Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000308
I marsnumret av Moderna Tider publiceras ännu en universitetsrankning. Det är sistaårsstudenter vid tre utbildningar – ekonom, läkare och sjuksköterske – som betygsätter olika aspekter av sin utbildning. Ett slags "konsumentperspektiv", enligt chefredaktören Susanna Popova.
Det är den tredje rankningen av svenska universitet och högskolor på ett år. Moderna Tider publicerade en universitetsrankning förra året som det uppstod en del debatt kring. Där rankades 20 olika universitetsämnen utifrån fyra kategorier: status, attraktion, resurser och prestation.
Statusen utgick från lärares betygsättning av kvaliteten hos övriga lärosäten i samma ämne, attraktion från antagningskrav och studenters söktryck, resurser från lärarkvalitet och prestation från genomströmningen av studenter.
Detta var en ambitiös rankning med avseende på faktorer och perspektiv. Ändå kritiserades rankningen i flera avseenden. Somliga var emot rankning överhuvudtaget. Kvalitetsvärdering är bra, men lärosätena varken kan eller bör jämföras med varandra. Varför jämföra den lilla högskolan i Borås med det etablerade universitetet i Uppsala?
En annan kritik gällde den kvalitet som mättes. Den nytillträdda universitetskanslern Sigbrit Franke var särskilt kritisk och föreslog ett eget sätt att ranka lärosäten, döpt till Franking.
Frankes rankning – rättare: Högskoleverkets – utgår från att mäta jämställdhet, studentinflytande samt social och etnisk mångfald vid lärosätena. Dessa kategorier ska komplettera andra kvalitetsmått, inte vara allenarådande. Resultatet av denna rankning publicerades på DN Debatt (29/2 -00).
ÅTER TILL årets rankning i Moderna Tider. Om en relativt ambitiös kvalitetsbedömning görs och kvalificerad kritik levereras tillbaka, så är en rimlig arbetsordning att ta till sig kritiken och förbättra både sättet och innehållet i den första kvalitetsbedömningen.
Det gör inte Moderna Tider. Perspektivet byts ut helt och hållet från förra året och ambitionsnivån sjunker betydligt. (Kan det bero på bytet av chefredaktör?) I år mäts enbart studenters uppfattning om undervisningskvalitet, studiemiljö och utbildningsstatus på enbart tre utbildningsprogram.
Resultatet blir intressant, men kuriöst. Studenterna vid Handelshögskolan i Stockholm bedömer studiemiljö och kvaliteten på sin utbildning extremt lågt (på 22:a resp 19:e plats av 24 lärosäten), medan statusen bedöms som den högsta i landet. Och eftersom statusen bedöms så högt hamnar Handels på andra plats i totalrankningen (av 24) – trots att studenterna upplever kvaliteten på undervisningen som bland den sämsta i landet!
Endast Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) kommer före Handels bland Sveriges ekonomutbildningar, totalt sett. Ekonomstudenternas vid högskolan i Trollhättan/Uddevalla bedömning av studiekvaliteten gör att den rankas högst i den kategorin, medan Uppsala universitet kommer sist.
Bland läkarutbildningarna anses Umeå ha bäst studiekvalitet, men lägst status, medan Uppsala har högst status men kommer näst sist vad studiekvalitet beträffar.
VAD BETYDER detta? I USA har man länge levt med rankning av lärosäten samt en tydlig statushierarki. Där har en kultur växt fram som innebär att studenter alltid lyfter fram det egna lärosätets kvaliteter, eftersom arbetsmarknaden ser ljusare ut för studenter från högt rankade lärosäten.
Med en sådan kultur skulle inte ekonomerna vid Handels och läkarna i Uppsala bedöma sin utbildningskvalitet så extremt lågt – snarare höjt den till skyarna. Kanske har ekonomerna vid SLU och läkarstudenterna i Umeå anammat den kulturen.
På ett år har vi sett tre sinsemellan helt olika rankningssystem, med olika vinnare och förlorare. Det kan tolkas som en prövotid; att olika kriterier och faktorer måste testas. Är det väsentligt att pröva ännu fler kriterier och faktorer? Får vi se avnämarperspektivet nästa år?
Somliga skulle nog önska det – det bästa sättet att reducera betydelsen av rankning är att varje år skapa nya kriterier och perspektiv.
Eller kommer vi att få se en syntes av de rankningssystem som prövats? I så fall kan varje lärosätes utveckling följas och forskning/undervisning blir en etablerad och formaliserad tävling mellan lärosätena.
Jag tror att det sistnämnda sker. Kvalitetsvärdering av den högre utbildningen blir allt viktigare i takt med dess tillväxt och jag ser inga motkrafter till rankning.
Men vet vi att det gagnar utbildningskvaliteten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar