan, blev själv svårt skadad och hans åttaårige adoptivson avled.
Med Kaos skrev Gleick lysande populärvetenskap. Fortare utgår mindre från vetenskap, och mer från olika iakttagelser som tillsammans bildar ett slags exempelsamling över mänsklighetens strävan att krympa tiden.
Många exempel fungerar bra som illustrationer av den tidlösa tiden i Manuel Castells analys av det framväxande nätverkssamhället; det är inte bara hastigheten som ökar, utan även samtidigheten.
Det är lätt att känna igen sig. Att behöva vänta för länge på en hiss, att vänta på att datorn startar upp, att vänta i en myndighets telefonkö med muzak i örat är svåruthärdligt. Varför upplever jag det så? Det beror inte på att jag är jäktad, inte heller på att jag inte har tid att vänta. Beror det på irritationen över hur tekniska artefakter och sociala verksamheter är designade?
Nej, Gleick menar att människan har en inneboende vilja att öka hastigheten när det är möjligt; historiskt sett har människan aldrig valt ett långsammare alternativ. Vem väljer den längre kassakön?
Eftersom vi vill att allt accelererar skapas snillrik teknik för att all slöseri av tid ska undvikas – hissteknik för att minimera väntan på hissar är ett exempel.
Är det verkligen så? Eller är den teknikutveckling som minimerar onödig väntan bara en effekt, inte av vår vilja till acceleration, utan av att vi blint accepterar en annan teknik – i det här exemplet den teknik som gör hissar nödvändiga?
Allt växer med en exponentiell kurva: befolkningen i världen, antalet webbsidor, antalet tryckta ord, tevekanaler, senapssorter med mera. Det är en skrämmande kurva, menar Gleick, utan att riktigt förklara varför vi bör skrämmas av den.
"Alla medier känner av accelerationen", skriver Gleick, och fokuserar främst bildmedier som film och teve. Vi snabbspolar videofilmen när handlingen går trögt, vi gillar MTV-influerade teveserier med snabba klipp och kameraåkningar.
När jag läser detta slås jag av att det också kan gälla – boken. Fortare är en snabb bok. Med det menar jag inte att Gleicks skrivprocess har varit snabb, utan att den är skriven för fort läsning.
Kapitlen är korta, i genomsnitt 7-8 sidor, och relativt fristående från varandra. Temat går visserligen igen, men man får ingen känsla av att ett kapitel bygger på ett annat; Gleick skriver horisontellt. Exemplen läggs bredvid varandra. Boken närmar sig hypertext.
Jag blir dock nyfiken på vad som döljer sig bakom orden "nästan" i titeln. Vad accelererar inte? Vilka processer vill vi inte krympa tiden hos?
James Gleick
Fortare. Nästan allt accelererar
Brombergs
På åttiotalet fascinerades jag av boken som gjorde kaosforskningen begripligare för en bredare allmänhet. Om hur orkaner kan orsakas av en fjärils vingslag på andra sidan jorden, och att en kust egentligen är oändligt lång.
Författaren var James Gleick som fick ett internationellt genombrott med boken Kaos. Hans nya bok, Fortare (Brombergs), handlar om människans strävan att snabba upp processer och minska tidsslöseri.
Detta är hans första bok efter flygolyckan 1997, där han kraschade med sitt eget flygplan, blev själv svårt skadad och hans åttaårige adoptivson avled.
Med Kaos skrev Gleick lysande populärvetenskap. Fortare utgår mindre från vetenskap, och mer från olika iakttagelser som tillsammans bildar ett slags exempelsamling över mänsklighetens strävan att krympa tiden.
Många exempel fungerar bra som illustrationer av den tidlösa tiden i Manuel Castells analys av det framväxande nätverkssamhället; det är inte bara hastigheten som ökar, utan även samtidigheten.
Det är lätt att känna igen sig. Att behöva vänta för länge på en hiss, att vänta på att datorn startar upp, att vänta i en myndighets telefonkö med muzak i örat är svåruthärdligt. Varför upplever jag det så? Det beror inte på att jag är jäktad, inte heller på att jag inte har tid att vänta. Beror det på irritationen över hur tekniska artefakter och sociala verksamheter är designade?
Nej, Gleick menar att människan har en inneboende vilja att öka hastigheten när det är möjligt; historiskt sett har människan aldrig valt ett långsammare alternativ. Vem väljer den längre kassakön?
Eftersom vi vill att allt accelererar skapas snillrik teknik för att all slöseri av tid ska undvikas – hissteknik för att minimera väntan på hissar är ett exempel.
Är det verkligen så? Eller är den teknikutveckling som minimerar onödig väntan bara en effekt, inte av vår vilja till acceleration, utan av att vi blint accepterar en annan teknik – i det här exemplet den teknik som gör hissar nödvändiga?
Allt växer med en exponentiell kurva: befolkningen i världen, antalet webbsidor, antalet tryckta ord, tevekanaler, senapssorter med mera. Det är en skrämmande kurva, menar Gleick, utan att riktigt förklara varför vi bör skrämmas av den.
"Alla medier känner av accelerationen", skriver Gleick, och fokuserar främst bildmedier som film och teve. Vi snabbspolar videofilmen när handlingen går trögt, vi gillar MTV-influerade teveserier med snabba klipp och kameraåkningar.
När jag läser detta slås jag av att det också kan gälla – boken. Fortare är en snabb bok. Med det menar jag inte att Gleicks skrivprocess har varit snabb, utan att den är skriven för fort läsning.
Kapitlen är korta, i genomsnitt 7-8 sidor, och relativt fristående från varandra. Temat går visserligen igen, men man får ingen känsla av att ett kapitel bygger på ett annat; Gleick skriver horisontellt. Exemplen läggs bredvid varandra. Boken närmar sig hypertext.
Jag blir dock nyfiken på vad som döljer sig bakom orden "nästan" i titeln. Vad accelererar inte? Vilka processer vill vi inte krympa tiden hos?
onsdag, maj 10, 2000
Ett liv med börsen – eller ättestupan
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000510
MIN EGEN pension har aldrig intresserat mig. Jag har ingen pensionsförsäkring. Flera har försökt övertala mig att skaffa en, alla med samma argument: med det nya pensionssystemet är det säkrast så.
Varför det? Är inte ett av det demokratiska samhällets fundamentala socialpolitiska mål att tillse den åldrande befolkningens levnadsstandard? Därför har jag inte försökt sätta mig in i det nya pensionssystemet, men en gnagande känsla säger att jag borde.
Till min glädje dimper två tidskrifter ned i min brevlåda med ett par dagars mellanrum, med två artiklar som tydliggör det nya pensionssystemet. Det är dock ingen uppbygglig läsning.
I Moderna Tider (nr 115) fokuserar förre generaldirektören för Riksförsäkringsverket, KG Scherman, på häpnadsväckande tekniska lösningar (den så kallade nödbromsen och pensionsreservens försvinnande). I Ordfront Magasin (nr 5 -00) beskriver författaren Sven Lindqvist hur dagens pensionsreform har genomförts på ett från demokratisk synvinkel synnerligen otillfredsställande sätt.
Bägge har dock liknande beskrivningar av de märkliga antagandena bakom pensionssystemet, liksom konsekvenserna.
Om man (löne)arbetar hela livet med en jämn inkomst, om medellivslängden inte ökar, och om reallöneökningen i Sverige är minst 1,6 procent per år, då ger garantipensionen (tidigare folkpensionen) samma belopp som under det gamla systemet.
MEN VEM arbetar oavbrutet ett helt liv? Varför skulle inte medellivslängden öka? Och, värst av allt, reallöneökningen har i Sverige under de senaste 25 åren inte ökat med mer än 0,5 procent per år. Så det enda garantipensionen garanterar är att pensionsbeloppet minskar. Vem förlorar mest? Sven Lindqvist visar med brutal tydlighet att de största förlorarna är kvinnorna, eftersom det obetalda arbetet i samhället fortfarande till största delen utförs av kvinnor.
Det är väl bara att krypa till korset och skaffa sig en pensionsförsäkring, vars värde följer börsens värderingar? Visst, om man, som Sven Lindqvist syrligt skriver, "månar om hög arbetslöshet, låga löner och ett näringslivsvänligt samhällsklimat".
Så vad gör den som månar om låg arbetslöshet, höga löner och ett medborgarvänligt samhällsklimat?
Letar upp ättestupan vid sextiofem?
MIN EGEN pension har aldrig intresserat mig. Jag har ingen pensionsförsäkring. Flera har försökt övertala mig att skaffa en, alla med samma argument: med det nya pensionssystemet är det säkrast så.
Varför det? Är inte ett av det demokratiska samhällets fundamentala socialpolitiska mål att tillse den åldrande befolkningens levnadsstandard? Därför har jag inte försökt sätta mig in i det nya pensionssystemet, men en gnagande känsla säger att jag borde.
Till min glädje dimper två tidskrifter ned i min brevlåda med ett par dagars mellanrum, med två artiklar som tydliggör det nya pensionssystemet. Det är dock ingen uppbygglig läsning.
I Moderna Tider (nr 115) fokuserar förre generaldirektören för Riksförsäkringsverket, KG Scherman, på häpnadsväckande tekniska lösningar (den så kallade nödbromsen och pensionsreservens försvinnande). I Ordfront Magasin (nr 5 -00) beskriver författaren Sven Lindqvist hur dagens pensionsreform har genomförts på ett från demokratisk synvinkel synnerligen otillfredsställande sätt.
Bägge har dock liknande beskrivningar av de märkliga antagandena bakom pensionssystemet, liksom konsekvenserna.
Om man (löne)arbetar hela livet med en jämn inkomst, om medellivslängden inte ökar, och om reallöneökningen i Sverige är minst 1,6 procent per år, då ger garantipensionen (tidigare folkpensionen) samma belopp som under det gamla systemet.
MEN VEM arbetar oavbrutet ett helt liv? Varför skulle inte medellivslängden öka? Och, värst av allt, reallöneökningen har i Sverige under de senaste 25 åren inte ökat med mer än 0,5 procent per år. Så det enda garantipensionen garanterar är att pensionsbeloppet minskar. Vem förlorar mest? Sven Lindqvist visar med brutal tydlighet att de största förlorarna är kvinnorna, eftersom det obetalda arbetet i samhället fortfarande till största delen utförs av kvinnor.
Det är väl bara att krypa till korset och skaffa sig en pensionsförsäkring, vars värde följer börsens värderingar? Visst, om man, som Sven Lindqvist syrligt skriver, "månar om hög arbetslöshet, låga löner och ett näringslivsvänligt samhällsklimat".
Så vad gör den som månar om låg arbetslöshet, höga löner och ett medborgarvänligt samhällsklimat?
Letar upp ättestupan vid sextiofem?
måndag, maj 08, 2000
Virus som hot – och löfte
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000508
DET SENASTE datorviruset – LoveLetter, också kallat I LOVE YOU – ser ut att bli den värsta farsoten som hittills dragit fram genom nätet.
Den vanligaste tolkningen är att datorviruset berättar om samhällets sårbarhet, om risker med vårt omfattande datorberoende och om datorhackers som informationssamhällets största hot.
Men tänk om viruset bär på en helt annan berättelse?
Storskaliga och nätbaserade virus drabbar vanligtvis de som använder datorer med Microsofts operativsystem Windows. För att drabbas av LoveLetter krävs att du använder Microsofts e-postprogram och webbläsare. Använder du andra produkter är risken att drabbas av virus betydligt mindre.
VI SKULLE aldrig ha kunnat utveckla de programvaror vi utvecklat de senaste 20 åren med de regler ni nu vill införa, sade Bill Gates i en intervju dagen efter domen mot företagets brott mot konkurrenslagarna. Det är en dom som säger att företaget måste delas upp i mindre delar för att motverka en monopolställning.
Det fanns en underton av hot i Bill Gates kommentar. Viruset LoveLetter berättar att vi bör ta hans uttalande som ett löfte.
Vi vet inte vilket uppsåt olika virusmakare och virusspridare har, men om LoveLetter kan bidra till att bryta Microsofts monopolställning är mycket vunnet på längre sikt, trots de ekonomiska förluster som det medför på kort sikt.
Eller snarare tack vare de ekonomiska förluster viruset orsakar.
DET SENASTE datorviruset – LoveLetter, också kallat I LOVE YOU – ser ut att bli den värsta farsoten som hittills dragit fram genom nätet.
Den vanligaste tolkningen är att datorviruset berättar om samhällets sårbarhet, om risker med vårt omfattande datorberoende och om datorhackers som informationssamhällets största hot.
Men tänk om viruset bär på en helt annan berättelse?
Storskaliga och nätbaserade virus drabbar vanligtvis de som använder datorer med Microsofts operativsystem Windows. För att drabbas av LoveLetter krävs att du använder Microsofts e-postprogram och webbläsare. Använder du andra produkter är risken att drabbas av virus betydligt mindre.
VI SKULLE aldrig ha kunnat utveckla de programvaror vi utvecklat de senaste 20 åren med de regler ni nu vill införa, sade Bill Gates i en intervju dagen efter domen mot företagets brott mot konkurrenslagarna. Det är en dom som säger att företaget måste delas upp i mindre delar för att motverka en monopolställning.
Det fanns en underton av hot i Bill Gates kommentar. Viruset LoveLetter berättar att vi bör ta hans uttalande som ett löfte.
Vi vet inte vilket uppsåt olika virusmakare och virusspridare har, men om LoveLetter kan bidra till att bryta Microsofts monopolställning är mycket vunnet på längre sikt, trots de ekonomiska förluster som det medför på kort sikt.
Eller snarare tack vare de ekonomiska förluster viruset orsakar.
lördag, april 22, 2000
Distansarbetets slut?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000422
Lennart Sturesson
Distansarbete: teknik, retorik, praktik
Carlssons
DET FINNS fler som forskar om distansarbete än distansarbetare, skämtar somliga forskare. Att distansarbete inte är så utbrett bekräftas dock av Lennart Sturessons doktorsavhandling Distansarbete: teknik, retorik, praktik (Carlssons), som nyligen lades fram vid Tema teknik och social förändring, Linköpings universitet.
Distansarbetet har under ett par decennier lyfts fram som en positiv symbol för informationssamhället, medan Sturessons rika material visar att distansarbetets framväxt går långsamt – trots en snabb ökning av datorer i hemmen.
Det tyder på att andra faktorer än IT är betydelsefulla för distansarbete, även om retoriken ofta gör motsatsen gällande.
En viktig faktor är vad arbetstagaren levererar. Traditionellt har arbetstiden mätts, värderats och avlönats, men de arbeten som levererar innehåll, där produken värderas, är betydligt lättare att sköta på distans. Arbetsgivarens behov av kontroll under arbetsprocessen sjunker nämligen markant.
Typiska distansarbetare är till största delen högskoleutbildade män, antingen egenföretagare eller högre tjänstemän. I retoriken kring distansarbete framställs mannen på en flygplats med bärbar dator och attachéväska, medan kvinnan är i hemmet med ett barn i knät mellan sig och datorn. Det ger en öppning för ett genusperspektiv i analysen, men Sturesson är – tyvärr – ytterst sparsam därvidlag.
Avhandlingen reser den intressanta frågan om vad distansarbete egentligen är. Sturesson formulerar distansarbetets idé som att med en viss teknik försöka undkomma urbaniseringens och teknifieringens nackdelar. Att vara modernitetens spjutspets, men bo i en röd stuga på landet. Att äta kakan och ha den kvar.
I Sturessons egna studier är distansarbete liktydigt med hemarbete; det finns en bestämd arbetsplats, men viss del av jobbet görs hemma. Den föreställningen utmanas av allt fler faktorer.
En sådan är det virtuella företaget – en ytterst liten kärna, men med många olika samverkanspartner, leverantörer och entreprenörer. Ett nätverksföretag. Organisationen hålls samman i cyberrymden och arbetsplatsen virtualiseras. Den fysiska distansen mellan människor är inbyggd i företagsidén.
En annan, liknande utmaning av distansarbetet är det mobila arbetet. Människor som reser och arbetar samtidigt, med portabel teknik till sin hjälp. Distansarbetare, men sällan hemma.
Sturessons slutsats är att informationssamhället inte längre behöver "distansarbete" som retorisk figur och idealbild.
Lennart Sturesson
Distansarbete: teknik, retorik, praktik
Carlssons
DET FINNS fler som forskar om distansarbete än distansarbetare, skämtar somliga forskare. Att distansarbete inte är så utbrett bekräftas dock av Lennart Sturessons doktorsavhandling Distansarbete: teknik, retorik, praktik (Carlssons), som nyligen lades fram vid Tema teknik och social förändring, Linköpings universitet.
Distansarbetet har under ett par decennier lyfts fram som en positiv symbol för informationssamhället, medan Sturessons rika material visar att distansarbetets framväxt går långsamt – trots en snabb ökning av datorer i hemmen.
Det tyder på att andra faktorer än IT är betydelsefulla för distansarbete, även om retoriken ofta gör motsatsen gällande.
En viktig faktor är vad arbetstagaren levererar. Traditionellt har arbetstiden mätts, värderats och avlönats, men de arbeten som levererar innehåll, där produken värderas, är betydligt lättare att sköta på distans. Arbetsgivarens behov av kontroll under arbetsprocessen sjunker nämligen markant.
Typiska distansarbetare är till största delen högskoleutbildade män, antingen egenföretagare eller högre tjänstemän. I retoriken kring distansarbete framställs mannen på en flygplats med bärbar dator och attachéväska, medan kvinnan är i hemmet med ett barn i knät mellan sig och datorn. Det ger en öppning för ett genusperspektiv i analysen, men Sturesson är – tyvärr – ytterst sparsam därvidlag.
Avhandlingen reser den intressanta frågan om vad distansarbete egentligen är. Sturesson formulerar distansarbetets idé som att med en viss teknik försöka undkomma urbaniseringens och teknifieringens nackdelar. Att vara modernitetens spjutspets, men bo i en röd stuga på landet. Att äta kakan och ha den kvar.
I Sturessons egna studier är distansarbete liktydigt med hemarbete; det finns en bestämd arbetsplats, men viss del av jobbet görs hemma. Den föreställningen utmanas av allt fler faktorer.
En sådan är det virtuella företaget – en ytterst liten kärna, men med många olika samverkanspartner, leverantörer och entreprenörer. Ett nätverksföretag. Organisationen hålls samman i cyberrymden och arbetsplatsen virtualiseras. Den fysiska distansen mellan människor är inbyggd i företagsidén.
En annan, liknande utmaning av distansarbetet är det mobila arbetet. Människor som reser och arbetar samtidigt, med portabel teknik till sin hjälp. Distansarbetare, men sällan hemma.
Sturessons slutsats är att informationssamhället inte längre behöver "distansarbete" som retorisk figur och idealbild.
onsdag, mars 29, 2000
När priset är noll är ekonomin ny
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000329
"DEN NYA ekonomin" återfinns på mångas läppar. Begreppet har dock börjat töjas ut och bli oprecist innan vi riktigt vet vad det betyder. Det finns väl lika många betydelser som människor, som handelsminister Leif Pagrotsky sade i söndagens Speciellt, där ämnet diskuterades. I så fall är begreppet redan oanvändbart.
Ofta tycks det som att IT är synonymt med den nya ekonomin – ett IT-företag som säljer traditionella IT-tjänster framställs som att det plötsligt agerar i en ny ekonomi. Helt fel, menade Christer Sturmark i samma teveprogram.
Viktiga aspekter av den nya ekonomin är digitaliserbara produkter och humankapital (dvs kunskap), hävdade Sturmark, vilket inte enbart har med IT och Internet att göra.
Internets betydelse ska dock inte underskattas – idén om nätverket är en central faktor i två tidiga versioner av den nya ekonomin. Den första framställningen om en ny ekonomi tillskriver jag en amerikansk programvaruutvecklare, Richard Stallman.
Den andra tillskriver jag Kevin Kelly, chefredaktör på tidskriften Wired. I flera avseenden skiljer dessa sig åt, men bägge utgår från nätets betydelse.
Rickard Stallman är portalfiguren för en rörelse på nätet som kallas öppen källkod (Open Source). Med öppen källkod menas programvara som dels är gratis, dels är öppen att modifiera.
Den basala idén beskrivs i GNU-manifestet (publicerat på svenska i tidskriften tlm, nr 2/99). Syftet är att generera kollektivt skapade produkter, utan upphovsrätt och utan prislapp. Operativsystemet Linux, initierat av finländaren Linus Torvalds, är det mest kända exemplet på en sådan produkt.
Någon initierar ett projekt. När denne av olika skäl inte arbetar vidare på programvaran, placeras den på nätet där den kan hämtas av någon som vill arbeta vidare på projektet. Och så rullar det på; likt en stafett där programmet är stafettpinnen, men utan att arbetet utgör någon tävling.
Det är en sorts gåvoekonomi, där renommén för att ha lämnat ett väsentligt bidrag till en viss programvara är viktigare än pengar. Det är också en ekonomi där omsorgen om produktens kvalitet är större än profitens betydelse.
I DENNA version av den nya ekonomin har samarbete ersatt konkurrens som viktigaste förutsättning för att skapa bra produkter.
Kevin Kelly beskriver en lite annorlunda version i boken Den nya ekonomin: 10 strategier för en uppkopplad värld (Timbro, 1999) hur nätverket som idé och manifestation i form av Internet skapar en helt ny ekonomi, vars regler vi är tvungna att förstå och följa.
Den traditionella ekonomin bygger på två grundläggande antaganden. För det första, ju unikare ett ting är, desto högre värde betingar det. För det andra, när ting mångfaldigas eller ökar i kvantitet, sjunker deras värde.
Guld, diamanter och olja är tydliga exempel. För att inte tala om konst; endast originalverk kan betinga något värde – reproduktioner kostar knappt något.
I en nätverksekonomi gäller motsatsen. När antalet noder i ett nätverket ökar, ökar värdet på såväl noder som nätverk. På 60-talet var faxen dyr att köpa (därför att den var sällsynt), men värdelös att använda (därför att den var sällsynt). Faxen ökade i värde men minskade i pris ju fler som skaffade en. På samma sätt är det med e-post; ju fler som använder den, desto värdefullare är den för varje individ.
EN TYDLIG fokusförskjutning sker i nätverksekonomin. Från att maximera värdet på det egna företaget, till att maximera värdet på nätverket – nätverket är viktigare än det egna företaget.
Kellys råd är att prioritera nätverket av kunder, leverantörer, organisationer, kritiker – och konkurrenter! – före det egna företaget. Företaget och dess produkter är flyktigt – nätverksekonomin premierar blixtsnabba förändringar och omstruktureringar. När verksamheten går som bäst – avveckla och förnya den.
Kreativ förstörelse är ett nyckelord i nätverksekonomin – det är minst lika viktigt som kreativt skapande. Liksom ordet gratis. Priset på de mest värdefulla produkterna i en nätverksekonomi går mot – noll. Är en produkt eller tjänst gratis måste den vara värdefull.
Den främsta skillnaden mellan Stallmans och Kellys beskrivningar av den nya ekonomin är det grundläggande syftet.
Där Stallmans mål är att maximera produktkvalitet, håller Kelly fast vid att maximera monetär profit.
Den främsta likheten är att priset på produkterna ska vara gratis (eller närapå gratis), och att verksamheten är nätverksbaserad.
OAVSETT VERSION verkar ett kriterium för företag som vill tillhöra den nya ekonomin vara att produkter skänks bort.
Än så länge är de få.
P O ÅGREN
Fotnot: Richard Stallman förknippas i artikeln med Open Source-rörelsen. Stallman önskar undvika varje sådan sammanblandning. Därför har Richard Stallman skickat följande rättelse till artikeln ovan om både sammanblandningen med Open Source och operativsystemet Linux relation till GNU:
"I'm not associated with "open source". I work for the Free Software movement, founded in 1984 along with the GNU Project. "Free" refers to freedom. The Free Software movement is a movement for social change, a movement to win back the freedom to have a community.
"Open source" is the slogan of another movement, founded in 1998. Weand they do similar activites (and we work together on practical projects), but have completely different philosophical reasons. The Open Source Movement aims primarily for support from business. It does this by mentioning only practical advantages, such as powerful and reliable software, while studiously avoiding discusion of deeper issues. See http://www.gnu.org/philosophy/free-software-for-freedom.html for more explanation.
The program Linux that Linus Torvalds wrote in 1991 is not an operating system; it is a kernel. It is one of the major essential parts of an operating system, but you need the other major essential parts (and many minor essential parts too) in order to have a complete system that you can actually use.
We began developing this complete system in 1984, giving it the name of GNU. By the time Linux was written, the GNU operating system was almost finished--only the kernel was missing. Linus did not tell us about Linux, but other people who knew about Linux added Linux to GNU and produced a complete system. That combination is what people are using today.
Unfortunately, the users mostly call the combination "Linux", confusing the whole system with the kernel. We have developed an operating system that millions of people use and love, and they don't know we did it ;-{. See http://www.gnu.org/gnu/linux-and-gnu.html for more explanation."
"DEN NYA ekonomin" återfinns på mångas läppar. Begreppet har dock börjat töjas ut och bli oprecist innan vi riktigt vet vad det betyder. Det finns väl lika många betydelser som människor, som handelsminister Leif Pagrotsky sade i söndagens Speciellt, där ämnet diskuterades. I så fall är begreppet redan oanvändbart.
Ofta tycks det som att IT är synonymt med den nya ekonomin – ett IT-företag som säljer traditionella IT-tjänster framställs som att det plötsligt agerar i en ny ekonomi. Helt fel, menade Christer Sturmark i samma teveprogram.
Viktiga aspekter av den nya ekonomin är digitaliserbara produkter och humankapital (dvs kunskap), hävdade Sturmark, vilket inte enbart har med IT och Internet att göra.
Internets betydelse ska dock inte underskattas – idén om nätverket är en central faktor i två tidiga versioner av den nya ekonomin. Den första framställningen om en ny ekonomi tillskriver jag en amerikansk programvaruutvecklare, Richard Stallman.
Den andra tillskriver jag Kevin Kelly, chefredaktör på tidskriften Wired. I flera avseenden skiljer dessa sig åt, men bägge utgår från nätets betydelse.
Rickard Stallman är portalfiguren för en rörelse på nätet som kallas öppen källkod (Open Source). Med öppen källkod menas programvara som dels är gratis, dels är öppen att modifiera.
Den basala idén beskrivs i GNU-manifestet (publicerat på svenska i tidskriften tlm, nr 2/99). Syftet är att generera kollektivt skapade produkter, utan upphovsrätt och utan prislapp. Operativsystemet Linux, initierat av finländaren Linus Torvalds, är det mest kända exemplet på en sådan produkt.
Någon initierar ett projekt. När denne av olika skäl inte arbetar vidare på programvaran, placeras den på nätet där den kan hämtas av någon som vill arbeta vidare på projektet. Och så rullar det på; likt en stafett där programmet är stafettpinnen, men utan att arbetet utgör någon tävling.
Det är en sorts gåvoekonomi, där renommén för att ha lämnat ett väsentligt bidrag till en viss programvara är viktigare än pengar. Det är också en ekonomi där omsorgen om produktens kvalitet är större än profitens betydelse.
I DENNA version av den nya ekonomin har samarbete ersatt konkurrens som viktigaste förutsättning för att skapa bra produkter.
Kevin Kelly beskriver en lite annorlunda version i boken Den nya ekonomin: 10 strategier för en uppkopplad värld (Timbro, 1999) hur nätverket som idé och manifestation i form av Internet skapar en helt ny ekonomi, vars regler vi är tvungna att förstå och följa.
Den traditionella ekonomin bygger på två grundläggande antaganden. För det första, ju unikare ett ting är, desto högre värde betingar det. För det andra, när ting mångfaldigas eller ökar i kvantitet, sjunker deras värde.
Guld, diamanter och olja är tydliga exempel. För att inte tala om konst; endast originalverk kan betinga något värde – reproduktioner kostar knappt något.
I en nätverksekonomi gäller motsatsen. När antalet noder i ett nätverket ökar, ökar värdet på såväl noder som nätverk. På 60-talet var faxen dyr att köpa (därför att den var sällsynt), men värdelös att använda (därför att den var sällsynt). Faxen ökade i värde men minskade i pris ju fler som skaffade en. På samma sätt är det med e-post; ju fler som använder den, desto värdefullare är den för varje individ.
EN TYDLIG fokusförskjutning sker i nätverksekonomin. Från att maximera värdet på det egna företaget, till att maximera värdet på nätverket – nätverket är viktigare än det egna företaget.
Kellys råd är att prioritera nätverket av kunder, leverantörer, organisationer, kritiker – och konkurrenter! – före det egna företaget. Företaget och dess produkter är flyktigt – nätverksekonomin premierar blixtsnabba förändringar och omstruktureringar. När verksamheten går som bäst – avveckla och förnya den.
