När integritetsanalys och kritiskt tänkande saknas

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120927

Om psykologiska tester av människors arbetsförmåga har jag inte någon särskild detaljkunskap, men ärendet kring Umeå kommuns hantering av konsultföretaget Personalpartners personlighetstester handlar än mer om integritet och kritiskt tänkande. Vilket ligger mig varmt om hjärtat.
        Eftersom enkäterna syftar till att undersöka enskilda personer, föreligger ingen anonymitet. Därför är det särskilt viktigt att värna undersökningspersonernas integritet. Två faktorer är av yttersta betydelse:
        a) Att frågorna som ställs i enkäten svarar mot ett tydlig angivet och adekvat syfte så att de framstår som relevanta.
        b) Att man är synnerligen försiktig när frågor ställs som kan utgöra känsliga personuppgifter, som exempelvis hälsotillstånd, sexualliv, politiska åsikter och religionstillhörighet.
        Utifrån VK:s rapportering uppvisar Umeå kommun låg förståelse för integritetsfrågor i detta ärende. Kommunen verkar inte heller hålla det kritiska tänkandet särskilt högt i sitt personalarbete. Min favoritdefinition av kritiskt tänkande hämtar jag från en avhandling i filosofi av Jan Willner: Kritisk granskning (Thales, 1986, sid 3) där tre områden beskrivs:

”Det första är då det gäller intellektuella benägenheter som manifesteras i att man själv försöker ta reda på hur saker egentligen förhåller sig; motsatsen är en benägenhet att passivt acceptera påverkan.
        Det andra är då det handlar om beredskapen att ompröva och att söka alternativ; sådan beredskap saknas hos dogmatiker och auktoritetsberoende.
        Det tredje området är vid nyttjandet av metoder som gör det möjligt att underkänna svaga påståenden och resonemang; här är godtrogenhet parad med okunnighet motsatsen.”

När personalchefen säger att hen ”… kan själv inte bedöma om de testerna håller hög kvalitet”, utan måste ”lita på att det företag vi anlitar använder seriösa metoder”, brister man i det första och sista området i citatet ovan: passiv acceptans och godtrogenhet. Man hade självfallet kunnat ta reda på om detta är ett adekvat sätt att bedöma arbetsförmåga.
        När personaldirektören för Umeå kommun hävdar att man ”… omedelbart avbryter arbetsförmågebedömningarna” med argumentet att ”vi ska inte göra saker som väcker anstöt”, antyder detta i förstone att man har beredskap att ompröva sina beslut.
        Men snarare visar detta att trots facklig kritik har inte någon kritisk granskning av Personalpartners undersökning överhuvudtaget genomförts; för att omprövning skulle ha utgjort en del av ett kritiskt tänkande, skulle den gjorts långt innan media nystar i saken.
        Om kommunen gjort en integritetsanalys och tillämpat ett kritiskt tänkande, skulle kommunen inte ha ens påbörjat dessa personlighetstester.

När hatet bekräftas

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120911

På lördagen skriver Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson en viktig artikel om det utbredda hatet – och hoten – mot kvinnliga feminister i media. ”Alla kvinnor som tar plats i samhällsdebatten och definierar sig som feminister känner igen sig. Hatet, aggressiviteten och hoten om våld. Bombmattan av könsord och våldtäktsfantasier”, skriver hon.
           Hat mot andra grupper i samhället tas på allvar, menar hon, men inte hatet mot kvinnor som driver feministisk debatt.
           Genast väller artikelkommentarerna in under artikeln på Aftonbladets webb, som samstämmigt bekräftar hennes problembeskrivning. Horder av hatande män i skriver att hatet mot kvinnor och feminister är rättmätigt, att de inte förtjänar bättre och att det är feminismens manshat som slår tillbaka med en naturlig pendelrörelse.
           Fy fan. Skammen jag känner över den delen av mänskligheten, över män som känner sig hotade av att de kritiseras för sitt kvinnohat.
           Problemet med tidningarnas kommentarsfält har aldrig handlat om anonymitet. Det är och har alltid varit ett pseudoproblem. Aftonbladets kommentatorer ståtar med namn och ofta bild, utan att de hatande horderna försvunnit.
           Problemet med kommentarsfälten är att de i många fall – detta är ett typexempel – dränker det övertänkta och betydelsefulla med allehanda utspydda villfarelser.
           Antingen betraktar vi öppna kommentarsfält som ett socialt experiment för att studera de becksvarta delarna av mänskligheten som öppnar sig där, eller så tar tidningarna ett ansvar för att enbart publicera det som är betydelsefullt.
           Dessa kvinno- och feministhatare har inga problem att finna andra forum i ett oändligt nätverk.

Myter och sken på ett internet i förändring

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120904

Finns det fortfarande myter om internet som behöver avmystifieras? Avger internet fortfarande ett sken som vi har svårt att se igenom? Två av höstens böcker hävdar detta. Låt oss undersöka vad som fortfarande är mytologiskt.
          Fredrik Alverén kommer från insidan av IT-branschen med erfarenheter från såväl USA som Sverige. Han menar att eftersom så många på allvar tror att det som är gratis på internet inte har någon kostnad, måste myten om att alla tjänster vi använder utan att betala avmystifieras. Det gör han i boken Såld på nätet – Priset du betalar för gratis (Ordfront).
          Han gör det grundligt. Även den som har hygglig allmänbildning om internet har sannolikt något att hämta från det stora antal exempel på hur företag samlar in persondata om oss när vi använder gratistjänster som Google, Facebook, men även andra, mindre kända webbplatser som finansierar sin verksamhet med annonser.
          Vad vi än gör på nätet, varje klick, varje sökord, varje inlägg på Facebook, varje tweet på Twitter, de artiklar vi läser i tidningar och tidskrifter, det vi läser och skriver på bloggar och i kommentarsfält – utgör vårt informationsbeteende. Detta beteende är hårdvaluta i gratisvärlden. Det är med vårt informationsbeteende vi betalar för att använda gratistjänsterna.
       
Det är inte enbart de företag som levererar gratistjänsterna som samlar in våra nätbeteenden i syfte att förbättra tjänsten, utan även andra företag. Alverén exemplifierar med Bluekai, ett företag som dammsuger nätet på persondata och informationsbeteende, för att sedan sälja detta på auktioner. Köpare är annonsföretag som vill skräddarsy annonser åt internetanvändare.
          Alverén vill upplysa oss och tipsar även om olika sätt att förhålla sig till myten om gratis. Men han har svårt att se ur det annars skulle fungera. För handen på hjärtat, hur mycket skulle vi vilja betala i pengar för de olika gratistjänster vi använder i dag? Hur stor är betalningsviljan för att använda Facebook?
          Han är dock inte helt tillfreds, utan hyser viss oro för vad all persondata kan användas till i framtiden. Samtidigt har vi ännu inte sett några tydliga tecken på negativa konsekvenser av att företag kartlägger vårt informationsbeteende, utöver personifierade annonser och sökresultat. Kanske det är ett skäl till att vi inte upprörs särskilt.
          Om Fredrik Alverén för ett ytterst detaljerat och exempelrikt resonemang kring en myt – gratismyten –, så är avsikten med antologin Myten om internet (Volante) att avliva ett flertal myter. Närmare bestämt nio. Redaktörer är Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket och Per Strömbäck, talesperson för datorspelsbranschen och som driver opinionsbloggen Netopia.
          Den som anknyter till Alveréns myt om gratis är främst den amerikanske journalisten och författaren Robert Levine, som vill dissekera myten om affärsmodellen, den affärsmodell som ingen hittills har formulerat men som ständigt efterfrågas: Hur upphovspersoner kan generera intäkter samtidigt som verk sprids fritt på nätet. Ja, det är möjligen en myt att en sådan etablerad modell finns.
          Däremot lämnar Levines sätt att avliva myten en del att önska. Levines idé om en affärsmodell postulerar att det finns enbart en affärsmodell: att ta mer betalt för en produkt än det kostar att producera den, samtidigt som producenten har total makt över distributionen. Det är en pre-internetmodell. Den viktiga frågan är hur en affärsmodell kan se ut i en miljö där producenten saknar kontroll över distributionen. Levine förkastar dock allt som hotar hans postulat.
          Något lösare, men ändå anknuten till Alveréns bok är Anders R Olssons kapitel som rör myten om integriteten. Olsson är Sveriges nestor på integritetens och informationsfrihetens område och skriver en kortfattad och initierad historik kring integritetshotens framväxt. Hotbilderna har varit flera och intensiteterna i debatten har varierat. Men har något integritetshot realiserats? Har någon skadats?
          Olsson vill avliva den myt som säger att om många harmlösa uppgifter om oss medborgare samlas in, bearbetas och sammanställs utgör detta ett integritetshot. Om så vore, borde inte någon lyckats visa att någon människa skadats av personuppgifter? Olsson avfärdar därmed en grundbult i den svenska idén om integritetsskydd: den om att många sinsemellan harmlösa personuppgifter om medborgare kan generera en totalbild som kan användas emot medborgarna.
       
