Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150418
Att trollen på internet ökar i antal och ställer till med oreda, hotar och hatar är ingen nyhet. Men hur kan vi agera emot dem?
En löst sammansatt aktivistgrupp i Berlin kallar sig Peng Collective och uppmärksammas nu för deras senaste subversiva tilltag. Projektet kallas ”Zero Trollerance”, på svenska ”nolltrollerans”, det vill säga nolltolerans mot troll. I detta fallet handlar det främst om misogyna troll, för att hindra hot mot kvinnor.
De har skapat en robot för Twitter som fångar inlägg där typiska trolluttryck används. När ord som ”Feminazi”, ”stupid whore”, ”stupid bitch” och liknande misogyna uttryck återfinns i en tweet, får det misogyna trollet svar med hänvisningar till videos, praktiska råd och tips på hur dennes beteende kan ändras från troll till sansad twittrare.
De misogyna trollen erbjuds ett sexstegsprogram att följa och de som följer det till det sjätte steget är botat från sin misogyni.
Nej, det är knappast något troll i målgruppen som genomför något sexstegsprogram, men tanken är att med intelligent humor mixat med allvar öka medvetenheten hos såväl allmänhet som trollen själva om problemet med hot och hat mot kvinnor i offentligheten, på nätet och i detta fall på Twitter.
Detta är ett exempel på att ”trolla trollen”, det vill säga tillämpa trollmetoder på trollen själva. Om det fungerar vet vi inte, men försöket är intressant.
lördag, april 18, 2015
onsdag, april 15, 2015
Mobiltelefonen lillebrors nya mäktiga vapen
Kultursidan Västerbottens-Kuriren
“Storebror ser dig!” Det har sedan George Orwells roman 1984 fungerat som ett uttryck för den asymmetriska övervakningen mellan staten och dess medborgare. Det är storebror som övervakar medborgaren, medan medborgarens möjligheter att övervaka övervakaren är små.
I detta sammanhang fungerar naturligtvis den svenska offentlighetsprincipen som ett medborgerligt verktyg för att få insyn i offentlig verksamhet, men denna princip är också relativt unik för Sverige.
Med dagens mobilteknikutveckling har emellertid medborgaren fått ett kvalificerat verktyg för att övervaka storebror. Vid flera tillfällen har medborgare med mobiltelefon dokumenterat polisiär verksamhet, nu senast när en polisman sköt en obeväpnad afroamerikan i ryggen med åtta skott.
Polisiära dödsskjutningar har sällan lett till fällande domar. Om det beror på att det saknats bevisning för hur händelsen gått till, blir medborgarfilmer ett väsentligt vapen mot polisiära övergrepp.
Detta medborgarvapen har blivit så kraftfullt att ett lagförslag i Texas vill göra det olagligt för medborgare att filma polisers förehavanden, rapporterar Houston Chronicle. Undantaget denna lag föreslås ges enbart till tevejournalister som innehar en särskild licens för ändamålet.
Ett lagförslag som detta ger ett intryck av ett våldsmonopols krampaktiga rädsla för insyn från de medborgare de har uppdraget att skydda. Borde inte ett rättssamhälle uppmuntra medborgare till att bidra till att brottsliga handlingar upptäcks så att de som utför dem kan lagföras?
“Storebror ser dig!” Det har sedan George Orwells roman 1984 fungerat som ett uttryck för den asymmetriska övervakningen mellan staten och dess medborgare. Det är storebror som övervakar medborgaren, medan medborgarens möjligheter att övervaka övervakaren är små.
I detta sammanhang fungerar naturligtvis den svenska offentlighetsprincipen som ett medborgerligt verktyg för att få insyn i offentlig verksamhet, men denna princip är också relativt unik för Sverige.
Med dagens mobilteknikutveckling har emellertid medborgaren fått ett kvalificerat verktyg för att övervaka storebror. Vid flera tillfällen har medborgare med mobiltelefon dokumenterat polisiär verksamhet, nu senast när en polisman sköt en obeväpnad afroamerikan i ryggen med åtta skott.
Polisiära dödsskjutningar har sällan lett till fällande domar. Om det beror på att det saknats bevisning för hur händelsen gått till, blir medborgarfilmer ett väsentligt vapen mot polisiära övergrepp.
Detta medborgarvapen har blivit så kraftfullt att ett lagförslag i Texas vill göra det olagligt för medborgare att filma polisers förehavanden, rapporterar Houston Chronicle. Undantaget denna lag föreslås ges enbart till tevejournalister som innehar en särskild licens för ändamålet.
Ett lagförslag som detta ger ett intryck av ett våldsmonopols krampaktiga rädsla för insyn från de medborgare de har uppdraget att skydda. Borde inte ett rättssamhälle uppmuntra medborgare till att bidra till att brottsliga handlingar upptäcks så att de som utför dem kan lagföras?
tisdag, mars 17, 2015
Överflöd och klyftor digitaliseringens konsekvens
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150317
Vi har i allmänhet lätt att förstå linjära samband. En person som tjänar 100 kronor per timme tjänar 800 kronor på en åttatimmars arbetsdag och 4 000 kronor för en genomförd arbetsvecka om 40 timmar. När vi byter ut linjär mot exponentiell tillväxt blir det genast mer komplicerat. Säg att en person får erbjudandet 1 krona för den första arbetstimmen, där timlönen fördubblas för varje arbetad timme under en arbetsvecka.
Efter hur många timmar kan man säga upp sig och leva gott på intjänade pengar resten av livet med ett sådant löneavtal?
Det sistnämnda exemplet känns igen som den gamla historien om riskornet och schackbrädet. Enligt myten ska schackspelets uppfinnare ha presenterat schackspelet för kejsaren i en del av dagens Indien på 500-talet. Kejsaren blev oerhört förtjust i det till synes enkla, men ytterst komplicerade spelet, och erbjöd uppfinnaren att själv välja sin belöning.
Uppfinnaren bad ödmjukt endast om att kunna mätta sin familj med ris. Uppfinnaren föreslog att använda schackbrädet för att bestämma hur mycket ris kejsaren skulle skänka. Uppfinnaren önskade endast ett riskorn i den första av brädets rutor, två på den andra rutan, fyra på den tredje, åtta på den fjärde och så vidare tills schackbrädets alla rutor har dubbelt så många riskorn som föregående ruta.
Kejsaren tillmötesgick alltför snabbt denna till synes blygsamma begäran. Men efter ett riskorns fördubbling 64 gånger, och om ett riskorn väger 25 milligram, skulle uppfinnaren erhålla i storleksordningen 460 miljarder ton ris.
Riskornet och schackbrädet utgör det pedagogiska exemplet för att förklara, eller kanske snarare illustrera, något så komplext som informationsteknikens exponentiella tillväxt. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee är forskare vid MIT Center for Digital Business och har nyligen publicerat boken Den andra maskinåldern (Daidalos, 2015).
Den första maskinåldern utgörs av den industriella revolutionen: ångkraften och elektriciteten bidrog till att konstruera maskiner som kunde mångdubbla människans muskelkraft och arbetskapacitet.
Den andra maskinåldern inleddes med datorernas intåg i produktionen och administrationen. Den digitala teknikens bidrag borde vara att mångdubbla människans kognitiva kapacitet. Har tekniken levererat? Med tanke på att digital teknik har funnits i mer än sextio år, måste man nog hävda att under de första femtio åren har utvecklingstakten varit relativt maklig.
Brynjolfsson och McAfees förklaring är just schackbrädet och riskornets fördubbling. Det går långsamt inledningsvis. Nu, menar författarna, har vi passerat hälften av schackbrädets rutor. Nu ser vi resultaten av de fördubblade riskornen; tekniska landvinningar som vi inte var i närheten av för tjugo år sedan.
Datorkapacitet kombinerat med teknik för att samla in enorma datamängder kombinerat med extremt välutvecklade algoritmer synliggör exempelvis självkörande bilar, precisionsrobotik, textrobotar som levererar tidningsartiklar, faktaböcker och i förlängningen skönlitterär text, 3D-skrivare som kan konstruera 3D-skrivare.
Vi befinner oss i en inflektionspunkt, med författarnas terminologi; en situation där den exponentiella utvecklingskurvan kröker sig och börjar peka uppåt.
Ett signifikant tecken på denna inflektionspunkt är överflöd. Ett mått på överflöd är produktivitetstillväxt. Den senaste tidens produktivitetsökningar kan inte förklaras av ökad arbetstid eller mer kapital, utan av ny digital teknik. Vi ser en produktivitetsökning, trots att vi mäter den andra maskinålderns värden med den första maskinålderns mått.
BNP mäter det ekonomiska värdet av utförd produktion av varor och tjänster. I den andra maskinåldern – den digitala – pågår en stor och allt mer växande produktion av digitala tjänster som betingar ett högt värde för oss människor, men bidrar ytterst lite till länders BNP. Hur högt värderar vi fria sökmotorer, uppslagsverk, alla gratisappar till telefonen, alla plattformar för informationsdelning och kommunikation?
Väldigt högt. Men allt användargenererat innehåll, de digitala gratistjänsterna och det som kallas delningsekonomi syns inte i officiell ekonomisk statistik. Det är en mängd ouppmätt arbete som skapar stora ouppmätta värden. Brynjolfsson och McAfee förordar ett annorlunda sätt att mäta värden i dag.
Under första halvan av boken framskriver Brynjolfsson och McAfee den andra maskinåldern med stor optimism, som ett närmast okritiskt hyllande av den digitala utvecklingen. Så vänder de blad och börjar tala om klyftor som ett annat signifikant tecken på inflektionspunkten.
Med stor produktivitetstillväxt ökar de ekonomiska klyftorna om inte lönerna ökar. I den första maskinåldern ökade människors löner i takt med produktiviteten, medan lönerna har närmast slutat följa produktiviteten på senare tid. Det skapar ett fåtal vinnare och en stor mängd förlorare på var sin sida klyftan. Digitalisering kan skapa marknader, där den ekonomiska insatsen kan vara låg för att producera en viss tjänst, men intäkterna enorma.
Frågorna som växer sig allt starkare under läsningen handlar om politik snarare än teknik: Om överflödet blir allt större, varför växer samtidigt klyftorna? Varför fortsätter vi behålla arbetslinjens mål att hela arbetskraften ska arbeta 40 timmar i veckan, när den digitala utvecklingens rationaliseringar genererar högre arbetslöshet än nya arbeten?
Dessa politiska frågor ges ett visst utrymme. Å ena sidan är menar Brynjolfsson och McAfee att någon ekonomisk fördelningsmodell annorlunda än kapitalismen inte framkomlig. Å andra sidan diskuterar de modeller såväl för basinkomst som för minskad kapitalkoncentration.
De förespråkar emellertid inte en samhällsmodell som reducerar det nödvändiga arbetet. "Arbetet är välgörande", skriver de, eftersom arbete inte enbart ger oss pengar, utan även är "en central väg till flera andra saker: egenvärde, sunda värderingar, struktur och värdighet, för att bara nämna några".
Det är en begränsad, för att inte säga begränsande människosyn.
Vi har i allmänhet lätt att förstå linjära samband. En person som tjänar 100 kronor per timme tjänar 800 kronor på en åttatimmars arbetsdag och 4 000 kronor för en genomförd arbetsvecka om 40 timmar. När vi byter ut linjär mot exponentiell tillväxt blir det genast mer komplicerat. Säg att en person får erbjudandet 1 krona för den första arbetstimmen, där timlönen fördubblas för varje arbetad timme under en arbetsvecka.
Efter hur många timmar kan man säga upp sig och leva gott på intjänade pengar resten av livet med ett sådant löneavtal?
Det sistnämnda exemplet känns igen som den gamla historien om riskornet och schackbrädet. Enligt myten ska schackspelets uppfinnare ha presenterat schackspelet för kejsaren i en del av dagens Indien på 500-talet. Kejsaren blev oerhört förtjust i det till synes enkla, men ytterst komplicerade spelet, och erbjöd uppfinnaren att själv välja sin belöning.
Uppfinnaren bad ödmjukt endast om att kunna mätta sin familj med ris. Uppfinnaren föreslog att använda schackbrädet för att bestämma hur mycket ris kejsaren skulle skänka. Uppfinnaren önskade endast ett riskorn i den första av brädets rutor, två på den andra rutan, fyra på den tredje, åtta på den fjärde och så vidare tills schackbrädets alla rutor har dubbelt så många riskorn som föregående ruta.
Kejsaren tillmötesgick alltför snabbt denna till synes blygsamma begäran. Men efter ett riskorns fördubbling 64 gånger, och om ett riskorn väger 25 milligram, skulle uppfinnaren erhålla i storleksordningen 460 miljarder ton ris.
Riskornet och schackbrädet utgör det pedagogiska exemplet för att förklara, eller kanske snarare illustrera, något så komplext som informationsteknikens exponentiella tillväxt. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee är forskare vid MIT Center for Digital Business och har nyligen publicerat boken Den andra maskinåldern (Daidalos, 2015).
Den första maskinåldern utgörs av den industriella revolutionen: ångkraften och elektriciteten bidrog till att konstruera maskiner som kunde mångdubbla människans muskelkraft och arbetskapacitet.
Den andra maskinåldern inleddes med datorernas intåg i produktionen och administrationen. Den digitala teknikens bidrag borde vara att mångdubbla människans kognitiva kapacitet. Har tekniken levererat? Med tanke på att digital teknik har funnits i mer än sextio år, måste man nog hävda att under de första femtio åren har utvecklingstakten varit relativt maklig.
Brynjolfsson och McAfees förklaring är just schackbrädet och riskornets fördubbling. Det går långsamt inledningsvis. Nu, menar författarna, har vi passerat hälften av schackbrädets rutor. Nu ser vi resultaten av de fördubblade riskornen; tekniska landvinningar som vi inte var i närheten av för tjugo år sedan.
Datorkapacitet kombinerat med teknik för att samla in enorma datamängder kombinerat med extremt välutvecklade algoritmer synliggör exempelvis självkörande bilar, precisionsrobotik, textrobotar som levererar tidningsartiklar, faktaböcker och i förlängningen skönlitterär text, 3D-skrivare som kan konstruera 3D-skrivare.
Vi befinner oss i en inflektionspunkt, med författarnas terminologi; en situation där den exponentiella utvecklingskurvan kröker sig och börjar peka uppåt.
Ett signifikant tecken på denna inflektionspunkt är överflöd. Ett mått på överflöd är produktivitetstillväxt. Den senaste tidens produktivitetsökningar kan inte förklaras av ökad arbetstid eller mer kapital, utan av ny digital teknik. Vi ser en produktivitetsökning, trots att vi mäter den andra maskinålderns värden med den första maskinålderns mått.
BNP mäter det ekonomiska värdet av utförd produktion av varor och tjänster. I den andra maskinåldern – den digitala – pågår en stor och allt mer växande produktion av digitala tjänster som betingar ett högt värde för oss människor, men bidrar ytterst lite till länders BNP. Hur högt värderar vi fria sökmotorer, uppslagsverk, alla gratisappar till telefonen, alla plattformar för informationsdelning och kommunikation?
Väldigt högt. Men allt användargenererat innehåll, de digitala gratistjänsterna och det som kallas delningsekonomi syns inte i officiell ekonomisk statistik. Det är en mängd ouppmätt arbete som skapar stora ouppmätta värden. Brynjolfsson och McAfee förordar ett annorlunda sätt att mäta värden i dag.
Under första halvan av boken framskriver Brynjolfsson och McAfee den andra maskinåldern med stor optimism, som ett närmast okritiskt hyllande av den digitala utvecklingen. Så vänder de blad och börjar tala om klyftor som ett annat signifikant tecken på inflektionspunkten.
Med stor produktivitetstillväxt ökar de ekonomiska klyftorna om inte lönerna ökar. I den första maskinåldern ökade människors löner i takt med produktiviteten, medan lönerna har närmast slutat följa produktiviteten på senare tid. Det skapar ett fåtal vinnare och en stor mängd förlorare på var sin sida klyftan. Digitalisering kan skapa marknader, där den ekonomiska insatsen kan vara låg för att producera en viss tjänst, men intäkterna enorma.
Frågorna som växer sig allt starkare under läsningen handlar om politik snarare än teknik: Om överflödet blir allt större, varför växer samtidigt klyftorna? Varför fortsätter vi behålla arbetslinjens mål att hela arbetskraften ska arbeta 40 timmar i veckan, när den digitala utvecklingens rationaliseringar genererar högre arbetslöshet än nya arbeten?
Dessa politiska frågor ges ett visst utrymme. Å ena sidan är menar Brynjolfsson och McAfee att någon ekonomisk fördelningsmodell annorlunda än kapitalismen inte framkomlig. Å andra sidan diskuterar de modeller såväl för basinkomst som för minskad kapitalkoncentration.
De förespråkar emellertid inte en samhällsmodell som reducerar det nödvändiga arbetet. "Arbetet är välgörande", skriver de, eftersom arbete inte enbart ger oss pengar, utan även är "en central väg till flera andra saker: egenvärde, sunda värderingar, struktur och värdighet, för att bara nämna några".
Det är en begränsad, för att inte säga begränsande människosyn.
torsdag, mars 12, 2015
Arbetsförmedlingens nära förestående död
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150312
Roland Paulsen
Vi bara lyder
Atlas
Vi bevittnar en avrättning av en myndighet. En myndighet som i högsta grad påverkar många människors liv och som åtnjuter lågt förtroende hos svenska folket. Tillika en myndighet med ett omöjligt uppdrag.
När Roland Paulsen hade disputerat i sociologi med avhandlingen Empty Labor: Subjectivity and Idleness at Work fann han sig arbetslös under en fyramånadersperiod innan han skulle tillträda en tjänst som forskare vid Lunds universitet. Som sig bör skrev han in sig på Arbetsförmedlingen.
Här börjar en absurd berättelse om meningslöshet, rädsla, utsatthet, repression och dysfunktionell organisation. Paulsens möte med Arbetsförmedlingen under sin korta arbetslöshetsperiod ledde endast till meningslöshet för hans del. Men berättelsen handlar inte primärt om Paulsen, utan om Arbetsförmedlingen och den politik som omgärdar myndigheten.
När Paulsen tillträdde sin forskartjänst förväntades han utföra fallstudier vid någon organisation där "trycket på att begränsa tänkandet kan antas vara särskilt stort". Efter hans möte med Arbetsförmedlingen stod valet av organisation klart.
Det är en bok som tar sin utgångspunkt i en forskningsprocess, men som skrivs för en bredare läsekrets än akademin. Paulsen växlar mellan det empirinära i form av intervjuer med arbetsförmedlare, arbetssökande, en före detta generaldirektör och arbetsmarknadsminister, och det empiridistanserade i form av analyser kring lydnad, ideologi och politik.
Utifrån sina fallstudier vid olika arbetsförmedlingar ser han enbart en dysfunktionell organisation med IT-stödda rutiner som ter sig obegripliga för arbetsförmedlare och med en repressiv kultur där man straffas för att inte nå upp till ouppnåeliga krav. Samt en lydnadskultur.
Arbetsförmedlarna i studien upplever sig som lydnadsobjekt under organisationens många ledningsnivåer. Särskilt påtaglig är känslan hos de arbetsförmedlare som tvivlar på den svenska modellen.
Arbetssökande upplever sig som lydnadsobjekt under arbetsförmedlarnas tvingande aktiviteter, särskilt de som befinner sig längst ned i arbetslösheten, i det beryktade fas 3.
Den intressanta frågan Paulsen ställer är om det är en fråga om lydnad. Om lydnad är att "under maktpåtryckning göra vad man egentligen inte vill", är inte alla arbetsförmedlare lydnadsobjekt, eftersom flera faktiskt tror på nyttan och värdet med verksamheten. Däremot måste nog majoriteten av arbetslösa betecknas så.
Den intressantaste formen av lydnad finner Paulsen hos de arbetsförmedlare som utför sitt arbete under positiv lydnad. Det är en lydnadsform som springer ur det positiva tänkandets ideologi och kan kokas ned till tesen "man bör göra det bästa av situationen".
Genom att aldrig ifrågasätta eller fråga sig varför vissa aktiviteter ska utföras, distanserar man sig från negativa tankar, försöker reducera negativa konsekvenser så gott det går och göra det bästa möjliga utifrån förutsättningarna. Denna positiva lydnad karakteriserar Paulsen som "funktionell dumhet".
Som så ofta är det dock ideologier som framkallar tvingande aktiviteter och olika former av lydnad. När Paulsen intervjuar Sven Otto Littorin, den arbetsmarknadsminister som främst förknippas med arbetslinjen och förändringen av Arbetsförmedlingen, framträder ideologin.
Arbetsförmedlingen är inte till för de arbetslösa, de befinner sig i det som ideologin benämner utanförskapet, utan de innanför, de som har arbete. Alla meningslösa och ibland förnedrande åtgärder arbetslösa tvingas till för att få arbetslöshetsersättning syftar till att skicka signaler till de som har arbete.
Som arbetslös måste man anstränga sig. Som arbetslös är man inte ledig utan arbetssökande på heltid. Som arbetslös måste man kontrolleras. Som arbetslös måste man ha svag ekonomi. Att vara arbetslös får inte vara bekvämt.
Sådana uttryck kan ses som ren paternalism, men jag tolkar Paulsen som att det är uttryck för en ideologi som syftar till att vidmakthålla de arbetandes betalningsvilja för de människor som står utanför arbetsmarknaden.
Roland Paulsen framstår för varje text han författar som Sveriges främste kritiker av den rådande arbetsmarknadspolitiken. Med denna bok genomlyser han på ett effektivt sätt den myndighet som främst är bestämd att verkställa politiska beslut kring arbete.
Vi bara lyder är en helt nödvändig bok. Vi kommer ett antal arbetsförmedlare så nära att det nästan blir obehagligt. Vi kommer fas 3 så nära att vi förstår att närmare helvetet kommer man inte i Sverige.
Paulsens slutsatser kring arbetsmarknadspolitiken är att vi måste börja finna en politik som inte förutsätter vare sig full sysselsättning bland befolkningen eller dagens volym för enskildas heltidsarbete.
Några slutsatser kring Arbetsförmedlingen drar han inte, men en rimlig slutsats utifrån denna bok är total rekonstruktion.
Roland Paulsen
Vi bara lyder
Atlas
Vi bevittnar en avrättning av en myndighet. En myndighet som i högsta grad påverkar många människors liv och som åtnjuter lågt förtroende hos svenska folket. Tillika en myndighet med ett omöjligt uppdrag.
När Roland Paulsen hade disputerat i sociologi med avhandlingen Empty Labor: Subjectivity and Idleness at Work fann han sig arbetslös under en fyramånadersperiod innan han skulle tillträda en tjänst som forskare vid Lunds universitet. Som sig bör skrev han in sig på Arbetsförmedlingen.
Här börjar en absurd berättelse om meningslöshet, rädsla, utsatthet, repression och dysfunktionell organisation. Paulsens möte med Arbetsförmedlingen under sin korta arbetslöshetsperiod ledde endast till meningslöshet för hans del. Men berättelsen handlar inte primärt om Paulsen, utan om Arbetsförmedlingen och den politik som omgärdar myndigheten.
När Paulsen tillträdde sin forskartjänst förväntades han utföra fallstudier vid någon organisation där "trycket på att begränsa tänkandet kan antas vara särskilt stort". Efter hans möte med Arbetsförmedlingen stod valet av organisation klart.
Det är en bok som tar sin utgångspunkt i en forskningsprocess, men som skrivs för en bredare läsekrets än akademin. Paulsen växlar mellan det empirinära i form av intervjuer med arbetsförmedlare, arbetssökande, en före detta generaldirektör och arbetsmarknadsminister, och det empiridistanserade i form av analyser kring lydnad, ideologi och politik.
Utifrån sina fallstudier vid olika arbetsförmedlingar ser han enbart en dysfunktionell organisation med IT-stödda rutiner som ter sig obegripliga för arbetsförmedlare och med en repressiv kultur där man straffas för att inte nå upp till ouppnåeliga krav. Samt en lydnadskultur.
Arbetsförmedlarna i studien upplever sig som lydnadsobjekt under organisationens många ledningsnivåer. Särskilt påtaglig är känslan hos de arbetsförmedlare som tvivlar på den svenska modellen.
Arbetssökande upplever sig som lydnadsobjekt under arbetsförmedlarnas tvingande aktiviteter, särskilt de som befinner sig längst ned i arbetslösheten, i det beryktade fas 3.
Den intressanta frågan Paulsen ställer är om det är en fråga om lydnad. Om lydnad är att "under maktpåtryckning göra vad man egentligen inte vill", är inte alla arbetsförmedlare lydnadsobjekt, eftersom flera faktiskt tror på nyttan och värdet med verksamheten. Däremot måste nog majoriteten av arbetslösa betecknas så.
Den intressantaste formen av lydnad finner Paulsen hos de arbetsförmedlare som utför sitt arbete under positiv lydnad. Det är en lydnadsform som springer ur det positiva tänkandets ideologi och kan kokas ned till tesen "man bör göra det bästa av situationen".
Genom att aldrig ifrågasätta eller fråga sig varför vissa aktiviteter ska utföras, distanserar man sig från negativa tankar, försöker reducera negativa konsekvenser så gott det går och göra det bästa möjliga utifrån förutsättningarna. Denna positiva lydnad karakteriserar Paulsen som "funktionell dumhet".
Som så ofta är det dock ideologier som framkallar tvingande aktiviteter och olika former av lydnad. När Paulsen intervjuar Sven Otto Littorin, den arbetsmarknadsminister som främst förknippas med arbetslinjen och förändringen av Arbetsförmedlingen, framträder ideologin.
Arbetsförmedlingen är inte till för de arbetslösa, de befinner sig i det som ideologin benämner utanförskapet, utan de innanför, de som har arbete. Alla meningslösa och ibland förnedrande åtgärder arbetslösa tvingas till för att få arbetslöshetsersättning syftar till att skicka signaler till de som har arbete.
Som arbetslös måste man anstränga sig. Som arbetslös är man inte ledig utan arbetssökande på heltid. Som arbetslös måste man kontrolleras. Som arbetslös måste man ha svag ekonomi. Att vara arbetslös får inte vara bekvämt.
Sådana uttryck kan ses som ren paternalism, men jag tolkar Paulsen som att det är uttryck för en ideologi som syftar till att vidmakthålla de arbetandes betalningsvilja för de människor som står utanför arbetsmarknaden.
Roland Paulsen framstår för varje text han författar som Sveriges främste kritiker av den rådande arbetsmarknadspolitiken. Med denna bok genomlyser han på ett effektivt sätt den myndighet som främst är bestämd att verkställa politiska beslut kring arbete.
Vi bara lyder är en helt nödvändig bok. Vi kommer ett antal arbetsförmedlare så nära att det nästan blir obehagligt. Vi kommer fas 3 så nära att vi förstår att närmare helvetet kommer man inte i Sverige.
Paulsens slutsatser kring arbetsmarknadspolitiken är att vi måste börja finna en politik som inte förutsätter vare sig full sysselsättning bland befolkningen eller dagens volym för enskildas heltidsarbete.
Några slutsatser kring Arbetsförmedlingen drar han inte, men en rimlig slutsats utifrån denna bok är total rekonstruktion.
torsdag, februari 19, 2015
Att tämja ett nätforum
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150219
När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin intervjuas av Medierna i P1 (14/2 -15) kring Aftonbladets granskning av hot och hat på Flashback framstår ett ytterligare syfte med granskningen, utöver de vanligast uttryckta.
Det vanligaste syftet är att avslöja offentliga personers dubbla agendor; att människor med offentliga uppdrag och funktioner agerar under förment anonymitet med kvinnohat, rasism och rena hotelser mot människor de ogillar. Gör man det i ett stort offentligt forum som Flashback får man finna sig i att såväl granskas som kritiseras.
Syftet, säger Jan Helin till Medierna, är inte alls att försöka stänga Flashback, utan att granskningen ska ”leda till en debatt och förhoppningsvis en utveckling av Flashback till ett forum som på riktigt vidgar yttrandefriheten och inte som nu, riskera att inskränka yttrandefriheten”.
Detta syfte leder tankarna till domesticering. Domesticering innebär ett slags tämjande av något ursprungligen vilt och självständigt, där resultatet av tämjandet utgör människans kontroll över det som tämjts.
Det är inte nytt inom IT-forskning. Hur teknik i allmänhet och IT i synnerhet kan anpassas till människors vardagsliv har varit föremål för flera studier. Vanligtvis har det dock handlat om hur enskilda människor tar tekniken till sig i sin vardag.
Aftonbladet vill dock inte tämja en teknik för att själv anamma tekniken. Aftonbladet vill bidra till att öka samhällets kontroll över anonyma, publika nätforum som Flashback, för att reducera risken att människor utsätts för näthat.
Flashback framstår i Aftonbladets granskning som en primitiv vilde som måste assimileras och socialiseras till den samhällskultur som Flashback verkar i. Och i denna kultur blir vi allt mindre toleranta mot hat och hot under hypotetisk anonymitet på nätet.
P O ÅGREN
När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin intervjuas av Medierna i P1 (14/2 -15) kring Aftonbladets granskning av hot och hat på Flashback framstår ett ytterligare syfte med granskningen, utöver de vanligast uttryckta.
Det vanligaste syftet är att avslöja offentliga personers dubbla agendor; att människor med offentliga uppdrag och funktioner agerar under förment anonymitet med kvinnohat, rasism och rena hotelser mot människor de ogillar. Gör man det i ett stort offentligt forum som Flashback får man finna sig i att såväl granskas som kritiseras.
Syftet, säger Jan Helin till Medierna, är inte alls att försöka stänga Flashback, utan att granskningen ska ”leda till en debatt och förhoppningsvis en utveckling av Flashback till ett forum som på riktigt vidgar yttrandefriheten och inte som nu, riskera att inskränka yttrandefriheten”.
Detta syfte leder tankarna till domesticering. Domesticering innebär ett slags tämjande av något ursprungligen vilt och självständigt, där resultatet av tämjandet utgör människans kontroll över det som tämjts.
Det är inte nytt inom IT-forskning. Hur teknik i allmänhet och IT i synnerhet kan anpassas till människors vardagsliv har varit föremål för flera studier. Vanligtvis har det dock handlat om hur enskilda människor tar tekniken till sig i sin vardag.
Aftonbladet vill dock inte tämja en teknik för att själv anamma tekniken. Aftonbladet vill bidra till att öka samhällets kontroll över anonyma, publika nätforum som Flashback, för att reducera risken att människor utsätts för näthat.
Flashback framstår i Aftonbladets granskning som en primitiv vilde som måste assimileras och socialiseras till den samhällskultur som Flashback verkar i. Och i denna kultur blir vi allt mindre toleranta mot hat och hot under hypotetisk anonymitet på nätet.
P O ÅGREN
tisdag, februari 17, 2015
Nya trolltyper på nätet
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150217
Troll på internet har funnits lika länge som det funnits sociala mötesplatser på nätet. De hittills vanligaste trolltyperna har varit sorgetrollet och lulztrollet. Sorgetrollet är bittert, ledset, argt ofta med paranoida och/eller rättshaveristiska drag och infekterar samtalsklimat med ensidiga inlägg som sällan har med ämnet att göra.
Lulztrollet är omvänt sjutusan så glad och trollar samtalstrådar utan synbar orsak. Eller möjligen för det nihilistiska skälet som går under parollen "I did it for the lulz". Att lulza i sociala medier är att göra vad som helst utan orsak, men med en luttrad och obekymrad stil.
Nu ser vi i en artikelserie i DN ytterligare ett internettroll, som inte är helt nytt, men som får uppmärksamhet. Det kan vi kalla legotrollet. Likt en soldat som strider, inte för folk och fosterland, utan enbart för egen ekonomisk vinning, finns det betalda internettroll som infekterar sociala medier.
En artikel i DN:s serie (150205) handlar om avlönade ryssar som bloggar, twittrar, facebookar och kommenterar i kommentarsfält enbart i syfte att förhärliga Putins politik och såga Obamas, utan att för den skull vara särskilt Putintrogna.
En artikel i The Guardian (150129) rapporterar snarare om soldattroll som legotroll i Storbritannien. Den brittiska armén håller sig med en specialstyrka av "Facebookkrigare"; 1 500 soldater utbildade i psykologisk krigföring som ska bedriva krig i sociala medier.
Krigets första offer är sanningen, har det sagts ända sedan antikens dagar. Det gäller att ständigt dölja den genom allt mer kvalificerade, men simulerade sanningar. För den som vill avslöja legotrollens simulerade sanningar gäller det att skapa effektivare filter.
Troll på internet har funnits lika länge som det funnits sociala mötesplatser på nätet. De hittills vanligaste trolltyperna har varit sorgetrollet och lulztrollet. Sorgetrollet är bittert, ledset, argt ofta med paranoida och/eller rättshaveristiska drag och infekterar samtalsklimat med ensidiga inlägg som sällan har med ämnet att göra.
Lulztrollet är omvänt sjutusan så glad och trollar samtalstrådar utan synbar orsak. Eller möjligen för det nihilistiska skälet som går under parollen "I did it for the lulz". Att lulza i sociala medier är att göra vad som helst utan orsak, men med en luttrad och obekymrad stil.
Nu ser vi i en artikelserie i DN ytterligare ett internettroll, som inte är helt nytt, men som får uppmärksamhet. Det kan vi kalla legotrollet. Likt en soldat som strider, inte för folk och fosterland, utan enbart för egen ekonomisk vinning, finns det betalda internettroll som infekterar sociala medier.
En artikel i DN:s serie (150205) handlar om avlönade ryssar som bloggar, twittrar, facebookar och kommenterar i kommentarsfält enbart i syfte att förhärliga Putins politik och såga Obamas, utan att för den skull vara särskilt Putintrogna.
En artikel i The Guardian (150129) rapporterar snarare om soldattroll som legotroll i Storbritannien. Den brittiska armén håller sig med en specialstyrka av "Facebookkrigare"; 1 500 soldater utbildade i psykologisk krigföring som ska bedriva krig i sociala medier.
Krigets första offer är sanningen, har det sagts ända sedan antikens dagar. Det gäller att ständigt dölja den genom allt mer kvalificerade, men simulerade sanningar. För den som vill avslöja legotrollens simulerade sanningar gäller det att skapa effektivare filter.
torsdag, februari 12, 2015
SvD testar kulturella aktiverare
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150212
I essän ”Delandet är meddelandet” (VK Kultur 141209) diskuterade jag mekanismer och förutsättningar för att öka spridbarheten av digitalt material på internet. Utgångspunkten var boken Spridbar media av medieforskarna Henry Jenkins, Sam Ford och Joshua Green (Daidalos, 2014).
Ett nyckelord för att nå hög spridbarhet är publikdeltagande. Digitala medieproducenter bör inte se publiken som passiva åskådare, utan som aktiva deltagare. För att skapa aktiva deltagare måste digitala medieproducenter skapa “kulturella aktiverare”.
Svenska Dagbladets kulturdel uppvisar en klockren tillämpning av publikdeltagande och kulturella aktiverare i dess nya projekt där läsare inbjuds att rösta på de böcker som läsarna vill att kulturredaktionen ska recensera.
En kulturredaktion får enormt många fler böcker än recensioner som får plats på kultursidorna. Urvalet är väsentligt. Vad SvD och dess nya kulturredaktör Lisa Irenius gör är att undersöka om urvalet av recensionslitteratur kan utgöra en kulturell aktiverare som ökar publikdeltagande och därmed spridandet av SvD:s kulturinnehåll.
Kritiken kom snabbt i sociala medier. I koncentrat: Varför skulle läsare vara bättre skickade att göra recensionsurvalet än kulturredaktörer och litteraturkritiker?
Den kritiken torde dock kunna bemötas med att det inte handlar om att göra bättre urval, utan om att öka spridbarheten.
I essän ”Delandet är meddelandet” (VK Kultur 141209) diskuterade jag mekanismer och förutsättningar för att öka spridbarheten av digitalt material på internet. Utgångspunkten var boken Spridbar media av medieforskarna Henry Jenkins, Sam Ford och Joshua Green (Daidalos, 2014).
Ett nyckelord för att nå hög spridbarhet är publikdeltagande. Digitala medieproducenter bör inte se publiken som passiva åskådare, utan som aktiva deltagare. För att skapa aktiva deltagare måste digitala medieproducenter skapa “kulturella aktiverare”.
Svenska Dagbladets kulturdel uppvisar en klockren tillämpning av publikdeltagande och kulturella aktiverare i dess nya projekt där läsare inbjuds att rösta på de böcker som läsarna vill att kulturredaktionen ska recensera.
En kulturredaktion får enormt många fler böcker än recensioner som får plats på kultursidorna. Urvalet är väsentligt. Vad SvD och dess nya kulturredaktör Lisa Irenius gör är att undersöka om urvalet av recensionslitteratur kan utgöra en kulturell aktiverare som ökar publikdeltagande och därmed spridandet av SvD:s kulturinnehåll.
Kritiken kom snabbt i sociala medier. I koncentrat: Varför skulle läsare vara bättre skickade att göra recensionsurvalet än kulturredaktörer och litteraturkritiker?
Den kritiken torde dock kunna bemötas med att det inte handlar om att göra bättre urval, utan om att öka spridbarheten.
tisdag, februari 03, 2015
Det sofistikerade tiggeriet
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140203
Den plötsliga tillkomsten av EU-migranter som försöker överleva genom att sitta utanför handelsplatser i svenska städer och be om en skärv från passerande medborgare väcker olika tankar och känslor. Till de mer extrema känsloyttringarna hör förslagen om förbud mot tiggeri.
Den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson föreslog på DN Debatt (140813) att tiggeri bör förbjudas. Dagens Industri rönte uppmärksamhet för sin ledartext (141222) som föreslog liknande förbud. I inledningen av 2015 lägger Norges justitieminister fram ett nationellt förslag om att förbjuda tiggeri.
Sådana förslag strider mot fundament i mellanmänskliga relationer. Att tigga är i allt väsentligt ett sätt att be om hjälp. Ett förbud mot att be om hjälp måste ses som en inskränkning i yttrandefriheten. Bara för att ta ett exempel.
Samtidigt som vi oroar oss för ett utbrett tiggeri från fattiga EU-migranter, växer andra former av tiggeri på internet. Nej, det är riktigt, på nätet används inte ordet tiggeri, men om tiggeri betyder att be om ekonomiskt stöd för att uppnå något, är företeelserna de samma. På internet gäller termer som gräsrotsfinansiering eller folkfinansiering (crowdfunding).
Ett förbud mot att be om pengar för olika ändamål skulle ikullkasta denna växande och från somliga håll hyllade finansieringsform. Förr gällde det att stå med mössan i hand hos riskkapitalister eller att ansöka om medel hos offentliga finansiärer för att kunna genomföra olika projekt.
Det gäller förvisso fortfarande, men allt fler webbplatser uppstår med syfte att var och en kan lägga upp projektbeskrivningar och be allmänheten om pengar. På så sätt tänker man sig bort från en mecenatkultur, med enstaka givare som ger mycket till få, till en folkgivarkultur där många ger lite till flera. Eller bort från bankerna för att slippa återbetalningsansvar.
Kända internetsidor för gräsrotsfinansiering är Kickstarter och Indiegogo, och fler växer fram. Även nationella finansieringssidor, som exempelvis svenska CrowdCulture som specialiserat sig på gräsrotsfinansiering av kulturprojekt. Det går knappast att peka ut vilka typer av projekt som är mest förekommande på dessa internetsidor; allt tycks möjligt. Däremot kan man fundera på vad som påverkar givare att ge.
I början av 2014 formulerade den liberale debattören Johan Norberg ett bokprojekt på gräsrotsfinansieringssidan FundedByMe med arbetstiteln Leva och låta dö. Han bad om 100 000 kronor för att skriva boken, och han fick drygt 200 000 kronor från sammanlagt 421 givare.
Det blev också en bok som nyligen publicerades med samma titel som projektet. Jag har inte läst boken, men av en recension på Expressens kultursida att döma är det en solskenshistoria; en hyperoptimistisk historia om vår framtid, inte olikt projektbeskrivningen för boken. Är det så bokprojekt måste formuleras för att gräsrötter ska finansiera dem?
Kickstarter är den största samlingsplatsen för gräsrotsfinansiering. I skrivande stund uppger man att sedan starten har drygt 77 000 projekt finansierats med närmare 1,5 miljarder dollar från ungefär 7,8 miljoner gräsrötter.
Intresset för denna finansieringsform har även lockat forskare. Det florerar ett flertal undersökningar som på olika sätt försöker leda i bevis hur man ska bära sig åt för att få människor att skänka pengar till sitt projekt. Ett exempel är genom att analysera vilka ord som använts för att beskriva ett stort antal projekt, såväl lyckade som misslyckade, försöker några forskare slå fast semantiska prediktorer. Det tycks finnas samband mellan vilka ord som beskriver projekt och projekts lyckade (och misslyckade) finansiering.
Ett annat sätt att be om pengar på nätet är kontinuerlig donation, i stället för finansiering av tidsbegränsade projekt. Patreon är en något färskare variant av gräsrotsfinansiering, där var och en kan beskriva en pågående verksamhet som man önskar pengar för.
På Twitter finns kontot @neinquarterly som drivs av Eric Jarosinski. Han betecknar sig som "internetaforist" och levererar 140 tecken långa aforismer till sina närmare 100 000 Twitterföljare. Ett av flera sätt att finansiera sin verksamhet är att be om pengar på Patreon, i form av små belopp från många givare.
I dagsläget når han endast 220 dollar per månad. Andra når högre belopp. De två podpratarna Jeff Cannata och Anthony Carboni får 3 500 dollar per månad i dagsläget.
Forskning är ett område som länge har arbetat med olika typer av finansieringsformer. Utöver statliga medel och olika forskningsråd, finns en mångfald av fonder för främst medicinsk forskning som människor kan skänka pengar till. Vid en snabb anblick syns inte så många forskningsprojekt som ber om pengar på Kickstarter och liknande webbplatser.
En hypotes är att det är lättare att be om pengar för att kommersialisera vetenskap i form av produkter eller tjänster, än att få människor att skänka pengar till ren forskning. Några forskare inom biologi och ekologi skriver i tidskriften Trends in Ecology & Evolution (nr 2, 2013) att gräsrotsfinansiering snarare bör syfta till en bättre relation mellan forskare och allmänhet.
Potentialen för gräsrotsfinansiering, menar de, ligger i projekt som ökar transparensen till vetenskapen. Projekt som syftar till att nå ut med vetenskaplig kunskap på ett begripligt sätt, genom exempelvis populärvetenskapligt författande, skulle kunna be om pengar från gräsrötter.
Kommer man med gräsrotsfinansiering via internet undan de problem mecenatkulturen har? Att buga med mössan i hand för att få pengar är alltid en anpassning, oavsett mecenaten är en ensam, stenrik riskkapitalist eller en myriad människor som skänker några dollar var. Man anpassar sig till det givare förväntas gilla.
Den fråga vi ytterst måste ställa oss är om vi inte bör känna ett stort obehag inför benägenheten att skänka så mycket pengar till allsköns mer eller mindre meningsfulla projekt, samtidigt som det finns starka överväganden att kriminalisera människor som ber om pengar för sin och sin familjs överlevnad.
Den plötsliga tillkomsten av EU-migranter som försöker överleva genom att sitta utanför handelsplatser i svenska städer och be om en skärv från passerande medborgare väcker olika tankar och känslor. Till de mer extrema känsloyttringarna hör förslagen om förbud mot tiggeri.
Den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson föreslog på DN Debatt (140813) att tiggeri bör förbjudas. Dagens Industri rönte uppmärksamhet för sin ledartext (141222) som föreslog liknande förbud. I inledningen av 2015 lägger Norges justitieminister fram ett nationellt förslag om att förbjuda tiggeri.
Sådana förslag strider mot fundament i mellanmänskliga relationer. Att tigga är i allt väsentligt ett sätt att be om hjälp. Ett förbud mot att be om hjälp måste ses som en inskränkning i yttrandefriheten. Bara för att ta ett exempel.
Samtidigt som vi oroar oss för ett utbrett tiggeri från fattiga EU-migranter, växer andra former av tiggeri på internet. Nej, det är riktigt, på nätet används inte ordet tiggeri, men om tiggeri betyder att be om ekonomiskt stöd för att uppnå något, är företeelserna de samma. På internet gäller termer som gräsrotsfinansiering eller folkfinansiering (crowdfunding).
Ett förbud mot att be om pengar för olika ändamål skulle ikullkasta denna växande och från somliga håll hyllade finansieringsform. Förr gällde det att stå med mössan i hand hos riskkapitalister eller att ansöka om medel hos offentliga finansiärer för att kunna genomföra olika projekt.
Det gäller förvisso fortfarande, men allt fler webbplatser uppstår med syfte att var och en kan lägga upp projektbeskrivningar och be allmänheten om pengar. På så sätt tänker man sig bort från en mecenatkultur, med enstaka givare som ger mycket till få, till en folkgivarkultur där många ger lite till flera. Eller bort från bankerna för att slippa återbetalningsansvar.
Kända internetsidor för gräsrotsfinansiering är Kickstarter och Indiegogo, och fler växer fram. Även nationella finansieringssidor, som exempelvis svenska CrowdCulture som specialiserat sig på gräsrotsfinansiering av kulturprojekt. Det går knappast att peka ut vilka typer av projekt som är mest förekommande på dessa internetsidor; allt tycks möjligt. Däremot kan man fundera på vad som påverkar givare att ge.
I början av 2014 formulerade den liberale debattören Johan Norberg ett bokprojekt på gräsrotsfinansieringssidan FundedByMe med arbetstiteln Leva och låta dö. Han bad om 100 000 kronor för att skriva boken, och han fick drygt 200 000 kronor från sammanlagt 421 givare.
Det blev också en bok som nyligen publicerades med samma titel som projektet. Jag har inte läst boken, men av en recension på Expressens kultursida att döma är det en solskenshistoria; en hyperoptimistisk historia om vår framtid, inte olikt projektbeskrivningen för boken. Är det så bokprojekt måste formuleras för att gräsrötter ska finansiera dem?
Kickstarter är den största samlingsplatsen för gräsrotsfinansiering. I skrivande stund uppger man att sedan starten har drygt 77 000 projekt finansierats med närmare 1,5 miljarder dollar från ungefär 7,8 miljoner gräsrötter.
Intresset för denna finansieringsform har även lockat forskare. Det florerar ett flertal undersökningar som på olika sätt försöker leda i bevis hur man ska bära sig åt för att få människor att skänka pengar till sitt projekt. Ett exempel är genom att analysera vilka ord som använts för att beskriva ett stort antal projekt, såväl lyckade som misslyckade, försöker några forskare slå fast semantiska prediktorer. Det tycks finnas samband mellan vilka ord som beskriver projekt och projekts lyckade (och misslyckade) finansiering.
Ett annat sätt att be om pengar på nätet är kontinuerlig donation, i stället för finansiering av tidsbegränsade projekt. Patreon är en något färskare variant av gräsrotsfinansiering, där var och en kan beskriva en pågående verksamhet som man önskar pengar för.
På Twitter finns kontot @neinquarterly som drivs av Eric Jarosinski. Han betecknar sig som "internetaforist" och levererar 140 tecken långa aforismer till sina närmare 100 000 Twitterföljare. Ett av flera sätt att finansiera sin verksamhet är att be om pengar på Patreon, i form av små belopp från många givare.
I dagsläget når han endast 220 dollar per månad. Andra når högre belopp. De två podpratarna Jeff Cannata och Anthony Carboni får 3 500 dollar per månad i dagsläget.
Forskning är ett område som länge har arbetat med olika typer av finansieringsformer. Utöver statliga medel och olika forskningsråd, finns en mångfald av fonder för främst medicinsk forskning som människor kan skänka pengar till. Vid en snabb anblick syns inte så många forskningsprojekt som ber om pengar på Kickstarter och liknande webbplatser.
En hypotes är att det är lättare att be om pengar för att kommersialisera vetenskap i form av produkter eller tjänster, än att få människor att skänka pengar till ren forskning. Några forskare inom biologi och ekologi skriver i tidskriften Trends in Ecology & Evolution (nr 2, 2013) att gräsrotsfinansiering snarare bör syfta till en bättre relation mellan forskare och allmänhet.
Potentialen för gräsrotsfinansiering, menar de, ligger i projekt som ökar transparensen till vetenskapen. Projekt som syftar till att nå ut med vetenskaplig kunskap på ett begripligt sätt, genom exempelvis populärvetenskapligt författande, skulle kunna be om pengar från gräsrötter.
Kommer man med gräsrotsfinansiering via internet undan de problem mecenatkulturen har? Att buga med mössan i hand för att få pengar är alltid en anpassning, oavsett mecenaten är en ensam, stenrik riskkapitalist eller en myriad människor som skänker några dollar var. Man anpassar sig till det givare förväntas gilla.
Den fråga vi ytterst måste ställa oss är om vi inte bör känna ett stort obehag inför benägenheten att skänka så mycket pengar till allsköns mer eller mindre meningsfulla projekt, samtidigt som det finns starka överväganden att kriminalisera människor som ber om pengar för sin och sin familjs överlevnad.
onsdag, januari 07, 2015
En hinna av hot på Twitter
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150107
Vi brukar gärna betrakta romaners allra första meningar som särskilt betydelsefulla. Vi känner alla igen första meningen i Hemsöborna av Strindberg: "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen".
Eller varför inte den allra mest omtalade förstameningen, som gör sig bäst på engelska: "Call me Ishmael" ur Moby Dick av Melville.
Samma betydelsemättnad börjar vi skönja hos människors eller organisationers allra första tweet på Twitter. Under de senaste månaderna har vi kunnat notera två förstatweets som äger klassikervarning.
Den 26/11 2014 inträder folkpartiets ordförande Jan Björklund på Twitter med tweeten: "Jag är här nu." Som hämtat ur ett rymdepos från en efterlängtad alien som landat på jorden. Eller från något hjälteepos där räddaren i nöden infinner sig.
En ännu starkare förstatweet kom alldeles nyligen. Relativ länge har polismyndigheten funnit det lämpligt att finnas på Twitter, där det mest kända kontot heter YB Södermalm med över 30 000 följare.
Nu när Säkerhetspolisen blivit en egen myndighet (från 1/1 2015), finns Säpo även på Twitter. Dess första tweet kom den 2/1 och lyder: "För säkerhets skull finns vi nu på Twitter. Följ oss, för vi följer er."
Den tweeten har allt. Framför allt humor. Men också en hinna av hot. En framtida klassiker.
Vi brukar gärna betrakta romaners allra första meningar som särskilt betydelsefulla. Vi känner alla igen första meningen i Hemsöborna av Strindberg: "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen".
Eller varför inte den allra mest omtalade förstameningen, som gör sig bäst på engelska: "Call me Ishmael" ur Moby Dick av Melville.
Samma betydelsemättnad börjar vi skönja hos människors eller organisationers allra första tweet på Twitter. Under de senaste månaderna har vi kunnat notera två förstatweets som äger klassikervarning.
Den 26/11 2014 inträder folkpartiets ordförande Jan Björklund på Twitter med tweeten: "Jag är här nu." Som hämtat ur ett rymdepos från en efterlängtad alien som landat på jorden. Eller från något hjälteepos där räddaren i nöden infinner sig.
En ännu starkare förstatweet kom alldeles nyligen. Relativ länge har polismyndigheten funnit det lämpligt att finnas på Twitter, där det mest kända kontot heter YB Södermalm med över 30 000 följare.
Nu när Säkerhetspolisen blivit en egen myndighet (från 1/1 2015), finns Säpo även på Twitter. Dess första tweet kom den 2/1 och lyder: "För säkerhets skull finns vi nu på Twitter. Följ oss, för vi följer er."
Den tweeten har allt. Framför allt humor. Men också en hinna av hot. En framtida klassiker.
lördag, januari 03, 2015
Totalitär transparens
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150103
Dave Eggers
Circle
Forum
Hemligheter är lögner.
Att dela med sig är att bry sig.
Förtegenhet är stöld.
Anslaget är bekant. Tre teser i en IT-baserad framtidsversion av samhället. Såväl författaren som förlaget vill ge sken av att Circle av Dave Eggers är en nutida version av George Orwells klassiker 1984.
Circle är ett monopolistiskt internetföretag i en nära framtid, vars ideal är att samla all information, allt informationsutbyte och alla människors nätförehavanden på ett ställe. Tänk en sammanslagning av Google, Facebook, Instagram, Amazon och alla andra nätjättar till ett och samma företag.
Mae Holland är en ung, välutbildad kvinna som genom kontakter får din dröm uppfylld: att arbeta på Circle. Här vävs hon in i en företagskultur där de anställda lever i en polarisering mellan extrema anställningsförmåner och vad som närmast måste beskrivas som ren underkastelse.
Circles affärsidé är total informationsimperialism. Målet är att äga all världens information parat med total transparens; hela mänskligheten ska också få del av all världens information.
Det finns likheter med Orwells 1984, men betydligt fler skillnader. Orwell formulerade ett scenario som paradigmatiskt skiljde sig från den tid han levde i, samtidigt som det scenariot placerades i ett specifikt statsskick som understöddes av teknik.
Eggers gör en trendframskrivning av dagens teknik, genom att öka, intensifiera och koncentrera teknikutvecklingen och digitaliseringens påverkan på arbete och samhälle. I Circle intensifieras spelifieringen av arbetet; alla arbetsuppgifter mäts och sätts i relation till andra anställdas prestationer.
Här sammanblandas arbetstid och fritid; anställda tvingas agera i sociala medier utan åtskillnad mellan privatjaget och anställdajaget. Arbetet är inte uppgifter att utföra, utan en gemenskap att vårda.
Mae blir dessutom den första transparenta människan. Circle utrustar henne med något som liknar Google Glass som distribuerar bild och ljud i realtid under dygnets vakna timmar till alla som vill följa hennes förehavanden. Politiker uppmuntras göra detsamma.
Transparensen är nämligen nyckeln till det goda arbetet, det goda livet och det goda samhället. Om alla vet allt om varandra, ständigt ser och hör varandra, minimeras negativa händelser såsom brottslighet, nepotism, otrohet och alla fördärvliga beteenden man kan komma på.
Circles tekniska universum mynnar ut i en skrämmande demokratimodell. Med vad vi i dag kallar rekommendationssystem, där nätföretag lär sig allt mer om kunders preferenser i syfte att personalisera produktutbud, menar Circles ledare att samma modell kan tillämpas vid demokratiska val.
Mellan valen samlar Circles system enorma mängder information om varje medborgare, så att medborgarnas politiska preferenser kan urskiljas. Därmed behöver inte medborgarna inte ens avlägga röster själva, utan Circles algoritmer avger den korrekta rösten för varje medborgare vid varje demokratiskt val.
Det är det närmaste Eggers kommer den framtidsskräck Orwell frammanar i 1984. För att skriva en 1984 för vår tid räcker det inte med att förstärka och kvantifiera redan befintlig teknik. Det krävs paradigmatiska förändringar.
Om Eggers hade blandat in nanoteknik, blandat biologiskt material med digitalt material, gestaltat självlärande teknik bortom människans kontroll och placerat allt detta i ett statsskick som skiljer sig markant från det demokratiska – då skulle han väcka den Orwellska skräcken i mig.
Det hindrar inte att Circle är läsvärd som en absurd förlängning av dagens digitala utveckling. Han väcker nämligen frågan: Är det hit vi är på väg? Och följdfrågan: Är det i så fall vad vi vill?
Dave Eggers
Circle
Forum
Hemligheter är lögner.
Att dela med sig är att bry sig.
Förtegenhet är stöld.
Anslaget är bekant. Tre teser i en IT-baserad framtidsversion av samhället. Såväl författaren som förlaget vill ge sken av att Circle av Dave Eggers är en nutida version av George Orwells klassiker 1984.
Circle är ett monopolistiskt internetföretag i en nära framtid, vars ideal är att samla all information, allt informationsutbyte och alla människors nätförehavanden på ett ställe. Tänk en sammanslagning av Google, Facebook, Instagram, Amazon och alla andra nätjättar till ett och samma företag.
Mae Holland är en ung, välutbildad kvinna som genom kontakter får din dröm uppfylld: att arbeta på Circle. Här vävs hon in i en företagskultur där de anställda lever i en polarisering mellan extrema anställningsförmåner och vad som närmast måste beskrivas som ren underkastelse.
Circles affärsidé är total informationsimperialism. Målet är att äga all världens information parat med total transparens; hela mänskligheten ska också få del av all världens information.
Det finns likheter med Orwells 1984, men betydligt fler skillnader. Orwell formulerade ett scenario som paradigmatiskt skiljde sig från den tid han levde i, samtidigt som det scenariot placerades i ett specifikt statsskick som understöddes av teknik.
Eggers gör en trendframskrivning av dagens teknik, genom att öka, intensifiera och koncentrera teknikutvecklingen och digitaliseringens påverkan på arbete och samhälle. I Circle intensifieras spelifieringen av arbetet; alla arbetsuppgifter mäts och sätts i relation till andra anställdas prestationer.
Här sammanblandas arbetstid och fritid; anställda tvingas agera i sociala medier utan åtskillnad mellan privatjaget och anställdajaget. Arbetet är inte uppgifter att utföra, utan en gemenskap att vårda.
Mae blir dessutom den första transparenta människan. Circle utrustar henne med något som liknar Google Glass som distribuerar bild och ljud i realtid under dygnets vakna timmar till alla som vill följa hennes förehavanden. Politiker uppmuntras göra detsamma.
Transparensen är nämligen nyckeln till det goda arbetet, det goda livet och det goda samhället. Om alla vet allt om varandra, ständigt ser och hör varandra, minimeras negativa händelser såsom brottslighet, nepotism, otrohet och alla fördärvliga beteenden man kan komma på.
Circles tekniska universum mynnar ut i en skrämmande demokratimodell. Med vad vi i dag kallar rekommendationssystem, där nätföretag lär sig allt mer om kunders preferenser i syfte att personalisera produktutbud, menar Circles ledare att samma modell kan tillämpas vid demokratiska val.
Mellan valen samlar Circles system enorma mängder information om varje medborgare, så att medborgarnas politiska preferenser kan urskiljas. Därmed behöver inte medborgarna inte ens avlägga röster själva, utan Circles algoritmer avger den korrekta rösten för varje medborgare vid varje demokratiskt val.
Det är det närmaste Eggers kommer den framtidsskräck Orwell frammanar i 1984. För att skriva en 1984 för vår tid räcker det inte med att förstärka och kvantifiera redan befintlig teknik. Det krävs paradigmatiska förändringar.
Om Eggers hade blandat in nanoteknik, blandat biologiskt material med digitalt material, gestaltat självlärande teknik bortom människans kontroll och placerat allt detta i ett statsskick som skiljer sig markant från det demokratiska – då skulle han väcka den Orwellska skräcken i mig.
Det hindrar inte att Circle är läsvärd som en absurd förlängning av dagens digitala utveckling. Han väcker nämligen frågan: Är det hit vi är på väg? Och följdfrågan: Är det i så fall vad vi vill?
måndag, december 22, 2014
Digitala transformationer
Jag har publicerat en ny bok; en essäsamling kring digitala transformationer i samhället. Titeln är Digitala transformationer. Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus, CDON och Amazon. Precis som mina tidigare böcker finns denna att ladda ned fritt, i meningen gratis, som Open Access i pdf-format.
Digitala transformationer innehåller ett antal essäer som tidigare
publicerats på Västerbottens-Kurirens kultursida. Essäerna spänner över flera
fält: normer på internet, arbetets spelifiering, utbildningens massifiering,
robotisering av arbetet, vårt deltagande i sociala medier.
Beröringspunkten är de
ständigt pågående digitala transformationer. Det är om dessa transformationer
boken handlar. Arbete, privatliv, forskning, prat, politik, spel och utbildning
är några framträdande samhällsområden där digitala transformationer sker.
söndag, december 21, 2014
Mediala vålnader
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141220
Byung-Chul Han
I svärmen. Tankar om det digitala
Ersatz
För något år sedan skrev professorn och kulturteoretikern Byung-Chul Han essäsamlingen Trötthetssamhället, där han reflekterade över samhällets ständigt ökade krav på prestation, snabbhet och multitasking. En utveckling han såg som en regression, snarare än framåtskridande.
I sin nya essäsamling, I svärmen, utvecklar Byung-Chul Han sin mediakritik. Det han i första hand skjuter in sig på är den ökade transparensen i samhället. Det handlar inte enbart om statens övervakning av medborgarna, utan minst lika mycket om medborgarnas övervakning av varandra.
Och av sig själva. Aldrig har vi lämnat ut oss till allmän beskådan som vi gör i sociala medier. Än värre blir det om/när var och en bär ett par Google Glass som registrerar allt framför oss.
Vi skapar hela tiden nya vålnader, menar Byung-Chul Han. Brevet som kommunikationsform betecknades av Kafka som omänskligt, som en kommunikation, inte mellan människor, utan mellan vålnader. En skriven kyss är en vålnads kyss.
Twitter, Facebook, Instagram, Snapchat är dagens mediala vålnader: "glupskare, skamlösare, skränigare". För att inte tala om internet of things, eller sakernas internet, som vi säger på svenska.
Vålnaderna befolkar snart även tingen, som börjar övervaka oss och kommunicera sinsemellan utan vår inblandning.
Byung-Chul Han vill slå ett slag för hemligheten. Både som förlorad idé och hotad manifestation. Men de olika sätten att anonymisera sig på nätet erbjuder inte någon lösning. Dessa är "nätets digitala djuphav", som Han uttrycker det. "Med tilltagande transparens växer också mörkret."
En nattsvart bok utan lösningar? Nej, men en bok av tankar om det digitala som skiljer sig från många andras utopiska utrop om det digitalas utveckling.
P O ÅGREN
Byung-Chul Han
I svärmen. Tankar om det digitala
Ersatz
För något år sedan skrev professorn och kulturteoretikern Byung-Chul Han essäsamlingen Trötthetssamhället, där han reflekterade över samhällets ständigt ökade krav på prestation, snabbhet och multitasking. En utveckling han såg som en regression, snarare än framåtskridande.
I sin nya essäsamling, I svärmen, utvecklar Byung-Chul Han sin mediakritik. Det han i första hand skjuter in sig på är den ökade transparensen i samhället. Det handlar inte enbart om statens övervakning av medborgarna, utan minst lika mycket om medborgarnas övervakning av varandra.
Och av sig själva. Aldrig har vi lämnat ut oss till allmän beskådan som vi gör i sociala medier. Än värre blir det om/när var och en bär ett par Google Glass som registrerar allt framför oss.
Vi skapar hela tiden nya vålnader, menar Byung-Chul Han. Brevet som kommunikationsform betecknades av Kafka som omänskligt, som en kommunikation, inte mellan människor, utan mellan vålnader. En skriven kyss är en vålnads kyss.
Twitter, Facebook, Instagram, Snapchat är dagens mediala vålnader: "glupskare, skamlösare, skränigare". För att inte tala om internet of things, eller sakernas internet, som vi säger på svenska.
Vålnaderna befolkar snart även tingen, som börjar övervaka oss och kommunicera sinsemellan utan vår inblandning.
Byung-Chul Han vill slå ett slag för hemligheten. Både som förlorad idé och hotad manifestation. Men de olika sätten att anonymisera sig på nätet erbjuder inte någon lösning. Dessa är "nätets digitala djuphav", som Han uttrycker det. "Med tilltagande transparens växer också mörkret."
En nattsvart bok utan lösningar? Nej, men en bok av tankar om det digitala som skiljer sig från många andras utopiska utrop om det digitalas utveckling.
P O ÅGREN
torsdag, december 11, 2014
Extravalets protestdatum
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141211
Allt är öppet för tolkningar. Som exempelvis det av regeringen fastställda datumet för extravalet: den 22 mars. En av efterkrigstidens stora politiska händelser inleddes nämligen den 22 mars 1968: Det franska studentupproret i Paris.
Upprinnelsen var en vänsteraktiv student som arresterades misstänkt för skadegörelse under en vietnamdemonstration. Det ledde till omfattande protester och ockupationer. Den 22 mars-rörelsen blev benämningen på en brokig samling studenter med anarkistiska, trotskistiska, maoistiska och andra vänsterpolitiska ideal.
Kanske är den bakomliggande tanken att den 22/3 2015 ska bli en symbol för ett gemensamt motstånd mot den tankefigur och ideal som har bidragit till extravalets tillkomst: en gemensam protest mot sverigedemokraternas rasistiska och fascistiska ideal, vars rötter återfinns i nynazistiska rörelser.
Frågan är bara vad vi ska ockupera.
Allt är öppet för tolkningar. Som exempelvis det av regeringen fastställda datumet för extravalet: den 22 mars. En av efterkrigstidens stora politiska händelser inleddes nämligen den 22 mars 1968: Det franska studentupproret i Paris.
Upprinnelsen var en vänsteraktiv student som arresterades misstänkt för skadegörelse under en vietnamdemonstration. Det ledde till omfattande protester och ockupationer. Den 22 mars-rörelsen blev benämningen på en brokig samling studenter med anarkistiska, trotskistiska, maoistiska och andra vänsterpolitiska ideal.
Kanske är den bakomliggande tanken att den 22/3 2015 ska bli en symbol för ett gemensamt motstånd mot den tankefigur och ideal som har bidragit till extravalets tillkomst: en gemensam protest mot sverigedemokraternas rasistiska och fascistiska ideal, vars rötter återfinns i nynazistiska rörelser.
Frågan är bara vad vi ska ockupera.
tisdag, december 09, 2014
Delandet är meddelandet
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141209
Den kanske mest kända tesen från mediehistorien är Marshall McLuhans tes "The media is the message". Mediet är budskapet. För att förstå en medial utveckling kan vi inte enbart fokusera på mediers innehåll, utan själva det medium som möjliggör innehåll. Ett digitalt medium förstår vi oftast som ett avgränsat objekt, som en programvara med vissa kommunikativa egenskaper.
Facebook, YouTube, Instagram, Twitter med flera sociala medier är avgränsade programvaror som kan förmedla informationsinnehåll i form av texter, bilder och ljud. I McLuhans anda bör vi därmed förstå dessa sociala medier och hur de påverkar oss individuellt och strukturellt.
Frågan är emellertid om sociala medier bäst förstås som från varandra avskilda objekt, eller om vi ska applicera McLuhans tes på egenskaper som förenar de olika sociala medierna. En fundamental egenskap hos alla sociala medier är möjligheten – och imperativet! – att dela informationsinnehåll med andra.
Tesen för denna essä är att "Sharing is the message", det vill säga att delandet är meddelandet. Hur ser delandets anatomi ut? Vad delas? Varför delas det? Är det möjligt att utforma digitalt material för spridning? Kan vi urskilja specifika mekanismer som genererar spridning?
I rapporten Delad glädje är dubbel glädje? har medieforskarna Ingela Wadbring och Sara Ödmark (Demicom, 2014) studerat hur svenska nyheter delas vidare i sociala medier. Studien är begränsad i såväl tid som omfång, men här identifieras två intressanta faktorer. Den ena faktorn handlar om vilka som sprider nyheter i sociala medier. I rapporten benämns de mest frekventa nyhetsspridarna opinionsledare.
Opinionsledarnas karakteristika är att de har högre utbildningsnivå och politiskt intresse än genomsnittet och bor i städer. Könsfördelningen är jämn. De har även i betydligt lägre utsträckning familj eller barn, vilket antyder att de har mer tid att vara aktiva på nätet. Dessa personer är också betydligt aktivare nätanvändare än de som enbart tar del av nyheter utan att dela vidare.
En annan faktor berör vad som delas. Här konstateras att det ämnesmässigt främst är texter om politik och/eller ekonomi samt att det i hög utsträckning utgörs av opinionsmaterial. Den främsta karaktäristiken av innehållet är att det i någon mening är kontroversiellt, det vill säga väcker känslor och debatt.
Ovanstående är dock mekanismer avgränsade till spridning av svenska nyheter i sociala medier. Finns det generella mekanismer? Går det att påverka spridbarheten av information? Medieforskarna Henry Jenkins, Sam Ford och Joshua Green söker svar i boken Spridbar media (Daidalos, 2014).
Mot bakgrund av hur svårt det är att förutse vad och hur mycket som sprids, har medieproducenter länge tillämpat en slags passiv strategi: överproduktion enligt en sorts 80/20-regel. Om 20% en viss medieaktörs produktioner sprids med framgång, producerar denne ändå ytterligare 80% som inte genererar någon framgång, eftersom det inte har varit möjligt att på förhand urskilja vilka medieprodukter eller vilket medieinnehåll som når spridning.
Ett antal förutsättningar bör vara uppfyllda för att digitalt material ska delas, menar författarna. Det bör vara tillgängligt närhelst människor önskar ta del av det. Med utvecklingen av mobil teknik är portabilitet synnerligen viktigt, det vill säga att digitalt material kan nås från olika tekniska plattformar. Materialet bör även vara såväl relevant som lättåtkomligt för en stor mängd användare, snarare än inneslutet i avgränsade ekosystem. Därför bör digitalt material som vill spridas ingå i ett ständigt digitalt flöde – men kunna urskiljas.
En annan viktig faktor är att digitalt material bör vara "producerbart" för människor. Med producerbart avses att vi kan läsa, tolka och till och med använda det digitala materialet på olika sätt, i stället för enbart det sätt som ursprungsproducenten avsåg. Ett exempel kan vara de olika varianter av "Hitlerfilmer" på nätet, där ett kort klipp ur filmen Undergången kan textsättas av vem som helst, så att dessa filmsnuttar ofta utgör kreativa, humoristiska och seriösa inlägg i en pågående debatt om stort som smått.
Nyckelordet för att skapa spridbar media blir därmed publikdeltagande; att digitala medieproducenter inte ser publik som passiva åskådare, utan inbjuder till aktivt deltagande genom att det digitala materialet kan utgöra resurser för kollektiva meningsutbyten i pågående samtal. Den som lyckas skapa "kulturella aktiverare" når högre spridning.
Längre än så har vi nog inte kommit ännu i sökandet efter viralitetens heliga graal. Riktigt vad kulturella aktiverare är och hur sådana fungerar vet vi fortfarande inte.
Frågan om hur digitalt material bör utformas för spridbarhet har hittills rört främst journalistik, opinionsbildning och populärkultur. Andra digitaliserade domäner i samhället där det råder överflöd söker liknande mekanismer för spridbarhet.
Vetenskap, exempelvis. Med den bibliometriska utvecklingen, där forskningskvalitet mäts dels i volym av publikationer, dels i mängden citeringar, torde forskare vilja skapa spridbar forskning. Ett sätt är att lägga upp sina publikationer på sajter som exempelvis Academia.edu med lockande nyckelord för att nå ut till fler forskare för att uppnå fler citeringar.
Vetenskapliga artiklar kommer sannolikt att formuleras på sätt som optimerar deras sökbarhet och åtkomst i olika typer av sökmotorer och därmed öka spridningen. Rubriksättning, nyckelord, begrepp för teoretiska och empiriska företeelser utformas för att väcka intresse snarare än något annat. Samt självfallet själva forskningsämnena. Om spridbarhet blir kriteriet för lyckosam forskning, måste spridbara forskningsämnen väljas.
Ännu har nog ingen övervägt hur vetenskapen ska inbjuda till publikdeltagande för att öka spridbarheten, men det är nog bara en tidsfråga. "Vetenskapliga aktiverare" kan bli nyckeln till att öka spridbarheten av vetenskapliga resultat.
Den kanske mest kända tesen från mediehistorien är Marshall McLuhans tes "The media is the message". Mediet är budskapet. För att förstå en medial utveckling kan vi inte enbart fokusera på mediers innehåll, utan själva det medium som möjliggör innehåll. Ett digitalt medium förstår vi oftast som ett avgränsat objekt, som en programvara med vissa kommunikativa egenskaper.
Facebook, YouTube, Instagram, Twitter med flera sociala medier är avgränsade programvaror som kan förmedla informationsinnehåll i form av texter, bilder och ljud. I McLuhans anda bör vi därmed förstå dessa sociala medier och hur de påverkar oss individuellt och strukturellt.