Kreativ förstörelse är ett nyckelord i nätverksekonomin – det är minst lika viktigt som kreativt skapande. Liksom ordet gratis. Priset på de mest värdefulla produkterna i en nätverksekonomi går mot – noll. Är en produkt eller tjänst gratis måste den vara värdefull.
Den främsta skillnaden mellan Stallmans och Kellys beskrivningar av den nya ekonomin är det grundläggande syftet.
Där Stallmans mål är att maximera produktkvalitet, håller Kelly fast vid att maximera monetär profit.
Den främsta likheten är att priset på produkterna ska vara gratis (eller närapå gratis), och att verksamheten är nätverksbaserad.
OAVSETT VERSION verkar ett kriterium för företag som vill tillhöra den nya ekonomin vara att produkter skänks bort.
Än så länge är de få.
P O ÅGREN
Fotnot: Richard Stallman förknippas i artikeln med Open Source-rörelsen. Stallman önskar undvika varje sådan sammanblandning. Därför har Richard Stallman skickat följande rättelse till artikeln ovan om både sammanblandningen med Open Source och operativsystemet Linux relation till GNU:
"I'm not associated with "open source". I work for the Free Software movement, founded in 1984 along with the GNU Project. "Free" refers to freedom. The Free Software movement is a movement for social change, a movement to win back the freedom to have a community.
"Open source" is the slogan of another movement, founded in 1998. Weand they do similar activites (and we work together on practical projects), but have completely different philosophical reasons. The Open Source Movement aims primarily for support from business. It does this by mentioning only practical advantages, such as powerful and reliable software, while studiously avoiding discusion of deeper issues. See http://www.gnu.org/philosophy/free-software-for-freedom.html for more explanation.
The program Linux that Linus Torvalds wrote in 1991 is not an operating system; it is a kernel. It is one of the major essential parts of an operating system, but you need the other major essential parts (and many minor essential parts too) in order to have a complete system that you can actually use.
We began developing this complete system in 1984, giving it the name of GNU. By the time Linux was written, the GNU operating system was almost finished--only the kernel was missing. Linus did not tell us about Linux, but other people who knew about Linux added Linux to GNU and produced a complete system. That combination is what people are using today.
Unfortunately, the users mostly call the combination "Linux", confusing the whole system with the kernel. We have developed an operating system that millions of people use and love, and they don't know we did it ;-{. See http://www.gnu.org/gnu/linux-and-gnu.html for more explanation."
tisdag, mars 28, 2000
I mörkret är alla män lika
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000328
Ett tänkbart problem med att tillsätta en man som Jämställdhetsombud (utan att för den skull förringa Claes Borgströms förtjänster) är svårigheten att leva sig in i situationer som endast kvinnor upplever.
Jag förstår, jag känner med kvinnor som upplever sig utsatta och jag känner enorm upprördhet över att den så kallade Hagamannen i Umeå – för att ta ett aktuellt exempel – sprider sådan skräck att kvinnor inte törs gå ensamma och att de överväger att beväpna sig.
Men, nota bene, jag kan inte uppleva kvinnors rädsla och utsatthet i detta avseende.
Jag drar mig till minnes ledarartikeln i nummer tre av nättidskriften ROJ (www.roj.nu). Det är en tidskrift för män – dock miltals från den mansvärld som andra 90-talstidningar för män konstruerar. Så långt från Slitz, Café och Man's Health det går att komma.
Chefredaktören Rickard Lundberg berättar i ROJ:s ledare att han ofta tar en genväg genom ett skogsparti på sin hemväg och ibland har han hamnat några steg bakom olika ensamma kvinnor. "Varje gång har de nervöst sneglat över axeln och börjat småspringa när de märker att någon är bakom dem. I mörkret är alla män likadana."
ENKELSPÅRIGT – men ytterst vanligt – vore att som man hävda att det är de "onda" männen som misshandlar och våldtar, och att vi "goda" män måste straffa dem.
Lundberg menar att "när vi (män, min anm) tar avstånd från förövaren och skriker oss hesa efter längre fängelsestraff och tuffare fängelsemiljöer tar vi också avstånd från ett gemensamt ansvar. (...) För att skapa en miljö där kvinnor vågar vistas utan att bli ofredade krävs det att vi inte delar upp oss själva i vi och dem."
Hon fick mycket mothugg, Margareta Winberg, för hennes försök att få män att ta ett större ansvar för jämställdheten i Sverige – att jämställdhet inte får förbli enbart en fråga för kvinnor.
Jag finner detta svårt att förstå. Män måste ta ett kollektivt ansvar för att främja ett förhållningssätt till kvinnor som kan minska våldet mot kvinnor – i barnuppfostran, i skolan, på jobbet och framför allt i mäns relation till varandra.
Att det ansvaret inte tas är ett genomgående problem i all jämställdhetsproblematik.
Ett tänkbart problem med att tillsätta en man som Jämställdhetsombud (utan att för den skull förringa Claes Borgströms förtjänster) är svårigheten att leva sig in i situationer som endast kvinnor upplever.
Jag förstår, jag känner med kvinnor som upplever sig utsatta och jag känner enorm upprördhet över att den så kallade Hagamannen i Umeå – för att ta ett aktuellt exempel – sprider sådan skräck att kvinnor inte törs gå ensamma och att de överväger att beväpna sig.
Men, nota bene, jag kan inte uppleva kvinnors rädsla och utsatthet i detta avseende.
Jag drar mig till minnes ledarartikeln i nummer tre av nättidskriften ROJ (www.roj.nu). Det är en tidskrift för män – dock miltals från den mansvärld som andra 90-talstidningar för män konstruerar. Så långt från Slitz, Café och Man's Health det går att komma.
Chefredaktören Rickard Lundberg berättar i ROJ:s ledare att han ofta tar en genväg genom ett skogsparti på sin hemväg och ibland har han hamnat några steg bakom olika ensamma kvinnor. "Varje gång har de nervöst sneglat över axeln och börjat småspringa när de märker att någon är bakom dem. I mörkret är alla män likadana."
ENKELSPÅRIGT – men ytterst vanligt – vore att som man hävda att det är de "onda" männen som misshandlar och våldtar, och att vi "goda" män måste straffa dem.
Lundberg menar att "när vi (män, min anm) tar avstånd från förövaren och skriker oss hesa efter längre fängelsestraff och tuffare fängelsemiljöer tar vi också avstånd från ett gemensamt ansvar. (...) För att skapa en miljö där kvinnor vågar vistas utan att bli ofredade krävs det att vi inte delar upp oss själva i vi och dem."
Hon fick mycket mothugg, Margareta Winberg, för hennes försök att få män att ta ett större ansvar för jämställdheten i Sverige – att jämställdhet inte får förbli enbart en fråga för kvinnor.
Jag finner detta svårt att förstå. Män måste ta ett kollektivt ansvar för att främja ett förhållningssätt till kvinnor som kan minska våldet mot kvinnor – i barnuppfostran, i skolan, på jobbet och framför allt i mäns relation till varandra.
Att det ansvaret inte tas är ett genomgående problem i all jämställdhetsproblematik.
lördag, mars 18, 2000
PUL hot mot yttrandefriheten
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 000318
Det är ingen överdrift att hävda att yttrandefriheten i Sverige började inskränkas den 24 oktober 1998. Då trädde nämligen Personuppgiftslagen (PUL) i kraft. Syftet med lagen är att skydda människors personliga integritet vid behandling av personuppgifter.
Lagen innebär att man alltid måste inhämta ett otvetydigt samtycke från människor man vill nämna på nätet. Journalistiska ändamål samt konstnärligt och litterärt skapande undantas dock samtyckeskravet. Liksom myndighetsutövning.
Dessutom förbjuder lagen, oavsett om samtycke inhämtats, att överföra personuppgifter till tredje land, det vill säga länder utanför EU. Det gör många webbsidor olagliga.
Vid årsskiftet 2000 kom emellertid ett tillägg till PUL som innebär att det är tillåtet att överföra personuppgifter till länder utanför EU om mottagarlandet har en "adekvat skyddsnivå" för sina medborgares integritet. Personuppgifterna måste dock vara av harmlös karaktär – risk för integritetskränkning får inte föreligga. Vad det betyder vet vi inte ännu, men praxis utvecklas.
Från att ha varit en tillståndsmyndighet under den gamla datalagen, är Datainspektionens (DI) uppgift i dag att utöva tillsyn. Genom att reflektera över två aktuella anmälningar för brott mot PUL, är min tolkning att DI håller på att bli en censurmyndighet.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet fortsatte den så kallade porrdebatten på sin webbplats. Där namngavs och kritiserades cheferna vid tv-kanalerna TV1000 och Canal+ i ett öppet brev för att de sänder grova porrfilmer på tv.
Studentföreningen Fria moderata jurister anmälde webbsidan till DI för brott mot PUL – inte för att de hade något att invända mot webbsidan i sig, utan främst därför att kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, i riksdagen röstade igenom den lag som Segelström själv bryter mot, enligt Fria moderata jurister.
DI finner dock att hemsidan inte bryter mot PUL, eftersom "enligt min mening kränker det inte någons personliga integritet att framföra kritik i ett sakligt debattinlägg", skriver DI:s generaldirektör Ulf Widebäck i en artikel på myndighetens webbplats.
Föreningen Eliminera pälsindustrin har på sin webbplats lagt upp en förteckning över de företag som föder upp pälsdjur. Det är ett led i föreningens opinionsbildning mot plågsam djurhållning och djuruppfödning. Denna förening har – anonymt – anmälts för brott mot PUL. DI håller med anmälaren och vidarebefordrar fallet till rikskriminalen, som har skickat fallet vidare till åklagare.
Varför det? Det finns ju inget i PUL som hindrar någon att nämna företag vid namn? Orsaken är att flera av de nämnda företagen är handelsbolag. Till sådana kan alltid en fysisk person härledas, till skillnad från aktiebolag som är juridiska personer.
Ulf Widebäck anser dock i en intervju i Internetworld (18/1 -00) att ett förbud mot att namnge firmor kanske till och med måste utvidgas. Även ett stort aktiebolag kan ofta sammankopplas med en enskild person som ägare. Men frågan är: kränks ägarnas personliga integritet av denna företagsförteckning på nätet?
Skillnaden mellan dessa två fall, där s-kvinnorna frias av DI, men inte djurrättsföreningen, är att DI anser att s-kvinnornas kritik mot TV1000 och Canal+ är "saklig", som Widebäck uttrycker sig. Ska man därmed dra slutsatsen att djurrättsföreningens information om pälsdjursuppfödare är osaklig?
Eller ska slutsatsen vara att djurrättsföreningen är politiskt inkorrekt i sin opinionsbildning, medan s-kvinnorna är politiskt korrekta? Att djurrättsföreningen hotar ett etablissemang, medan s-kvinnorna tillhör ett?
Sammantaget växer en bild fram av DI som en censurmyndighet, där det som ska censureras är – osaklighet. DI anser att tillsynsuppdraget innebär att bedöma vilka debattinlägg, vilka yttranden i olika frågor som är sakliga eller inte. Och de osakliga riskerar dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, vilket är straffskalan som anges i PUL.
Om PUL i sig innebär ett hot mot medborgarnas rätt att yttra sig på nätet, så utgör DI:s agerande ett ännu större hot mot yttrandefriheten. Så vad gör lagstiftaren – riksdagen – åt problemet? Ingenting.
Där verkar inte något problem uppfattas.
Det är ingen överdrift att hävda att yttrandefriheten i Sverige började inskränkas den 24 oktober 1998. Då trädde nämligen Personuppgiftslagen (PUL) i kraft. Syftet med lagen är att skydda människors personliga integritet vid behandling av personuppgifter.
Lagen innebär att man alltid måste inhämta ett otvetydigt samtycke från människor man vill nämna på nätet. Journalistiska ändamål samt konstnärligt och litterärt skapande undantas dock samtyckeskravet. Liksom myndighetsutövning.
Dessutom förbjuder lagen, oavsett om samtycke inhämtats, att överföra personuppgifter till tredje land, det vill säga länder utanför EU. Det gör många webbsidor olagliga.
Vid årsskiftet 2000 kom emellertid ett tillägg till PUL som innebär att det är tillåtet att överföra personuppgifter till länder utanför EU om mottagarlandet har en "adekvat skyddsnivå" för sina medborgares integritet. Personuppgifterna måste dock vara av harmlös karaktär – risk för integritetskränkning får inte föreligga. Vad det betyder vet vi inte ännu, men praxis utvecklas.
Från att ha varit en tillståndsmyndighet under den gamla datalagen, är Datainspektionens (DI) uppgift i dag att utöva tillsyn. Genom att reflektera över två aktuella anmälningar för brott mot PUL, är min tolkning att DI håller på att bli en censurmyndighet.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet fortsatte den så kallade porrdebatten på sin webbplats. Där namngavs och kritiserades cheferna vid tv-kanalerna TV1000 och Canal+ i ett öppet brev för att de sänder grova porrfilmer på tv.
Studentföreningen Fria moderata jurister anmälde webbsidan till DI för brott mot PUL – inte för att de hade något att invända mot webbsidan i sig, utan främst därför att kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, i riksdagen röstade igenom den lag som Segelström själv bryter mot, enligt Fria moderata jurister.
DI finner dock att hemsidan inte bryter mot PUL, eftersom "enligt min mening kränker det inte någons personliga integritet att framföra kritik i ett sakligt debattinlägg", skriver DI:s generaldirektör Ulf Widebäck i en artikel på myndighetens webbplats.
Föreningen Eliminera pälsindustrin har på sin webbplats lagt upp en förteckning över de företag som föder upp pälsdjur. Det är ett led i föreningens opinionsbildning mot plågsam djurhållning och djuruppfödning. Denna förening har – anonymt – anmälts för brott mot PUL. DI håller med anmälaren och vidarebefordrar fallet till rikskriminalen, som har skickat fallet vidare till åklagare.
Varför det? Det finns ju inget i PUL som hindrar någon att nämna företag vid namn? Orsaken är att flera av de nämnda företagen är handelsbolag. Till sådana kan alltid en fysisk person härledas, till skillnad från aktiebolag som är juridiska personer.
Ulf Widebäck anser dock i en intervju i Internetworld (18/1 -00) att ett förbud mot att namnge firmor kanske till och med måste utvidgas. Även ett stort aktiebolag kan ofta sammankopplas med en enskild person som ägare. Men frågan är: kränks ägarnas personliga integritet av denna företagsförteckning på nätet?
Skillnaden mellan dessa två fall, där s-kvinnorna frias av DI, men inte djurrättsföreningen, är att DI anser att s-kvinnornas kritik mot TV1000 och Canal+ är "saklig", som Widebäck uttrycker sig. Ska man därmed dra slutsatsen att djurrättsföreningens information om pälsdjursuppfödare är osaklig?
Eller ska slutsatsen vara att djurrättsföreningen är politiskt inkorrekt i sin opinionsbildning, medan s-kvinnorna är politiskt korrekta? Att djurrättsföreningen hotar ett etablissemang, medan s-kvinnorna tillhör ett?
Sammantaget växer en bild fram av DI som en censurmyndighet, där det som ska censureras är – osaklighet. DI anser att tillsynsuppdraget innebär att bedöma vilka debattinlägg, vilka yttranden i olika frågor som är sakliga eller inte. Och de osakliga riskerar dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, vilket är straffskalan som anges i PUL.
Om PUL i sig innebär ett hot mot medborgarnas rätt att yttra sig på nätet, så utgör DI:s agerande ett ännu större hot mot yttrandefriheten. Så vad gör lagstiftaren – riksdagen – åt problemet? Ingenting.
Där verkar inte något problem uppfattas.
onsdag, mars 08, 2000
En kuriös universitetsrankning
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000308
I marsnumret av Moderna Tider publiceras ännu en universitetsrankning. Det är sistaårsstudenter vid tre utbildningar – ekonom, läkare och sjuksköterske – som betygsätter olika aspekter av sin utbildning. Ett slags "konsumentperspektiv", enligt chefredaktören Susanna Popova.
Det är den tredje rankningen av svenska universitet och högskolor på ett år. Moderna Tider publicerade en universitetsrankning förra året som det uppstod en del debatt kring. Där rankades 20 olika universitetsämnen utifrån fyra kategorier: status, attraktion, resurser och prestation.
Statusen utgick från lärares betygsättning av kvaliteten hos övriga lärosäten i samma ämne, attraktion från antagningskrav och studenters söktryck, resurser från lärarkvalitet och prestation från genomströmningen av studenter.
Detta var en ambitiös rankning med avseende på faktorer och perspektiv. Ändå kritiserades rankningen i flera avseenden. Somliga var emot rankning överhuvudtaget. Kvalitetsvärdering är bra, men lärosätena varken kan eller bör jämföras med varandra. Varför jämföra den lilla högskolan i Borås med det etablerade universitetet i Uppsala?
En annan kritik gällde den kvalitet som mättes. Den nytillträdda universitetskanslern Sigbrit Franke var särskilt kritisk och föreslog ett eget sätt att ranka lärosäten, döpt till Franking.
Frankes rankning – rättare: Högskoleverkets – utgår från att mäta jämställdhet, studentinflytande samt social och etnisk mångfald vid lärosätena. Dessa kategorier ska komplettera andra kvalitetsmått, inte vara allenarådande. Resultatet av denna rankning publicerades på DN Debatt (29/2 -00).
ÅTER TILL årets rankning i Moderna Tider. Om en relativt ambitiös kvalitetsbedömning görs och kvalificerad kritik levereras tillbaka, så är en rimlig arbetsordning att ta till sig kritiken och förbättra både sättet och innehållet i den första kvalitetsbedömningen.
Det gör inte Moderna Tider. Perspektivet byts ut helt och hållet från förra året och ambitionsnivån sjunker betydligt. (Kan det bero på bytet av chefredaktör?) I år mäts enbart studenters uppfattning om undervisningskvalitet, studiemiljö och utbildningsstatus på enbart tre utbildningsprogram.
Resultatet blir intressant, men kuriöst. Studenterna vid Handelshögskolan i Stockholm bedömer studiemiljö och kvaliteten på sin utbildning extremt lågt (på 22:a resp 19:e plats av 24 lärosäten), medan statusen bedöms som den högsta i landet. Och eftersom statusen bedöms så högt hamnar Handels på andra plats i totalrankningen (av 24) – trots att studenterna upplever kvaliteten på undervisningen som bland den sämsta i landet!
Endast Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) kommer före Handels bland Sveriges ekonomutbildningar, totalt sett. Ekonomstudenternas vid högskolan i Trollhättan/Uddevalla bedömning av studiekvaliteten gör att den rankas högst i den kategorin, medan Uppsala universitet kommer sist.
Bland läkarutbildningarna anses Umeå ha bäst studiekvalitet, men lägst status, medan Uppsala har högst status men kommer näst sist vad studiekvalitet beträffar.
VAD BETYDER detta? I USA har man länge levt med rankning av lärosäten samt en tydlig statushierarki. Där har en kultur växt fram som innebär att studenter alltid lyfter fram det egna lärosätets kvaliteter, eftersom arbetsmarknaden ser ljusare ut för studenter från högt rankade lärosäten.
Med en sådan kultur skulle inte ekonomerna vid Handels och läkarna i Uppsala bedöma sin utbildningskvalitet så extremt lågt – snarare höjt den till skyarna. Kanske har ekonomerna vid SLU och läkarstudenterna i Umeå anammat den kulturen.
På ett år har vi sett tre sinsemellan helt olika rankningssystem, med olika vinnare och förlorare. Det kan tolkas som en prövotid; att olika kriterier och faktorer måste testas. Är det väsentligt att pröva ännu fler kriterier och faktorer? Får vi se avnämarperspektivet nästa år?
Somliga skulle nog önska det – det bästa sättet att reducera betydelsen av rankning är att varje år skapa nya kriterier och perspektiv.
Eller kommer vi att få se en syntes av de rankningssystem som prövats? I så fall kan varje lärosätes utveckling följas och forskning/undervisning blir en etablerad och formaliserad tävling mellan lärosätena.
Jag tror att det sistnämnda sker. Kvalitetsvärdering av den högre utbildningen blir allt viktigare i takt med dess tillväxt och jag ser inga motkrafter till rankning.
Men vet vi att det gagnar utbildningskvaliteten?
I marsnumret av Moderna Tider publiceras ännu en universitetsrankning. Det är sistaårsstudenter vid tre utbildningar – ekonom, läkare och sjuksköterske – som betygsätter olika aspekter av sin utbildning. Ett slags "konsumentperspektiv", enligt chefredaktören Susanna Popova.
Det är den tredje rankningen av svenska universitet och högskolor på ett år. Moderna Tider publicerade en universitetsrankning förra året som det uppstod en del debatt kring. Där rankades 20 olika universitetsämnen utifrån fyra kategorier: status, attraktion, resurser och prestation.
Statusen utgick från lärares betygsättning av kvaliteten hos övriga lärosäten i samma ämne, attraktion från antagningskrav och studenters söktryck, resurser från lärarkvalitet och prestation från genomströmningen av studenter.
Detta var en ambitiös rankning med avseende på faktorer och perspektiv. Ändå kritiserades rankningen i flera avseenden. Somliga var emot rankning överhuvudtaget. Kvalitetsvärdering är bra, men lärosätena varken kan eller bör jämföras med varandra. Varför jämföra den lilla högskolan i Borås med det etablerade universitetet i Uppsala?
En annan kritik gällde den kvalitet som mättes. Den nytillträdda universitetskanslern Sigbrit Franke var särskilt kritisk och föreslog ett eget sätt att ranka lärosäten, döpt till Franking.
Frankes rankning – rättare: Högskoleverkets – utgår från att mäta jämställdhet, studentinflytande samt social och etnisk mångfald vid lärosätena. Dessa kategorier ska komplettera andra kvalitetsmått, inte vara allenarådande. Resultatet av denna rankning publicerades på DN Debatt (29/2 -00).
ÅTER TILL årets rankning i Moderna Tider. Om en relativt ambitiös kvalitetsbedömning görs och kvalificerad kritik levereras tillbaka, så är en rimlig arbetsordning att ta till sig kritiken och förbättra både sättet och innehållet i den första kvalitetsbedömningen.
Det gör inte Moderna Tider. Perspektivet byts ut helt och hållet från förra året och ambitionsnivån sjunker betydligt. (Kan det bero på bytet av chefredaktör?) I år mäts enbart studenters uppfattning om undervisningskvalitet, studiemiljö och utbildningsstatus på enbart tre utbildningsprogram.
Resultatet blir intressant, men kuriöst. Studenterna vid Handelshögskolan i Stockholm bedömer studiemiljö och kvaliteten på sin utbildning extremt lågt (på 22:a resp 19:e plats av 24 lärosäten), medan statusen bedöms som den högsta i landet. Och eftersom statusen bedöms så högt hamnar Handels på andra plats i totalrankningen (av 24) – trots att studenterna upplever kvaliteten på undervisningen som bland den sämsta i landet!
Endast Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) kommer före Handels bland Sveriges ekonomutbildningar, totalt sett. Ekonomstudenternas vid högskolan i Trollhättan/Uddevalla bedömning av studiekvaliteten gör att den rankas högst i den kategorin, medan Uppsala universitet kommer sist.
Bland läkarutbildningarna anses Umeå ha bäst studiekvalitet, men lägst status, medan Uppsala har högst status men kommer näst sist vad studiekvalitet beträffar.
VAD BETYDER detta? I USA har man länge levt med rankning av lärosäten samt en tydlig statushierarki. Där har en kultur växt fram som innebär att studenter alltid lyfter fram det egna lärosätets kvaliteter, eftersom arbetsmarknaden ser ljusare ut för studenter från högt rankade lärosäten.
Med en sådan kultur skulle inte ekonomerna vid Handels och läkarna i Uppsala bedöma sin utbildningskvalitet så extremt lågt – snarare höjt den till skyarna. Kanske har ekonomerna vid SLU och läkarstudenterna i Umeå anammat den kulturen.
På ett år har vi sett tre sinsemellan helt olika rankningssystem, med olika vinnare och förlorare. Det kan tolkas som en prövotid; att olika kriterier och faktorer måste testas. Är det väsentligt att pröva ännu fler kriterier och faktorer? Får vi se avnämarperspektivet nästa år?
Somliga skulle nog önska det – det bästa sättet att reducera betydelsen av rankning är att varje år skapa nya kriterier och perspektiv.
Eller kommer vi att få se en syntes av de rankningssystem som prövats? I så fall kan varje lärosätes utveckling följas och forskning/undervisning blir en etablerad och formaliserad tävling mellan lärosätena.
Jag tror att det sistnämnda sker. Kvalitetsvärdering av den högre utbildningen blir allt viktigare i takt med dess tillväxt och jag ser inga motkrafter till rankning.
Men vet vi att det gagnar utbildningskvaliteten?
tisdag, januari 25, 2000
Nationalismens nödvändiga förtvinande
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 000125
Ernest Gellner
Nationalism
Nya Doxa
Kommer nationen att finnas kvar i det postindustriella samhället? Gränslös kommunikationsteknik, gränslös handel, människors rörlighet mellan länder ökar, ekonomins globalisering – mycket pekar på nationens minskade betydelse.
Samtidigt ser vi i flera länder nationalistiska yttringar, vanligtvis från högerextremt håll. Romantiska föreställningar om en sluten, ombonad gemenskap med starka traditioner.
Läser vi samhällsforskaren Ernest Gellners postumt utgivna bok Nationalism, framstår dock nationalismen som i högsta grad avtagande. Nationalism definieras här som "en politisk princip som hävdar att en kulturell likhet är det främsta bandet mellan människor i samhället".
Det betyder också att nationalism kräver att den politiska enheten och den etniska stämmer överens.
Denna politiska princip är ett modernt påfund och skapades under industrialismen (den skulle enligt Gellner varit omöjlig i jordbrukssamhället).
Genom en historisk tillbakablick visar Gellner hur nationalismen har utvecklats i olika stadier fram till i dag.
Men varför skulle nationalismen avta nu, när den har frodats under åtminstone det senaste århundradet? En orsak är att vi börjar inse territoriets ringa betydelse för ett land. Den pågående avterritorialiseringen är ett uttryck för att vi vet att ett lands makt och prestige är mera avhängigt ekonomisk tillväxt, än den geografiska ytans storlek.
En annan orsak, menar Gellner, är att det enda alternativet till en förtvinande nationalism är etnisk rensning.
Det som hittills har möjliggjort nationer är en utveckling av människors glömska. När människor i ett land har glömt de olika etniska ursprungen deras förfäder en gång hade, kan nationalism uppstå och existera.
På Balkan verkar inte någon minnesförlust ha utvecklats; så ser vi också etnisk rensning som det enda sättet att vidmakthålla nationalism där.
Ernest Gellner äger en framstående förmåga att tydliggöra viktiga premisser för samhällsutvecklingen. Valsituationer tydliggörs på ett elegant och provokativt sätt.
Antingen tillåter vi kulturell pluralism och avfetischiserar det nationella territoriet, eller också måste en etnisk rensning ske.
Kan en human person tveka i det valet?
Ernest Gellner
Nationalism
Nya Doxa
Kommer nationen att finnas kvar i det postindustriella samhället? Gränslös kommunikationsteknik, gränslös handel, människors rörlighet mellan länder ökar, ekonomins globalisering – mycket pekar på nationens minskade betydelse.
Samtidigt ser vi i flera länder nationalistiska yttringar, vanligtvis från högerextremt håll. Romantiska föreställningar om en sluten, ombonad gemenskap med starka traditioner.
Läser vi samhällsforskaren Ernest Gellners postumt utgivna bok Nationalism, framstår dock nationalismen som i högsta grad avtagande. Nationalism definieras här som "en politisk princip som hävdar att en kulturell likhet är det främsta bandet mellan människor i samhället".
Det betyder också att nationalism kräver att den politiska enheten och den etniska stämmer överens.
Denna politiska princip är ett modernt påfund och skapades under industrialismen (den skulle enligt Gellner varit omöjlig i jordbrukssamhället).
Genom en historisk tillbakablick visar Gellner hur nationalismen har utvecklats i olika stadier fram till i dag.
Men varför skulle nationalismen avta nu, när den har frodats under åtminstone det senaste århundradet? En orsak är att vi börjar inse territoriets ringa betydelse för ett land. Den pågående avterritorialiseringen är ett uttryck för att vi vet att ett lands makt och prestige är mera avhängigt ekonomisk tillväxt, än den geografiska ytans storlek.
En annan orsak, menar Gellner, är att det enda alternativet till en förtvinande nationalism är etnisk rensning.
Det som hittills har möjliggjort nationer är en utveckling av människors glömska. När människor i ett land har glömt de olika etniska ursprungen deras förfäder en gång hade, kan nationalism uppstå och existera.
På Balkan verkar inte någon minnesförlust ha utvecklats; så ser vi också etnisk rensning som det enda sättet att vidmakthålla nationalism där.
Ernest Gellner äger en framstående förmåga att tydliggöra viktiga premisser för samhällsutvecklingen. Valsituationer tydliggörs på ett elegant och provokativt sätt.
Antingen tillåter vi kulturell pluralism och avfetischiserar det nationella territoriet, eller också måste en etnisk rensning ske.
Kan en human person tveka i det valet?
tisdag, januari 18, 2000
Nytt samhälle kräver ny moral
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000118
Zygmunt Bauman
Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen
Daidalos
Som uttolkare av moderniteten – och därmed postmoderniteten – har den synnerligen produktive sociologiprofessorn Zygmunt Bauman blivit hyllad.
Flera av hans senare böcker – Döden och odödligheten i det moderna samhället, Postmodern etik, Skärvor och fragment och Vi vantrivs i det postmoderna – har också ett annat tema: mänsklig moral i förändring.
Det gäller även hans senaste bok, Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen (Daidalos). "Moralens kärna är att känna ansvar för integriteten och välbefinnandet hos andra människor som är svaga, olyckliga och lidande", skriver Bauman.
Hur bör detta ansvar utövas i övergången från modernitetens produktionssamhälle till dagens konsumtionssamhälle?
I produktionssamhället rådde en arbetsetik som hyllade arbetets egenvärde, som disciplinerade människor och som formade kollektiva arbetsformer. Att vara fattig innebar att vara arbetslös. Därför infördes arbetsplikten, "arbete åt alla".
I konsumtionssamhället råder en konsumtionsestetik som hyllar valfrihet, individualism och som avskaffar varje normativ reglering.
Att vara fattig innebär att vara en otillräcklig konsument; känna samma begär, men sakna förmågan att handla. Det innebär inte nödvändigtvis att vara arbetslös; "arbetande fattiga" blir ett begrepp.
För att bota fattigdomen skapades i produktionssamhället en välfärdsstat som ger ekonomiskt stöd till de människor som bäst behöver det. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Konsekvenserna av behovsprövning har dock blivit dels en allmän försämring av välfärdstjänsternas kvalitet, dels att människor som behovsprövas stigmatiseras som misslyckade och exkluderade.
Hur bör vi ta moraliskt ansvar för konsumtionssamhällets fattigdom?
Bauman föreslår en en klassiskt liberal lösning: ett universellt tillhandahållande av sociala förmåner. En moral som är produktionssamhällets raka motsats.
I stället för att erbjuda hjälp när rädslan, förnedringen och overksamheten har fått grogrund hos människor, bör välfärdsstaten bidra till att "förverkliga den liberala drömmen om djärva, självhävdande, självsäkra och självständiga människor", som Bauman formulerar det.
Zygmunt Bauman har skrivit en liten tät, analytisk bok vars budskap är att vårt moraliska handlande bör följa de samhällsförändringar vi skapar.
Allt annat vore omoraliskt.
Zygmunt Bauman
Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen
Daidalos
Som uttolkare av moderniteten – och därmed postmoderniteten – har den synnerligen produktive sociologiprofessorn Zygmunt Bauman blivit hyllad.
Flera av hans senare böcker – Döden och odödligheten i det moderna samhället, Postmodern etik, Skärvor och fragment och Vi vantrivs i det postmoderna – har också ett annat tema: mänsklig moral i förändring.
Det gäller även hans senaste bok, Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen (Daidalos). "Moralens kärna är att känna ansvar för integriteten och välbefinnandet hos andra människor som är svaga, olyckliga och lidande", skriver Bauman.
Hur bör detta ansvar utövas i övergången från modernitetens produktionssamhälle till dagens konsumtionssamhälle?
I produktionssamhället rådde en arbetsetik som hyllade arbetets egenvärde, som disciplinerade människor och som formade kollektiva arbetsformer. Att vara fattig innebar att vara arbetslös. Därför infördes arbetsplikten, "arbete åt alla".
I konsumtionssamhället råder en konsumtionsestetik som hyllar valfrihet, individualism och som avskaffar varje normativ reglering.
Att vara fattig innebär att vara en otillräcklig konsument; känna samma begär, men sakna förmågan att handla. Det innebär inte nödvändigtvis att vara arbetslös; "arbetande fattiga" blir ett begrepp.
För att bota fattigdomen skapades i produktionssamhället en välfärdsstat som ger ekonomiskt stöd till de människor som bäst behöver det. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Konsekvenserna av behovsprövning har dock blivit dels en allmän försämring av välfärdstjänsternas kvalitet, dels att människor som behovsprövas stigmatiseras som misslyckade och exkluderade.
Hur bör vi ta moraliskt ansvar för konsumtionssamhällets fattigdom?
Bauman föreslår en en klassiskt liberal lösning: ett universellt tillhandahållande av sociala förmåner. En moral som är produktionssamhällets raka motsats.
I stället för att erbjuda hjälp när rädslan, förnedringen och overksamheten har fått grogrund hos människor, bör välfärdsstaten bidra till att "förverkliga den liberala drömmen om djärva, självhävdande, självsäkra och självständiga människor", som Bauman formulerar det.
Zygmunt Bauman har skrivit en liten tät, analytisk bok vars budskap är att vårt moraliska handlande bör följa de samhällsförändringar vi skapar.
Allt annat vore omoraliskt.
fredag, december 31, 1999
Kritiker om årets höjdpunkter
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991231
Årets bästa facklitteratur är Nätverkssamhällets framväxt av Manuel Castells. Det lilla Göteborgsförlaget Daidalos ger ut det viktigaste verket om dagens samhällsförändring mitt framför ögonen på de stora förlagen. Starkt nätverk?
Livet är underbart är årets bästa film. Genom en judisk mans kärlek till sin son och med humorn som pedagogik lyckas ekvilibristen Roberto Benigni skapa ytterligare dimensioner till nazismens fasor. Och till livet.
Årets musikaliska höjdare är Thåströms återkomst. Att vara 40+, behålla sin rockpose utan att bli patetisk och få gamla, skitiga punklåtar att framstå som lika nyskrivna som låtarna på nya CD:n är – stort. Jag ryser fortfarande.
Årets bästa facklitteratur är Nätverkssamhällets framväxt av Manuel Castells. Det lilla Göteborgsförlaget Daidalos ger ut det viktigaste verket om dagens samhällsförändring mitt framför ögonen på de stora förlagen. Starkt nätverk?
Livet är underbart är årets bästa film. Genom en judisk mans kärlek till sin son och med humorn som pedagogik lyckas ekvilibristen Roberto Benigni skapa ytterligare dimensioner till nazismens fasor. Och till livet.
Årets musikaliska höjdare är Thåströms återkomst. Att vara 40+, behålla sin rockpose utan att bli patetisk och få gamla, skitiga punklåtar att framstå som lika nyskrivna som låtarna på nya CD:n är – stort. Jag ryser fortfarande.
lördag, december 18, 1999
En rättvis högerbur
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991218
"Är högerextremism och nazism samma sak?", frågar Tage Lindbom, husgud i den konservativa tidskriften Salt, apropå kritiken mot tidskriftens första nummer.
I en artikel i det andra numret av Salt tycker han sig se en omvänd McCarthyism i Sverige; en kamp mot högerextremism i stället för kommunistjakt. En häxjakt där konservativa stämplas som fascister och nazister.
Högerextremism behöver sannolikt inte vara synonymt med nazism. Likväl som det finns distinktioner mellan olika extrema vänsterrörelser finns det distinktioner mellan olika högerrörelser.
Men det är upp till högerextremisten att skapa distinktionen.
När en tidskrift som Salt publicerar artiklar med starka främlingsfientliga inslag, som exempelvis artikeln av Ingrid Björkman, aktiv i den flyktingfientliga lobbyn i Sverige och centralfigur i olika flyktingfientliga nätverk, ser vi samma argument om invandrarpolitik som hörs från nazistiskt håll.
När Salts redaktion kritiserar de fyra dagstidningarnas publicering av svenska nazister i ledande positioner, utgår kritiken från samma grunder som nazisternas egen kritik: Det är hyckleri att inte tidningarna också publicerar bilder på förbrytare med invandrarbakgrund. Bägge bortser därmed från nazismens ideologi och historia, och ser de offentliggjorda nazisterna som vilka brottslingar som helst.
Så länge samma saker hävdas i tidskrifter med en intellektuell skrud som skanderas av människor med rakade skallar och marschkängor kommer sammanblandningen dem emellan att kvarstå.
Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, skrev apropå Salt att "hur skrämmande skinnhuvudena än ter sig är det ideologerna som skapar förutsättningar för kristallnätter". Det är upp till Salt att visa att tidskriften inte är en sådan försåtlig ideologisk överbyggnad.
Till dess är sammanblandningen rättmätig.
"Är högerextremism och nazism samma sak?", frågar Tage Lindbom, husgud i den konservativa tidskriften Salt, apropå kritiken mot tidskriftens första nummer.
I en artikel i det andra numret av Salt tycker han sig se en omvänd McCarthyism i Sverige; en kamp mot högerextremism i stället för kommunistjakt. En häxjakt där konservativa stämplas som fascister och nazister.
Högerextremism behöver sannolikt inte vara synonymt med nazism. Likväl som det finns distinktioner mellan olika extrema vänsterrörelser finns det distinktioner mellan olika högerrörelser.
Men det är upp till högerextremisten att skapa distinktionen.
När en tidskrift som Salt publicerar artiklar med starka främlingsfientliga inslag, som exempelvis artikeln av Ingrid Björkman, aktiv i den flyktingfientliga lobbyn i Sverige och centralfigur i olika flyktingfientliga nätverk, ser vi samma argument om invandrarpolitik som hörs från nazistiskt håll.
När Salts redaktion kritiserar de fyra dagstidningarnas publicering av svenska nazister i ledande positioner, utgår kritiken från samma grunder som nazisternas egen kritik: Det är hyckleri att inte tidningarna också publicerar bilder på förbrytare med invandrarbakgrund. Bägge bortser därmed från nazismens ideologi och historia, och ser de offentliggjorda nazisterna som vilka brottslingar som helst.
Så länge samma saker hävdas i tidskrifter med en intellektuell skrud som skanderas av människor med rakade skallar och marschkängor kommer sammanblandningen dem emellan att kvarstå.
Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, skrev apropå Salt att "hur skrämmande skinnhuvudena än ter sig är det ideologerna som skapar förutsättningar för kristallnätter". Det är upp till Salt att visa att tidskriften inte är en sådan försåtlig ideologisk överbyggnad.
Till dess är sammanblandningen rättmätig.
tisdag, december 14, 1999
Sann och farlig darwinism
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991214
Thomas Hylland Eriksen
Charles Darwin
Nya Doxa
Darwinismen är både sann och potentiellt livsfarlig, hävdar den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen i sin bok Charles Darwin (Nya Doxa). Det är en anledning i sig att läsa hans bok.
Få utbildade människor betvivlar att världens artrikedom har tillkommit genom evolution. Endast vissa kristna samfund försöker fortfarande framhålla bibelns skapelseberättelse i stället för evolutionsteorin.
Skolstyrelsen i delstaten Kansas, USA, går så långt som att stryka den darwinistiska utvecklingsläran i grundskolan till förmån för den kristna.
Darwinismens potentiella farlighet består främst i att den hotar att reducera livets mångfald och människans komplexitet till några enkla naturvetenskapliga mekanismer. När så sker är tankar om systematisk människoavel och rashygien inte långt borta. Och flera goda darwinister var, menar Eriksen, anhängare av rashygien och tvångssterilisering under mellankrigstiden.
Numera råder det dock enighet om att det inte finns några "människoraser". Genetisk forskning visar att den genetiska variationen är oerhört mycket större inom de traditionellt definierade "raserna", än mellan "raserna". Det existerar därmed ingen grund för rasism, vilket känns extra viktigt att skriva i dessa dagar.
Eriksens bok om Charles Darwin är inte en biografi, även om vi får veta en del om Darwin själv; en okomplicerad, rätt ointellektuell, men en skicklig och brinnande samlare. Boken är inte heller en vetenskapssociologisk analys av darwinismen, även om vi får veta en del om andra samtida forskare och dessas bidrag till den teori som kom att förknippas med enbart Darwin.
SNARARE ÄR det ett slags kulturanalys av darwinismen vi läser. Vi får bland annat veta hur samhällsideologin i det viktorianska England dels underlättade teorin om arternas uppkomst, dels skapade enorma problem att presentera alla dess detaljer.
Och trots ett genuint ointresse för politik, bidrog Darwin till ideologiproduktionen. Inom politisk ekonomi togs darwinismen som intäkt för att samhället utvecklades genom konkurrens, "kamp för tillvaron" och uppkomsten av nya marknader.
Eriksen väljer kulturell komplexitet till förmån för djuplodning i darwinistisk teori som grund för att förstå darwinismen. Precis i min smak.
Thomas Hylland Eriksen
Charles Darwin
Nya Doxa
Darwinismen är både sann och potentiellt livsfarlig, hävdar den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen i sin bok Charles Darwin (Nya Doxa). Det är en anledning i sig att läsa hans bok.
Få utbildade människor betvivlar att världens artrikedom har tillkommit genom evolution. Endast vissa kristna samfund försöker fortfarande framhålla bibelns skapelseberättelse i stället för evolutionsteorin.
Skolstyrelsen i delstaten Kansas, USA, går så långt som att stryka den darwinistiska utvecklingsläran i grundskolan till förmån för den kristna.
Darwinismens potentiella farlighet består främst i att den hotar att reducera livets mångfald och människans komplexitet till några enkla naturvetenskapliga mekanismer. När så sker är tankar om systematisk människoavel och rashygien inte långt borta. Och flera goda darwinister var, menar Eriksen, anhängare av rashygien och tvångssterilisering under mellankrigstiden.
Numera råder det dock enighet om att det inte finns några "människoraser". Genetisk forskning visar att den genetiska variationen är oerhört mycket större inom de traditionellt definierade "raserna", än mellan "raserna". Det existerar därmed ingen grund för rasism, vilket känns extra viktigt att skriva i dessa dagar.
Eriksens bok om Charles Darwin är inte en biografi, även om vi får veta en del om Darwin själv; en okomplicerad, rätt ointellektuell, men en skicklig och brinnande samlare. Boken är inte heller en vetenskapssociologisk analys av darwinismen, även om vi får veta en del om andra samtida forskare och dessas bidrag till den teori som kom att förknippas med enbart Darwin.
SNARARE ÄR det ett slags kulturanalys av darwinismen vi läser. Vi får bland annat veta hur samhällsideologin i det viktorianska England dels underlättade teorin om arternas uppkomst, dels skapade enorma problem att presentera alla dess detaljer.
Och trots ett genuint ointresse för politik, bidrog Darwin till ideologiproduktionen. Inom politisk ekonomi togs darwinismen som intäkt för att samhället utvecklades genom konkurrens, "kamp för tillvaron" och uppkomsten av nya marknader.
Eriksen väljer kulturell komplexitet till förmån för djuplodning i darwinistisk teori som grund för att förstå darwinismen. Precis i min smak.
onsdag, december 08, 1999
Har svensk film svårt med könsroller?
Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 991208
Har svenska filmkomedier genusproblem? Jag tycker frågan är rimlig att ställa efter att under hösten ha sett Vuxna människor av Felix Herngren & Fredrik Lindström och Tomten är far till alla barnen av Kjell Sundvall.
I Vuxna människor är de två manliga huvudrollernas kvinnosyn hårt polariserad: kvinnan som madonna eller kvinnan som hora.
När Herngrens rollfigur efter några veckors bekantskap med en betydligt yngre kvinna friar till henne, slås hans värld närmast i spillror av det nekande svaret. Att en kvinna skulle kunna älska med en man utan att vilja leva resten av livet med honom är för honom otänkbart.
Den andre rollfiguren, spelad av Mikael Persbrandt, ser kvinnan som hora. "Äsch, hon är ju bara ett stycke kött", säger han till sin flickvän när hon ertappar honom med att vara otrogen med barnvakten.
Varför, frågar jag mig, vill två unga manliga regissörer förmedla sådana förenklingar av mäns kvinnosyn?
Genusproblemet är annorlunda i filmen Tomten är far till alla barnen. Paret som filmen centreras kring, spelade av Katharina Ewerlöf och Peter Haber, har starkt uppdelade könsroller av konservativt snitt.
Medan Habers rollfigur är en välutbildad person (psykolog), manligt rationell, förnuftig, mitt i karriären, på väg mot en chefstjänst, är Ewerlövs figur en person som framstår som slav under naturen och sina hormoner, en kvinna som lever i det privata, i hemmet, irrationell, duktigt på att ta hand om barnen och hemmet.
Kvinnan som natur, mannen som kultur. Kvinnan som lyder naturen, mannen som betvingar naturen. Kvinnan som biologisk varelse, mannen som samhällsvarelse.
Är det inte dessa 1800-talsmässiga könsroller vi vill komma bort ifrån?
Går det inte att göra komiska relationsfilmer med mindre än att konservera mossiga och fördomsfulla könsroller? Eller anstränger sig svenska regissörer för lite?
Har svenska filmkomedier genusproblem? Jag tycker frågan är rimlig att ställa efter att under hösten ha sett Vuxna människor av Felix Herngren & Fredrik Lindström och Tomten är far till alla barnen av Kjell Sundvall.
I Vuxna människor är de två manliga huvudrollernas kvinnosyn hårt polariserad: kvinnan som madonna eller kvinnan som hora.
När Herngrens rollfigur efter några veckors bekantskap med en betydligt yngre kvinna friar till henne, slås hans värld närmast i spillror av det nekande svaret. Att en kvinna skulle kunna älska med en man utan att vilja leva resten av livet med honom är för honom otänkbart.
Den andre rollfiguren, spelad av Mikael Persbrandt, ser kvinnan som hora. "Äsch, hon är ju bara ett stycke kött", säger han till sin flickvän när hon ertappar honom med att vara otrogen med barnvakten.
Varför, frågar jag mig, vill två unga manliga regissörer förmedla sådana förenklingar av mäns kvinnosyn?
Genusproblemet är annorlunda i filmen Tomten är far till alla barnen. Paret som filmen centreras kring, spelade av Katharina Ewerlöf och Peter Haber, har starkt uppdelade könsroller av konservativt snitt.
Medan Habers rollfigur är en välutbildad person (psykolog), manligt rationell, förnuftig, mitt i karriären, på väg mot en chefstjänst, är Ewerlövs figur en person som framstår som slav under naturen och sina hormoner, en kvinna som lever i det privata, i hemmet, irrationell, duktigt på att ta hand om barnen och hemmet.
Kvinnan som natur, mannen som kultur. Kvinnan som lyder naturen, mannen som betvingar naturen. Kvinnan som biologisk varelse, mannen som samhällsvarelse.
Är det inte dessa 1800-talsmässiga könsroller vi vill komma bort ifrån?
Går det inte att göra komiska relationsfilmer med mindre än att konservera mossiga och fördomsfulla könsroller? Eller anstränger sig svenska regissörer för lite?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)