Myten om Twitterrevolutionen i Nordafrika är ändå den intressantaste mytkrossen. Miriam Kirollos är egyptisk aktivist, akademiker och en av de som genom Twitter uppmärksammade omvärlden vad som skedde i Nordafrika, särskilt Egypten, under revolutionen 2011.
          Hon vänder sig kraftfullt mot benämningar som ”Twitterrevolutionen” eller ”Facebookrevolutionen” för människors frihetskamp i Egypten, Tunisien och andra länder. Visst, i viss mån kunde sociala medier både mobilisera människor och föra ut information till omvärlden.
          Men det blir missvisande mot bakgrund av att den stora majoriteten i Egypten inte har tillgång till internet och att många dessutom är analfabeter. Endast en privilegierad minoritet äger tillgång till nätet, vilka också har blivit ”Twitterkändisar” och som missvisande fått representera det egyptiska folkets revolution.
          Revolutionens uppkomst, menar Kirollos på klassiskt revolutionsromantiskt språk, var martyrernas blod och det stora antalet människor som var beredda att dö för friheten – inte sociala medier.
          Per Strömbäck, en av redaktörerna, vill i sitt bidrag avliva myten om den farliga staten, men landar som han så ofta gör i att propagera för en utvecklad reglering av internetanvändning, i stället för att bidra till en utvecklad användning av internet.
          Den myt han egentligen söker avliva är teknikdeterminism; att teknikens utveckling står utom vår kontroll. Men teknikdeterminismens motsats – att tekniken är socialt konstruerad under vår kontroll – innebär ju att såsom internet fungerar i dag, vill vi att internet ska fungera. I annat fall hade vi omkonstruerat nätets funktionalitet.
          Här bidrar den andre redaktören, Pelle Snickars, med en motbild: myten om ett öppet internet är en myt som förtvinar i samma takt som Apple och Facebook låser in sina verksamheter, sluter sig i egna ekosystem och skapar egna regleringar av hur deras del av internet får och inte får användas.
          Internet regleras nämligen för fullt. Dock inte av stater eller folkvalda församlingar, utan av marknadens mäktigaste aktörer. Med vårt goda minne, eftersom det är vi som använder Apples och Facebooks produkter och tjänster som möjliggör denna reglering.

Rikt och lärorikt om pengar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120815

Andreas Cervenka
Vad är pengar?
Natur & Kultur

Även för den mest ointresserade finns det ett gott skäl att läsa Svenska Dagbladets näringslivsdel. Där skriver nämligen Sveriges främste ekonomiskribent, Andreas Cervenka, analyser av ekonomiska händelser. Det finns främst tre skäl till att han är särskilt läsvärd.
         Det ena är hans stil. Till skillnad från det vanliga torra rapporteringsspråket som är legio inom ekonomijournalistiken, skriver Cervenka med ett rikt och oväntat bildspråk.
         Det andra är hans pedagogiska ambition. Han vill verkligen att läsaren ska förstå ekonomi och de mekanismer som styr såväl stora som små skeenden.
         Det tredje är hans kritiska förhållningssätt. Varken det ekonomiska systemet eller dess aktörer stryks medhårs. I sina analyser är han tvärtom synnerligen kritisk till hur systemet är uppbyggt och hur olika aktörer utnyttjar det på ett orimligt sätt.
         För den som har missat Andreas Cervenka i SvD, finns nu boken Vad är pengar? i behändigt pocketformat. Här har han samlat ett antal av sina tidningsartiklar under olika teman.
         Det är inte det lättaste att forma en bok utifrån artiklar som har publicerats under en tid. Jag vet, jag gjorde det själv för några år sedan. Cervenka lyckas dock utmärkt med såväl tematisering som undvikande av upprepningar.

Det är som sagt lärorikt att läsa Cervenka. På makronivå förklarar han varför det är särskilt värdefullt för skuldsatta stater att hålla sig med en så låg styrränta att den blir negativ när man räknar med inflationen. I samma andetag förklarar han på mikronivå varför låga räntor är ren penningförstörelse för pensionärer och småsparare.
         När han visar sig från sin allra mest kritiska sida, slår han med ett järnrör särskilt hårt mot några företeelser. En sådan är rekordlöner och bonusar till direktörer och andra ledningspersoner i företag. Med snygga hänvisningar till motivationsforskning trasar Cervenka sönder principen om att högre bonusar skapar bättre resultat.
         Studier visar till och med att extremt höga belöningssystem kan ha negativa effekter på personernas prestationer och resultat. Bonussystemet, menar Cervenka, dödar kreativitet, skapar kortsiktighet och uppmuntrar människor att bete sig oetiskt. Det är andra krafter som driver människor på denna nivå än monetära belöningar.
         En annan av Cervenkas käpphästar är relationen mellan stat och finansmarknad. Självfallet fortsätter banker att spela hasard med våra pengar, så länge de upplever en garanti från staten att bli räddade när bankerna kraschar. Bankerna tar få risker, staterna nästan alla.
         Vinnarna är de kortsiktiga ägarna med sina höga avkastningskrav. Förlorarna? Take a wild guess.

Som den ekonomiske analytiker han är ligger hans fokus på ekonomiska mekanismer i Europas krishärdar. Men till och från närmar han sig ekonomins självklara bundsförvant: politiken. Det som sker i ekonomin har ju möjliggjorts genom politiska beslut.
         Cervenka efterlyser ett större demokratiskt inslag i det som skapar ekonomiska kursändringar, särskilt på EU-nivå, där besluten enligt honom fattas snabbt, men utan ett gemensamt beslutsfattande. Ekonomisk administration, i stället för ekonomisk politik, skulle man kunna säga.
        ”Ur ett enögt marknadsperspektiv vore kanske det snabbaste sättet att rädda euron att helt avskaffa demokratin”, skriver han, men menar själv att den enda räddningen för Europa är att göra tvärtom. Rädda demokratin genom att avskaffa euron.
Tillsammans med en likasinnad politisk analytiker skulle Cervenka åstadkomma underverk.

Så vad är då svaret på den fråga som är bokens titel: Vad är pengar? Det bästa svaret jag utkristalliserar i boken är att ”Pengar är vad människor kommer överens om är pengar”.
         Samtidigt är detta ett problematiskt svar även om det är sant. Allt flyter, inget är fast, allt förflyktigas.
         Vilket svar får vi om vi ställer samma fråga till poeterna? ”Pengar”, skaldade Nils Ferlin, ”är alltid ett interpunkteringsfel”.

Robotjournalistikens tsunamivåg

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120604

Robotar, i form av smarta datoralgoritmer, gör intåg på allt fler arenor. I majnumret av tidskriften Wired presenteras en växande verksamhet i form av robotjournalistik, det vill säga texter för media som författas, inte av människor, utan av datorprogram.
           Företaget Narrative Science utvecklar algoritmer för produktion av nyhetstexter inom olika områden. Företagets VD, Kristian Hammond, förutspår att inom femton år kommer 90 procent av all nyhetstext att produceras av datorers algoritmer. Vi kommer att översköljas av robotjournalistikens tsunami, som han säger.
           Nå, han talar i eget intresse, naturligtvis. Men verksamheten växer i takt med att texternas kvaliteter förfinas. Textkvalitet? Den främsta robotjournalistik som Narrative Science producerar är relativt enkel, men snabb rapportering av händelser, utan vare sig analyser eller intervjuer.

Sportnyheter och finansiella nyheter har hittills lämpat sig bäst i test, men man prövar även andra nyhetsområden. Hur likriktat och entonigt blir språket med robotjournalistik?
           Inte nödvändigtvis värre än de stora nyhetsbyråernas nyhetstelegram, eftersom den tidning eller media som köper robotprogram från Narrative Science också ges möjligheter att med olika parametrar ställa in olika språkliga stilar i form av tonfall, ordval, komposition och liknande.
           Allt från en snustorr analytisk rapportering av finansläget till en euforisk sportkommentators glädjevrål över det lokala lagets vinst. Just denna personalisering av algoritmernas språk är under stark utveckling.
           I dag ser Hammond en marknad främst för texter som aldrig skulle produceras utan robotjournalistik, eftersom det är för dyrt för media att bevaka alla tänkbara små händelser och evenemang på skilda platser. Förutsättningen för robotjournalistiken är att uppgifter om nyhetshändelser redan finns i någon form på internet, för att samlas upp och formas till nyhetstexter.
           Nästa steg tror Hammond är att journalistiska texter samproduceras av människor och algoritmer. Enkla, faktabaserade brödtexter sköter algoritmerna, liksom vissa typer av kvantitativa analyser, medan den mänskliga journalisten sköter intervjuer med människor och kvalitativa analyser.

Kommer detta att innebära att journalister ersätts med robotar? Absolut inte, svarar Hammond. Narrative Science ersätter ingen journalistik, menar han, utan utökar det journalistiska innehållet med sådant vi annars aldrig skulle få ta del av.
           Men så sägs det alltid i början av en automatiseringsprocess för att minska motståndet. Farhågan är självfallet rimlig. Blir texter billigare och håller rimlig kvalitet med algoritmer i stället för människor, så är rationaliseringen förestående.
           Då återstår den sista frågan: Skulle denna artikel kunna ha skrivits av en robot; komponerats av en algoritm; automatgenererats av ett datorprogram?

Friktion är informationsålderns nya svarta

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120529

I slutet av 1700-talet skissade filosofen Jeremy Bentham på en helt ny utformning av fängelser. Denna idé utgjordes av en byggnad om fyra till sex våningar som var cylinderformad, som rymde enmansceller och som hade ett observationstorn i mitten av byggnaden. Från detta torn kunde fängelsevakter på varje våning se in i varje cell utan att fångarna kunde se vakterna i tornet.
          I toppen av tornet befann sig fängelsedirektören, placerad så att denne också kunde se fångarna utan att de såg honom, men även vakterna fanns inom direktörens synhåll utan att vakterna såg direktören.
          Bentham kallade denna fängelsemodell panoptikon. Det har med tiden blivit betydligt mer än en fängelsemodell; panoptikon är en tankefigur för den perfekta hierarkin för mänsklig kontroll. Genomskinligheten är total uppifrån och ner. Nerifrån och upp är kontrollen totalt osynlig.
          En av egenskaperna i ett panoptikon är att de övervakade aldrig vet när, om eller av vem de är övervakade. Det innebär att de övervakade alltid måste agera såsom de vore övervakade, det vill säga ett panoptikon förändrar beteenden radikalt. En annan egenskap är att de övervakade aldrig skulle möta övervakarna, eftersom ett huvudsyfte med ett panoptikon är att skydda vakterna från fångarna, skydda övervakarna från de övervakade.
          Denna modell för övervakning har prövats i fängelser och man har även sett antydningar i arbetsplatsers utformning. I informationsåldern blir emellertid panoptikon som tankefigur något missvisande, eftersom den utgår från materiella förhållanden och mänsklig, visuell övervakning. Därför behövs ett begrepp som bibehåller tankefigurens kontrollideal, men anpassat till datornätverkens villkor för övervakning.

I en artikel i tidskriften Glänta (4/2008) formulerar Christopher Kullenberg och Karl Palmås begreppet panspektrism. Även om begreppet panspektron redan 1991 formulerades av filosofen Manuel De Landa i boken War in the Age of Intelligent Machines, anknyter Kullenberg och Palmås med panspektrism till dagens informationstekniska verklighet.
          De Landa formulerade skillnaden mellan panspektron och panoptikon som att ”… i stället för att positionera mänskliga kroppar kring en central sensor, används en mångfald av sensorer kring alla kroppar”. Dessa sensorer kan förstås som de olika möjligheter som myndigheter har att övervaka vår elektroniska kommunikation genom datalagringsdirektivet, genom FRA:s signalspaning, genom lättnader i lagen om elektronisk kommunikation och så vidare.
          En annan skillnad är att panoptikon betonar det visuella i övervakningsprocessen (optik handlar om seende och ljus), medan panspektrism betonar resultatet av en övervakningsprocess (spektrum handlar om en finfördelad uppdelning av ljus sett genom ett prisma). Resultatet av elektronisk övervakning kan ses som sociala diagram eller sociogram, där människors kommunikation finfördelas och kartläggs utifrån de sökbegrepp och mönster som övervakaren är intresserad av.

Det finns självklart möjligheter att begränsa övervakningen i Benthams panoptikon, genom att exempelvis reglera när övervakning får ske, även om någon begränsning i den ursprungliga fängelsemodellen aldrig var intressant. Däremot är det intressant att reflektera över begränsningar i panspektrismen, vår tids datorbaserade övervakning. Sådana begränsningar kan vi kalla friktion i övervakningen.
          Friktion är nödvändig för att kunna definiera och vidmakthålla en viss grad av personlig integritet, det vill säga situationer där vi som medborgare vet att vi inte kan övervakas. Ett tydligt exempel på friktion är inrättandet av Datainspektionen på 1970-talet, vars uppgift delvis är att övervaka övervakarna, så att inte otillbörlig övervakning sker.
          Ett annat sätt att skapa friktion i en panspektrisk kontrollmodell är att lagstiftaren definierar vad som är tillbörlig, och därmed otillbörlig övervakning. Det görs genom att riksdagen redan i lagtexter formulerar begränsningar i hur övervakaren får tillgång till personuppgifter i vår dator- och telekommunikation.
          När det gäller att skapa friktion i lagtexter kan man något förenklat säga att ju högre detaljeringsgraden är i lagtexten, desto högre friktion har lagstiftaren skapat. Och därmed ett starkare skydd för den enskildes integritet. Hög detaljeringsgrad innebär att det blir svårare och omständligare att använda personuppgifter på nya, oförutsedda sätt.
          Friktion i lagtexter kan också utgöras av bestämmelser om vem som har rätt att förändra friktionen. Om lagstiftaren enbart tillåter lagstiftaren själv att ändra friktionen utgör detta ett högre skydd än om denna rätt överlåts till annat organ som inte behöver överväga förändringar på samma sätt som riksdagen.

Ett ytterligare annat sätt att skapa friktion är ett förändrat kommunikationsbeteende hos människor som använder mobiltelefoni och internet. Inledningsvis skrev jag att ett panoptikon förändrar alltid de övervakades beteenden. Detsamma kan sägas om panspektrism.
          Vilka förändrade beteenden är tänkbara hos medborgare som vet att deras kommunikationsuppgifter lagras och är tillgängliga hos tele- och internetoperatörer, som vet att FRA spanar i datatrafiken?
          Den främsta beteendeförändringen är att försöka dölja sin identitet på nätet, främst genom att maskera den IP-adress som kan identifiera mig som användare. Det görs genom att köpa anonymiseringstjänster, där ditt IP-nummer slumpmässigt byts ut och därmed görs ospårbart.
          En annan är att dölja även innehållet i sin kommunikation på internet. Det görs genom kryptering; en teknik som i takt med ökad grad av övervakning sannolikt kommer att bli enklare att hantera och rentav byggas in i datorers operativsystem. En ytterligare beteendeförändring är att skapa så kallade darknets; mindre nätverk inuti internet, nätverk som inte är publika, som är krypterade och som därmed är svåra att avläsa.

Betydelsen av friktion i övervakningen kan inte överskattas. I det ovanstående har jag ändå enbart skrivit om statens panspektrism genom myndigheters övervakning, och hur friktion kan förstås och skapas i detta sammanhang.
          Bland marknadens panspektriska aktörer återfinner vi självfallet Google och Facebook, men även andra aktörer som vill samla elektronisk information om sina kunder. Alla som vi betalar med elektroniska pengar ingår i en panspektrisk rörelse; stormarknader, nätshoppar, you name it. Hur vi skapar friktion till denna panspektrism är delvis annorlunda.
          En sak är dock säker: Friktion är informationsålderns nya svarta.

Akademins dinosaurier

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120502

”Vad är det för dinosaurier som gör sig breda på Göteborgs universitet, min gamla arbetsplats?”, twittrade Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria för någon vecka sedan. En sådan tweet väcker naturligtvis intresse.
            Liedmans fråga utgår från en färsk rapport från Göteborgs universitet med titeln Jämställda fakulteter. Där har två av universitetets fakulteter undersökts med avseende på arbetsfördelning och normer med utgångspunkt i genus och jämställdhet. En del av rapporten är en ren kartläggning av faktiska förhållanden, medan den andra delen är en intervjustudie med 93 deltagande doktorander, adjunkter, lektorer, professorer och administrativ personal.
           Det som fick Liedman att ta till brösttoner som ”dinosaurier” kommer från intervjuerna. Där undersöker rapportförfattarna normer kring genus, jämställdhet och olika förutsättningar för personer med olika kön att göra akademiska karriärer.
           Intervjuerna ger en idealbild av den akademiske läraren och forskaren som en människa som arbetar långt mer än 40 timmar per vecka och som ger arbetet total uppmärksamhet. Denna idealbild förutsätts doktorander och övriga anpassa sig till.
           Bland de i studien som står inför att välja en karriär inom akademin, uppger flera att de är tveksamma, eftersom de inte ser någon möjlighet till ett jämställt familjeliv – eller ett privatliv överhuvudtaget – om de måste anpassa sig till akademins idealbild.
           Särskilt svårt har kvinnor med denna anpassning. Och forskarna högt i hierarkin bekräftar hellre kvinnors svårigheter än att ifrågasätta den idealbild de själva bidrar till att skapa. Även rent konkret: När forskningsledare ska välja deltagare till forskningsprojekt, uppvisar de tveksamheter att välja kvinnor med barn, eftersom de antas frånvara mer än män i samma situation.

Det som föranleder dinosaurieepitetet är dock de närmast biologistiska förklaringsmodeller som vissa intervjupersoner anför som skäl till att kvinnor inte klättrar i akademins hierarkier i samma takt som män.
          ”Män är mer tävlingsinriktade och det är nog inte kvinnor”, säger en person som belägg för att kvinnor inte passar in lika bra i akademin. ”Kvinnor är duktiga på att hålla ordning och då passar administrationen bra”, menar en annan som argument för att kvinnor passar bäst med administrativa sysslor, som är lågt värderade i akademins hierarki.
           Det mest anmärkningsvärda är emellertid följande citat av en manlig professor, som avser att belysa varför enligt hans mening inte kvinnor gör akademisk karriär i samma utsträckning som män: 

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på det slags abstrakt tänkande och analys som är grunder för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det. Det går överhuvudtaget inte att prata med flickor under den här tiden. Runt arton års ålder börjar de komma tillbaka, men då har de ju tappat så mycket att de aldrig riktigt kommer i kapp killarna.” 

Det finns fler citat än som får plats här som understryker hur grumliga normer om kvinnors förmågor legitimerar mäns överordning i akademin. Denna undersökning säger naturligtvis inget om värderingar och normer kring genus på andra lärosäten, utan enbart på Göteborgs universitet.
           Samtidigt vore det en osannolik tanke att universitetet i Göteborg skulle vara så extremt apart och unikt att inte liknande värderingar kan återfinnas på andra lärosäten.
           Därför bör den läsas av alla som har någon anknytning till högre utbildning.

Priset noll en signal för kreativitet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120425

Allt fler tidningar börjar ta betalt för delar av sitt material i nätversionerna. Internationella tidningar som Wall Street Journal och New York Times har prövat en tid och hävdar positivt resultat. I Slovakien har man samlat de största tidningarna bakom en gemensam betalvägg, i stället för en betalvägg per tidning. I Sverige har DN och Sydsvenskan infört betalväggar i år, och landsortstidningar som Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens- Kuriren planerar att införa detsamma.
          Det kan tyckas självklart att ta betalt för redaktionellt innehåll som distribueras digitalt, när man tar betalt för samma innehåll som distribueras på papper. Det är emellertid inte alls så självklart. Minst tre faktorer talar mot att det är en värdefull utveckling; att betalväggar på tidningar till och med kan vara kontraproduktivt för nyhetsjournalistik.
       
För det första är det mig veterligt enbart internationella tidningsjättar som rapporterar positiva resultat av betalväggar, det vill säga tidningar som har läsare runt om i världen. För mindre tidningar varierar erfarenheterna, minst sagt.
          För att ta betalt för lokala nyheter måste dessa ge ett väsentligt mervärde i förhållande till all annan lokal bevakning i bloggar och andra sociala medier.
          För det andra har läsandet av nyheter utvecklats att allt mer vara en social aktivitet i stället för en individuell. Vi diskuterar mycket och gärna nyheter på Facebook, Twitter, bloggar och diskussionsforum, men om nyheterna inte är länkbara, kommer de inte att vara intressanta att läsa från ett socialt perspektiv. Då läser man hellre det som är länkbart, eftersom länkbarheten är en viktigare kvalitetsfaktor än vad som faktiskt skrivs.
          Den journalist som verkligen vill bli läst och få genomslag i nyhetsbruset bör verka för att inte publicera sig bakom betalväggar.
          För det tredje håller uppfattningen om vad som är värdefullt på nätet sakta men säkert på att förändras, och det har pågått en tid. Om något kostar pengar är det per definition mindre värt än det som inte kostar något. Det som är gratis betingar alltid ett högre värde.
          Priset noll signalerar helt enkelt högre kvalitet än om något kostar pengar. Priset noll signalerar att tidningen eller medieföretaget är kreativt och har lyckats lösa mervärdesfrågan på annat sätt än att ta betalt för digitala exemplar. Sådant hålls högt på internet.

Mervärdet av att bibehålla ett fritt utbyte av nyheter är att det bidrar till att skapa ett gemensamt läsande och som bidrar till att bli uppenbara referenspunkter för ett offentligt samtal. Min erfarenhet är att diskussioner i sociala medier kring nyheter, hur intressanta de än är, dör om de inte är länkbara.
          Hur mycket intressantare blir inte denna artikel du nyss läst när du kan länka till den och diskutera den i sociala medier?

Inhägnader och allmänningar i digitala miljöer

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120417

Den centrala frågan i konflikten mellan upphovsrättsindustrin – främst musik- och filmbranschen samt numera även bokbranschen – och internets öppenhetsförespråkare har under mer än ett decennium lytt på följande sätt: Hur är det möjligt att skapa ekonomiska mervärden på symboliska produkter i form av musik-, film- och textfiler om de cirkulerar fritt på nätet?
         Eftersom inget svar på den frågan har accepterats av upphovsrättsindustrin, har den traditionella kapitalistiska tankefiguren i stället växt sig allt starkare: För att säkra intäkter från kreativa verk, måste lagstiftningen kring upphovsrätten skärpas och möjligheterna att kontrollera att dessa lagar efterlevs måste öka. Således har lagar skärpts och kontrollmöjligheter i form av Ipred inrättats.
         Den starka tankefiguren kan benämnas inhägning. Endast genom att stänga in – reglera, kontrollera, äga – det som man vill kapitalisera, kan ekonomiska mervärden skapas. Motsatsen – öppna allmänningar – genererar enligt denna tankefigur aldrig ekonomiska mervärden.
         Nu har en färsk doktorsavhandling i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola publicerats, där Peter Jakobsson undersöker denna tankefigurs motsats: Hur kan en medieindustri kapitalisera en verksamhet som baserar sin verksamhet på öppenhet i stället för slutenhet, på allmänningar i stället för inhägnader, på fri spridning av digitalt material i stället för kontrollerad försäljning av digitalt material?
         Avhandlingens titel är dess studieobjekt: Öppenhetsindustrin. Det är en ambitiös och analytisk avhandling, där själva grundantagandet är tydligt: Det är inte självklart att en stark upphovsrätt är nödvändig för att en medieindustri ska fungera på en marknad. Tvärtom vill Jakobsson med begreppet öppenhetsindustrin visa att det går att kapitalisera på digitalt material med en uppluckrad och svagare upphovsrätt.
         Här identifieras tre typer av företag som ingår i det Jakobsson avser med öppenhetsindustrin. Den första är företag som exploaterar användargenererat innehåll på en egen webbplats och finner sätt att generera intäkter på annat än innehållet. Ett exempel är YouTube.
         Den andra typen är företag som enbart bidrar till att distribuera, göra effektivt sökbart och tillgängligöra upphovsrättsskyddat material på internet. Ett exempel är Google; inte enbart sökmotortjänsten, utan flera andra av företagets tjänster – Google Books, Google Scholar med flera.
         Den tredje företagstypen är de som producerar och/eller säljer produkter eller tjänster för användning av upphovsrättsskyddat material, men som inte själva hanterar det. Ett exempel är tillverkare av mp3-spelare.
         Gemensamt för dessa tre företagstyper är att de tjänar på en svag reglering av upphovsrätten, eftersom cirkulationen av digitalt material därmed kan öka på internet.

Med en ideologisk djupdykning hävdar Jakobsson att öppenhetsindustrin har ett visst stöd i de senare decenniernas nyliberala utveckling. Han menar att upphovsrättstraditionen har sitt starkaste fäste i den liberala ideologin och går tillbaka till John Locke för att belägga detta. Den skapande individen och dess verk måste skyddas på marknaden, genom att anknyta till äganderätt och egendom i regleringen av skyddet. Upphovsrätten har alltså långtgående rötter i den liberala ideologin och är därmed svår att bryta.
         Den nyliberala ideologin har inte samma historik, och kan därför betrakta företeelser mer instrumentellt. Om det är möjligt att marknader utvecklas och nya entreprenörer kan berikas genom en uppluckrad upphovsrätt, är det inte bara förenligt med nyliberal ideologi att luckra upp upphovsrätten, utan dessutom nödvändigt. Annars framträder osunda monopol som korrumperar marknaden.
         Öppenhetsindustrin menar alltså i samklang med nyliberalismen att det är marknaden som ska avgöra vilken grad av upphovsrätt som ska gälla för digitalt material – staten eller lagstiftaren ska inte gynna någon av de två industrityperna.
         En annan förutsättning för öppenhetsindustrin är att massans kreativa potential uppvärderas. Upphovsrättsindustrins utgångspunkt är det ensamma geniet; den professionelle författaren, filmmakaren eller låtskrivaren. Helt tvärtemot YouTube, som måste förutsätta att alla människor kan bidra med kreativt innehåll utan att kräva monetär betalning.
         Öppenhetsindustrin erbjuder nämligen andra belöningar. YouTube erbjuder de som publicerar film där en plats i en gemenskap och inte en plats på en marknad (vilket förvisso kan bli en bieffekt). På olika sätt erbjuder YouTube en potential till informationsålderns allt värdefullare vara: uppmärksamhet och popularitet. På detta sätt genereras värden i uppmärksamhetsekonomin genom en växande cirkulation av öppet material.
         Upphovsrättsindustrin skulle å sin sida hävda att detta inte är möjligt, eftersom en avsaknad av kontroll av innehållet gör det omöjligt för marknader att existera, samtidigt som incitamentet för kreatörerna försvinner.
         En intressant och sannolikt för flertalet okänd företeelse analyseras i avhandlingen. EU:s nätpolitik har präglats av ett starkt upphovsrättsskydd. EU har samtidigt en agenda att verka för öppna marknader. Så när Jakobsson analyserar material från EU-kommissionen rörande immaterialrättigheter, visar det sig att det huvudproblem som formuleras är ”Brist på tillgång till kreativt material för spridning på internet och brist på aktiv licensiering av rättigheter på nya plattformar”.
         Annorlunda uttryckt: Förutsättningen för utvecklingen av en fri onlinemarknad är tillgång till kreativt innehåll, men där nuvarande brist kan tillskrivas en sträng upphovsrätt. Emellertid ska inte EU-kommissionen överge idén om en starkt upphovsrätt, utan försöka finna en lösning som kombinerar öppenhet med slutenhet. Det är en paradox, ett dilemma, som svårligen kan kombineras. En öppen inhägnad eller en inhägnad allmänning – vad är det?
         Problemet för EU:s onlinemarknad är främst rättighetsorganisationerna till musik-, film- och litteraturbranscherna. Dessa organisationer företräder ofta nationella intressen och skapar monopolsituationer som går tvärt emot EU:s marknadsideal. I en digital europeisk marknad kan inte sådana inslag tillåtas.

Den stora förtjänsten med denna avhandling är att den på ett övertygande sätt lyfter upp den digitala, kulturella allmänningen till beskådande och debatt. Det görs med samma medel som upphovsrättsindustrin: ekonomi. Inga internetideologiska teser om att information vill vara fri, inte heller något som riskerar låta som piratpartipolitik, utan med ekonomiska mervärden som analytisk grund.
         En annan förtjänst är att Peter Jakobsson inte betraktar informationstekniken och internet som en svart låda, utan visar i analyserna hur teknisk uppbyggnad av såväl webbplatser som nätverk kan gynna såväl öppenhet som slutenhet.
         Genom att exploatera en företeelse som öppenhetsindustrin, lyckas han dessutom bidra till att komplicera relationen mellan ägande och allmänning. Den komplikationen är särskilt intressant när vi har att hantera ett material som är lättkopierat, lättdistribuerat och flyktigt, som det digitala materialet är.

Storebror ser dig

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120328

Så har datalagringsdirektivet röstats igenom i riksdagen. Internet- och teleoperatörer blir skyldiga att lagra trafikuppgifter från alla kunder, utan urskiljning, med syftet att underlätta brottsbekämpning. Detta utgör ett av de starkaste integritetsintrången på svenska
medborgare vi har sett, av flera skäl.
         Ett skäl är att alla medborgares kommunikation övervakas, inte enbart medborgare som misstänkts för brott. Ett annat är den uppenbara risken för ändamålsglidning. Om det skulle visa sig vara effektivt att använda trafikdata även för andra ändamål, är manegen krattad för framtida beslut om att utvidga användningsområdet. Ett tredje skäl är
de sociogram som kan skapas.
         Ett sociogram är i all enkelhet ett diagram över de sociala kontakterna mellan ett antal människor. Även om enbart misstänkta brottslingars teletrafik får övervakas, kommer alla, även oskyldiga, som stått i elektronisk kontakt med dem att ingå i de sociogram som skapas.

Även utöver integritetsintrånget är datalagringsdirektivet synnerligen komplicerat. Måns Jonasson är webbansvarig på Stiftelsen .SE, den organisation som ansvarar för toppdomänen .se – med andra ord, den svenska delen av internet. På sin blogg har han försökt utröna några centrala frågor för att detta direktiv ska kunna upprätthållas.
         En central fråga är vem som är skyldig att lagra trafikdata, det vill säga vem som definieras som operatör. En annan central fråga är vilka trafikdata som innefattas i lagringsskyldigheten, eftersom det finns många sätt att kommunicera elektroniskt.
         Han söker svar i olika rapporter hos Post- och telestyrelsen. Han studerar Lagen om elektronisk kommunikation. Han läser det EU-direktiv som är själva utgångspunkten för det svenska beslutet.
         Två slutsatser kan skönjas efter Jonassons utredning. Det är på intet vis klart vilka utöver de stora kommersiella aktörerna på marknaden – exempelvis Telia – som är skyldiga att lagra trafikdata. Ingår mindre webbhotell i skyldigheten? Oklart.
         Den andra är att det inte heller klart vilka sorts elektroniska meddelanden som operatörerna måste lagra. Den data- och teletrafik som utgörs av gammal kommunikationsteknik, såsom vanlig telefoni, mobiltelefoni, SMS och e-post, kommer att lagras och de som använder den blir potentiellt övervakade.
         De mer tekniskt framsynta, de som använder Skype för att tala med varandra, exempelvis iMessage för att skicka textmeddelanden med mobiltelefonen och e-post via ett litet webbhotells webbmejlsystem, kommer inte att omfattas av datalagringsdirektivet. Denna datatrafik kommer alltså inte lagras.

Den preliminära slutsatsen blir att datalagringsdirektivets främsta effekt blir att alla som vill undkomma denna övervakning bara behöver uppgradera sitt tekniska kunnande och sin tekniska apparatur.
         Eller med andra ord: Om bara skurkarna tar en snabbkurs i ny mediekommunikation, så kan de fortsätta sin verksamhet i lugn och ro.

Med internets filterbubblor förtvinar allmänintresset

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120313

Vi lever allt mer i bubblor; filtrerade informationsbubblor. Allt mer av den information vi söker och tar del av på internet är personaliserad. Det innebär att programvaror med olika algoritmer ständigt försöker mejsla fram din profil, vad du brukar läsa och lyssna på, vilka människor du har kontakt med. Utifrån denna profil anpassas – filtreras – svaren när du söker på Google och denna profil bestämmer vilka annonser du ska få ta del av.
        För knappt ett år sedan skrev Eli Pariser boken The Filter Bubble (Viking, 2011), där han bedriver en ingående kritik av den personalisering som de stora aktörerna på internet bedriver. Filterbubblan är något vi aldrig behövt hantera förut. Visst har information alltid filtrerats av diverse medieaktörer och anpassats till olika målgrupper, men aldrig personaliserats ner på individnivå tidigare.
        Filtreringsförespråkarna beskriver ett skräddarsytt informationsflöde för varje individ som passar våra preferenser med stor exakthet. Vi slipper information som retar upp oss, som tråkar ut oss, som vi upplever onödig. Vi får information som är en spegelbild av våra intressen och våra begär.
        Priset? Att vi ständigt levererar information om oss själva. Men det är inte särskilt uppoffrande, eftersom den informationen levereras medan vi använder olika webbsidor. Nätets två största personaliseringsaktörer uppvisar två olika sätt att konstruera våra nätidentiteter, från vilka slutsatser dras om vilken information som tilltalar oss.
        Googles fundamentala idé är att en sökmotor ska förstå exakt vad du menar med ditt sökord och ge dig exakt det svar du vill ha. Det uppenbara problemet är vilken information som är relevant för den enskilde användaren. Googles filtreringssystem är baserat på vilka platser du besöker på webben och vilka länkar du klickar på. Med dessa två parametrar antas din identitet framträda.
        Facebooks personaliseringsprocess är något annorlunda. Även Facebook mäter dina länkklick, men är mer intresserad av vilken information du delar med dig på Facebook och med vilka människor du interagerar.

En filterbubbla består av tre fundamentala egenskaper, menar Eli Pariser. För det första är du ensam i bubblan, eftersom den information som filtrerats enbart har utgått från dina preferenser, ingen annans. För det andra är bubblan osynlig. Du vet inte med säkerhet vilka webbplatser som använder personaliserad filtrering och du vet absolut inte hur dessa informationsfilter fungerar. För det tredje kan du inte välja att befinna dig utanför bubblan, med mindre än att du inte alls använder webben.
        Själva idén om personalisering och filterbubblor kan spåras tillbaka till 1950-talet och forskning kring cybernetik. Ett cybernetiskt system är ett självreglerande system som, i all enkelhet, samlar in och analyserar information som systemet sedan använder för olika aktiviteter, där ytterligare information samlas in från aktiviteterna, som används för att skapa nya aktiviteter eller förfina existerande aktiviteter.
        Likt Googles och Facebooks personaliseringsprocesser. Den information vi levererar till Googles sökmotor eller Facebooks sidor, blir viktig information för dessa inför nästa tillfälle vi uppdaterar vår Facebook-status eller söker på Google. Det sker en ständig, upprepad, förfiningsprocess utifrån våra preferenser.
        I ett nästa steg ser vi andra mediektörer pröva samma koncept. Även i pappersform har dags- och kvällspress publicerat olika editioner av samma tidning i olika delar av landet, med antagandet att läsaren i Umeå vill ha ett något annat innehåll än läsaren i Malmö. Men detta sker inte på individnivå, utan, som det heter, på en aggregerad nivå.
        När tidningar satsar allt intensivare på webbupplagan, ligger det nära till hands att pröva olika personaliseringsalgoritmer, för att ge läsaren det man tror läsaren vill ha. Om vk.se personaliserar sitt nyhetsflöde, får du en annan förstasida när du klickar på vk.se än den förstasida jag får, givet våra skillnader i läshistorik som algoritmerna utkristalliserar via vårt klickande.
        Nästa medieaktör är självfallet tevebranschen. Det enda som fattas är att teven konvergerar med datorn och kopplas upp mot internet. Då kommer samma personaliseringsalgoritmer att skapa individuella tevetablåer, utifrån individuella preferenser. Enbart de teveprogram – eller de typer av teveprogram – som du tidigare visat intresse för kommer att visas i din tevetablå.
        Pariser införlivar naturligtvis även våra smarta telefoner i personaliseringstrenden. En sådan skulle konstant kunna göra informationssökningar utifrån var jag är någonstans. Om jag promenerar i Paris, skulle telefonen ständigt kunna uppdatera mig med information om byggnader, historiska händelser, affärer, museer, utställningar, vad som helst som algoritmerna med allt större säkerhet vet intresserar mig.

Detta är en ny form av redaktörskap i informationsåldern. Redaktörens främsta uppgift är att göra ett urval av vilken information som ska tryckas, sändas eller presenteras. Men till skillnad från den granskande redaktören på tidningen eller nyhetsbyrån, sker redaktörskapet på internet allt mer av datorer med effektiva algoritmer.
        Den allra främsta skillnaden mellan det traditionella redaktörskapet och informationsålderns redaktörskap är emellertid allmänintressets förtvinande. Allmänintresset, det vill säga det intresse som man på goda grunder kan anta att alla omfattas av, har alltid varit ledstjärnan och det huvudsakliga argumentet för publicering i olika medier. Personaliseringstrenden medför att allmänintresset blir obsolet, till förmån för individintresset.
        Inga tecken tyder på att personalisering av information kommer att avta. Snarare tvärtom. Skälet stavas låga kostnader och kundnöjdhet. Att samla in och bearbeta information om vårt beteende på nätet är numera en billig metod för att anpassa informationsinnehåll på individnivå. Och om det dessutom genererar mer nöjda användare, så kommer det att accelerera.
        Frågan är bara hur det påverkar ett demokratiskt samhälle. I allt väsentligt fungerar en demokrati bäst om medborgarna inte enbart utgår från egenintresset, utan även värderar samhällsutvecklingen utifrån andra människors livsvillkor. Den gemensamma välfärden är viktigare än den privata. En stark personaliseringstrend kan i värsta fall bidra till ett demokratiskt underskott i samhället.

Troppo geniale

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120228

En stor skådespelare är borta. Att sammanfatta Erland Josephsons liv som skådespelare är en uppgift värdig en avhandling. Vad som kan sägas här är personliga minnen, enstaka upplevelser.
         Ett minne är Erland Josephsons medverkan och fantastiska närvaro i två av mästerregissören Andrej Tarkovskijs filmer: Nostalghia (1983) och Offret (1986).
         I en tidskrift, jag minns inte vilken, minns jag dock ett reportage från inspelningen av Nostalghia i Italien, där det beskrivs hur Tarkovskij finner sig manad att regissera Erland Josephson på ett något okonventionellt sätt, på italienska:
        ”Erlando, Erlando, troppo geniale, troppo geniale.” Troppo betyder ”alltför” och geniale betyder, ja, just det, ”genialt”. Syftet med regin var att uppmärksamma Erland Josephson på att inte göra sin roll så fruktansvärt perfekt, utan tona ner en aning så att övriga skådespelare inte skulle dränkas i hans genialitet.
         Troppo geniale. Så minns jag Erland Josephson. Alltför genial.

Systemkritiska lösningar framför ”nej”

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120210

Svaret från oppositionen till statsministerns utspel om att vi måste överväga en förlängd pensionsålder till 75 år för att kunna garantera pensionerna i framtiden blev ett rungande ”nej”. Flera fackförbund menar att deras medlemmar inte kan arbeta så länge på grund av de förslitningar medlemmarna får av sina arbeten.

        Premissen är emellertid rimlig. Vi lever allt längre och är – åtminstone i genomsnitt – allt friskare i högre ålder. Därför kommer kostnaderna för pensionerna att öka och därmed måste finansieringslösningar diskuteras.

        Statsministerns finansieringslösning är en systembevarande lösning. Genom att förlänga arbetstiden för medborgarna behövs ingen diskussion om någon ekonomisk omfördelning av resurser från den privata sektorn till den offentliga. Därmed kan den systembevarande politiken upprätthållas: att bibehålla och fortsätta överföringen från krympande offentlig sektor till en expanderande privat sektor.

        Om oppositionens ”nej” till statsministerns lösning på pensionsfinansieringen ska framstå som trovärdig, måste en alternativ lösning presenteras. Den lösningen bör vara systemkritisk, inte en annan form av systembevarande lösning.

        Den lösningen bör utgå från möjligheterna att omfördela ekonomiska resurser från privat sektor för att stärka det offentliga pensionssystemet och visa att vi kan garantera framtidens pensioner genom en annan fördelningspolitik.

        Ett blankt ”nej” inger inte förtroende. En systemkritisk, väl underbyggd lösning på problemet har goda förutsättningar att vinna gehör.

Mot ett ubikvitärt samhälle

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120207

Det är möjligt att ett tecken på att vi lever i en brytningstid är svårigheten att bestämma vad för slags samhälle vi lever i. Åtminstone i backspegeln har de senaste århundradena kunnat benämnas industrisamhälle, och före det jordbrukssamhälle. Vad kallar vi dagens samhälle?
       Redan på 70-talet myntades begreppet det postindustriella samhället för att enbart peka på brytningen med industrisamhället. Sedermera har vi sett benämningar som pekar på att vi lever i tjänstesamhället, kommunikationssamhället, informationssamhället, kunskapssamhället, konsumtionssamhället och nätverkssamhället. Samt säkert fler ändå.
       När framtidsforskare på senare år har studerat framtiden har ett nytt förled för samhället dykt upp: det ubikvitära samhället. Institutet för framtidsstudier publicerade för något år sedan rapporten Ubikvitär framtid? IT-perspektiv på stat och samhälle av Markus Gossas och Torbjörn Lundqvist. Där tecknas och diskuteras en framtidsbild av ett ubikvitärt samhälle.
       Vår önskan om att förutsäga framtiden har alltid varit stark. Metoderna varierar, men tre metoder tycks mer framträdande än andra. Oraklet i Delfi, som förutspådde framtiden, har gett namn åt en av metoderna, Delfimetoden. Den utgår från att utvalda experter på olika områden är bäst skickade att förutsäga framtiden.
       En annan är scenarioteknik, som har sitt ursprung i Platons beskrivning av idealstaten i boken Staten och Thomas Mores beskrivning av idealsamhället Utopia i boken med samma namn. En tredje metod har kortare rötter. Trendframskrivning är en metod för att med statistik förlänga utvecklingstendenser med matematiska metoder.
       Framtidsstudiers resultat är aldrig vetenskaplig sanning, men om de utförs systematiskt och är kunskapsmässigt välgrundade, kan de utgöra värdefulla underlag för samhällsplanering och förberedelser inför tänkbara framtider.

Tillbaka till det ubikvitära samhället. Ubikvitär är en översättning av den engelska termen ubiquitous, som betyder ungefär ”allestädes närvarande”. Såväl på engelska som svenska förknippas termen med informationsteknik, särskilt internet. Ett ubikvitärt samhälle är ett samhälle där informationstekniken och internet är inbäddade inte enbart i våra skrivbordsdatorer eller mobiltelefoner, utan i varje produkt och miljö där någon kan finna mervärde i en nätuppkoppling.
       En relativt synonym term är ”Internet of things”, eller ”sakernas internet”, som också pekar på att vi inte enbart kommer att själva vara uppkopplade mot internet för att kommunicera med andra människor, utan även objekt kommer att vara uppkopplade. Varje ”sak” ges en identitet, likt en dator har en internetadress, och teknik för trådlös kommunikation. Då kommer sakerna att kommunicera med både varandra och med oss.
       Här torde uppfinningsrikedomen vara oändlig. Genom antingen sensorer eller RFID-teknik (minimala radiosändare) kan varje enskild produkt följas från produktion över distribution till slutkonsumtion. Sådan data kan stödja effektiviseringen av transporter och avfallshantering.
       Mycket kan automatiseras. Om krockkudden i bilen löses ut, kan en signal skickas från bilen till larmcentralen så att tiden minimeras mellan olycka och larm. I hemmet kan kyl och frys hålla koll på vad du har hemma, om hållbarhetstiden börjar gå ut och automatiskt uppdatera din inköpslista i din mobiltelefon.
       Självfallet kan den mänskliga kroppen kopplas upp mot internet. Med sensorer på kroppen eller inplanterade i kroppen avläses olika organs funktion. En patient med högt blodtryck har en sensor som ständigt skickar information till vårdgivaren för att se hur blodtrycksmedicinen fungerar. Genom ständig delning av information om våra kroppar, kan vården effektiviseras genom att minska behovet av läkarbesök.
       Men det stora användningsområdet torde bli den enorma aggregeringen av persondata som blir möjlig. Mänskligt beteende kommer att kunna kartläggas, analyseras – och därmed korrigeras! – i en omfattning som inte är möjlig i dag. Sådan persondata kan användas oidentifierad för att exempelvis styra människors fysiska kommunikationer i stadsmiljöer, så att inte vissa områden korkas igen av trafik.
       Persondatan kan även användas för att kartlägga enskilda individers beteende för att korrigera oss i olika avseenden. Om mitt konsumtionsbeteende uppvisar alltför hög andel av varor som inte är bra för mig – kolhydrater, mättat fett, tobak, alkohol – torde det vara enkelt att automatiskt begränsa mina inköp av sådant genom att kassasystemet inte släpper igenom vissa varor.

Du som läser kan säkert komma på betydligt fler och mer oväntade framtidsscenarier än ovanstående. Oavsett hur den ubikvitära tekniken utvecklas, kommer vi att leva i ett allt mer internetberoende samhälle. Internet kommer att uppfattas på samma sätt som vi uppfattar luft eller vatten, något som bara finns och som något vi tar för givet och inte märker – förrän det inte fungerar.
       Ett ubikvitärt samhälle är framför allt ett mer transparent samhälle. Personinformation kommer att delas i en utsträckning vi inte är i närheten av i dag. Direkt personinformation via de sensorer som informerar om min hälsa, mina aktiviteter, mina rörelser. Indirekt personinformation via de sensorer som finns i de saker jag köper, använder och inte använder.
       Detta leder oss till de viktiga frågorna. Vilka saker ska tillåtas kopplas upp mot internet och för vilka ändamål? Vem ska ges rätt att avgöra detta? Vi kommer knappast att få välja mellan att köpa uppkopplade produkter och icke-uppkopplade dito. Då faller sannolikt mervärdet av uppkopplingen. Varje nätverk är som bekant beroende av sina noder för att fungera.
       Integritetsfrågorna bör bli viktigare än teknikfrågorna. Vad vi ska tillåta bör bli viktigare än vad som är möjligt att göra. Notera att jag skriver ”bör”. Av erfarenhet är jag skeptisk till att integritetsfrågor tillmäts särskilt stor vikt, när de ställs mot förmågan att med teknik effektivisera olika delar av samhället.
       Jämför den politiska hanteringen på nationell och europeisk nivå av FRA-lagen, IPRED-lagen och Datalagringsdirektivet. I dessa fall har integritetsfrågorna vägt synnerligen lätt mot de intressen dessa lagar och direktiv stödjer. Varför skulle integritetsfrågor väga tyngre än andra intressen i det ubikvitära samhället?
       Det är här betydelsen av framtidsstudier som genomförs av andra än teknikindustrins utopister behövs. Med framtidsstudier som underlag ges vi bättre möjligheter att diskutera etiska, politiska, sociala frågor som, i denna essä, en ubikvitär framtid ställer.

Biblioteken – de nya piraterna?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120128

I en artikel i DN Kultur (26/1) beskrivs ett uppblossande upphovsrättskrig mellan e-bokbranschen och – ja, vanligtvis skulle här stå Pirate Bay eller någon annan fildelningsnod på nätet. Men icke. Här är det biblioteken som e-bokbranschen tar strid mot. Branschen vill nämligen begränsa bibliotekens utlåning av e-böcker, i tron att det ökar försäljningen.
       Här utmålas biblioteken närmast som pirater, i och med att biblioteken gör det de alltid har gjort: lånar kostnadsfritt ut litteratur till medborgarna. Syftet är demokratiskt; med en bildad befolkning, där bildningen inte förutsätter ekonomiska resurser, ökar landets förutsättningar för en demokratisk ordning.
       När de allmänna biblioteken inrättades för hundra år sedan, var en avsikt att reducera klasskillnader och klassmotsättningar, liksom att skapa förutsättningar för att integrera olika delar av befolkningen.
       Om piratkopiering inte har ett enhetligt folkligt stöd, så torde bibliotekens fria utlåning av böcker vara en av de samhällsinstitutioner som har det starkaste stödet från befolkningen.
       Om e-bokbranschen nu söker försämra bibliotekens förmåga att upprätthålla deras hundraåriga ideal, enbart därför att vi prövar en ny distributionsteknik för boken, kan jag inte föreställa mig att branschen kan få stöd hos befolkningen.
       E-bokbranschens krig mot biblioteken kan gå riktigt illa. För e-bokbranschen, alltså.

Författarförbundet motarbetar social läsning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120118

Det är högst sannolikt att läsning av e-böcker i Sverige kommer att öka i liknande takt som sker i USA. Vi ser redan en viss ökning av efterfrågan av e-böcker på biblioteken, vars kostnad för att distribuera en kopia på en digital fil är 20 kronor. Den kostnaden innebär en sådan påfrestning för bibliotekens budget att vissa bibliotek har tvingats införa begränsningar för hur många gånger en e-bok tillåts kopieras.

      Nu vill Författarförbundet ytterligare begränsa tillgången till e-böcker på biblioteken. I en debattartikel i SvD (14/1) säger man å ena sidan att ”Utlåning av e-böcker kan innebära nya fantastiska möjligheter!”. Å andra sidan säger man att kopiering av e-böcker på biblioteken måste ske under exakt samma villkor som fysiska böcker.

      ”Varje [fysisk] bok kan bara lånas ut en gång i taget. (…) E-böcker måste behandlas på samma sätt. En bok ett lån.” I samma andetag säger man i debattartikeln att detta är en tidsenlig och väl fungerande modell.

      

Det är ett häpnadsväckande förslag och uttalande. Författarförbundet tycks inget ha lärt från musik- och filmbranschen som under ett decennium har brottats med frågan om hur digital kultur ska distribueras när distributionstekniken finns i medborgarnas ägo.

      Författarförbundets ”tidsenliga” modell är helt analog med luddismen; att blint säga nej till tekniska framsteg där det enda skälet är att bibehålla en gammal teknisk modell. Varför inte sätta böcker med blytyper i stället för avancerade texteditorer? Varför alls trycka böcker i stället för att skriva dem för hand? Varför alls använda papper när vi kan skriva böcker på pergament? Varför alls skriva med penna när vi kan rista runstenar?

      Självklart ska vi inte heller blint anamma vilken ny teknik som helst. Men om biblioteken skulle införa de begränsningar kring e-böcker som Författarförbundet föreslår, vet vi vad som kommer att ske, av erfarenhet från andra branscher som producerar digital kultur. E-bokläsarna vänder sig till andra bibliotek som saknar dessa begränsningar: The Pirate Bay och andra fildelningssajter.

       

Varför inte hellre bejaka e-bokläsandet och undersöka dess sociala potential? Det människor betalar för på Spotify är inte musiken i sig – den finns att tillgå på annat sätt – utan möjligheten till ett socialt lyssnande. Att dela musiklistor med andra, att tipsa om bra musik, glömd musik, ny musik är hela poängen med Spotify.

      Samma sociala potential finns naturligtvis i läsandet av e-böcker. Genom att skapa ett gemensamt läsande på internet, kan bokens ställning i kulturväven utvecklas ytterligare som referenspunkt för ett gemensamt, offentligt samtal.

      Författarförbundets förslag försvårar en sådan gynnsam utveckling. Det är häpnadsväckande och dessutom kontraproduktivt gentemot de författare som förbundet representerar.

      Författarens primära önskan är att bli läst.

Entreprenören som samhällsomvälvare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120103

Entreprenören är het just nu. Från högstadiet upp till högskolan ska vi tränas i entreprenörskap. För ett par år sedan publicerade regeringen en strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet. Entreprenörskap ”… ska löpa som en röd tråd genom hela utbildningssystemet”. Även inom EU anges entreprenörskap vara en nyckelkompetens för framtiden.

      Inom pedagogiken har man börjat tala om entreprenöriellt lärande. I Skolverkets skrift Entreprenörskap i skolan definierar det entreprenöriella lärandet som ”… att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker”.

      Med entreprenörskap avser regeringen i allt väsentligt att träna elever och studenter att starta och driva företag, om att omsätta idéer till ”något värdeskapande”, som det formuleras i regeringens strategi.

      Frågan är om vi kommer att utbilda entreprenörer i både Prometheus och Narcissus anda.

Sociologen Karl Palmås redovisar i sin nya bok Prometheus eller Narcissus? (Korpen Koloni) ett antal fallstudier av entreprenörer av sinsemellan väldigt olika karaktär.

      I grekisk mytologi var Prometheus den som stal elden från gudarna och gav den till människorna, vilket har blivit en symbol för att stå upp mot gudar och andra auktoriteter. Den entreprenörielle Prometheus är en person som politiserar sitt entreprenörskap, som vill bygga en ny värld, en samhällsomvälvare.

      Narcissisten är av en annan karaktär. Narcissus var den vackre ynglingen som förälskade sig i sin egen spegelbild. Den entreprenörielle narcissisten är en person som uppvisar intressen enbart för pengar, makt och inflytande, där andra i omgivningen används som instrument för att entreprenören ska nå framgång.

      Palmås tar The Pirate Bay och klädföretaget Dem Collective som exempel på politiska entreprenörer. Dem Collective är ett företag som producerar bomullskläder utifrån principen om rättvis handel. I stället för att engagera sig i miljöpolitiska organisationer, startar man ett företag för att genom sin verksamhet visa hur ekonomin kan eller måste fungera.

      På samma sätt menar Palmås att Pirate Bay måste förstås som förändrare av kulturen i samhället, där förändringen sker med teknisk utveckling: Pirate Bay tar en distributionsteknik för digital kultur och ger den till människorna, i Prometheus anda.

      Ett ytterligare exempel i denna anda är förre ABB-direktören Percy Barnevik och hans engagemang i organisationen Hand in Hand, där syftet är hjälp till självhjälp i Indiens fattigare områden. Här kombineras utbildning i entreprenörskap med mikrokrediter, vilket bidrar till människors förmågor att snabbt bli självförsörjande.

Karl Palmås fallstudier ger ovanliga och intressanta infallsvinklar på entreprenörskap. Förhoppningsvis utbildar Sveriges utbildningsväsende inte enbart entreprenörer i Narcissus anda, utan visar också hur entreprenören kan bli en politisk förändringsaktör i Prometheus anda.

