Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120529
I slutet av 1700-talet skissade filosofen Jeremy Bentham på en helt ny utformning av fängelser. Denna idé utgjordes av en byggnad om fyra till sex våningar som var cylinderformad, som rymde enmansceller och som hade ett observationstorn i mitten av byggnaden. Från detta torn kunde fängelsevakter på varje våning se in i varje cell utan att fångarna kunde se vakterna i tornet.
I toppen av tornet befann sig fängelsedirektören, placerad så att denne också kunde se fångarna utan att de såg honom, men även vakterna fanns inom direktörens synhåll utan att vakterna såg direktören.
Bentham kallade denna fängelsemodell panoptikon. Det har med tiden blivit betydligt mer än en fängelsemodell; panoptikon är en tankefigur för den perfekta hierarkin för mänsklig kontroll. Genomskinligheten är total uppifrån och ner. Nerifrån och upp är kontrollen totalt osynlig.
En av egenskaperna i ett panoptikon är att de övervakade aldrig vet när, om eller av vem de är övervakade. Det innebär att de övervakade alltid måste agera såsom de vore övervakade, det vill säga ett panoptikon förändrar beteenden radikalt. En annan egenskap är att de övervakade aldrig skulle möta övervakarna, eftersom ett huvudsyfte med ett panoptikon är att skydda vakterna från fångarna, skydda övervakarna från de övervakade.
Denna modell för övervakning har prövats i fängelser och man har även sett antydningar i arbetsplatsers utformning. I informationsåldern blir emellertid panoptikon som tankefigur något missvisande, eftersom den utgår från materiella förhållanden och mänsklig, visuell övervakning. Därför behövs ett begrepp som bibehåller tankefigurens kontrollideal, men anpassat till datornätverkens villkor för övervakning.
I en artikel i tidskriften Glänta (4/2008) formulerar Christopher Kullenberg och Karl Palmås begreppet panspektrism. Även om begreppet panspektron redan 1991 formulerades av filosofen Manuel De Landa i boken War in the Age of Intelligent Machines, anknyter Kullenberg och Palmås med panspektrism till dagens informationstekniska verklighet.
De Landa formulerade skillnaden mellan panspektron och panoptikon som att ”… i stället för att positionera mänskliga kroppar kring en central sensor, används en mångfald av sensorer kring alla kroppar”. Dessa sensorer kan förstås som de olika möjligheter som myndigheter har att övervaka vår elektroniska kommunikation genom datalagringsdirektivet, genom FRA:s signalspaning, genom lättnader i lagen om elektronisk kommunikation och så vidare.
En annan skillnad är att panoptikon betonar det visuella i övervakningsprocessen (optik handlar om seende och ljus), medan panspektrism betonar resultatet av en övervakningsprocess (spektrum handlar om en finfördelad uppdelning av ljus sett genom ett prisma). Resultatet av elektronisk övervakning kan ses som sociala diagram eller sociogram, där människors kommunikation finfördelas och kartläggs utifrån de sökbegrepp och mönster som övervakaren är intresserad av.
Det finns självklart möjligheter att begränsa övervakningen i Benthams panoptikon, genom att exempelvis reglera när övervakning får ske, även om någon begränsning i den ursprungliga fängelsemodellen aldrig var intressant. Däremot är det intressant att reflektera över begränsningar i panspektrismen, vår tids datorbaserade övervakning. Sådana begränsningar kan vi kalla friktion i övervakningen.
Friktion är nödvändig för att kunna definiera och vidmakthålla en viss grad av personlig integritet, det vill säga situationer där vi som medborgare vet att vi inte kan övervakas. Ett tydligt exempel på friktion är inrättandet av Datainspektionen på 1970-talet, vars uppgift delvis är att övervaka övervakarna, så att inte otillbörlig övervakning sker.
Ett annat sätt att skapa friktion i en panspektrisk kontrollmodell är att lagstiftaren definierar vad som är tillbörlig, och därmed otillbörlig övervakning. Det görs genom att riksdagen redan i lagtexter formulerar begränsningar i hur övervakaren får tillgång till personuppgifter i vår dator- och telekommunikation.
När det gäller att skapa friktion i lagtexter kan man något förenklat säga att ju högre detaljeringsgraden är i lagtexten, desto högre friktion har lagstiftaren skapat. Och därmed ett starkare skydd för den enskildes integritet. Hög detaljeringsgrad innebär att det blir svårare och omständligare att använda personuppgifter på nya, oförutsedda sätt.
Friktion i lagtexter kan också utgöras av bestämmelser om vem som har rätt att förändra friktionen. Om lagstiftaren enbart tillåter lagstiftaren själv att ändra friktionen utgör detta ett högre skydd än om denna rätt överlåts till annat organ som inte behöver överväga förändringar på samma sätt som riksdagen.
Ett ytterligare annat sätt att skapa friktion är ett förändrat kommunikationsbeteende hos människor som använder mobiltelefoni och internet. Inledningsvis skrev jag att ett panoptikon förändrar alltid de övervakades beteenden. Detsamma kan sägas om panspektrism.
Vilka förändrade beteenden är tänkbara hos medborgare som vet att deras kommunikationsuppgifter lagras och är tillgängliga hos tele- och internetoperatörer, som vet att FRA spanar i datatrafiken?
Den främsta beteendeförändringen är att försöka dölja sin identitet på nätet, främst genom att maskera den IP-adress som kan identifiera mig som användare. Det görs genom att köpa anonymiseringstjänster, där ditt IP-nummer slumpmässigt byts ut och därmed görs ospårbart.
En annan är att dölja även innehållet i sin kommunikation på internet. Det görs genom kryptering; en teknik som i takt med ökad grad av övervakning sannolikt kommer att bli enklare att hantera och rentav byggas in i datorers operativsystem. En ytterligare beteendeförändring är att skapa så kallade darknets; mindre nätverk inuti internet, nätverk som inte är publika, som är krypterade och som därmed är svåra att avläsa.
Betydelsen av friktion i övervakningen kan inte överskattas. I det ovanstående har jag ändå enbart skrivit om statens panspektrism genom myndigheters övervakning, och hur friktion kan förstås och skapas i detta sammanhang.
Bland marknadens panspektriska aktörer återfinner vi självfallet Google och Facebook, men även andra aktörer som vill samla elektronisk information om sina kunder. Alla som vi betalar med elektroniska pengar ingår i en panspektrisk rörelse; stormarknader, nätshoppar, you name it. Hur vi skapar friktion till denna panspektrism är delvis annorlunda.
En sak är dock säker: Friktion är informationsålderns nya svarta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar