Svaret från oppositionen till statsministerns utspel om att vi måste överväga en förlängd pensionsålder till 75 år för att kunna garantera pensionerna i framtiden blev ett rungande ”nej”. Flera fackförbund menar att deras medlemmar inte kan arbeta så länge på grund av de förslitningar medlemmarna får av sina arbeten.
Premissen är emellertid rimlig. Vi lever allt längre och är – åtminstone i genomsnitt – allt friskare i högre ålder. Därför kommer kostnaderna för pensionerna att öka och därmed måste finansieringslösningar diskuteras.
Statsministerns finansieringslösning är en systembevarande lösning. Genom att förlänga arbetstiden för medborgarna behövs ingen diskussion om någon ekonomisk omfördelning av resurser från den privata sektorn till den offentliga. Därmed kan den systembevarande politiken upprätthållas: att bibehålla och fortsätta överföringen från krympande offentlig sektor till en expanderande privat sektor.
Om oppositionens ”nej” till statsministerns lösning på pensionsfinansieringen ska framstå som trovärdig, måste en alternativ lösning presenteras. Den lösningen bör vara systemkritisk, inte en annan form av systembevarande lösning.
Den lösningen bör utgå från möjligheterna att omfördela ekonomiska resurser från privat sektor för att stärka det offentliga pensionssystemet och visa att vi kan garantera framtidens pensioner genom en annan fördelningspolitik.
Ett blankt ”nej” inger inte förtroende. En systemkritisk, väl underbyggd lösning på problemet har goda förutsättningar att vinna gehör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar