Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 991208
Har svenska filmkomedier genusproblem? Jag tycker frågan är rimlig att ställa efter att under hösten ha sett Vuxna människor av Felix Herngren & Fredrik Lindström och Tomten är far till alla barnen av Kjell Sundvall.
I Vuxna människor är de två manliga huvudrollernas kvinnosyn hårt polariserad: kvinnan som madonna eller kvinnan som hora.
När Herngrens rollfigur efter några veckors bekantskap med en betydligt yngre kvinna friar till henne, slås hans värld närmast i spillror av det nekande svaret. Att en kvinna skulle kunna älska med en man utan att vilja leva resten av livet med honom är för honom otänkbart.
Den andre rollfiguren, spelad av Mikael Persbrandt, ser kvinnan som hora. "Äsch, hon är ju bara ett stycke kött", säger han till sin flickvän när hon ertappar honom med att vara otrogen med barnvakten.
Varför, frågar jag mig, vill två unga manliga regissörer förmedla sådana förenklingar av mäns kvinnosyn?
Genusproblemet är annorlunda i filmen Tomten är far till alla barnen. Paret som filmen centreras kring, spelade av Katharina Ewerlöf och Peter Haber, har starkt uppdelade könsroller av konservativt snitt.
Medan Habers rollfigur är en välutbildad person (psykolog), manligt rationell, förnuftig, mitt i karriären, på väg mot en chefstjänst, är Ewerlövs figur en person som framstår som slav under naturen och sina hormoner, en kvinna som lever i det privata, i hemmet, irrationell, duktigt på att ta hand om barnen och hemmet.
Kvinnan som natur, mannen som kultur. Kvinnan som lyder naturen, mannen som betvingar naturen. Kvinnan som biologisk varelse, mannen som samhällsvarelse.
Är det inte dessa 1800-talsmässiga könsroller vi vill komma bort ifrån?
Går det inte att göra komiska relationsfilmer med mindre än att konservera mossiga och fördomsfulla könsroller? Eller anstränger sig svenska regissörer för lite?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar