Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120207
Det är möjligt att ett tecken på att vi lever i en brytningstid är svårigheten att bestämma vad för slags samhälle vi lever i. Åtminstone i backspegeln har de senaste århundradena kunnat benämnas industrisamhälle, och före det jordbrukssamhälle. Vad kallar vi dagens samhälle?
Redan på 70-talet myntades begreppet det postindustriella samhället för att enbart peka på brytningen med industrisamhället. Sedermera har vi sett benämningar som pekar på att vi lever i tjänstesamhället, kommunikationssamhället, informationssamhället, kunskapssamhället, konsumtionssamhället och nätverkssamhället. Samt säkert fler ändå.
När framtidsforskare på senare år har studerat framtiden har ett nytt förled för samhället dykt upp: det ubikvitära samhället. Institutet för framtidsstudier publicerade för något år sedan rapporten Ubikvitär framtid? IT-perspektiv på stat och samhälle av Markus Gossas och Torbjörn Lundqvist. Där tecknas och diskuteras en framtidsbild av ett ubikvitärt samhälle.
Vår önskan om att förutsäga framtiden har alltid varit stark. Metoderna varierar, men tre metoder tycks mer framträdande än andra. Oraklet i Delfi, som förutspådde framtiden, har gett namn åt en av metoderna, Delfimetoden. Den utgår från att utvalda experter på olika områden är bäst skickade att förutsäga framtiden.
En annan är scenarioteknik, som har sitt ursprung i Platons beskrivning av idealstaten i boken Staten och Thomas Mores beskrivning av idealsamhället Utopia i boken med samma namn. En tredje metod har kortare rötter. Trendframskrivning är en metod för att med statistik förlänga utvecklingstendenser med matematiska metoder.
Framtidsstudiers resultat är aldrig vetenskaplig sanning, men om de utförs systematiskt och är kunskapsmässigt välgrundade, kan de utgöra värdefulla underlag för samhällsplanering och förberedelser inför tänkbara framtider.
Tillbaka till det ubikvitära samhället. Ubikvitär är en översättning av den engelska termen ubiquitous, som betyder ungefär ”allestädes närvarande”. Såväl på engelska som svenska förknippas termen med informationsteknik, särskilt internet. Ett ubikvitärt samhälle är ett samhälle där informationstekniken och internet är inbäddade inte enbart i våra skrivbordsdatorer eller mobiltelefoner, utan i varje produkt och miljö där någon kan finna mervärde i en nätuppkoppling.
En relativt synonym term är ”Internet of things”, eller ”sakernas internet”, som också pekar på att vi inte enbart kommer att själva vara uppkopplade mot internet för att kommunicera med andra människor, utan även objekt kommer att vara uppkopplade. Varje ”sak” ges en identitet, likt en dator har en internetadress, och teknik för trådlös kommunikation. Då kommer sakerna att kommunicera med både varandra och med oss.
Här torde uppfinningsrikedomen vara oändlig. Genom antingen sensorer eller RFID-teknik (minimala radiosändare) kan varje enskild produkt följas från produktion över distribution till slutkonsumtion. Sådan data kan stödja effektiviseringen av transporter och avfallshantering.
Mycket kan automatiseras. Om krockkudden i bilen löses ut, kan en signal skickas från bilen till larmcentralen så att tiden minimeras mellan olycka och larm. I hemmet kan kyl och frys hålla koll på vad du har hemma, om hållbarhetstiden börjar gå ut och automatiskt uppdatera din inköpslista i din mobiltelefon.
Självfallet kan den mänskliga kroppen kopplas upp mot internet. Med sensorer på kroppen eller inplanterade i kroppen avläses olika organs funktion. En patient med högt blodtryck har en sensor som ständigt skickar information till vårdgivaren för att se hur blodtrycksmedicinen fungerar. Genom ständig delning av information om våra kroppar, kan vården effektiviseras genom att minska behovet av läkarbesök.
Men det stora användningsområdet torde bli den enorma aggregeringen av persondata som blir möjlig. Mänskligt beteende kommer att kunna kartläggas, analyseras – och därmed korrigeras! – i en omfattning som inte är möjlig i dag. Sådan persondata kan användas oidentifierad för att exempelvis styra människors fysiska kommunikationer i stadsmiljöer, så att inte vissa områden korkas igen av trafik.
Persondatan kan även användas för att kartlägga enskilda individers beteende för att korrigera oss i olika avseenden. Om mitt konsumtionsbeteende uppvisar alltför hög andel av varor som inte är bra för mig – kolhydrater, mättat fett, tobak, alkohol – torde det vara enkelt att automatiskt begränsa mina inköp av sådant genom att kassasystemet inte släpper igenom vissa varor.
Du som läser kan säkert komma på betydligt fler och mer oväntade framtidsscenarier än ovanstående. Oavsett hur den ubikvitära tekniken utvecklas, kommer vi att leva i ett allt mer internetberoende samhälle. Internet kommer att uppfattas på samma sätt som vi uppfattar luft eller vatten, något som bara finns och som något vi tar för givet och inte märker – förrän det inte fungerar.
Ett ubikvitärt samhälle är framför allt ett mer transparent samhälle. Personinformation kommer att delas i en utsträckning vi inte är i närheten av i dag. Direkt personinformation via de sensorer som informerar om min hälsa, mina aktiviteter, mina rörelser. Indirekt personinformation via de sensorer som finns i de saker jag köper, använder och inte använder.
Detta leder oss till de viktiga frågorna. Vilka saker ska tillåtas kopplas upp mot internet och för vilka ändamål? Vem ska ges rätt att avgöra detta? Vi kommer knappast att få välja mellan att köpa uppkopplade produkter och icke-uppkopplade dito. Då faller sannolikt mervärdet av uppkopplingen. Varje nätverk är som bekant beroende av sina noder för att fungera.
Integritetsfrågorna bör bli viktigare än teknikfrågorna. Vad vi ska tillåta bör bli viktigare än vad som är möjligt att göra. Notera att jag skriver ”bör”. Av erfarenhet är jag skeptisk till att integritetsfrågor tillmäts särskilt stor vikt, när de ställs mot förmågan att med teknik effektivisera olika delar av samhället.
Jämför den politiska hanteringen på nationell och europeisk nivå av FRA-lagen, IPRED-lagen och Datalagringsdirektivet. I dessa fall har integritetsfrågorna vägt synnerligen lätt mot de intressen dessa lagar och direktiv stödjer. Varför skulle integritetsfrågor väga tyngre än andra intressen i det ubikvitära samhället?
Det är här betydelsen av framtidsstudier som genomförs av andra än teknikindustrins utopister behövs. Med framtidsstudier som underlag ges vi bättre möjligheter att diskutera etiska, politiska, sociala frågor som, i denna essä, en ubikvitär framtid ställer.
tisdag, februari 07, 2012
lördag, januari 28, 2012
Biblioteken – de nya piraterna?
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120128
I en artikel i DN Kultur (26/1) beskrivs ett uppblossande upphovsrättskrig mellan e-bokbranschen och – ja, vanligtvis skulle här stå Pirate Bay eller någon annan fildelningsnod på nätet. Men icke. Här är det biblioteken som e-bokbranschen tar strid mot. Branschen vill nämligen begränsa bibliotekens utlåning av e-böcker, i tron att det ökar försäljningen.
Här utmålas biblioteken närmast som pirater, i och med att biblioteken gör det de alltid har gjort: lånar kostnadsfritt ut litteratur till medborgarna. Syftet är demokratiskt; med en bildad befolkning, där bildningen inte förutsätter ekonomiska resurser, ökar landets förutsättningar för en demokratisk ordning.
När de allmänna biblioteken inrättades för hundra år sedan, var en avsikt att reducera klasskillnader och klassmotsättningar, liksom att skapa förutsättningar för att integrera olika delar av befolkningen.
Om piratkopiering inte har ett enhetligt folkligt stöd, så torde bibliotekens fria utlåning av böcker vara en av de samhällsinstitutioner som har det starkaste stödet från befolkningen.
Om e-bokbranschen nu söker försämra bibliotekens förmåga att upprätthålla deras hundraåriga ideal, enbart därför att vi prövar en ny distributionsteknik för boken, kan jag inte föreställa mig att branschen kan få stöd hos befolkningen.
E-bokbranschens krig mot biblioteken kan gå riktigt illa. För e-bokbranschen, alltså.
I en artikel i DN Kultur (26/1) beskrivs ett uppblossande upphovsrättskrig mellan e-bokbranschen och – ja, vanligtvis skulle här stå Pirate Bay eller någon annan fildelningsnod på nätet. Men icke. Här är det biblioteken som e-bokbranschen tar strid mot. Branschen vill nämligen begränsa bibliotekens utlåning av e-böcker, i tron att det ökar försäljningen.
Här utmålas biblioteken närmast som pirater, i och med att biblioteken gör det de alltid har gjort: lånar kostnadsfritt ut litteratur till medborgarna. Syftet är demokratiskt; med en bildad befolkning, där bildningen inte förutsätter ekonomiska resurser, ökar landets förutsättningar för en demokratisk ordning.
När de allmänna biblioteken inrättades för hundra år sedan, var en avsikt att reducera klasskillnader och klassmotsättningar, liksom att skapa förutsättningar för att integrera olika delar av befolkningen.
Om piratkopiering inte har ett enhetligt folkligt stöd, så torde bibliotekens fria utlåning av böcker vara en av de samhällsinstitutioner som har det starkaste stödet från befolkningen.
Om e-bokbranschen nu söker försämra bibliotekens förmåga att upprätthålla deras hundraåriga ideal, enbart därför att vi prövar en ny distributionsteknik för boken, kan jag inte föreställa mig att branschen kan få stöd hos befolkningen.
E-bokbranschens krig mot biblioteken kan gå riktigt illa. För e-bokbranschen, alltså.
onsdag, januari 18, 2012
Författarförbundet motarbetar social läsning
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120118
Det är högst sannolikt att läsning av e-böcker i Sverige kommer att öka i liknande takt som sker i USA. Vi ser redan en viss ökning av efterfrågan av e-böcker på biblioteken, vars kostnad för att distribuera en kopia på en digital fil är 20 kronor. Den kostnaden innebär en sådan påfrestning för bibliotekens budget att vissa bibliotek har tvingats införa begränsningar för hur många gånger en e-bok tillåts kopieras.
Nu vill Författarförbundet ytterligare begränsa tillgången till e-böcker på biblioteken. I en debattartikel i SvD (14/1) säger man å ena sidan att ”Utlåning av e-böcker kan innebära nya fantastiska möjligheter!”. Å andra sidan säger man att kopiering av e-böcker på biblioteken måste ske under exakt samma villkor som fysiska böcker.
”Varje [fysisk] bok kan bara lånas ut en gång i taget. (…) E-böcker måste behandlas på samma sätt. En bok ett lån.” I samma andetag säger man i debattartikeln att detta är en tidsenlig och väl fungerande modell.
Det är ett häpnadsväckande förslag och uttalande. Författarförbundet tycks inget ha lärt från musik- och filmbranschen som under ett decennium har brottats med frågan om hur digital kultur ska distribueras när distributionstekniken finns i medborgarnas ägo.
Författarförbundets ”tidsenliga” modell är helt analog med luddismen; att blint säga nej till tekniska framsteg där det enda skälet är att bibehålla en gammal teknisk modell. Varför inte sätta böcker med blytyper i stället för avancerade texteditorer? Varför alls trycka böcker i stället för att skriva dem för hand? Varför alls använda papper när vi kan skriva böcker på pergament? Varför alls skriva med penna när vi kan rista runstenar?
Självklart ska vi inte heller blint anamma vilken ny teknik som helst. Men om biblioteken skulle införa de begränsningar kring e-böcker som Författarförbundet föreslår, vet vi vad som kommer att ske, av erfarenhet från andra branscher som producerar digital kultur. E-bokläsarna vänder sig till andra bibliotek som saknar dessa begränsningar: The Pirate Bay och andra fildelningssajter.
Varför inte hellre bejaka e-bokläsandet och undersöka dess sociala potential? Det människor betalar för på Spotify är inte musiken i sig – den finns att tillgå på annat sätt – utan möjligheten till ett socialt lyssnande. Att dela musiklistor med andra, att tipsa om bra musik, glömd musik, ny musik är hela poängen med Spotify.
Samma sociala potential finns naturligtvis i läsandet av e-böcker. Genom att skapa ett gemensamt läsande på internet, kan bokens ställning i kulturväven utvecklas ytterligare som referenspunkt för ett gemensamt, offentligt samtal.
Författarförbundets förslag försvårar en sådan gynnsam utveckling. Det är häpnadsväckande och dessutom kontraproduktivt gentemot de författare som förbundet representerar.
Författarens primära önskan är att bli läst.
tisdag, januari 03, 2012
Entreprenören som samhällsomvälvare
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120103
Entreprenören är het just nu. Från högstadiet upp till högskolan ska vi tränas i entreprenörskap. För ett par år sedan publicerade regeringen en strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet. Entreprenörskap ”… ska löpa som en röd tråd genom hela utbildningssystemet”. Även inom EU anges entreprenörskap vara en nyckelkompetens för framtiden.
Inom pedagogiken har man börjat tala om entreprenöriellt lärande. I Skolverkets skrift Entreprenörskap i skolan definierar det entreprenöriella lärandet som ”… att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker”.
Med entreprenörskap avser regeringen i allt väsentligt att träna elever och studenter att starta och driva företag, om att omsätta idéer till ”något värdeskapande”, som det formuleras i regeringens strategi.
Frågan är om vi kommer att utbilda entreprenörer i både Prometheus och Narcissus anda.
Sociologen Karl Palmås redovisar i sin nya bok Prometheus eller Narcissus? (Korpen Koloni) ett antal fallstudier av entreprenörer av sinsemellan väldigt olika karaktär.
I grekisk mytologi var Prometheus den som stal elden från gudarna och gav den till människorna, vilket har blivit en symbol för att stå upp mot gudar och andra auktoriteter. Den entreprenörielle Prometheus är en person som politiserar sitt entreprenörskap, som vill bygga en ny värld, en samhällsomvälvare.
Narcissisten är av en annan karaktär. Narcissus var den vackre ynglingen som förälskade sig i sin egen spegelbild. Den entreprenörielle narcissisten är en person som uppvisar intressen enbart för pengar, makt och inflytande, där andra i omgivningen används som instrument för att entreprenören ska nå framgång.
Palmås tar The Pirate Bay och klädföretaget Dem Collective som exempel på politiska entreprenörer. Dem Collective är ett företag som producerar bomullskläder utifrån principen om rättvis handel. I stället för att engagera sig i miljöpolitiska organisationer, startar man ett företag för att genom sin verksamhet visa hur ekonomin kan eller måste fungera.
På samma sätt menar Palmås att Pirate Bay måste förstås som förändrare av kulturen i samhället, där förändringen sker med teknisk utveckling: Pirate Bay tar en distributionsteknik för digital kultur och ger den till människorna, i Prometheus anda.
Ett ytterligare exempel i denna anda är förre ABB-direktören Percy Barnevik och hans engagemang i organisationen Hand in Hand, där syftet är hjälp till självhjälp i Indiens fattigare områden. Här kombineras utbildning i entreprenörskap med mikrokrediter, vilket bidrar till människors förmågor att snabbt bli självförsörjande.
Karl Palmås fallstudier ger ovanliga och intressanta infallsvinklar på entreprenörskap. Förhoppningsvis utbildar Sveriges utbildningsväsende inte enbart entreprenörer i Narcissus anda, utan visar också hur entreprenören kan bli en politisk förändringsaktör i Prometheus anda.
Alla som undervisar i entreprenörskap bör ta till sig såväl beskrivningarna som de teoretiska resonemangen i boken Prometheus eller Narcissus.
fredag, december 30, 2011
Kulturens höjdare 2011
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111230
”Inget barn börjar tala med stamning”, säger logopeden Lionel Louge till den stammande kung George VI i filmen The King’s Speech. Det är nyckelmeningen för att kunna förstå stamning som ett socialpsykologiskt fenomen, och inte enbart som ett biologiskt. Filmen gestaltar denna förståelse föredömligt.
Boken har funnits i flera tusen år. Nu, 2011, hävdar doktoranden i historia Rasmus Fleischer att vi inte längre vet vad en bok är. Eller korrektare, vad som inte är en bok. I Boken och Biblioteket (Ink förlag) visas även bibliotekens och bokhandelns delvisa uppgivenhet inför detta faktum. En omistlig bok.
Att en nätaktivist utses till årets svensk är både en högoddsare och inte. Efter den arabiska vårens fokus på demokratiaktivisters användning av ny och gammal internetteknik är det inte förvånande, men med tanke på att nätaktivister också bekämpar demokratiska staters reglering av internet är det mer förvånande. Den skarpt intellektuelle Christopher Kullenberg är den ultimate representanten för svensk nätaktivism.
tisdag, december 13, 2011
69 teser om internet
Jag har publicerat en ny bok; en liten bagatell om internet. Titeln är 69 teser om internet. Den finns tillgänglig på exempelvis Adlibris och Bokia, liksom fritt i pdf-format.
Internet är ett mångfacetterat fenomen som måste förstås på ett mångfacetterat sätt. I 69 teser om internet lägger Per-Olof Ågren fram ett antal olika teser från ett flertal olika perspektiv. "Internet eroderar geniet", "Internet är ett kvasiobjekt", "Sokrates hade älskat internet", "Vi bubblifieras på internet", "Internet genererar u-samhället", "På internet verkar smittor" och "Internet glittrar" är några exempel på bokens teser.
Internet är ett mångfacetterat fenomen som måste förstås på ett mångfacetterat sätt. I 69 teser om internet lägger Per-Olof Ågren fram ett antal olika teser från ett flertal olika perspektiv. "Internet eroderar geniet", "Internet är ett kvasiobjekt", "Sokrates hade älskat internet", "Vi bubblifieras på internet", "Internet genererar u-samhället", "På internet verkar smittor" och "Internet glittrar" är några exempel på bokens teser.
tisdag, december 06, 2011
Äpplet i Edens lustgård
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111206
I ett av de allra sista samtalen med Walter Isaacson under hans arbete med att skriva Steve Jobs – en biografi (Bonniers) sa Steve Jobs ”Jag vet att det kommer att stå mycket i din bok som jag inte kommer att tycka om”. Det är högst sannolikt.
Steve Jobs var en person som i princip aldrig tyckte om något, i varje fall inte till en början. Allt var skit. Alla förslag var usla. Med yvigt språk, förolämpningar och ibland rena kränkningar bemötte han alltid sina medarbetares idéer. Efterhand, när idéer fick sjunka in, var det inte ovanligt att Steve Jobs presenterade deras idéer som sina egna, fantastiska skapelser.
Steve Jobs skulle ha avskytt Isaacsons biografi inledningsvis, men borde tycka om den efterhand. Om inte en för tidig död inträtt. Biografin är en detaljrik, lång (666 sidor) berättelse om en människa, dennes design- och teknikideal och ett företag, Apple, som nog får anses ha ett och annat unikt särdrag. Samtidigt får läsaren en utmärkt historieskrivning av datorteknikens utveckling och några centrala vägval som har gjorts för att de persondatorer, telefoner, läsplattor och musikspelare ser ut som de gör i dag.
Den som menar att det som formar oss i unga år är det som också påverkar oss mest under resten av livet, får tesen bekräftad i denna biografi. Som adoptivbarn fick Jobs en särställning i hemmet. Han fick känna sig utvald, från att först ha varit bortstött. ”Vi valde ut dig särskilt”, sade hans adoptivföräldrar till honom redan när han var i sjuårsåldern. Denna känsla av utvaldhet påverkade sannolikt hans beteende mer än något annat.
En annan rot till hans särdrag var den våg av motkultur som rådde på USA:s västkust under 60-talet. En avsky mot auktoriteter gjorde hans utbildningsväg synnerligen egensinnig. ”De lyckades faktiskt nästan knäcka mig”, är hans kommentar till en auktoritär undervisning. Denna motkultur var också en drogkultur.
”Hur många gånger har du tagit LSD?”, brukade Jobs fråga de som sökte arbete på Apple i företagets tidiga år. Att ta LSD tillhörde ett av de fåtal riktigt viktiga saker Jobs hade gjort i sitt liv, var hans uppfattning. Utan den upplevelsen skulle inte Apples produkter se ut som de gör.
Jobs levde helt igenom emotionellt. Hans känslor för produkter, människor, idéer fick hela tiden fullt utlopp. Aggressivitet var hans signum, liksom hans gråtattacker. Men Isaacson vill också genom ett antal exempel visa att det gick – för vissa personer som Jobs respekterade – att gå emot Jobs. Jobs hade absolut gehör när det gällde produktkvalitet – en total intuitiv känsla för det perfekta.
Han var dock inte en operativ designer själv, i den meningen att han skapade olika prototyper av mjukvara eller modeller av datorer eller telefoner. Han var en reaktiv designer, som genom att se flera designförslag snabbt kunde avgöra vad som var skit (det mesta) och vad som var utvecklingsbart.
Även om han enväldigt fattade besluten, tyckte han mycket om samarbetet med övriga medarbetare. När andra företag gjorde allt för att betrakta möten som improduktiv tidsspillan, skapade Jobs en samarbetskultur på Apple genom att ha många och långa möten om allt från marknadsföring till produktvärdering.
Det som har gjort Apples produkter fantastiska går sannolikt att hänföra till Jobs designideal. Med Apple och Macintoshdatorerna skapades begreppet användarvänlighet; ett ideal som i allt väsentligt handlade om att förenkla. Datorer, musikspelare, telefoner – alla produkter ska enkelt och intuitivt förstås av vilken användare som helst.
Med sitt designideal befann sig Jobs sig hela tiden i skärningspunkten mellan vetenskap och konst, eller mellan teknik och humaniora. Med en viss övervikt åt konsten. Han ville att produktutvecklarna skulle känna sig som konstnärer. Han tummade aldrig på prioriteringen: Först kommer designen av produkten i sin helhet, sedan kommer den tekniska konstruktionen.
Det skilde Apple från andra datortillverkare. Vanligtvis lät man tekniker konstruera all elektronik som behövdes för datorn i form av processorer, hårddiskar, kretskort med mera, för att sedan bygga lämpligt hölje till elektroniken. Jobs gjorde alltid tvärtom: Först skapade man ett tilltalande hölje med nyskapande interaktionsmöjligheter, sedan fick teknikerna order om att konstruera elektroniken utifrån produktdesignen.
Ett slående exempel på betydelsen av att efterleva ett designideal var när den första modellen av iPhone hade utformats och precis skulle gå ut i produktion. En måndag gick Jobs till chefsdesignern och sa ”Jag kunder inte sova i natt, för jag insåg att jag helt enkelt inte älskar den”. Det ledde till att Jobs gick in till designteamet och tvingade dem att efter nio månaders arbete, börja om med en ny designprocess.
Om perfektionism i produktutformning var ett av Jobs designideal, så var total teknikkontroll ett annat. Genom att tillverka både hård- och mjukvara till en helhet, kunde Apple bibehålla en kontroll över produkterna som annars är svår att upprätthålla. Och därmed kunde han kontrollera användarnas upplevelser.
Jobs ville skapa ett enhetligt Utopia, ett slags Edens lustgård, en magisk trädgård omgärdad av höga murar där hans olika produkter skapar en av Apple kontrollerad totalupplevelse, och där ingen annan tillåts störa upplevelsen.
Denna kontrollmani manifesteras i dag av en debatt mellan öppenhet och slutenhet. Hos pionjärerna bakom internet och webben är idealet öppenhet; allt ska vara fritt och åtkomligt för alla. För Apples särskilda appar, som enbart får säljas i deras appstores, som censureras av särskilda censorer, kritiserades Jobs och Apple hårt för att bryta mot internets öppenhetsideal. Han fick det föga smickrande epitetet ”Orwells storebror” för denna inlåsningsprincip.
Biografin visar hur intimt sammankopplat design och begär är. Steve Jobs allra främsta förtjänst var att han förstod sig på människors begär; vad människor vill ha, vad människor åtrår, vad människor kan köa för i flera dygn. Andra i IT-branschen fokuserar det närmast motsatta begreppsparet funktion och behov, vilket inte förorsakar några reservationslösa hyllningar eller produktlanseringar som religiösa väckelsemöten.
Steve Jobs hade även ett företagsideal, även om det överskuggas av hans design- och teknikideal. Företagsidealet var att produktkvalitet ska gå före vinst. Alltid. Vinsten var nödvändig, men blott ett medel för att åstadkomma ännu bättre produkter. På så sätt tillhörde han mer gamla industrikapitalister än nutida kvartalskapitalister.
Därför bör biografin även läsas av företagsledare och riskkapitalister inom vilket område som helst. Om privata vårdföretag, för att ta ett aktuellt exempel, skulle sätta ett ärligt, tydligt och orubbligt produktideal framför vinst, skulle vi inte behöva läsa avskyvärda berättelser om vanvård.
I ett av de allra sista samtalen med Walter Isaacson under hans arbete med att skriva Steve Jobs – en biografi (Bonniers) sa Steve Jobs ”Jag vet att det kommer att stå mycket i din bok som jag inte kommer att tycka om”. Det är högst sannolikt.
Steve Jobs var en person som i princip aldrig tyckte om något, i varje fall inte till en början. Allt var skit. Alla förslag var usla. Med yvigt språk, förolämpningar och ibland rena kränkningar bemötte han alltid sina medarbetares idéer. Efterhand, när idéer fick sjunka in, var det inte ovanligt att Steve Jobs presenterade deras idéer som sina egna, fantastiska skapelser.
Steve Jobs skulle ha avskytt Isaacsons biografi inledningsvis, men borde tycka om den efterhand. Om inte en för tidig död inträtt. Biografin är en detaljrik, lång (666 sidor) berättelse om en människa, dennes design- och teknikideal och ett företag, Apple, som nog får anses ha ett och annat unikt särdrag. Samtidigt får läsaren en utmärkt historieskrivning av datorteknikens utveckling och några centrala vägval som har gjorts för att de persondatorer, telefoner, läsplattor och musikspelare ser ut som de gör i dag.
Den som menar att det som formar oss i unga år är det som också påverkar oss mest under resten av livet, får tesen bekräftad i denna biografi. Som adoptivbarn fick Jobs en särställning i hemmet. Han fick känna sig utvald, från att först ha varit bortstött. ”Vi valde ut dig särskilt”, sade hans adoptivföräldrar till honom redan när han var i sjuårsåldern. Denna känsla av utvaldhet påverkade sannolikt hans beteende mer än något annat.
En annan rot till hans särdrag var den våg av motkultur som rådde på USA:s västkust under 60-talet. En avsky mot auktoriteter gjorde hans utbildningsväg synnerligen egensinnig. ”De lyckades faktiskt nästan knäcka mig”, är hans kommentar till en auktoritär undervisning. Denna motkultur var också en drogkultur.
”Hur många gånger har du tagit LSD?”, brukade Jobs fråga de som sökte arbete på Apple i företagets tidiga år. Att ta LSD tillhörde ett av de fåtal riktigt viktiga saker Jobs hade gjort i sitt liv, var hans uppfattning. Utan den upplevelsen skulle inte Apples produkter se ut som de gör.
Jobs levde helt igenom emotionellt. Hans känslor för produkter, människor, idéer fick hela tiden fullt utlopp. Aggressivitet var hans signum, liksom hans gråtattacker. Men Isaacson vill också genom ett antal exempel visa att det gick – för vissa personer som Jobs respekterade – att gå emot Jobs. Jobs hade absolut gehör när det gällde produktkvalitet – en total intuitiv känsla för det perfekta.
Han var dock inte en operativ designer själv, i den meningen att han skapade olika prototyper av mjukvara eller modeller av datorer eller telefoner. Han var en reaktiv designer, som genom att se flera designförslag snabbt kunde avgöra vad som var skit (det mesta) och vad som var utvecklingsbart.
Även om han enväldigt fattade besluten, tyckte han mycket om samarbetet med övriga medarbetare. När andra företag gjorde allt för att betrakta möten som improduktiv tidsspillan, skapade Jobs en samarbetskultur på Apple genom att ha många och långa möten om allt från marknadsföring till produktvärdering.
Det som har gjort Apples produkter fantastiska går sannolikt att hänföra till Jobs designideal. Med Apple och Macintoshdatorerna skapades begreppet användarvänlighet; ett ideal som i allt väsentligt handlade om att förenkla. Datorer, musikspelare, telefoner – alla produkter ska enkelt och intuitivt förstås av vilken användare som helst.
Med sitt designideal befann sig Jobs sig hela tiden i skärningspunkten mellan vetenskap och konst, eller mellan teknik och humaniora. Med en viss övervikt åt konsten. Han ville att produktutvecklarna skulle känna sig som konstnärer. Han tummade aldrig på prioriteringen: Först kommer designen av produkten i sin helhet, sedan kommer den tekniska konstruktionen.
Det skilde Apple från andra datortillverkare. Vanligtvis lät man tekniker konstruera all elektronik som behövdes för datorn i form av processorer, hårddiskar, kretskort med mera, för att sedan bygga lämpligt hölje till elektroniken. Jobs gjorde alltid tvärtom: Först skapade man ett tilltalande hölje med nyskapande interaktionsmöjligheter, sedan fick teknikerna order om att konstruera elektroniken utifrån produktdesignen.
Ett slående exempel på betydelsen av att efterleva ett designideal var när den första modellen av iPhone hade utformats och precis skulle gå ut i produktion. En måndag gick Jobs till chefsdesignern och sa ”Jag kunder inte sova i natt, för jag insåg att jag helt enkelt inte älskar den”. Det ledde till att Jobs gick in till designteamet och tvingade dem att efter nio månaders arbete, börja om med en ny designprocess.
Om perfektionism i produktutformning var ett av Jobs designideal, så var total teknikkontroll ett annat. Genom att tillverka både hård- och mjukvara till en helhet, kunde Apple bibehålla en kontroll över produkterna som annars är svår att upprätthålla. Och därmed kunde han kontrollera användarnas upplevelser.
Jobs ville skapa ett enhetligt Utopia, ett slags Edens lustgård, en magisk trädgård omgärdad av höga murar där hans olika produkter skapar en av Apple kontrollerad totalupplevelse, och där ingen annan tillåts störa upplevelsen.
Denna kontrollmani manifesteras i dag av en debatt mellan öppenhet och slutenhet. Hos pionjärerna bakom internet och webben är idealet öppenhet; allt ska vara fritt och åtkomligt för alla. För Apples särskilda appar, som enbart får säljas i deras appstores, som censureras av särskilda censorer, kritiserades Jobs och Apple hårt för att bryta mot internets öppenhetsideal. Han fick det föga smickrande epitetet ”Orwells storebror” för denna inlåsningsprincip.
Biografin visar hur intimt sammankopplat design och begär är. Steve Jobs allra främsta förtjänst var att han förstod sig på människors begär; vad människor vill ha, vad människor åtrår, vad människor kan köa för i flera dygn. Andra i IT-branschen fokuserar det närmast motsatta begreppsparet funktion och behov, vilket inte förorsakar några reservationslösa hyllningar eller produktlanseringar som religiösa väckelsemöten.
Steve Jobs hade även ett företagsideal, även om det överskuggas av hans design- och teknikideal. Företagsidealet var att produktkvalitet ska gå före vinst. Alltid. Vinsten var nödvändig, men blott ett medel för att åstadkomma ännu bättre produkter. På så sätt tillhörde han mer gamla industrikapitalister än nutida kvartalskapitalister.
Därför bör biografin även läsas av företagsledare och riskkapitalister inom vilket område som helst. Om privata vårdföretag, för att ta ett aktuellt exempel, skulle sätta ett ärligt, tydligt och orubbligt produktideal framför vinst, skulle vi inte behöva läsa avskyvärda berättelser om vanvård.
tisdag, november 29, 2011
Genialitet i internetåldern
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111129
Inom musikvärlden har remix länge varit en metod för att skapa ny musik. En form av remix är att ta musikslingor från olika låtar och kombinera dem så att en ny låt skapas. Ny låt? Det är ju redan existerande musikslingor som används. Jo, nytt, om man med nytt avser resultatet i sin helhet, och inte dess delar.
Är denna metod tillämplig inom andra konstformer, som exempelvis litteratur? I en essä i tidskriften The Chronicle of Higher Education (110911) driver Kenneth Goldsmith, som undervisar i skrivande vid University of Pennsylvania, en sådan tes. Han har under flera år undervisat i en kurs som heter ”Uncreative Writing”, det vill säga hur man skriver icke-kreativt.
Under kursen belönas studenterna i sitt skrivande när de använder andras texter eller delar av texter i nya sammanhang, för att skapa nya verk. De får kritik för varje försök att vara originella och unika i sitt skrivande. Det låter som upp och nervända världen. Varför uppmuntra till det allra mest tabubelagda?
Utgångspunkten är internet. På internet finns ett överflöd av text, och det kommer en tidpunkt när all text som någonsin producerats finns tillgänglig på skärmen framför dig. Frågan är om vi i vår produktion av texter ska agera såsom internet finns – eller, som är så vanligt, agera som om internet inte finns.
Om all producerad text av historiens mer eller mindre originella genier finns tillgänglig, kanske internetålderns genialitet inte består i att skapa ännu mer originell, unik text, utan att använda existerande text på ett kreativt sätt.
Goldsmith använder termen ”unoriginal genius” som beteckning på författare som samplar eller rekombinerar text. En sådan författares genialitet består i att använda och återanvända text på ett sätt som skapar ett kvalificerat verk. Icke-originaliteten består i att all text som används redan är producerad av någon annan.
Sådant författande innebär inte nödvändigtvis kvalitetsförluster, utan förutsätter ett annat sätt att mäta kvalitet än den förhärskande originaliteten som måttstock. Ett rekombinerat verks kvalitet består i författarens urval av ord och texter. Därmed är den rekombinerande författaren högst närvarande i verket; det är enbart en annan form av att uttrycka sig.
Analogin med datorprogrammeraren är inte långt borta. Dagens objektorienterade programmering bygger i hög grad på att programmerare återanvänder färdig programkod från olika kodbibliotek, i stället för att skapa ny kod för varje funktion. Skickligheten ligger i kombineringen av existerande kod.
Och därmed infinner sig kritiken. Är den rekombinerande författaren enbart en programmerare av text? På snärtig engelska brukar sämre författares verksamhet omtalas som ”typing, not writing” – att klicka fram bokstäver och ord på ett tangentbord är inte samma sak som att skapa kvalificerad text.
Goldsmiths essä är en tankeställare som utmanar vår föreställning om såväl författande som verk.
Inom musikvärlden har remix länge varit en metod för att skapa ny musik. En form av remix är att ta musikslingor från olika låtar och kombinera dem så att en ny låt skapas. Ny låt? Det är ju redan existerande musikslingor som används. Jo, nytt, om man med nytt avser resultatet i sin helhet, och inte dess delar.
Är denna metod tillämplig inom andra konstformer, som exempelvis litteratur? I en essä i tidskriften The Chronicle of Higher Education (110911) driver Kenneth Goldsmith, som undervisar i skrivande vid University of Pennsylvania, en sådan tes. Han har under flera år undervisat i en kurs som heter ”Uncreative Writing”, det vill säga hur man skriver icke-kreativt.
Under kursen belönas studenterna i sitt skrivande när de använder andras texter eller delar av texter i nya sammanhang, för att skapa nya verk. De får kritik för varje försök att vara originella och unika i sitt skrivande. Det låter som upp och nervända världen. Varför uppmuntra till det allra mest tabubelagda?
Utgångspunkten är internet. På internet finns ett överflöd av text, och det kommer en tidpunkt när all text som någonsin producerats finns tillgänglig på skärmen framför dig. Frågan är om vi i vår produktion av texter ska agera såsom internet finns – eller, som är så vanligt, agera som om internet inte finns.
Om all producerad text av historiens mer eller mindre originella genier finns tillgänglig, kanske internetålderns genialitet inte består i att skapa ännu mer originell, unik text, utan att använda existerande text på ett kreativt sätt.
Goldsmith använder termen ”unoriginal genius” som beteckning på författare som samplar eller rekombinerar text. En sådan författares genialitet består i att använda och återanvända text på ett sätt som skapar ett kvalificerat verk. Icke-originaliteten består i att all text som används redan är producerad av någon annan.
Sådant författande innebär inte nödvändigtvis kvalitetsförluster, utan förutsätter ett annat sätt att mäta kvalitet än den förhärskande originaliteten som måttstock. Ett rekombinerat verks kvalitet består i författarens urval av ord och texter. Därmed är den rekombinerande författaren högst närvarande i verket; det är enbart en annan form av att uttrycka sig.
Analogin med datorprogrammeraren är inte långt borta. Dagens objektorienterade programmering bygger i hög grad på att programmerare återanvänder färdig programkod från olika kodbibliotek, i stället för att skapa ny kod för varje funktion. Skickligheten ligger i kombineringen av existerande kod.
Och därmed infinner sig kritiken. Är den rekombinerande författaren enbart en programmerare av text? På snärtig engelska brukar sämre författares verksamhet omtalas som ”typing, not writing” – att klicka fram bokstäver och ord på ett tangentbord är inte samma sak som att skapa kvalificerad text.
Goldsmiths essä är en tankeställare som utmanar vår föreställning om såväl författande som verk.
torsdag, november 10, 2011
Litteraturutredningens postdigitala insikt
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111110
I våras uppmärksammade jag här på sidan (28/3) direktivet till utredningen Litteraturens ställning (Dir 2011:24). Nu har litteraturutredningen presenterats, med föredömligt snabbhet (Ku 2011:04).
Här föreslås stödåtgärder för regional och lokal samverkan för att främja läsandet och stöd till förlag att kunna ge ut kvalitetslitteratur från förlagens backlist, det vill säga böcker vars upplaga är slut och inte kommer att tryckas på nytt.
Det intressantaste förslaget är dock stöd till litterära evenemang i bokhandeln, för att främja intresset för läsning och för kvalitetslitteratur. I en tid när internetbokhandlar säljer böcker till ett pris som är runt 30 procent lägre än fysiska bokhandlare, till på köpet med hemleverans, måste bokhandlarna skapa ett mervärde som överskrider själva bokinköpet. Annars dör de sotdöden.
Litteraturutredningens förslag är ett uttryck för den postdigitala insikten. Den postdigitala insikten är att internet måste ses som en resurs för närvaroproduktion. När allt fler kulturprodukter eller -tjänster är totalt tillgängliga på internet inträder insikten om behovet av aktualiserade gemenskaper.
Om bokhandlare i en initial fas ges kulturstöd för att skapa gemenskaper kring litteratur och läsning, kan de skapa den utvecklade roll de måste ha, utöver att enbart försälja bokexemplar i konkurrens med de ständigt billigare nätbokhandlarna.
Om detta vore en ljudtidning skulle en rungande applåd fylla rummet.
I våras uppmärksammade jag här på sidan (28/3) direktivet till utredningen Litteraturens ställning (Dir 2011:24). Nu har litteraturutredningen presenterats, med föredömligt snabbhet (Ku 2011:04).
Här föreslås stödåtgärder för regional och lokal samverkan för att främja läsandet och stöd till förlag att kunna ge ut kvalitetslitteratur från förlagens backlist, det vill säga böcker vars upplaga är slut och inte kommer att tryckas på nytt.
Det intressantaste förslaget är dock stöd till litterära evenemang i bokhandeln, för att främja intresset för läsning och för kvalitetslitteratur. I en tid när internetbokhandlar säljer böcker till ett pris som är runt 30 procent lägre än fysiska bokhandlare, till på köpet med hemleverans, måste bokhandlarna skapa ett mervärde som överskrider själva bokinköpet. Annars dör de sotdöden.
Litteraturutredningens förslag är ett uttryck för den postdigitala insikten. Den postdigitala insikten är att internet måste ses som en resurs för närvaroproduktion. När allt fler kulturprodukter eller -tjänster är totalt tillgängliga på internet inträder insikten om behovet av aktualiserade gemenskaper.
Om bokhandlare i en initial fas ges kulturstöd för att skapa gemenskaper kring litteratur och läsning, kan de skapa den utvecklade roll de måste ha, utöver att enbart försälja bokexemplar i konkurrens med de ständigt billigare nätbokhandlarna.
Om detta vore en ljudtidning skulle en rungande applåd fylla rummet.
tisdag, november 01, 2011
Böcker äger rum
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111101
Leta dig fram till svenska Wikipedia. Ange ett sökord kring ett ämne som intresserar dig, exempelvis ”bok”. Alldeles bortsett från att du där kan läsa hur UNESCO definierar en bok – "en icke-periodisk tryckt publikation bestående av minst 49 sidor" – kan du också klicka på länken i vänsterspalten som heter ”Skapa en bok”. Lägg där till Wikipedias text om sökordet ”bok”.
Ange sedan sökordet ”bibliotek” i Wikipedia. Klicka sedan på länken ”Lägg till den här sidan i boken”. Därefter kan du gå vidare via länken ”Visa bok” och sedan ge boken en titel. Varför inte ”Boken och biblioteket”? Till sist kan du välja om du vill ladda hem din bok som pdf-dokument eller beställa den som en utskriven bok från ett print-on-demandtryckeri.
Så har naturligtvis inte samtidshistorikern Rasmus Fleischer gjort för att skapa sitt senaste dubbelverk Boken och Biblioteket (Ink förlag). Däremot illustrerar Wikipedias bokskapartjänst flera av Fleischers hyperintressanta analyser och poänger kring boken och biblioteket i en tid av digital transformation. Och i en postdigital tid, som är Fleischers favoritbegrepp, utvecklat i hans förra bok Det postdigitala manifestet (Ink förlag, 2009).
Bokens allra första mening är ”Detta är utan tvivel en bok”. Det är möjligt att fastslå med ett flertal argument. Materiellt sett känner vi igen den som en bok (pärmar, rygg, boksidor). Immateriellt känner vi också igen den som en bok (den har ett ISBN-nummer, en angiven författare och utgivare). Så långt är allt enkelt och inget skäl att skriva en bok om boken.
När den digitala transformationen förändrar boken och läsandet såväl kvalitativt som kvantitativt finns det emellertid all anledning för Fleischer att skriva om denna utveckling – och för oss att läsa om den. Fleischer skriver nämligen ytterst initierat, infallsrikt och tillgängligt.
Vem kunde ana att 2002 års subventionering av böcker genom en sänkt bokmoms spelar en huvudroll i dramat vi ännu inte ser slutet på: Hur ska vi definiera en bok? Ett skäl att ställa den frågan är vilka produkter som ska ges 6 procent moms respektive 25 procent moms. Ett annat är att om de kulturpolitiska åtgärder riktade mot böcker ska träffa rätt, måste vi veta vad en bok är. Den materiella, mångfaldigade och registrerade boken är dock fortfarande förebildlig för andra bokwannabees.
E-boken är en produkt som aspirerar på att kallas bok. Men då måste vi först bestämma oss för vad en e-bok är. Det, menar Fleischer, är vi inte i närheten av. Logiskt sett borde en e-bok räknas som en bok när den är en andrahandspublikation av en utgiven, materiell bok. Men inte. E-boken medges inte den lägre momssatsen, eftersom vi inte ännu har lyckats särskilja e-boken från andra digitala texter. Är varje pdf-dokument en e-bok? Är varje blogg en e-bok? Är varje Facebooksida en e-bok?
Ljudboken är ett annat exempel. Här häpnar man över att enbart ljudböcker som läses in på ett speciellt sätt räknas som böcker, det vill säga förlänas den lägre momssatsen. En ljudbok måste vara förlagsutgiven och i viss utsträckning dramatiserad vid inläsningen. En icke-dramatiserad inläsning gör samma text till en talbok. Men ljudboken får heller inte dramatiseras hur långt som helst – skrik, sång, flera röster eller ljudeffekter gör ljudboken till någon form av radioteater, vilket inte medges någon momssubventionering.
Ja, snårigt är det. Än värre blir det när Fleischer som ingen annan reder ut och exemplifierar den växande trenden av robotböcker och robotförlag. Robotböcker är böcker där ett datorprogram – en robot – har samlat in text från nätet, främst Wikipedia, inom ett visst ämne och automatiskt genererar en e-bok som sedan hamnar på Amazon, Adlibris, Bokus och andra nätbokhandlare.
Robotboken är i det närmaste gratis att producera och distribuera, men ofta dyr att köpa. Bokhandlarna säljer dessa utan urskiljning, tycks det, så till den grad att vi kan börja tala om spam i bokform. Till och med biblioteken köper in dyra robotböcker, vars innehåll finns gratis på nätet.
Biblioteken, ja. Hur agerar dessa institutioner i en tid av digital transformation? Och Rasmus Fleischers normativa ärende: Hur bör biblioteken agera? I det andra verket i denna dubbelvolym – Biblioteket – är Fleischer synnerligen kritisk till hur bibliotek hanterar kärnan i sin verksamhet: urvalet av böcker för inköp och utlåning.
Ett biblioteks urval bör ses som en kritisk, för att inte säga politisk process. Timbro har understundom drivit tesen att bibliotek tenderar att köpa in mer litteratur som kan anses tillhöra den vänstra delen på en politisk vänster-högerskala. Bibliotek har också reglerade inköpsprocesser, där man inte köper in böcker som ”medvetet förvanskar fakta”, som Fleischer skriver. Men vad som är fakta och inte är ofta ett politiskt ställningstagande.
Det som häpnar mest är att biblioteken har sedan en tid valt att förlägga inköpen på entreprenad, det vill säga avhända sig kontrollen över urvalet. Bonnierägda Adlibris vann upphandlingen och säljer egna urval av böcker till biblioteken. Det fungerar som en prenumeration i blindo, i stället för ett medvetet urval.
När böcker digitaliseras som e-böcker eller ljudböcker har biblioteken, för att hänga med IT-utvecklingen, börjat låna ut sådana. Låna ut digitala filer? Det låter sig naturligtvis inte göras. Vi vet att digitala filer enbart kan kopieras eller raderas. En digital fil kan inte lämnas tillbaka.
Likafullt simulerar biblioteken lån av e-böcker. Med märkliga konsekvenser. En är att bibliotekets kostnad för att låna ut en e-bok är ungefär 20 kronor. En annan är att licensvillkoren för e-boklån inte tillåter personer under 13 år att använda programvaran. Vilket blir väldig märkligt, enär bibliotek har som särskild uppgift att stimulera och underlätta barns läsvanor.
Rasmus Fleischer är en politisk person. Det är omisskännligt för alla som läser hans blogg, artiklar och böcker. Han formulerar därför en informationspolitisk vision för det han benämner ”det transparenta biblioteket”. Denna vision bör läsas av varje student på biblioteksutbildningar, varje bibliotekarie, bibliotekschef, och kulturnämndsledamot.
Ett transparent bibliotek bör hålla inköpsprocessen genomskinlig för medborgarna och användarvillkoren för exempelvis e-böcker måste göras kända. Inköpen och dess kriterier bör vara öppna och inbjuda till diskussion kring kriterierna. Görs blinda inköp via Adlibris, ska Adlibris kriterier vara genomskinliga.
Samt, naturligtvis, en av Fleischers käpphästar: Bibliotek bör använda öppen programvara, och inte köpa licenser för olika digitala tjänster från kommersiella mjukvaruföretag. Biblioteket måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett vilken teknisk plattform man äger. Så är inte fallet i dag.
Jag läser Boken och Biblioteket som ett kulturpolitiskt inlägg. Särskilt visionen om biblioteket i informationsåldern. Jag tolkar att Fleischer värderar högt den materiella bokens särställning i förhållande till andra mediaformer, liksom förlagens utgivningsbeslut i förhållande till print-on-demandtrenden, där alla kan ge ut en bok.
Konservatism? Nej, inte nödvändigtvis. Snarare ett uttryck för en djup insikt om nätets obändiga logik och de digitala kopiornas flyktighet. Liksom en omsorg om böcker som gemensamma referenspunkter för ett offentligt samtal. Och vetskapen om risken med det oändliga brus all digitalisering skapar – robotböckerna är ett gott exempel.
”Böcker äger rum”, skriver Fleischer, och har därmed bidragit med ett villkor för en definition av boken.
Leta dig fram till svenska Wikipedia. Ange ett sökord kring ett ämne som intresserar dig, exempelvis ”bok”. Alldeles bortsett från att du där kan läsa hur UNESCO definierar en bok – "en icke-periodisk tryckt publikation bestående av minst 49 sidor" – kan du också klicka på länken i vänsterspalten som heter ”Skapa en bok”. Lägg där till Wikipedias text om sökordet ”bok”.
Ange sedan sökordet ”bibliotek” i Wikipedia. Klicka sedan på länken ”Lägg till den här sidan i boken”. Därefter kan du gå vidare via länken ”Visa bok” och sedan ge boken en titel. Varför inte ”Boken och biblioteket”? Till sist kan du välja om du vill ladda hem din bok som pdf-dokument eller beställa den som en utskriven bok från ett print-on-demandtryckeri.
Så har naturligtvis inte samtidshistorikern Rasmus Fleischer gjort för att skapa sitt senaste dubbelverk Boken och Biblioteket (Ink förlag). Däremot illustrerar Wikipedias bokskapartjänst flera av Fleischers hyperintressanta analyser och poänger kring boken och biblioteket i en tid av digital transformation. Och i en postdigital tid, som är Fleischers favoritbegrepp, utvecklat i hans förra bok Det postdigitala manifestet (Ink förlag, 2009).
Bokens allra första mening är ”Detta är utan tvivel en bok”. Det är möjligt att fastslå med ett flertal argument. Materiellt sett känner vi igen den som en bok (pärmar, rygg, boksidor). Immateriellt känner vi också igen den som en bok (den har ett ISBN-nummer, en angiven författare och utgivare). Så långt är allt enkelt och inget skäl att skriva en bok om boken.
När den digitala transformationen förändrar boken och läsandet såväl kvalitativt som kvantitativt finns det emellertid all anledning för Fleischer att skriva om denna utveckling – och för oss att läsa om den. Fleischer skriver nämligen ytterst initierat, infallsrikt och tillgängligt.
Vem kunde ana att 2002 års subventionering av böcker genom en sänkt bokmoms spelar en huvudroll i dramat vi ännu inte ser slutet på: Hur ska vi definiera en bok? Ett skäl att ställa den frågan är vilka produkter som ska ges 6 procent moms respektive 25 procent moms. Ett annat är att om de kulturpolitiska åtgärder riktade mot böcker ska träffa rätt, måste vi veta vad en bok är. Den materiella, mångfaldigade och registrerade boken är dock fortfarande förebildlig för andra bokwannabees.
E-boken är en produkt som aspirerar på att kallas bok. Men då måste vi först bestämma oss för vad en e-bok är. Det, menar Fleischer, är vi inte i närheten av. Logiskt sett borde en e-bok räknas som en bok när den är en andrahandspublikation av en utgiven, materiell bok. Men inte. E-boken medges inte den lägre momssatsen, eftersom vi inte ännu har lyckats särskilja e-boken från andra digitala texter. Är varje pdf-dokument en e-bok? Är varje blogg en e-bok? Är varje Facebooksida en e-bok?
Ljudboken är ett annat exempel. Här häpnar man över att enbart ljudböcker som läses in på ett speciellt sätt räknas som böcker, det vill säga förlänas den lägre momssatsen. En ljudbok måste vara förlagsutgiven och i viss utsträckning dramatiserad vid inläsningen. En icke-dramatiserad inläsning gör samma text till en talbok. Men ljudboken får heller inte dramatiseras hur långt som helst – skrik, sång, flera röster eller ljudeffekter gör ljudboken till någon form av radioteater, vilket inte medges någon momssubventionering.
Ja, snårigt är det. Än värre blir det när Fleischer som ingen annan reder ut och exemplifierar den växande trenden av robotböcker och robotförlag. Robotböcker är böcker där ett datorprogram – en robot – har samlat in text från nätet, främst Wikipedia, inom ett visst ämne och automatiskt genererar en e-bok som sedan hamnar på Amazon, Adlibris, Bokus och andra nätbokhandlare.
Robotboken är i det närmaste gratis att producera och distribuera, men ofta dyr att köpa. Bokhandlarna säljer dessa utan urskiljning, tycks det, så till den grad att vi kan börja tala om spam i bokform. Till och med biblioteken köper in dyra robotböcker, vars innehåll finns gratis på nätet.
Biblioteken, ja. Hur agerar dessa institutioner i en tid av digital transformation? Och Rasmus Fleischers normativa ärende: Hur bör biblioteken agera? I det andra verket i denna dubbelvolym – Biblioteket – är Fleischer synnerligen kritisk till hur bibliotek hanterar kärnan i sin verksamhet: urvalet av böcker för inköp och utlåning.
Ett biblioteks urval bör ses som en kritisk, för att inte säga politisk process. Timbro har understundom drivit tesen att bibliotek tenderar att köpa in mer litteratur som kan anses tillhöra den vänstra delen på en politisk vänster-högerskala. Bibliotek har också reglerade inköpsprocesser, där man inte köper in böcker som ”medvetet förvanskar fakta”, som Fleischer skriver. Men vad som är fakta och inte är ofta ett politiskt ställningstagande.
Det som häpnar mest är att biblioteken har sedan en tid valt att förlägga inköpen på entreprenad, det vill säga avhända sig kontrollen över urvalet. Bonnierägda Adlibris vann upphandlingen och säljer egna urval av böcker till biblioteken. Det fungerar som en prenumeration i blindo, i stället för ett medvetet urval.
När böcker digitaliseras som e-böcker eller ljudböcker har biblioteken, för att hänga med IT-utvecklingen, börjat låna ut sådana. Låna ut digitala filer? Det låter sig naturligtvis inte göras. Vi vet att digitala filer enbart kan kopieras eller raderas. En digital fil kan inte lämnas tillbaka.
Likafullt simulerar biblioteken lån av e-böcker. Med märkliga konsekvenser. En är att bibliotekets kostnad för att låna ut en e-bok är ungefär 20 kronor. En annan är att licensvillkoren för e-boklån inte tillåter personer under 13 år att använda programvaran. Vilket blir väldig märkligt, enär bibliotek har som särskild uppgift att stimulera och underlätta barns läsvanor.
Rasmus Fleischer är en politisk person. Det är omisskännligt för alla som läser hans blogg, artiklar och böcker. Han formulerar därför en informationspolitisk vision för det han benämner ”det transparenta biblioteket”. Denna vision bör läsas av varje student på biblioteksutbildningar, varje bibliotekarie, bibliotekschef, och kulturnämndsledamot.
Ett transparent bibliotek bör hålla inköpsprocessen genomskinlig för medborgarna och användarvillkoren för exempelvis e-böcker måste göras kända. Inköpen och dess kriterier bör vara öppna och inbjuda till diskussion kring kriterierna. Görs blinda inköp via Adlibris, ska Adlibris kriterier vara genomskinliga.
Samt, naturligtvis, en av Fleischers käpphästar: Bibliotek bör använda öppen programvara, och inte köpa licenser för olika digitala tjänster från kommersiella mjukvaruföretag. Biblioteket måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett vilken teknisk plattform man äger. Så är inte fallet i dag.
Jag läser Boken och Biblioteket som ett kulturpolitiskt inlägg. Särskilt visionen om biblioteket i informationsåldern. Jag tolkar att Fleischer värderar högt den materiella bokens särställning i förhållande till andra mediaformer, liksom förlagens utgivningsbeslut i förhållande till print-on-demandtrenden, där alla kan ge ut en bok.
Konservatism? Nej, inte nödvändigtvis. Snarare ett uttryck för en djup insikt om nätets obändiga logik och de digitala kopiornas flyktighet. Liksom en omsorg om böcker som gemensamma referenspunkter för ett offentligt samtal. Och vetskapen om risken med det oändliga brus all digitalisering skapar – robotböckerna är ett gott exempel.
”Böcker äger rum”, skriver Fleischer, och har därmed bidragit med ett villkor för en definition av boken.
onsdag, oktober 19, 2011
Juholts utgifter vs Juholts kostnader
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111019
När turbulensen och dammet börjar lägga sig, kan vi börja se klarare på Håkan Juholts situation. Medieestetiken tillåter som bekant inga nyanser under pågående drev. Därför har mantrat varit att Joholt har fuskat. Men fusk är ett synnerligen specifikt begrepp, som har uppsåtet inbyggt i sig.
Min hypotes är att Juholt är ekonomiskt okunnig, snarare än uppsåtligt fuskande. För att vara precisare: han förstår inte den ekonomiskt elementära skillnaden mellan kostnad och utgift. Jag tolkar mellan raderna i Juholts olika försvarstal att hyran för lägenheten i Västertorp är en utgift som Juholt betalar själv, utan att sambon behöver bidra med något. Vilket kan vara rimligt om deras inkomster skiljer sig väsentligt åt, eller att hon tar andra utgifter i stället.
Därmed lämnar också Juholt in hela hyresavin till riksdagen för att erhålla sin berättigade kostnadsersättning. Men vänta nu. Det är här det bränner till. Riksdagen ersätter kostnaden för boendet, inte utgiften för boendet.
Ofta sammanfaller kostnaden för något med utgiften för det samma. En reseersättnings kostnad är vanligtvis detsamma som dess utgift. Men inte alltid. Inte när föremålet för ersättning delas med andra, oberoende av vem som står för utgiften.
Så är fallet med lägenhetshyran. Utgiften må vara hela hyran för Juholt, men kostnaden är enbart halva hyran. Frågan är om vi ska hänga varje politiker som inte tvärsäkert kan skilja mellan de ekonomiska begreppen kostnad och utgift.
I så fall kanske rätt många politiker får lämna in.
När turbulensen och dammet börjar lägga sig, kan vi börja se klarare på Håkan Juholts situation. Medieestetiken tillåter som bekant inga nyanser under pågående drev. Därför har mantrat varit att Joholt har fuskat. Men fusk är ett synnerligen specifikt begrepp, som har uppsåtet inbyggt i sig.
Min hypotes är att Juholt är ekonomiskt okunnig, snarare än uppsåtligt fuskande. För att vara precisare: han förstår inte den ekonomiskt elementära skillnaden mellan kostnad och utgift. Jag tolkar mellan raderna i Juholts olika försvarstal att hyran för lägenheten i Västertorp är en utgift som Juholt betalar själv, utan att sambon behöver bidra med något. Vilket kan vara rimligt om deras inkomster skiljer sig väsentligt åt, eller att hon tar andra utgifter i stället.
Därmed lämnar också Juholt in hela hyresavin till riksdagen för att erhålla sin berättigade kostnadsersättning. Men vänta nu. Det är här det bränner till. Riksdagen ersätter kostnaden för boendet, inte utgiften för boendet.
Ofta sammanfaller kostnaden för något med utgiften för det samma. En reseersättnings kostnad är vanligtvis detsamma som dess utgift. Men inte alltid. Inte när föremålet för ersättning delas med andra, oberoende av vem som står för utgiften.
Så är fallet med lägenhetshyran. Utgiften må vara hela hyran för Juholt, men kostnaden är enbart halva hyran. Frågan är om vi ska hänga varje politiker som inte tvärsäkert kan skilja mellan de ekonomiska begreppen kostnad och utgift.
I så fall kanske rätt många politiker får lämna in.
måndag, oktober 10, 2011
Skilj Nobels priser från monarkin
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111010
Alldeles oberoende av att Svenska Akademien instiftades av Gustav III, bör Akademien se sig om i det demokratiska och sekulära samhälle Akademien verkar i. Trots Akademiens ytterst konservativa hållning. Trots att Akademien tror sig kunna stå fri från politik och allsköns aktualiteter.
Häromdagen hängde Carl XVI Gustaf en medalj runt halsen på Saudiarabiens diktator Kung Abdullah, som styr över ett land där demokratiska och politiska rättigheter saknas och kvinnor vägras fundamentala rättigheter.
Om ett par månader kommer samme Carl XVI Gustaf att hänga en medalj runt halsen på en av världens skickligaste poeter, Tomas Tranströmer. Samtidigt prisar han några av världens skickligaste forskare inom medicin, kemi, fysik och ekonomi Nobels pris, utsedda av Kungliga Vetenskapsakademin och andra aktörer. Allt till Nobels minne.
Hur solkigt torde det inte kännas att prisas av en kung som nyligen prisat en despot?
Nej, låt förra årets mottagare av Nobels olika priser också agera prisutdelare vid ceremonin. Det skulle vara ytterst värdigt för varje mottagare. På så vis får vi också en känsla av kontinuitet i såväl kunskapsutveckling som författande.
Låt oss se Mario Vargas Llosa hedra Tomas Tranströmer med medalj i december.
Alldeles oberoende av att Svenska Akademien instiftades av Gustav III, bör Akademien se sig om i det demokratiska och sekulära samhälle Akademien verkar i. Trots Akademiens ytterst konservativa hållning. Trots att Akademien tror sig kunna stå fri från politik och allsköns aktualiteter.
Häromdagen hängde Carl XVI Gustaf en medalj runt halsen på Saudiarabiens diktator Kung Abdullah, som styr över ett land där demokratiska och politiska rättigheter saknas och kvinnor vägras fundamentala rättigheter.
Om ett par månader kommer samme Carl XVI Gustaf att hänga en medalj runt halsen på en av världens skickligaste poeter, Tomas Tranströmer. Samtidigt prisar han några av världens skickligaste forskare inom medicin, kemi, fysik och ekonomi Nobels pris, utsedda av Kungliga Vetenskapsakademin och andra aktörer. Allt till Nobels minne.
Hur solkigt torde det inte kännas att prisas av en kung som nyligen prisat en despot?
Nej, låt förra årets mottagare av Nobels olika priser också agera prisutdelare vid ceremonin. Det skulle vara ytterst värdigt för varje mottagare. På så vis får vi också en känsla av kontinuitet i såväl kunskapsutveckling som författande.
Låt oss se Mario Vargas Llosa hedra Tomas Tranströmer med medalj i december.
tisdag, september 27, 2011
Bevara de friheter vilden ger oss
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110927
Metaforer är ständigt förekommande när vi försöker förstå såväl informationstekniken som dess användning. Automaten var den tidigaste metaforen; att effektivisera och automatisera rutinprocesser stod högt på dagordningen. Med persondatorn dök verktygsmetaforen upp; IT som ett personligt verktyg för allehanda handlingar. Och med internet har metaforer som arena, värld, gemenskap, marknad med mera växt fram. Ofta med förled som virtuell.
Den metafor jag upplever som den mest träffande tycks jag emellertid vara ensam om att använda, men det metaforen bildligt söker likna är ständigt förekommande i debatten om teknikens utveckling och utbredning. Jag tänker på vilden som metafor för internet. Besten, det otämjda, det som måste assimileras och civiliseras för att tillåtas i vårt samhälle.
Vi har under ett par decennier sett flera exempel på hur vilden måste tämjas. Ett exempel från mitten av nittiotalet handlade om att filtrera information, så att ungdomar inte skulle komma åt bombrecept, pornografi, våldsskildringar och politisk extremism. Fortfarande sker tämjning medelst filtrering i Kina, Irak och andra icke-demokratiska länder.
Ett annat exempel från nittiotalet handlade om lagstiftning. Vilden tillät människor att agera fritt i internets offentlighet. För att minska risken med en sådan frihet inrättades lagen om elektroniska anslagstavlor för att reglera samtalstonen på nätet, liksom personuppgiftslagen för att reglera hur våra personuppgifter hanterades.
Ett senare exempel är att vilden enkelt bistår människor med möjligheten att kopiera information, genom att distribuera filer mellan datorer. Tämjandet av vilden inleddes med ett förbud för fildelningstjänsten Napster och fortsatte i Sverige med att göra upphovsrättslagen något strängare och inträtta Ipred-lagen – allt för att minska risken för en otyglad filkopiering över nätet.
I dag pågår ytterligare en domesticeringsprocess för att tämja denna vilde. Det var länge sedan ett internetfenomen debatterats så intensivt som det som fått beteckningen ”näthat” och handlar om hur samtalet på nätet bör föras. Dock har debatten ett oproportionellt fokus på dagstidningarnas kommentarsfält och hur de väljer att hantera dessa. Här har två strategier utvecklats för att mota de av utgivarna icke önskvärda kommentarerna.
Den ena är den egentligt självklara: Varje utgivare väljer vilka kommentarer utgivaren vill publicera och ser därmed kommentarerna som en del av det redaktionella innehållet, precis som man gör med insändare och debattartiklar. Förhandsgranskning, alltså. VK har alltid tillämpat denna modell och Expressen har nyligen hakat på. Då spelar det ingen roll om kommentatorerna är anonyma eller inte.
Den andra strategin är annorlunda. Förhandsgranskning av texter är antingen för dyrt eller för ineffektivt för att mota icke önskvärt material. Denna strategi pekar dessutom på anonymiteten som problemets kärna. Om människor tvingas framträda under eget namn – och varför inte bild – antas människor skriva ”snällare” och det skulle ske en självsanering av de icke önskvärda kommentarerna. Denna lösning har nyligen aviserats av Aftonbladet och har väldigt många tillskyndare i debatten.
En invändning mot detta krav på autenticitet är att de människor som vill skriva elaka, insinuerande kommentarer som närmar sig gränserna för vad som är acceptabelt och tillåtet bara skulle flytta från tidningars kommentarsfält till andra sajter på nätet och fortsätta på samma sätt. Och då har vi inte löst något problem som har med samtalstonen på nätet att göra, utan enbart flyttat problemet från tidningarnas webbplatser.
Det som gör diskussionen kring anonymitet dimmig är dock att man blandar vitt skilda former av anonymitet. Om en tidning väljer att inte tillåta anonyma insändare, anonyma ledarkommentarer eller anonyma kommentarer till webbartiklar är en sak. Där måste varje utgivare måste fatta egna beslut om den egna publikationens utformning.
Den andra saken är betydligt mer problematisk: förespråkandet av ett anonymitetsförbud på internet. Att avskaffa anonymiteten är både omöjligt och icke önskvärt. Omöjligheten syftar på tekniken. Att autenticera varje användare på internet låter sig enbart göras genom att all internettrafik passerar en statlig internetmyndighet som på något sätt kontrollerar datorns IP-nummer mot användarens indentitet, innan användarna släpps ut på internet. Det låter som en dröm för diktatorer – men som en mardröm för demokratier som har yttrandefriheten som sitt högsta värde.
Yttrandefrihet, ja. Det är vad hela denna debatt bör koka ned till. Vi har redan lagar som inskränker yttrandefriheten i de fall när yttranden kan skada andra människor. Förtal, hets mot folkgrupp och olaga hot är några exempel. Vi har inga lagar som inskränker yttrandefriheten enbart därför att vissa yttranden är obehagliga för någon eller några.
Det ska vi inte heller ha. Tvärtom. Yttrandefrihetens raison d'être är att skydda obehagliga yttranden. De behagliga yttrandena behöver inget skydd, men de yttranden som går på tvären mot rådande moral och samhällsnormer är de som bäst förtjänar skydd.
Dessutom måste själva grundantagandet hos anonymitetsförespråkarna starkt ifrågasättas. Är verkligen elaka kommentarer från anonyma kommentatorer obehagligare än elakheter från de som skriver under egen identitet?
Minns Svenska Akademiens ständige sekreterares, Peter Englund, blogginlägg om Björn Ranelid: ”Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”
Nyligen skrev författaren Kajsa Ingemarsson att hon grät över recensionen av hennes senaste bok, över att en recensent väljer att ”offentligt kränka och håna inte bara det jag gör utan också min person”. Recensenten själv förutsåg författarens reaktion och avslutade den fullständigt förgörande recensionen med att Kajsa Ingemarsson trots allt säljer bra, så ”… att hennes gråt alltså går direkt till banken”. Själv tappade jag för en gångs skull fokuset i en recension, från boken som skulle kritiseras till författaren. Jag skrev att författaren ”verkar ha lite otur när han tänker”.
Både Peter Englunds och kritikers elakheter måste rimligen upplevas flerfalt elakare än anonyma kommentarer bland hundratals andra anonyma kommentarer.
Varför återkommer vi ständigt till att vilja tygla och reglera internet mer än vi tyglar och reglerar vår fysiska tillvaro? Varför betraktar vi oss själva som en primitiv kultur på internet, men som en utvecklad kultur utanför internet, när internet rimligtvis enbart reflekterar världen utanför internet?
Borde vi inte hellre analysera vad vilden säger om oss människor, när vi ges de friheter och möjligheter att uttrycka oss som vi alltid eftersträvat i demokratier? Låt oss hellre fråga oss vad vi kan lära oss om oss själva genom att studera våra förehavanden på nätet, i stället för att ständigt försöka dölja oss själva genom att tämja vilden med allt fler restriktioner.
Metaforer är ständigt förekommande när vi försöker förstå såväl informationstekniken som dess användning. Automaten var den tidigaste metaforen; att effektivisera och automatisera rutinprocesser stod högt på dagordningen. Med persondatorn dök verktygsmetaforen upp; IT som ett personligt verktyg för allehanda handlingar. Och med internet har metaforer som arena, värld, gemenskap, marknad med mera växt fram. Ofta med förled som virtuell.
Den metafor jag upplever som den mest träffande tycks jag emellertid vara ensam om att använda, men det metaforen bildligt söker likna är ständigt förekommande i debatten om teknikens utveckling och utbredning. Jag tänker på vilden som metafor för internet. Besten, det otämjda, det som måste assimileras och civiliseras för att tillåtas i vårt samhälle.
Vi har under ett par decennier sett flera exempel på hur vilden måste tämjas. Ett exempel från mitten av nittiotalet handlade om att filtrera information, så att ungdomar inte skulle komma åt bombrecept, pornografi, våldsskildringar och politisk extremism. Fortfarande sker tämjning medelst filtrering i Kina, Irak och andra icke-demokratiska länder.
Ett annat exempel från nittiotalet handlade om lagstiftning. Vilden tillät människor att agera fritt i internets offentlighet. För att minska risken med en sådan frihet inrättades lagen om elektroniska anslagstavlor för att reglera samtalstonen på nätet, liksom personuppgiftslagen för att reglera hur våra personuppgifter hanterades.
Ett senare exempel är att vilden enkelt bistår människor med möjligheten att kopiera information, genom att distribuera filer mellan datorer. Tämjandet av vilden inleddes med ett förbud för fildelningstjänsten Napster och fortsatte i Sverige med att göra upphovsrättslagen något strängare och inträtta Ipred-lagen – allt för att minska risken för en otyglad filkopiering över nätet.
I dag pågår ytterligare en domesticeringsprocess för att tämja denna vilde. Det var länge sedan ett internetfenomen debatterats så intensivt som det som fått beteckningen ”näthat” och handlar om hur samtalet på nätet bör föras. Dock har debatten ett oproportionellt fokus på dagstidningarnas kommentarsfält och hur de väljer att hantera dessa. Här har två strategier utvecklats för att mota de av utgivarna icke önskvärda kommentarerna.
Den ena är den egentligt självklara: Varje utgivare väljer vilka kommentarer utgivaren vill publicera och ser därmed kommentarerna som en del av det redaktionella innehållet, precis som man gör med insändare och debattartiklar. Förhandsgranskning, alltså. VK har alltid tillämpat denna modell och Expressen har nyligen hakat på. Då spelar det ingen roll om kommentatorerna är anonyma eller inte.
Den andra strategin är annorlunda. Förhandsgranskning av texter är antingen för dyrt eller för ineffektivt för att mota icke önskvärt material. Denna strategi pekar dessutom på anonymiteten som problemets kärna. Om människor tvingas framträda under eget namn – och varför inte bild – antas människor skriva ”snällare” och det skulle ske en självsanering av de icke önskvärda kommentarerna. Denna lösning har nyligen aviserats av Aftonbladet och har väldigt många tillskyndare i debatten.
En invändning mot detta krav på autenticitet är att de människor som vill skriva elaka, insinuerande kommentarer som närmar sig gränserna för vad som är acceptabelt och tillåtet bara skulle flytta från tidningars kommentarsfält till andra sajter på nätet och fortsätta på samma sätt. Och då har vi inte löst något problem som har med samtalstonen på nätet att göra, utan enbart flyttat problemet från tidningarnas webbplatser.
Det som gör diskussionen kring anonymitet dimmig är dock att man blandar vitt skilda former av anonymitet. Om en tidning väljer att inte tillåta anonyma insändare, anonyma ledarkommentarer eller anonyma kommentarer till webbartiklar är en sak. Där måste varje utgivare måste fatta egna beslut om den egna publikationens utformning.
Den andra saken är betydligt mer problematisk: förespråkandet av ett anonymitetsförbud på internet. Att avskaffa anonymiteten är både omöjligt och icke önskvärt. Omöjligheten syftar på tekniken. Att autenticera varje användare på internet låter sig enbart göras genom att all internettrafik passerar en statlig internetmyndighet som på något sätt kontrollerar datorns IP-nummer mot användarens indentitet, innan användarna släpps ut på internet. Det låter som en dröm för diktatorer – men som en mardröm för demokratier som har yttrandefriheten som sitt högsta värde.
Yttrandefrihet, ja. Det är vad hela denna debatt bör koka ned till. Vi har redan lagar som inskränker yttrandefriheten i de fall när yttranden kan skada andra människor. Förtal, hets mot folkgrupp och olaga hot är några exempel. Vi har inga lagar som inskränker yttrandefriheten enbart därför att vissa yttranden är obehagliga för någon eller några.
Det ska vi inte heller ha. Tvärtom. Yttrandefrihetens raison d'être är att skydda obehagliga yttranden. De behagliga yttrandena behöver inget skydd, men de yttranden som går på tvären mot rådande moral och samhällsnormer är de som bäst förtjänar skydd.
Dessutom måste själva grundantagandet hos anonymitetsförespråkarna starkt ifrågasättas. Är verkligen elaka kommentarer från anonyma kommentatorer obehagligare än elakheter från de som skriver under egen identitet?
Minns Svenska Akademiens ständige sekreterares, Peter Englund, blogginlägg om Björn Ranelid: ”Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”
Nyligen skrev författaren Kajsa Ingemarsson att hon grät över recensionen av hennes senaste bok, över att en recensent väljer att ”offentligt kränka och håna inte bara det jag gör utan också min person”. Recensenten själv förutsåg författarens reaktion och avslutade den fullständigt förgörande recensionen med att Kajsa Ingemarsson trots allt säljer bra, så ”… att hennes gråt alltså går direkt till banken”. Själv tappade jag för en gångs skull fokuset i en recension, från boken som skulle kritiseras till författaren. Jag skrev att författaren ”verkar ha lite otur när han tänker”.
Både Peter Englunds och kritikers elakheter måste rimligen upplevas flerfalt elakare än anonyma kommentarer bland hundratals andra anonyma kommentarer.
Varför återkommer vi ständigt till att vilja tygla och reglera internet mer än vi tyglar och reglerar vår fysiska tillvaro? Varför betraktar vi oss själva som en primitiv kultur på internet, men som en utvecklad kultur utanför internet, när internet rimligtvis enbart reflekterar världen utanför internet?
Borde vi inte hellre analysera vad vilden säger om oss människor, när vi ges de friheter och möjligheter att uttrycka oss som vi alltid eftersträvat i demokratier? Låt oss hellre fråga oss vad vi kan lära oss om oss själva genom att studera våra förehavanden på nätet, i stället för att ständigt försöka dölja oss själva genom att tämja vilden med allt fler restriktioner.
måndag, september 19, 2011
Diagnos: Rekonstruktion
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110919
Det har knappast undgått någon att Försäkringskassan de senaste åren har skärpt kraven på hur läkare dokumenterar diagnoser, hälsotillstånd, funktionsnedsättningar och arbetsförmåga hos patienter. Samt att läkare understundom har härsknat till över de ökade kraven. För att inte tala om de patienter som inte beviljas sjukpenning på grund av underkända läkarintyg.
Men vad vet vi om dessa skärpta krav? Inte alls mycket, skulle jag vilja säga. Därför läser jag med stort intresse en debattartikel i Läkartidningen (nr 37, 13/9) av läkaren och specialisten i allmänmedicin Peter Rosenberg. Där ger han ett flertal exempel på när läkarens syn på patienters förmågor, diagnoser och hälsotillstånd skiljer sig från Försäkringskassans synsätt.
Dessutom, vill Rosenberg påpeka, läkarna och Försäkringskassan glider allt längre ifrån varandra, i stället för att närma sig. Det tyder på att skillnaderna i vissa avseenden inte är kompromissbara. Låt oss titta på fyra av Rosenbergs exempel.
Rosenberg menar att det är vanligt att patienter har flera sjukdomar samtidigt och att arbetsförmågan påverkas av hur dessa sjukdomar samverkar. Hans erfarenhet är emellertid att Försäkringskassan kräver att en enda huvuddiagnos ska fastställas och att all bedömning av arbetsförmåga görs utifrån denna enda diagnos.
Diagnoser för patienter med relativt vanliga psykiska sjukdomar som ångest och depression fastställs vanligen genom patientens uppgifter och patientens sjukdomshistoria, menar Rosenberg. Försäkringskassan å sin sida avvisar alla uppgifter om sådana hälsotillstånd, utom de som ”objektivt” kan observeras, exempelvis pågående panikattacker eller katatoniska tillstånd.
Rosenberg hävdar att det ofta är omöjligt att fastställa en tidpunkt när en patient ska vara frisk, eftersom vissa återhämtar sig fortare från en viss sjukdom än andra. Hans erfarenhet av Försäkringskassan är dock att de utgår från de tidsgränser för olika diagnoser som experter har slagit fast i Försäkringsmedicinskt beslutsstöd.
Det fjärde exemplet är att Rosenberg menar att läkare alltid försöker att ingjuta hopp hos patienten, även om en sjukdom har till konsekvens att patienten får en funktionsnedsättning över lång tid. För att Försäkringskassan ska medge sjukpenning, menar Rosenberg, måste läkaren i sjukintyget kategoriskt avvisa allt hopp om förbättring.
För en lekman framstår Peter Rosenbergs exempel som ett absurt beteende från en myndighet vars personal knappast besitter den medicinska kunskapen som krävs för att underkänna läkares bedömningsgrunder.
Om dessa och Rosenbergs övriga exempel är representativa för läkares förhållande till Försäkringskassan, förstår jag inte varför inte Läkarförbundet tillsammans med patientföreningar gör det samma som Saab:s ägare nyligen ansökt om:
Begär en rekonstruktion av Försäkringskassan.
Det har knappast undgått någon att Försäkringskassan de senaste åren har skärpt kraven på hur läkare dokumenterar diagnoser, hälsotillstånd, funktionsnedsättningar och arbetsförmåga hos patienter. Samt att läkare understundom har härsknat till över de ökade kraven. För att inte tala om de patienter som inte beviljas sjukpenning på grund av underkända läkarintyg.
Men vad vet vi om dessa skärpta krav? Inte alls mycket, skulle jag vilja säga. Därför läser jag med stort intresse en debattartikel i Läkartidningen (nr 37, 13/9) av läkaren och specialisten i allmänmedicin Peter Rosenberg. Där ger han ett flertal exempel på när läkarens syn på patienters förmågor, diagnoser och hälsotillstånd skiljer sig från Försäkringskassans synsätt.
Dessutom, vill Rosenberg påpeka, läkarna och Försäkringskassan glider allt längre ifrån varandra, i stället för att närma sig. Det tyder på att skillnaderna i vissa avseenden inte är kompromissbara. Låt oss titta på fyra av Rosenbergs exempel.
Rosenberg menar att det är vanligt att patienter har flera sjukdomar samtidigt och att arbetsförmågan påverkas av hur dessa sjukdomar samverkar. Hans erfarenhet är emellertid att Försäkringskassan kräver att en enda huvuddiagnos ska fastställas och att all bedömning av arbetsförmåga görs utifrån denna enda diagnos.
Diagnoser för patienter med relativt vanliga psykiska sjukdomar som ångest och depression fastställs vanligen genom patientens uppgifter och patientens sjukdomshistoria, menar Rosenberg. Försäkringskassan å sin sida avvisar alla uppgifter om sådana hälsotillstånd, utom de som ”objektivt” kan observeras, exempelvis pågående panikattacker eller katatoniska tillstånd.
Rosenberg hävdar att det ofta är omöjligt att fastställa en tidpunkt när en patient ska vara frisk, eftersom vissa återhämtar sig fortare från en viss sjukdom än andra. Hans erfarenhet av Försäkringskassan är dock att de utgår från de tidsgränser för olika diagnoser som experter har slagit fast i Försäkringsmedicinskt beslutsstöd.
Det fjärde exemplet är att Rosenberg menar att läkare alltid försöker att ingjuta hopp hos patienten, även om en sjukdom har till konsekvens att patienten får en funktionsnedsättning över lång tid. För att Försäkringskassan ska medge sjukpenning, menar Rosenberg, måste läkaren i sjukintyget kategoriskt avvisa allt hopp om förbättring.
För en lekman framstår Peter Rosenbergs exempel som ett absurt beteende från en myndighet vars personal knappast besitter den medicinska kunskapen som krävs för att underkänna läkares bedömningsgrunder.
Om dessa och Rosenbergs övriga exempel är representativa för läkares förhållande till Försäkringskassan, förstår jag inte varför inte Läkarförbundet tillsammans med patientföreningar gör det samma som Saab:s ägare nyligen ansökt om:
Begär en rekonstruktion av Försäkringskassan.
onsdag, augusti 31, 2011
En rektor ute på hal is
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110831
En högstadieskolas tekniker fann ett antal filmer på en femtonårig elevs hårddisk, när teknikern skulle åtgärda något problem med datorn. Skolans rektor informerades och rektorn valde att polisanmäla femtonåringen för misstänkt brott mot upphovsrättslagen. I går inleddes rättegången i Göteborg mot femtonåringen.
Detta är synnerligen anmärkningsvärt i flera avseenden. Rektorn motiverar polisanmälan med att skolans policy är att anmäla alla misstänkta brott till polisen. Det är trams. I så fall skulle polismyndigheten inte få göra annat än att hantera anmälningar från skolor.
Närmast varje dag sker misstänkta lagöverträdelser i skolan: misshandel eller ringa misshandel (en elev ger en annan elev stryk), olaga hot (elever som skriker ”jag ska döda dig din jävel”), hets mot folkgrupp (elever som går över gränsen och skriker ”alla blattar borde skickas hem”) eller sexuella ofredanden (när en manlig elev tar en kvinnlig elev på brösten). Detta ser lärare, men hanterar det utan att lagföra elever.
Och dessa exempel handlar enbart om eleverna. Vore jag journalist i Göteborg skulle jag nagelfara skolans lärares undervisningsmaterial och med största sannolikhet hitta överträdelser mot upphovsrättslagen. Utdelade kopior av texter eller bilder som lärare saknar spridningsrättigheter till torde höra till den vanligaste överträdelsen. Eller visning av film där visningsrättigheter saknas.
I det aktuella fallet väljer rektorn att göra två fundamentala misstag. Det ena är att utgå från att den femtonåriga eleven saknade rättighet att ha dessa filmer på sin hårddisk, en rättighet eleven mycket väl hade kunnat ha. Det andra är att inte hantera det som en intern regelöverträdelse, likt många andra misstänkta lagöverträdelser som begås på en skola.
Detta är riktigt ruttet. Vore jag förälder i Göteborg skulle jag aldrig tillåta mina barn att gå på en skola som så medvetet väljer att rasera tilliten mellan skolan och eleverna. Vad denna rektor främst har åstadkommit är att den åtalade eleven sannolikt har tappat all tillit till varje aktör inom skolsystemet.
En högstadieskolas tekniker fann ett antal filmer på en femtonårig elevs hårddisk, när teknikern skulle åtgärda något problem med datorn. Skolans rektor informerades och rektorn valde att polisanmäla femtonåringen för misstänkt brott mot upphovsrättslagen. I går inleddes rättegången i Göteborg mot femtonåringen.
Detta är synnerligen anmärkningsvärt i flera avseenden. Rektorn motiverar polisanmälan med att skolans policy är att anmäla alla misstänkta brott till polisen. Det är trams. I så fall skulle polismyndigheten inte få göra annat än att hantera anmälningar från skolor.
Närmast varje dag sker misstänkta lagöverträdelser i skolan: misshandel eller ringa misshandel (en elev ger en annan elev stryk), olaga hot (elever som skriker ”jag ska döda dig din jävel”), hets mot folkgrupp (elever som går över gränsen och skriker ”alla blattar borde skickas hem”) eller sexuella ofredanden (när en manlig elev tar en kvinnlig elev på brösten). Detta ser lärare, men hanterar det utan att lagföra elever.
Och dessa exempel handlar enbart om eleverna. Vore jag journalist i Göteborg skulle jag nagelfara skolans lärares undervisningsmaterial och med största sannolikhet hitta överträdelser mot upphovsrättslagen. Utdelade kopior av texter eller bilder som lärare saknar spridningsrättigheter till torde höra till den vanligaste överträdelsen. Eller visning av film där visningsrättigheter saknas.
I det aktuella fallet väljer rektorn att göra två fundamentala misstag. Det ena är att utgå från att den femtonåriga eleven saknade rättighet att ha dessa filmer på sin hårddisk, en rättighet eleven mycket väl hade kunnat ha. Det andra är att inte hantera det som en intern regelöverträdelse, likt många andra misstänkta lagöverträdelser som begås på en skola.
Detta är riktigt ruttet. Vore jag förälder i Göteborg skulle jag aldrig tillåta mina barn att gå på en skola som så medvetet väljer att rasera tilliten mellan skolan och eleverna. Vad denna rektor främst har åstadkommit är att den åtalade eleven sannolikt har tappat all tillit till varje aktör inom skolsystemet.
lördag, augusti 20, 2011
Komplicerade korrelationer
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110820
Kravallerna i London och andra engelska städer har öppnat för analyser. Den omedelbara analysen levererades av Englands premiärminister David Cameron: ”We will track you down and punish you”. Det uttalandet byggde på en primitiv idé om orsak och verkan: Kravallernas orsak är att landet har för många och för galna kriminella ligister och därför måste dessa sökas upp och straffas.
Några dagar senare blir Camerons analys något mer eftertänksam och, skulle man kunna säga, sociologisk. England är ett ”trasigt samhälle”, säger han, och anger detta som en högprioriterad fråga. Med trasigt samhälle avser han ett samhälle med stora sociala problem, arbetslöshet, dåliga hemförhållanden, dåliga skolor och så vidare.
I svensk media har analyser av detta slag dominerat. Kravallernas orsak är de avgrundsdjupa klassklyftor som inte går att finna i någon annan liberal demokrati. Frånvaron av social rörlighet är en annan; man föds in i en klasstillhörighet och kan inte ta sig därifrån. När ekonomiska nedskärningar görs drabbas alltid underklassen, aldrig överklassen; ren fattigdom är en ytterligare orsak till kravallerna. Och så vidare.
Vad kommer efter analyserna? Vad gör vi när en mängd orsaker tycks vara inringade? Svaret måste väl vara att bryta korrelationerna, det vill säga eliminera de orsaker som skapar verkan i form av kravaller. Men det är en komplicerad process. Är inte dessa korrelationer högst medvetet konstruerade?
Låt oss se på orsakskedjan. Vi befinner oss ofta inför eller i ekonomiska kriser. Den senaste var finanskrisen 2008 och i dag står vi inför ytterligare en finanskris där starka aktörer som såväl USA som flera EU-länder (Grekland! Italien! Spanien!) har stora problem. Ekonomiska kriser brukar orsaka två verkningar framför andra: ekonomiska nedskärningar och arbetslöshet.
Både nedskärningar och arbetslöshet orsakar fattigdom, eftersom arbetslöshetsförsäkringar ofta är minimalt tilltagna och nedskärningar ofta drabbar de som behöver samhällsstödet bäst.
Fattigdom i ett konsumtionssamhälle orsakar defekta och diskkvalificerade människor, har sociologen Zygmunt Bauman lärt oss genom sina studier av konsumtionssamhället.
Fattiga människor som upplever sig som ofullständiga medborgare och som inte ens kan vara konsumenter orsakar i sin tur desperation; när upplevelsen av att alla rättigheter och möjligheter är fråntagna, finns inget att förlora. Desperationen är nära.
Att befinna sig en längre tid i desperationens närhet orsakar uppror.
Om vi köper denna hårt sammanfattade analys är det dessa korrelationer som politiken måste bryta. Om vi börjar uppifrån: Ekonomiska kriser bör inte orsaka nedskärningar och arbetslöshet. Nedskärningar och arbetslöshet bör inte orsaka fattigdom.
Den politik som försöker bryta dessa orsakssamband bryter emellertid mot den politik som har byggt upp dessa samband.
Och den politiken är stark, närmast hegemonisk.
Kravallerna i London och andra engelska städer har öppnat för analyser. Den omedelbara analysen levererades av Englands premiärminister David Cameron: ”We will track you down and punish you”. Det uttalandet byggde på en primitiv idé om orsak och verkan: Kravallernas orsak är att landet har för många och för galna kriminella ligister och därför måste dessa sökas upp och straffas.
Några dagar senare blir Camerons analys något mer eftertänksam och, skulle man kunna säga, sociologisk. England är ett ”trasigt samhälle”, säger han, och anger detta som en högprioriterad fråga. Med trasigt samhälle avser han ett samhälle med stora sociala problem, arbetslöshet, dåliga hemförhållanden, dåliga skolor och så vidare.
I svensk media har analyser av detta slag dominerat. Kravallernas orsak är de avgrundsdjupa klassklyftor som inte går att finna i någon annan liberal demokrati. Frånvaron av social rörlighet är en annan; man föds in i en klasstillhörighet och kan inte ta sig därifrån. När ekonomiska nedskärningar görs drabbas alltid underklassen, aldrig överklassen; ren fattigdom är en ytterligare orsak till kravallerna. Och så vidare.
Vad kommer efter analyserna? Vad gör vi när en mängd orsaker tycks vara inringade? Svaret måste väl vara att bryta korrelationerna, det vill säga eliminera de orsaker som skapar verkan i form av kravaller. Men det är en komplicerad process. Är inte dessa korrelationer högst medvetet konstruerade?
Låt oss se på orsakskedjan. Vi befinner oss ofta inför eller i ekonomiska kriser. Den senaste var finanskrisen 2008 och i dag står vi inför ytterligare en finanskris där starka aktörer som såväl USA som flera EU-länder (Grekland! Italien! Spanien!) har stora problem. Ekonomiska kriser brukar orsaka två verkningar framför andra: ekonomiska nedskärningar och arbetslöshet.
Både nedskärningar och arbetslöshet orsakar fattigdom, eftersom arbetslöshetsförsäkringar ofta är minimalt tilltagna och nedskärningar ofta drabbar de som behöver samhällsstödet bäst.
Fattigdom i ett konsumtionssamhälle orsakar defekta och diskkvalificerade människor, har sociologen Zygmunt Bauman lärt oss genom sina studier av konsumtionssamhället.
Fattiga människor som upplever sig som ofullständiga medborgare och som inte ens kan vara konsumenter orsakar i sin tur desperation; när upplevelsen av att alla rättigheter och möjligheter är fråntagna, finns inget att förlora. Desperationen är nära.
Att befinna sig en längre tid i desperationens närhet orsakar uppror.
Om vi köper denna hårt sammanfattade analys är det dessa korrelationer som politiken måste bryta. Om vi börjar uppifrån: Ekonomiska kriser bör inte orsaka nedskärningar och arbetslöshet. Nedskärningar och arbetslöshet bör inte orsaka fattigdom.
Den politik som försöker bryta dessa orsakssamband bryter emellertid mot den politik som har byggt upp dessa samband.
Och den politiken är stark, närmast hegemonisk.
söndag, juli 31, 2011
Hatet långt ifrån blint
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110731 (nätupplagan)
Sveriges statsminister har i motsats till Norges statsminister fått utstå mycken kritik för sitt ickeagerande i tiden efter terrordådet i Norge. Fredrik Reinfeldt har tackat nej till i stort sett varje inbjudan i de större medierna. I fredags bröt han dock tystnaden med en debattartikel på SvD Brännpunkt.
Men vad skriver han, när han väl bryter tystnaden?
Reinfeldt skriver att ”Terrordådet i Norge var ett uttryck för det blinda hatet”. Nej, det är precis tvärtom. Det var ett synnerligen riktat hat, mot det moderna flerkulturella samhället, mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet, mot feminism och jämställdhet – ett hat som han utagerade mot norska socialdemokratiska ungdomar. Blint hat? Inte alls.
Reinfeldt skriver också att ”På något annat sätt kan det inte beskrivas”. Tvärtom bör vi akta oss för att snabbt komma med förenklingar och endimensionella förklaringar. För att förstå Anders Behring Breiviks handlande, och därmed försöka förhindra framtida liknande handlingar, vinner vi på att fler perspektiv på denna komplexitet belyses i debatten.
Dessutom kan man mellan raderna läsa att regeringens svar på händelserna i Norge är mer övervakning och kontroll. Det skiljer sig markant från Jens Stoltenbergs respons.
Däremot förekommer i Reinfeldts artikel inte ett ord om rasism, främlingsfientlighet, islamofobi eller intolerans. Därmed inte heller något om hur vi ska bekämpa dessa politiska strömningar. Det är förvånande. Reinfeldt väljer att fokusera det kriminella, och bortse från det politiska.
Den avgränsningen är alltför snäv.
Sveriges statsminister har i motsats till Norges statsminister fått utstå mycken kritik för sitt ickeagerande i tiden efter terrordådet i Norge. Fredrik Reinfeldt har tackat nej till i stort sett varje inbjudan i de större medierna. I fredags bröt han dock tystnaden med en debattartikel på SvD Brännpunkt.
Men vad skriver han, när han väl bryter tystnaden?
Reinfeldt skriver att ”Terrordådet i Norge var ett uttryck för det blinda hatet”. Nej, det är precis tvärtom. Det var ett synnerligen riktat hat, mot det moderna flerkulturella samhället, mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet, mot feminism och jämställdhet – ett hat som han utagerade mot norska socialdemokratiska ungdomar. Blint hat? Inte alls.
Reinfeldt skriver också att ”På något annat sätt kan det inte beskrivas”. Tvärtom bör vi akta oss för att snabbt komma med förenklingar och endimensionella förklaringar. För att förstå Anders Behring Breiviks handlande, och därmed försöka förhindra framtida liknande handlingar, vinner vi på att fler perspektiv på denna komplexitet belyses i debatten.
Dessutom kan man mellan raderna läsa att regeringens svar på händelserna i Norge är mer övervakning och kontroll. Det skiljer sig markant från Jens Stoltenbergs respons.
Däremot förekommer i Reinfeldts artikel inte ett ord om rasism, främlingsfientlighet, islamofobi eller intolerans. Därmed inte heller något om hur vi ska bekämpa dessa politiska strömningar. Det är förvånande. Reinfeldt väljer att fokusera det kriminella, och bortse från det politiska.
Den avgränsningen är alltför snäv.
onsdag, juli 27, 2011
Vi är alla delaktiga i Norges sorg
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110727
Det är ohyggligt svårt att formulera något väsentligt kring morden i Norge. Så många formulerar sig så skickligt i en svår stund. Norges statsminister Jens Stoltenberg visar i varje framträdande en enorm skicklighet i sitt tilltal, en skicklighet som kulminerar med talet i Oslo domkyrka under söndagen.
Det är en artskillnad mellan George W Bush svar efter attacken mot tvillingtornen den 11/9 – ”We will hunt them down” – och Stoltenbergs respons efter bomben i Oslo och massakern på Utøya: ”Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet.”
Stoltenberg citerar även en av de överlevande ungdomarna från Utøya i sitt tal: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”
Den mannen, Anders Behring Breivik, drevs av hat, ett hat som dock inte kan isoleras till enbart honom, utan som ingår i en högerextrem, antimuslimsk ideologisk rörelse som ger uttryck för hat mot islam, hyllande av värdekonservativa normer, antifeminism och förespråkande av ett patriarkalt samhälle med starka inslag av förmoderna och antidemokratiska ideal.
Det är en form av radikalkonservatism av det farligaste slaget, som framträder tydligt i det 1500-sidiga manifest som han har publicerat på nätet. Förvisso torde Breivik vara en galning, men inte en ensam galning. Denna ideologi uttrycks på nätet i parti och minut; i kommentarsfält på debattsajter, på bloggar och andra forum. Breivik kan vi inte göra något åt, dåden är utförda och nu väntar den juridiska processen.
Men den ideologi han hämtar näring från kan vi alla aktivt ta avstånd från, varje gång den uttrycks, var helst den uttrycks.
Som jag inledde: Flera har i en av de svåraste stunder ändå lyckats formulera sig så att en känsla av gemenskap i sorgen stärks, så att även vi som inte har någon personlig relation till offren känner oss delaktiga i sorgens gemenskap. Allra bäst formulerar sig dock en norsk twittrare, som kallar sig Vågard, under måndagen:
”Han ville ha oss til å hate innvandrere, men han ga oss muligheten til å forstå hva de som flykter fra massakrer og bomber flykter fra.”
Norge visar inte enbart att det är möjligt att gå vidare från så ohyggliga dåd, utan även hur: mer demokrati, mer medmänsklighet och mer humanitet.
Det är ohyggligt svårt att formulera något väsentligt kring morden i Norge. Så många formulerar sig så skickligt i en svår stund. Norges statsminister Jens Stoltenberg visar i varje framträdande en enorm skicklighet i sitt tilltal, en skicklighet som kulminerar med talet i Oslo domkyrka under söndagen.
Det är en artskillnad mellan George W Bush svar efter attacken mot tvillingtornen den 11/9 – ”We will hunt them down” – och Stoltenbergs respons efter bomben i Oslo och massakern på Utøya: ”Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet.”
Stoltenberg citerar även en av de överlevande ungdomarna från Utøya i sitt tal: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”
Den mannen, Anders Behring Breivik, drevs av hat, ett hat som dock inte kan isoleras till enbart honom, utan som ingår i en högerextrem, antimuslimsk ideologisk rörelse som ger uttryck för hat mot islam, hyllande av värdekonservativa normer, antifeminism och förespråkande av ett patriarkalt samhälle med starka inslag av förmoderna och antidemokratiska ideal.
Det är en form av radikalkonservatism av det farligaste slaget, som framträder tydligt i det 1500-sidiga manifest som han har publicerat på nätet. Förvisso torde Breivik vara en galning, men inte en ensam galning. Denna ideologi uttrycks på nätet i parti och minut; i kommentarsfält på debattsajter, på bloggar och andra forum. Breivik kan vi inte göra något åt, dåden är utförda och nu väntar den juridiska processen.
Men den ideologi han hämtar näring från kan vi alla aktivt ta avstånd från, varje gång den uttrycks, var helst den uttrycks.
Som jag inledde: Flera har i en av de svåraste stunder ändå lyckats formulera sig så att en känsla av gemenskap i sorgen stärks, så att även vi som inte har någon personlig relation till offren känner oss delaktiga i sorgens gemenskap. Allra bäst formulerar sig dock en norsk twittrare, som kallar sig Vågard, under måndagen:
”Han ville ha oss til å hate innvandrere, men han ga oss muligheten til å forstå hva de som flykter fra massakrer og bomber flykter fra.”
Norge visar inte enbart att det är möjligt att gå vidare från så ohyggliga dåd, utan även hur: mer demokrati, mer medmänsklighet och mer humanitet.
måndag, juni 20, 2011
De kanske lämpade
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110618
Nu tillsätter utbildningsminister Jan Björklund en utredning, där tidigare universitetskanslern Sigbrit Franke har utsetts till utredare, som ska undersöka förutsättningarna för att införa lämplighetsprov för de människor som söker till universitetens lärarutbildningar. Detta applåderas i olika sammanhang. Socialdemokraternas Mikael Damberg är positiv. De bägge lärarfacken välkomnar förslaget.
Denna idé luftades redan i utredningen En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109), som också leddes av Sigbrit Franke. Redan då började det knastra i huvudet på mig, som alltid när det förespråkas lämplighetstester av allehanda slag. Utredningen föreslog att särskilda lämplighetsprov ska redan vid ansökan till lärarutbildningen sålla ut de lämpade från de icke lämpade.
Frågan hur vi sållar. Vilka egenskaper måste en människa besitta för att få påbörja en utbildning – utöver den självklara kunskapsbehörigheten? Vad menar vi med lämplighet? Lämpliga attityder – vad är det? Redan förvärvade kunskaper och färdigheter för ett yrke – behövs då utbildning? ”Fallenhet” eller ”talang” för yrket – börjar det då lukta närmast genetiska förutsättningar? ”Kärlek” till yrket – måste man älska sitt yrke?
Om viss lämplighet måste vara uppfylld före utbildningen, är det då inte rimligt att anta att detta rör sådana egenskaper hos studenten som utbildningen inte förmår utveckla, eftersom dessa redan bör vara förvärvade? Vore inte det att redan på förhand underkänna en utbildning, det vill säga underkänna utbildningens förmåga att i vissa avseenden utveckla och förändra människor?
I utredningen om ny lärarutbildning menar man att lämplighetsprovet ska ”…testa allmänna förmågor som muntlig och skriftlig framställning, pedagogiskt ledarskap, social lyhördhet och förmåga att skapa intresse för ett ämne.” Ungefär så menade utredaren Sigbrit Franke att lämpligheten skulle kunna prövas.
Alltså, något så komplicerat och komplext fenomen som pedagogiskt ledarskap ska vara en förmåga en gymnasist redan i viss mån besitter för att vara behörig till lärarutbildningen? Det låter fullständigt orimligt. Är det inte pedagogiskt ledarskap som lärarutbildningen ska utveckla hos studenten?
Detsamma kan frågas kring förmåga att skapa intresse för ett ämne. Ska man redan kunna detta innan lärarutbildningen? Varför får inte den förmågan tillåtas växa fram under utbildningen? Och muntlig framställning, i form av föreläsande, ska den blivande studenten kunna i förväg. Det vet alla som har arbetat med föreläsningar att det kräver mycket träning.
Lämplighetstester ställer många frågor, många fler än ovanstående. Men grundfrågan måste ändå vara: Varför tror man inte att människors ”lämplighet” och färdigheter kan utvecklas under en flerårig akademisk utbildning?
Nu tillsätter utbildningsminister Jan Björklund en utredning, där tidigare universitetskanslern Sigbrit Franke har utsetts till utredare, som ska undersöka förutsättningarna för att införa lämplighetsprov för de människor som söker till universitetens lärarutbildningar. Detta applåderas i olika sammanhang. Socialdemokraternas Mikael Damberg är positiv. De bägge lärarfacken välkomnar förslaget.
Denna idé luftades redan i utredningen En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109), som också leddes av Sigbrit Franke. Redan då började det knastra i huvudet på mig, som alltid när det förespråkas lämplighetstester av allehanda slag. Utredningen föreslog att särskilda lämplighetsprov ska redan vid ansökan till lärarutbildningen sålla ut de lämpade från de icke lämpade.
Frågan hur vi sållar. Vilka egenskaper måste en människa besitta för att få påbörja en utbildning – utöver den självklara kunskapsbehörigheten? Vad menar vi med lämplighet? Lämpliga attityder – vad är det? Redan förvärvade kunskaper och färdigheter för ett yrke – behövs då utbildning? ”Fallenhet” eller ”talang” för yrket – börjar det då lukta närmast genetiska förutsättningar? ”Kärlek” till yrket – måste man älska sitt yrke?
Om viss lämplighet måste vara uppfylld före utbildningen, är det då inte rimligt att anta att detta rör sådana egenskaper hos studenten som utbildningen inte förmår utveckla, eftersom dessa redan bör vara förvärvade? Vore inte det att redan på förhand underkänna en utbildning, det vill säga underkänna utbildningens förmåga att i vissa avseenden utveckla och förändra människor?
I utredningen om ny lärarutbildning menar man att lämplighetsprovet ska ”…testa allmänna förmågor som muntlig och skriftlig framställning, pedagogiskt ledarskap, social lyhördhet och förmåga att skapa intresse för ett ämne.” Ungefär så menade utredaren Sigbrit Franke att lämpligheten skulle kunna prövas.
Alltså, något så komplicerat och komplext fenomen som pedagogiskt ledarskap ska vara en förmåga en gymnasist redan i viss mån besitter för att vara behörig till lärarutbildningen? Det låter fullständigt orimligt. Är det inte pedagogiskt ledarskap som lärarutbildningen ska utveckla hos studenten?
Detsamma kan frågas kring förmåga att skapa intresse för ett ämne. Ska man redan kunna detta innan lärarutbildningen? Varför får inte den förmågan tillåtas växa fram under utbildningen? Och muntlig framställning, i form av föreläsande, ska den blivande studenten kunna i förväg. Det vet alla som har arbetat med föreläsningar att det kräver mycket träning.
Lämplighetstester ställer många frågor, många fler än ovanstående. Men grundfrågan måste ändå vara: Varför tror man inte att människors ”lämplighet” och färdigheter kan utvecklas under en flerårig akademisk utbildning?
torsdag, juni 09, 2011
Sociala medier som övervakningsverktyg
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110609
Det har upprättats en mediebild av sociala medier, som exempelvis Twitter och Facebook, som verktyg för demokratiaktivism i Tunisien, Libanon, Egypten, Syrien och andra länder som försöker skapa demokratisk ordning.
Mediebilden säger att de sociala medierna har bidragit till dels att samordna protester och andra aktiviteter, dels att föra ut nyheter till övriga världen om vad som händer under upproren i dessa länder eftersom inhemska medier är statskontrollerade.
Denna mediebild är inte felaktig, men möjligen ofullständig. Det pågående upproret i Syrien visar detta. I Syrien föreligger sedan flera år ett förbud mot sociala medier som exempelvis Facebook som Youtube.
I februari i år upphävdes plötsligt detta förbud. Varför? Två tolkningar infinner sig. Den ena säger att demokratiaktivisterna ändå kommer åt sociala medier via servrar i andra länder, så förbudet blir meningslöst.
Den andra, betydligt viktigare tolkningen, säger att med öppna sociala medier är det lättare för stater och diktatorer att övervaka medborgarna, eftersom kommunikationen sker öppet i dessa medier.
Sociala medier som diktatorers övervakningsverktyg är de sociala mediernas baksida.
Det har upprättats en mediebild av sociala medier, som exempelvis Twitter och Facebook, som verktyg för demokratiaktivism i Tunisien, Libanon, Egypten, Syrien och andra länder som försöker skapa demokratisk ordning.
Mediebilden säger att de sociala medierna har bidragit till dels att samordna protester och andra aktiviteter, dels att föra ut nyheter till övriga världen om vad som händer under upproren i dessa länder eftersom inhemska medier är statskontrollerade.
Denna mediebild är inte felaktig, men möjligen ofullständig. Det pågående upproret i Syrien visar detta. I Syrien föreligger sedan flera år ett förbud mot sociala medier som exempelvis Facebook som Youtube.
I februari i år upphävdes plötsligt detta förbud. Varför? Två tolkningar infinner sig. Den ena säger att demokratiaktivisterna ändå kommer åt sociala medier via servrar i andra länder, så förbudet blir meningslöst.
Den andra, betydligt viktigare tolkningen, säger att med öppna sociala medier är det lättare för stater och diktatorer att övervaka medborgarna, eftersom kommunikationen sker öppet i dessa medier.
Sociala medier som diktatorers övervakningsverktyg är de sociala mediernas baksida.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)