Frågan är emellertid om sociala medier bäst förstås som från varandra avskilda objekt, eller om vi ska applicera McLuhans tes på egenskaper som förenar de olika sociala medierna. En fundamental egenskap hos alla sociala medier är möjligheten – och imperativet! – att dela informationsinnehåll med andra.
Tesen för denna essä är att "Sharing is the message", det vill säga att delandet är meddelandet. Hur ser delandets anatomi ut? Vad delas? Varför delas det? Är det möjligt att utforma digitalt material för spridning? Kan vi urskilja specifika mekanismer som genererar spridning?
I rapporten Delad glädje är dubbel glädje? har medieforskarna Ingela Wadbring och Sara Ödmark (Demicom, 2014) studerat hur svenska nyheter delas vidare i sociala medier. Studien är begränsad i såväl tid som omfång, men här identifieras två intressanta faktorer. Den ena faktorn handlar om vilka som sprider nyheter i sociala medier. I rapporten benämns de mest frekventa nyhetsspridarna opinionsledare.
Opinionsledarnas karakteristika är att de har högre utbildningsnivå och politiskt intresse än genomsnittet och bor i städer. Könsfördelningen är jämn. De har även i betydligt lägre utsträckning familj eller barn, vilket antyder att de har mer tid att vara aktiva på nätet. Dessa personer är också betydligt aktivare nätanvändare än de som enbart tar del av nyheter utan att dela vidare.
En annan faktor berör vad som delas. Här konstateras att det ämnesmässigt främst är texter om politik och/eller ekonomi samt att det i hög utsträckning utgörs av opinionsmaterial. Den främsta karaktäristiken av innehållet är att det i någon mening är kontroversiellt, det vill säga väcker känslor och debatt.
Ovanstående är dock mekanismer avgränsade till spridning av svenska nyheter i sociala medier. Finns det generella mekanismer? Går det att påverka spridbarheten av information? Medieforskarna Henry Jenkins, Sam Ford och Joshua Green söker svar i boken Spridbar media (Daidalos, 2014).
Mot bakgrund av hur svårt det är att förutse vad och hur mycket som sprids, har medieproducenter länge tillämpat en slags passiv strategi: överproduktion enligt en sorts 80/20-regel. Om 20% en viss medieaktörs produktioner sprids med framgång, producerar denne ändå ytterligare 80% som inte genererar någon framgång, eftersom det inte har varit möjligt att på förhand urskilja vilka medieprodukter eller vilket medieinnehåll som når spridning.
Ett antal förutsättningar bör vara uppfyllda för att digitalt material ska delas, menar författarna. Det bör vara tillgängligt närhelst människor önskar ta del av det. Med utvecklingen av mobil teknik är portabilitet synnerligen viktigt, det vill säga att digitalt material kan nås från olika tekniska plattformar. Materialet bör även vara såväl relevant som lättåtkomligt för en stor mängd användare, snarare än inneslutet i avgränsade ekosystem. Därför bör digitalt material som vill spridas ingå i ett ständigt digitalt flöde – men kunna urskiljas.
En annan viktig faktor är att digitalt material bör vara "producerbart" för människor. Med producerbart avses att vi kan läsa, tolka och till och med använda det digitala materialet på olika sätt, i stället för enbart det sätt som ursprungsproducenten avsåg. Ett exempel kan vara de olika varianter av "Hitlerfilmer" på nätet, där ett kort klipp ur filmen Undergången kan textsättas av vem som helst, så att dessa filmsnuttar ofta utgör kreativa, humoristiska och seriösa inlägg i en pågående debatt om stort som smått.
Nyckelordet för att skapa spridbar media blir därmed publikdeltagande; att digitala medieproducenter inte ser publik som passiva åskådare, utan inbjuder till aktivt deltagande genom att det digitala materialet kan utgöra resurser för kollektiva meningsutbyten i pågående samtal. Den som lyckas skapa "kulturella aktiverare" når högre spridning.
Längre än så har vi nog inte kommit ännu i sökandet efter viralitetens heliga graal. Riktigt vad kulturella aktiverare är och hur sådana fungerar vet vi fortfarande inte.
Frågan om hur digitalt material bör utformas för spridbarhet har hittills rört främst journalistik, opinionsbildning och populärkultur. Andra digitaliserade domäner i samhället där det råder överflöd söker liknande mekanismer för spridbarhet.
Vetenskap, exempelvis. Med den bibliometriska utvecklingen, där forskningskvalitet mäts dels i volym av publikationer, dels i mängden citeringar, torde forskare vilja skapa spridbar forskning. Ett sätt är att lägga upp sina publikationer på sajter som exempelvis Academia.edu med lockande nyckelord för att nå ut till fler forskare för att uppnå fler citeringar.
Vetenskapliga artiklar kommer sannolikt att formuleras på sätt som optimerar deras sökbarhet och åtkomst i olika typer av sökmotorer och därmed öka spridningen. Rubriksättning, nyckelord, begrepp för teoretiska och empiriska företeelser utformas för att väcka intresse snarare än något annat. Samt självfallet själva forskningsämnena. Om spridbarhet blir kriteriet för lyckosam forskning, måste spridbara forskningsämnen väljas.
Ännu har nog ingen övervägt hur vetenskapen ska inbjuda till publikdeltagande för att öka spridbarheten, men det är nog bara en tidsfråga. "Vetenskapliga aktiverare" kan bli nyckeln till att öka spridbarheten av vetenskapliga resultat.
tisdag, oktober 14, 2014
Sociala medier leder till ökad självcensur
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141014
Ny teknik har historiskt sett ofta tillskrivits förhoppningar om att den ska bidra till kulturell utveckling, folkbildning, kunskapsutveckling och liknande. Sällan har dessa förhoppningar infriats. När telefonen togs i bruk på 1800-talet var den tidigaste idén om dess användning att lyssna till konsertmusik och kyrkopredikningar. Först senare slog idén om samtal mellan människor igenom.
Tevemediet ansågs ha en folkbildande potential när mediet gjordes tillgängligt för allmänheten under 50- och 60-talen. Liknande ideal har även kunnat skönjas under informationsteknikens och internets utbredning på 1990-talet. Ett särskilt ideal som internet behäftades med redan på 90-talet var demokratisk utveckling.
Såväl inom forskning som inom utredningsväsende fanns frågan om internets demokratiska potential högt på dagordningen. Skulle inte möjligheterna till en utökad horisontell kommunikation mellan medborgarna kunna öka medborgarnas opinionsbildande potential? Skulle inte möjligheterna till en utökad vertikal kommunikation kunna utöka de politiska representanternas kunskaper om medborgarnas uppfattningar i olika frågor?
Självfallet diskuterades även en utveckling mot en ökad direktdemokrati, för att öka medborgarnas möjligheter att direkt fatta beslut genom elektroniska folkomröstningar. Den demokratimodell som har diskuterats mest, och ansågs ha störst potential med internets utbredning, är emellertid den deliberativa demokratin.
En vardagligare beteckning är deltagardemokrati, där deltagandet inte innebär beslutande omröstningar, utan ett deltagande i det demokratiska, politiska samtalet. Antagandet bakom den deliberativa demokratin är att bättre – mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i politiska samtal. Representativ demokrati framstår ofta som expertstyrd och ger medborgare inflytande främst vid allmänna val.
Den senaste stora demokratiutredningen i Sverige förordade i sitt slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) den deliberativa demokratin som en modell för Sverige att efterleva. Deltagande, inflytande och delaktighet var de centrala begreppen.
Olika experiment har genomförts för att pröva denna modell: medborgarpaneler och medborgarkonvent. I USA utvecklades så kallade Community Networks; digitala, geografiskt sammanhållna nätverk för medborgardeltagande. Vanligtvis har det emellertid stannat vid experiment.
Borde inte det spontana samtalet i sociala medier ändå kunna bidra till det deliberativa demokratiidealet? Tesen för denna essä är att sociala medier riskerar att stjälpa, snarare än hjälpa, det demokratiska samtalet i deliberativ anda.
Pew Research Center är ett amerikanskt forskningscentrum som regelbundet gör omfattande undersökningar av bland annat internetrelaterade fenomen. Centrets senaste forskarrapport handlar om hur människor använder sociala medier för diskussioner om samhällsfrågor och hur deltagandet i sociala medier påverkar människors beteenden i samtal med människor utanför nätet.
Ett antal frågor ställdes till 1 800 vuxna amerikaner kring Edward Snowdens avslöjanden om hur NSA övervakar amerikanska medborgare. Man valde alltså att enbart hålla sig till en samhällsfråga genomgående i undersökningen. Att Snowdenfrågan och statlig övervakning valdes motiveras främst med att det är en fråga som enligt tidigare undersökningar visar sig dela amerikaners åsikter.
Många anser att Snowdens avslöjanden skadar medborgarnas intressen, medan minst lika många anser att det ligger i medborgarnas intresse. Det borde borga för att det finns intresse hos amerikaner att diskutera detta ämne, såväl i sociala medier som i andra sociala sammanhang.
Studien visade att man är mycket intresserad av att diskutera detta ämne med andra ansikte mot ansikte, exempelvis under middagar, krogbesök och på arbetsplatsen. Däremot är intresset betydligt lägre att diskutera detta ämne i sociala medier.
Användare av sociala medier tenderar att ha en god koll på vilka åsikter deras vänner och följare har. Det visar sig att den som hyser en åsikt i en fråga, med vetskapen om att åsikten skiljer sig markant från de åsikter vännerna och följarna har, tenderar man att inte föra fram den åsikten, eller ens diskutera själva ämnet.
Ju fler som tycker annorlunda än jag, desto högre är sannolikheten att jag idkar självcensur i sociala medier.
Studien går ett steg till och visar även att denna inställning spiller över på vår benägenhet att diskutera olika ämnen utanför nätet; på arbetsplatsen eller på andra mötesplatser. Såväl Facebookanvändare som Twitterdito drar sig för att diskutera en kontroversiell fråga i det fysiska rummet, om de vet att många av deras vänner och följare i sociala medier hyser en motsatt uppfattning.
Studiens övergripande resultat är att den pekar på en medial företeelse som benämns "the spiral of silence". Tystnadens spiral. Uttrycket myntades redan på 70-talet och innebär att vi är ovilliga att uttrycka vår uppfattning om vi på förhand vet eller anar att vi är i minoritet.
Vad ovanstående studie visar är dels att tystnadens spiral går att identifiera i sociala medier, dels att tystnadens spiral på nätet leder till en ökad självcensur även utanför nätet.
En tentativ slutsats som kan dras från denna studie är att sociala medier på internet inte har goda förutsättningar att bidra till en utveckling av den deliberativa demokratin. Sociala tekniker som hämmar snarare än stödjer samtal om politik och samhällsfrågor leder inte till ett ökat demokratiskt deltagande i deliberativ anda.
Studien går självfallet att kritiseras. Sociala medier avgränsas till att avse Facebook och Twitter. Det finns andra fora med andra egenskaper på nätet där samtal förs. Påvisas samma eller andra effekter där?
Frågan är också om samma resultat hade nåtts om man valt ett annat ämne än Snowdens avslöjanden av NSA:s övervakning. Skulle samma effekter uppnås om ämnet handlade om, säg, klimatfrågan?
Trots dessa invändningar pekar ändå studien på sannolikheten för konformism sociala medier. Och studien pekar på något synnerligen intressant att studera vidare: Hur beteende i sociala medier spiller över på beteende i andra sammanhang.
Ny teknik har historiskt sett ofta tillskrivits förhoppningar om att den ska bidra till kulturell utveckling, folkbildning, kunskapsutveckling och liknande. Sällan har dessa förhoppningar infriats. När telefonen togs i bruk på 1800-talet var den tidigaste idén om dess användning att lyssna till konsertmusik och kyrkopredikningar. Först senare slog idén om samtal mellan människor igenom.
Tevemediet ansågs ha en folkbildande potential när mediet gjordes tillgängligt för allmänheten under 50- och 60-talen. Liknande ideal har även kunnat skönjas under informationsteknikens och internets utbredning på 1990-talet. Ett särskilt ideal som internet behäftades med redan på 90-talet var demokratisk utveckling.
Såväl inom forskning som inom utredningsväsende fanns frågan om internets demokratiska potential högt på dagordningen. Skulle inte möjligheterna till en utökad horisontell kommunikation mellan medborgarna kunna öka medborgarnas opinionsbildande potential? Skulle inte möjligheterna till en utökad vertikal kommunikation kunna utöka de politiska representanternas kunskaper om medborgarnas uppfattningar i olika frågor?
