PUL hot mot yttrandefriheten

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 000318


Det är ingen överdrift att hävda att yttrandefriheten i Sverige började inskränkas den 24 oktober 1998. Då trädde nämligen Personuppgiftslagen (PUL) i kraft. Syftet med lagen är att skydda människors personliga integritet vid behandling av personuppgifter.
   Lagen innebär att man alltid måste inhämta ett otvetydigt samtycke från människor man vill nämna på nätet. Journalistiska ändamål samt konstnärligt och litterärt skapande undantas dock samtyckeskravet. Liksom myndighetsutövning.
   Dessutom förbjuder lagen, oavsett om samtycke inhämtats, att överföra personuppgifter till tredje land, det vill säga länder utanför EU. Det gör många webbsidor olagliga.
   Vid årsskiftet 2000 kom emellertid ett tillägg till PUL som innebär att det är tillåtet att överföra personuppgifter till länder utanför EU om mottagarlandet har en "adekvat skyddsnivå" för sina medborgares integritet. Personuppgifterna måste dock vara av harmlös karaktär – risk för integritetskränkning får inte föreligga. Vad det betyder vet vi inte ännu, men praxis utvecklas.
   Från att ha varit en tillståndsmyndighet under den gamla datalagen, är Datainspektionens (DI) uppgift i dag att utöva tillsyn. Genom att reflektera över två aktuella anmälningar för brott mot PUL, är min tolkning att DI håller på att bli en censurmyndighet.
   Socialdemokratiska kvinnoförbundet fortsatte den så kallade porrdebatten på sin webbplats. Där namngavs och kritiserades cheferna vid tv-kanalerna TV1000 och Canal+ i ett öppet brev för att de sänder grova porrfilmer på tv.
   Studentföreningen Fria moderata jurister anmälde webbsidan till DI för brott mot PUL – inte för att de hade något att invända mot webbsidan i sig, utan främst därför att kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, i riksdagen röstade igenom den lag som Segelström själv bryter mot, enligt Fria moderata jurister.
   DI finner dock att hemsidan inte bryter mot PUL, eftersom "enligt min mening kränker det inte någons personliga integritet att framföra kritik i ett sakligt debattinlägg", skriver DI:s generaldirektör Ulf Widebäck i en artikel på myndighetens webbplats.
   Föreningen Eliminera pälsindustrin har på sin webbplats lagt upp en förteckning över de företag som föder upp pälsdjur. Det är ett led i föreningens opinionsbildning mot plågsam djurhållning och djuruppfödning. Denna förening har – anonymt – anmälts för brott mot PUL. DI håller med anmälaren och vidarebefordrar fallet till rikskriminalen, som har skickat fallet vidare till åklagare.
   Varför det? Det finns ju inget i PUL som hindrar någon att nämna företag vid namn? Orsaken är att flera av de nämnda företagen är handelsbolag. Till sådana kan alltid en fysisk person härledas, till skillnad från aktiebolag som är juridiska personer.
   Ulf Widebäck anser dock i en intervju i Internetworld (18/1 -00) att ett förbud mot att namnge firmor kanske till och med måste utvidgas. Även ett stort aktiebolag kan ofta sammankopplas med en enskild person som ägare. Men frågan är: kränks ägarnas personliga integritet av denna företagsförteckning på nätet?
   Skillnaden mellan dessa två fall, där s-kvinnorna frias av DI, men inte djurrättsföreningen, är att DI anser att s-kvinnornas kritik mot TV1000 och Canal+ är "saklig", som Widebäck uttrycker sig. Ska man därmed dra slutsatsen att djurrättsföreningens information om pälsdjursuppfödare är osaklig?
   Eller ska slutsatsen vara att djurrättsföreningen är politiskt inkorrekt i sin opinionsbildning, medan s-kvinnorna är politiskt korrekta? Att djurrättsföreningen hotar ett etablissemang, medan s-kvinnorna tillhör ett?
   Sammantaget växer en bild fram av DI som en censurmyndighet, där det som ska censureras är – osaklighet. DI anser att tillsynsuppdraget innebär att bedöma vilka debattinlägg, vilka yttranden i olika frågor som är sakliga eller inte. Och de osakliga riskerar dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, vilket är straffskalan som anges i PUL.
   Om PUL i sig innebär ett hot mot medborgarnas rätt att yttra sig på nätet, så utgör DI:s agerande ett ännu större hot mot yttrandefriheten. Så vad gör lagstiftaren – riksdagen – åt problemet? Ingenting.
   Där verkar inte något problem uppfattas.