Att hålla skitstöveln på avstånd

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000803


En skitstövel är aldrig ensam. Skitstöveln uppdagas i sin relation till någon eller några. Men skitstövelhet är naturligtvis inte en egenskap hos en människa, lika lite som exempelvis skönhet är det. Det är värderingar som betraktaren uttrycker om någon.
   Med sitt sätt att skildra borgarklassen från arbetarklassens perspektiv, framträder hos den italienske författaren Alberto Moravia (1907–1990) en och annan skitstövel. Där borgaren framställs som socialt likgiltig och demoraliserande, framställs arbetaren som så moralisk som rimligt är, givet den underordning borgarklassen skapar.
   I Moravias bok Romarinnan från 1947 visas hur en människa endast genom djup förnedring kan försöka röra sig uppåt i de sociala skikten. Skjortsömmerskedottern Adriana lockas till gatflickans snabba pengar och de rika brackornas benägenhet att betala för ytlig njutning. Social rörlighet förutsätter nämligen pengar. Egna eller andras.
   Så stöter hon på Astarita, en ämbetsman inom den fascistiska regimens polismakt, som blir djupt förälskad i Adriana. På hans eget sätt, naturligtvis.
   Förälskelse förväxlas med åtrå, ångern för att ha våldfört sig på Adriana handlar enbart om hans möjligheter att träffa henne igen, pengar och smycken är motprestationen – Astarita kräver att bli älskad utan att själv behöva älska.
   Likt sin relation till en anklagad, handlar Astaritas relation till Adriana enbart om att få henne att ge efter, att bli som en trasa som han kan få dit han vill.
   När Astarita dock blir varse att Adriana står emot hans pengars lockelser, utnyttjar han sin tillgång till information hos polisen för att kompromettera Adrianas intet anande fästman. Vilket också lyckas – men utan att lyckas köpa Adrianas tillgivenhet. Till hans stora förtrytelse.
   Sedermera vävs Adriana mer eller mindre omedvetet in i ett mönster av kriminalitet och politisk opposition, där hon ser sig nödd att söka upp Astarita – eller rättare sagt den makt han personifierar – och låta sig utnyttjas för att försöka rädda människor hon håller av. Vilket hos Moravia framställs som en moralisk handling. Något Astarita naturligtvis inte är sen att försöka utnyttja.
   Den främsta skitstövelheten hos Astarita består i själva framtvingandet av en underordning och ett sätt att skapa legitimitet till att utnyttja människor. Adrianas relativa moral – hon säljer sin kropp tillfälligt till vissa män, men inte till Astarita – utgör det motstånd mot vilket skitstövelheten reflekteras och tydliggörs.