tisdag, september 11, 2012

När hatet bekräftas

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120911

På lördagen skriver Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson en viktig artikel om det utbredda hatet – och hoten – mot kvinnliga feminister i media. ”Alla kvinnor som tar plats i samhällsdebatten och definierar sig som feminister känner igen sig. Hatet, aggressiviteten och hoten om våld. Bombmattan av könsord och våldtäktsfantasier”, skriver hon.
           Hat mot andra grupper i samhället tas på allvar, menar hon, men inte hatet mot kvinnor som driver feministisk debatt.
           Genast väller artikelkommentarerna in under artikeln på Aftonbladets webb, som samstämmigt bekräftar hennes problembeskrivning. Horder av hatande män i skriver att hatet mot kvinnor och feminister är rättmätigt, att de inte förtjänar bättre och att det är feminismens manshat som slår tillbaka med en naturlig pendelrörelse.
           Fy fan. Skammen jag känner över den delen av mänskligheten, över män som känner sig hotade av att de kritiseras för sitt kvinnohat.
           Problemet med tidningarnas kommentarsfält har aldrig handlat om anonymitet. Det är och har alltid varit ett pseudoproblem. Aftonbladets kommentatorer ståtar med namn och ofta bild, utan att de hatande horderna försvunnit.
           Problemet med kommentarsfälten är att de i många fall – detta är ett typexempel – dränker det övertänkta och betydelsefulla med allehanda utspydda villfarelser.
           Antingen betraktar vi öppna kommentarsfält som ett socialt experiment för att studera de becksvarta delarna av mänskligheten som öppnar sig där, eller så tar tidningarna ett ansvar för att enbart publicera det som är betydelsefullt.
           Dessa kvinno- och feministhatare har inga problem att finna andra forum i ett oändligt nätverk.

2 kommentarer:

Jens Wallström sa...

Bra skrivet PO. Jag håller med till fullo. Ibland undrar jag om det faktiskt har en neurologisk anledning. När vi skriver involverar vi språksinnet. Möjligen kopplar vi (omedvetet) bort känslor och empati, något som jag inbillar mig är väldigt kraftigt använt i ett samtal och ännu mer i ett samtal ansikte mot ansikte.

Det skrivna samtalet blir en snabb linguistisk konstruktion och eftersom sendknappen sitter så nära kommentarsrutan så inbillar jag mig att det går för fort att skicka utan eftertanke. Detta kan ju också leda till att människor med hör verbal kompetens och låg emotionell också väljer denna kanal för att de kommer mer till "sin rätt", eller hur man ska säga. Så okänsliga logiker och processare kanske lättare fåt ta plats.

Det skulle vara jättespännande att göra forskning på det. Kanske vore nåt för UMU??? Ha det gott! //Jens

P O Ågren sa...

Hej Jens. Tack för kommentaren. Det skulle absolut vara ett intressant tvärvetenskapligt projekt att försöka förstå vad som motiverar olika typer av kommentarer i kommentarsfält.