      Alla som undervisar i entreprenörskap bör ta till sig såväl beskrivningarna som de teoretiska resonemangen i boken Prometheus eller Narcissus.

Kulturens höjdare 2011

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111230

”Inget barn börjar tala med stamning”, säger logopeden Lionel Louge till den stammande kung George VI i filmen The King’s Speech. Det är nyckelmeningen för att kunna förstå stamning som ett socialpsykologiskt fenomen, och inte enbart som ett biologiskt. Filmen gestaltar denna förståelse föredömligt.

      Boken har funnits i flera tusen år. Nu, 2011, hävdar doktoranden i historia Rasmus Fleischer att vi inte längre vet vad en bok är. Eller korrektare, vad som inte är en bok. I Boken och Biblioteket (Ink förlag) visas även bibliotekens och bokhandelns delvisa uppgivenhet inför detta faktum. En omistlig bok.

      Att en nätaktivist utses till årets svensk är både en högoddsare och inte. Efter den arabiska vårens fokus på demokratiaktivisters användning av ny och gammal internetteknik är det inte förvånande, men med tanke på att nätaktivister också bekämpar demokratiska staters reglering av internet är det mer förvånande. Den skarpt intellektuelle Christopher Kullenberg är den ultimate representanten för svensk nätaktivism.

69 teser om internet

Jag har publicerat en ny bok; en liten bagatell om internet. Titeln är 69 teser om internet. Den finns tillgänglig på exempelvis Adlibris och Bokia, liksom fritt i pdf-format.



Internet är ett mångfacetterat fenomen som måste förstås på ett mångfacetterat sätt. I 69 teser om internet lägger Per-Olof Ågren fram ett antal olika teser från ett flertal olika perspektiv. "Internet eroderar geniet", "Internet är ett kvasiobjekt", "Sokrates hade älskat internet", "Vi bubblifieras på internet", "Internet genererar u-samhället", "På internet verkar smittor" och "Internet glittrar" är några exempel på bokens teser.

Äpplet i Edens lustgård

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111206

I ett av de allra sista samtalen med Walter Isaacson under hans arbete med att skriva Steve Jobs – en biografi (Bonniers) sa Steve Jobs ”Jag vet att det kommer att stå mycket i din bok som jag inte kommer att tycka om”. Det är högst sannolikt.
        Steve Jobs var en person som i princip aldrig tyckte om något, i varje fall inte till en början. Allt var skit. Alla förslag var usla. Med yvigt språk, förolämpningar och ibland rena kränkningar bemötte han alltid sina medarbetares idéer. Efterhand, när idéer fick sjunka in, var det inte ovanligt att Steve Jobs presenterade deras idéer som sina egna, fantastiska skapelser.
        Steve Jobs skulle ha avskytt Isaacsons biografi inledningsvis, men borde tycka om den efterhand. Om inte en för tidig död inträtt. Biografin är en detaljrik, lång (666 sidor) berättelse om en människa, dennes design- och teknikideal och ett företag, Apple, som nog får anses ha ett och annat unikt särdrag. Samtidigt får läsaren en utmärkt historieskrivning av datorteknikens utveckling och några centrala vägval som har gjorts för att de persondatorer, telefoner, läsplattor och musikspelare ser ut som de gör i dag.
        Den som menar att det som formar oss i unga år är det som också påverkar oss mest under resten av livet, får tesen bekräftad i denna biografi. Som adoptivbarn fick Jobs en särställning i hemmet. Han fick känna sig utvald, från att först ha varit bortstött. ”Vi valde ut dig särskilt”, sade hans adoptivföräldrar till honom redan när han var i sjuårsåldern. Denna känsla av utvaldhet påverkade sannolikt hans beteende mer än något annat.
        En annan rot till hans särdrag var den våg av motkultur som rådde på USA:s västkust under 60-talet. En avsky mot auktoriteter gjorde hans utbildningsväg synnerligen egensinnig. ”De lyckades faktiskt nästan knäcka mig”, är hans kommentar till en auktoritär undervisning. Denna motkultur var också en drogkultur.
       ”Hur många gånger har du tagit LSD?”, brukade Jobs fråga de som sökte arbete på Apple i företagets tidiga år. Att ta LSD tillhörde ett av de fåtal riktigt viktiga saker Jobs hade gjort i sitt liv, var hans uppfattning. Utan den upplevelsen skulle inte Apples produkter se ut som de gör.
        Jobs levde helt igenom emotionellt. Hans känslor för produkter, människor, idéer fick hela tiden fullt utlopp. Aggressivitet var hans signum, liksom hans gråtattacker. Men Isaacson vill också genom ett antal exempel visa att det gick – för vissa personer som Jobs respekterade – att gå emot Jobs. Jobs hade absolut gehör när det gällde produktkvalitet – en total intuitiv känsla för det perfekta.
        Han var dock inte en operativ designer själv, i den meningen att han skapade olika prototyper av mjukvara eller modeller av datorer eller telefoner. Han var en reaktiv designer, som genom att se flera designförslag snabbt kunde avgöra vad som var skit (det mesta) och vad som var utvecklingsbart.
        Även om han enväldigt fattade besluten, tyckte han mycket om samarbetet med övriga medarbetare. När andra företag gjorde allt för att betrakta möten som improduktiv tidsspillan, skapade Jobs en samarbetskultur på Apple genom att ha många och långa möten om allt från marknadsföring till produktvärdering.

Det som har gjort Apples produkter fantastiska går sannolikt att hänföra till Jobs designideal. Med Apple och Macintoshdatorerna skapades begreppet användarvänlighet; ett ideal som i allt väsentligt handlade om att förenkla. Datorer, musikspelare, telefoner – alla produkter ska enkelt och intuitivt förstås av vilken användare som helst.
        Med sitt designideal befann sig Jobs sig hela tiden i skärningspunkten mellan vetenskap och konst, eller mellan teknik och humaniora. Med en viss övervikt åt konsten. Han ville att produktutvecklarna skulle känna sig som konstnärer. Han tummade aldrig på prioriteringen: Först kommer designen av produkten i sin helhet, sedan kommer den tekniska konstruktionen.
        Det skilde Apple från andra datortillverkare. Vanligtvis lät man tekniker konstruera all elektronik som behövdes för datorn i form av processorer, hårddiskar, kretskort med mera, för att sedan bygga lämpligt hölje till elektroniken. Jobs gjorde alltid tvärtom: Först skapade man ett tilltalande hölje med nyskapande interaktionsmöjligheter, sedan fick teknikerna order om att konstruera elektroniken utifrån produktdesignen.
        Ett slående exempel på betydelsen av att efterleva ett designideal var när den första modellen av iPhone hade utformats och precis skulle gå ut i produktion. En måndag gick Jobs till chefsdesignern och sa ”Jag kunder inte sova i natt, för jag insåg att jag helt enkelt inte älskar den”. Det ledde till att Jobs gick in till designteamet och tvingade dem att efter nio månaders arbete, börja om med en ny designprocess.
        Om perfektionism i produktutformning var ett av Jobs designideal, så var total teknikkontroll ett annat. Genom att tillverka både hård- och mjukvara till en helhet, kunde Apple bibehålla en kontroll över produkterna som annars är svår att upprätthålla. Och därmed kunde han kontrollera användarnas upplevelser.
        Jobs ville skapa ett enhetligt Utopia, ett slags Edens lustgård, en magisk trädgård omgärdad av höga murar där hans olika produkter skapar en av Apple kontrollerad totalupplevelse, och där ingen annan tillåts störa upplevelsen.
        Denna kontrollmani manifesteras i dag av en debatt mellan öppenhet och slutenhet. Hos pionjärerna bakom internet och webben är idealet öppenhet; allt ska vara fritt och åtkomligt för alla. För Apples särskilda appar, som enbart får säljas i deras appstores, som censureras av särskilda censorer, kritiserades Jobs och Apple hårt för att bryta mot internets öppenhetsideal. Han fick det föga smickrande epitetet ”Orwells storebror” för denna inlåsningsprincip.

Biografin visar hur intimt sammankopplat design och begär är. Steve Jobs allra främsta förtjänst var att han förstod sig på människors begär; vad människor vill ha, vad människor åtrår, vad människor kan köa för i flera dygn. Andra i IT-branschen fokuserar det närmast motsatta begreppsparet funktion och behov, vilket inte förorsakar några reservationslösa hyllningar eller produktlanseringar som religiösa väckelsemöten.
        Steve Jobs hade även ett företagsideal, även om det överskuggas av hans design- och teknikideal. Företagsidealet var att produktkvalitet ska gå före vinst. Alltid. Vinsten var nödvändig, men blott ett medel för att åstadkomma ännu bättre produkter. På så sätt tillhörde han mer gamla industrikapitalister än nutida kvartalskapitalister.
        Därför bör biografin även läsas av företagsledare och riskkapitalister inom vilket område som helst. Om privata vårdföretag, för att ta ett aktuellt exempel, skulle sätta ett ärligt, tydligt och orubbligt produktideal framför vinst, skulle vi inte behöva läsa avskyvärda berättelser om vanvård.