För fort läsning

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 000513


James Gleick
Fortare. Nästan allt accelererar
Brombergs

På åttiotalet fascinerades jag av boken som gjorde kaosforskningen begripligare för en bredare allmänhet. Om hur orkaner kan orsakas av en fjärils vingslag på andra sidan jorden, och att en kust egentligen är oändligt lång.
   Författaren var James Gleick som fick ett internationellt genombrott med boken Kaos. Hans nya bok, Fortare (Brombergs), handlar om människans strävan att snabba upp processer och minska tidsslöseri.
   Detta är hans första bok efter flygolyckan 1997, där han kraschade med sitt eget flygplan, blev själv svårt skadad och hans åttaårige adoptivson avled.
   Med Kaos skrev Gleick lysande populärvetenskap. Fortare utgår mindre från vetenskap, och mer från olika iakttagelser som tillsammans bildar ett slags exempelsamling över mänsklighetens strävan att krympa tiden.
   Många exempel fungerar bra som illustrationer av den tidlösa tiden i Manuel Castells analys av det framväxande nätverkssamhället; det är inte bara hastigheten som ökar, utan även samtidigheten.
   Det är lätt att känna igen sig. Att behöva vänta för länge på en hiss, att vänta på att datorn startar upp, att vänta i en myndighets telefonkö med muzak i örat är svåruthärdligt. Varför upplever jag det så? Det beror inte på att jag är jäktad, inte heller på att jag inte har tid att vänta. Beror det på irritationen över hur tekniska artefakter och sociala verksamheter är designade?
   Nej, Gleick menar att människan har en inneboende vilja att öka hastigheten när det är möjligt; historiskt sett har människan aldrig valt ett långsammare alternativ. Vem väljer den längre kassakön?
   Eftersom vi vill att allt accelererar skapas snillrik teknik för att all slöseri av tid ska undvikas – hissteknik för att minimera väntan på hissar är ett exempel.
   Är det verkligen så? Eller är den teknikutveckling som minimerar onödig väntan bara en effekt, inte av vår vilja till acceleration, utan av att vi blint accepterar en annan teknik – i det här exemplet den teknik som gör hissar nödvändiga?
   Allt växer med en exponentiell kurva: befolkningen i världen, antalet webbsidor, antalet tryckta ord, tevekanaler, senapssorter med mera. Det är en skrämmande kurva, menar Gleick, utan att riktigt förklara varför vi bör skrämmas av den.
    "Alla medier känner av accelerationen", skriver Gleick, och fokuserar främst bildmedier som film och teve. Vi snabbspolar videofilmen när handlingen går trögt, vi gillar MTV-influerade teveserier med snabba klipp och kameraåkningar.
   När jag läser detta slås jag av att det också kan gälla – boken. Fortare är en snabb bok. Med det menar jag inte att Gleicks skrivprocess har varit snabb, utan att den är skriven för fort läsning.
   Kapitlen är korta, i genomsnitt 7-8 sidor, och relativt fristående från varandra. Temat går visserligen igen, men man får ingen känsla av att ett kapitel bygger på ett annat; Gleick skriver horisontellt. Exemplen läggs bredvid varandra. Boken närmar sig hypertext.
   Jag blir dock nyfiken på vad som döljer sig bakom orden "nästan" i titeln. Vad accelererar inte? Vilka processer vill vi inte krympa tiden hos?