Självfallet diskuterades även en utveckling mot en ökad direktdemokrati, för att öka medborgarnas möjligheter att direkt fatta beslut genom elektroniska folkomröstningar. Den demokratimodell som har diskuterats mest, och ansågs ha störst potential med internets utbredning, är emellertid den deliberativa demokratin.
En vardagligare beteckning är deltagardemokrati, där deltagandet inte innebär beslutande omröstningar, utan ett deltagande i det demokratiska, politiska samtalet. Antagandet bakom den deliberativa demokratin är att bättre – mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i politiska samtal. Representativ demokrati framstår ofta som expertstyrd och ger medborgare inflytande främst vid allmänna val.
Den senaste stora demokratiutredningen i Sverige förordade i sitt slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) den deliberativa demokratin som en modell för Sverige att efterleva. Deltagande, inflytande och delaktighet var de centrala begreppen.
Olika experiment har genomförts för att pröva denna modell: medborgarpaneler och medborgarkonvent. I USA utvecklades så kallade Community Networks; digitala, geografiskt sammanhållna nätverk för medborgardeltagande. Vanligtvis har det emellertid stannat vid experiment.
Borde inte det spontana samtalet i sociala medier ändå kunna bidra till det deliberativa demokratiidealet? Tesen för denna essä är att sociala medier riskerar att stjälpa, snarare än hjälpa, det demokratiska samtalet i deliberativ anda.
Pew Research Center är ett amerikanskt forskningscentrum som regelbundet gör omfattande undersökningar av bland annat internetrelaterade fenomen. Centrets senaste forskarrapport handlar om hur människor använder sociala medier för diskussioner om samhällsfrågor och hur deltagandet i sociala medier påverkar människors beteenden i samtal med människor utanför nätet.
Ett antal frågor ställdes till 1 800 vuxna amerikaner kring Edward Snowdens avslöjanden om hur NSA övervakar amerikanska medborgare. Man valde alltså att enbart hålla sig till en samhällsfråga genomgående i undersökningen. Att Snowdenfrågan och statlig övervakning valdes motiveras främst med att det är en fråga som enligt tidigare undersökningar visar sig dela amerikaners åsikter.
Många anser att Snowdens avslöjanden skadar medborgarnas intressen, medan minst lika många anser att det ligger i medborgarnas intresse. Det borde borga för att det finns intresse hos amerikaner att diskutera detta ämne, såväl i sociala medier som i andra sociala sammanhang.
Studien visade att man är mycket intresserad av att diskutera detta ämne med andra ansikte mot ansikte, exempelvis under middagar, krogbesök och på arbetsplatsen. Däremot är intresset betydligt lägre att diskutera detta ämne i sociala medier.
Användare av sociala medier tenderar att ha en god koll på vilka åsikter deras vänner och följare har. Det visar sig att den som hyser en åsikt i en fråga, med vetskapen om att åsikten skiljer sig markant från de åsikter vännerna och följarna har, tenderar man att inte föra fram den åsikten, eller ens diskutera själva ämnet.
Ju fler som tycker annorlunda än jag, desto högre är sannolikheten att jag idkar självcensur i sociala medier.
Studien går ett steg till och visar även att denna inställning spiller över på vår benägenhet att diskutera olika ämnen utanför nätet; på arbetsplatsen eller på andra mötesplatser. Såväl Facebookanvändare som Twitterdito drar sig för att diskutera en kontroversiell fråga i det fysiska rummet, om de vet att många av deras vänner och följare i sociala medier hyser en motsatt uppfattning.
Studiens övergripande resultat är att den pekar på en medial företeelse som benämns "the spiral of silence". Tystnadens spiral. Uttrycket myntades redan på 70-talet och innebär att vi är ovilliga att uttrycka vår uppfattning om vi på förhand vet eller anar att vi är i minoritet.
Vad ovanstående studie visar är dels att tystnadens spiral går att identifiera i sociala medier, dels att tystnadens spiral på nätet leder till en ökad självcensur även utanför nätet.
En tentativ slutsats som kan dras från denna studie är att sociala medier på internet inte har goda förutsättningar att bidra till en utveckling av den deliberativa demokratin. Sociala tekniker som hämmar snarare än stödjer samtal om politik och samhällsfrågor leder inte till ett ökat demokratiskt deltagande i deliberativ anda.
Studien går självfallet att kritiseras. Sociala medier avgränsas till att avse Facebook och Twitter. Det finns andra fora med andra egenskaper på nätet där samtal förs. Påvisas samma eller andra effekter där?
Frågan är också om samma resultat hade nåtts om man valt ett annat ämne än Snowdens avslöjanden av NSA:s övervakning. Skulle samma effekter uppnås om ämnet handlade om, säg, klimatfrågan?
Trots dessa invändningar pekar ändå studien på sannolikheten för konformism sociala medier. Och studien pekar på något synnerligen intressant att studera vidare: Hur beteende i sociala medier spiller över på beteende i andra sammanhang.
onsdag, oktober 01, 2014
Textkritik enligt dataspelets logik
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 141001
För ett par år sedan gick forskaren Mark Shermis ut med ett tydligt påstående, grundat på flera års forskning: Datorbaserade program – så kallade robo-graders – för bedömning och betygsättning av studentuppsatser fungerar precis lika bra som mänsklig bedömning. Dessutom utförs bedömningarna betydligt snabbare.
Ha, menade en annan forskare, Les Perelman, inte en chans. Perelman visade hur man enkelt kunde manipulera en robo-grader så att man enkelt fick högsta betyg. Att avslöja vilka egenskaper i en uppsats som datorprogrammet värderade högt var inte svårt alls. Dessutom behövde en uppsats inte ens vara begriplig för att få ett högt betyg.
Så dök en tredje forskare upp, Andrew Klocubar, och menade att de två föregående har tittat på helt fel aspekter av denna typ av datorprogram. Datorprogrammets funktion ska inte vara att betygsätta uppsatser, utan att ge studenter återkoppling så att studenterna förstår hur uppsatser kan förbättras.
Andra forskare pekar på liknande resultat: Återkoppling i form av kommentarer och kritik från en lärare i form av en människa har snarast en negativ inverkan på studenters attityder till att revidera och skriva om uppsatser.
Återkoppling från ett datorprogram genererade närmast kontrasterande resultat: Studenternas attityd till att omarbeta sina uppsatser blev överväldigande positiv. Från noll intresse att revidera utifrån lärares kritik, till närmast hundraprocentig vilja att revidera utifrån interaktionen med ett textgranskande datorprogram.
Det behöver knappast sägas att detta är enstaka studier och bör studeras fler gånger. Ändå är resultatet intressant ur minst två perspektiv. Det ena är den vana dagens ungdomar har tillägnat sig att interagera med datorprogram, kanske främst genom datorspel.
En hypotes är att de uppfattar återkopplingen från en dator som en del i ett spel, vilket triggar de belöningsmekanismer som motiverar ett fortsatt datorspelande. Att revidera sina texter upplevs därmed som en del av ett datorspel.
Den andra är att dessa resultat väcker frågor om lärares förmåga att ge återkoppling. Det finns en felaktig, men sannolikt spridd uppfattning om att textkritik handlar om att finna och beslå studenter med de fel de har gjort; att kritik blir en form av felfinnande. Då missar man positiv återkoppling i de flesta fall har betydligt större potential för ytterligare lärande.
Om datorprogram kan generera bättre återkoppling och därmed positivare läranderesultat vid studenters uppsatsskrivande bör sådana självfallet prövas. Men bedömning och betygsättning bör fortfarande utföras av läraren.
För ett par år sedan gick forskaren Mark Shermis ut med ett tydligt påstående, grundat på flera års forskning: Datorbaserade program – så kallade robo-graders – för bedömning och betygsättning av studentuppsatser fungerar precis lika bra som mänsklig bedömning. Dessutom utförs bedömningarna betydligt snabbare.
Ha, menade en annan forskare, Les Perelman, inte en chans. Perelman visade hur man enkelt kunde manipulera en robo-grader så att man enkelt fick högsta betyg. Att avslöja vilka egenskaper i en uppsats som datorprogrammet värderade högt var inte svårt alls. Dessutom behövde en uppsats inte ens vara begriplig för att få ett högt betyg.
Så dök en tredje forskare upp, Andrew Klocubar, och menade att de två föregående har tittat på helt fel aspekter av denna typ av datorprogram. Datorprogrammets funktion ska inte vara att betygsätta uppsatser, utan att ge studenter återkoppling så att studenterna förstår hur uppsatser kan förbättras.
Andra forskare pekar på liknande resultat: Återkoppling i form av kommentarer och kritik från en lärare i form av en människa har snarast en negativ inverkan på studenters attityder till att revidera och skriva om uppsatser.
Återkoppling från ett datorprogram genererade närmast kontrasterande resultat: Studenternas attityd till att omarbeta sina uppsatser blev överväldigande positiv. Från noll intresse att revidera utifrån lärares kritik, till närmast hundraprocentig vilja att revidera utifrån interaktionen med ett textgranskande datorprogram.
Det behöver knappast sägas att detta är enstaka studier och bör studeras fler gånger. Ändå är resultatet intressant ur minst två perspektiv. Det ena är den vana dagens ungdomar har tillägnat sig att interagera med datorprogram, kanske främst genom datorspel.
En hypotes är att de uppfattar återkopplingen från en dator som en del i ett spel, vilket triggar de belöningsmekanismer som motiverar ett fortsatt datorspelande. Att revidera sina texter upplevs därmed som en del av ett datorspel.
Den andra är att dessa resultat väcker frågor om lärares förmåga att ge återkoppling. Det finns en felaktig, men sannolikt spridd uppfattning om att textkritik handlar om att finna och beslå studenter med de fel de har gjort; att kritik blir en form av felfinnande. Då missar man positiv återkoppling i de flesta fall har betydligt större potential för ytterligare lärande.
Om datorprogram kan generera bättre återkoppling och därmed positivare läranderesultat vid studenters uppsatsskrivande bör sådana självfallet prövas. Men bedömning och betygsättning bör fortfarande utföras av läraren.
onsdag, september 10, 2014
Människans lägsta punkt
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140910
I Aftonbladet (3/9) kunde vi läsa om en pappa i Sjöbo som stal en surfplatta på sin sons förskola, gav surfplattan till en tiggande kvinna och polisanmälde därefter kvinnan för stöld av surfplattan. Med övervakningskameror utanför affären där kvinnan satt, kunde mannen avslöjas.
Det är lätt att tänka att denne pappa når ett moraliskt rock bottom, något av en moralisk lägstanivå en människa kan nå. Då bör man ta sig till diskussionstråden på Flashback som rör denna händelse.
Där hyllas pappan av vissa uppenbara antiziganister som även hävdar att tiggaren borde åtalas för häleri för att ha mottagit surfplattan. Så framträder ett ännu djupare moraliskt rock bottom, ett moraliskt moras, människans lägsta punkt.
I Aftonbladet (3/9) kunde vi läsa om en pappa i Sjöbo som stal en surfplatta på sin sons förskola, gav surfplattan till en tiggande kvinna och polisanmälde därefter kvinnan för stöld av surfplattan. Med övervakningskameror utanför affären där kvinnan satt, kunde mannen avslöjas.
Det är lätt att tänka att denne pappa når ett moraliskt rock bottom, något av en moralisk lägstanivå en människa kan nå. Då bör man ta sig till diskussionstråden på Flashback som rör denna händelse.
Där hyllas pappan av vissa uppenbara antiziganister som även hävdar att tiggaren borde åtalas för häleri för att ha mottagit surfplattan. Så framträder ett ännu djupare moraliskt rock bottom, ett moraliskt moras, människans lägsta punkt.
tisdag, september 02, 2014
Vår tids överflöd framtidens nyckelfråga
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140902
Vi lever i en tid av överflöd. Själva ordet överflöd kan ha värderande betydelser såsom välstånd eller rentav lyx, men även något mer neutral betydelse såsom ymnighet. Det centrala är att ett överflöd betecknar att det finns mer av något än det finns ett definierat eller uttryckt behov.
Det vi först tänker på när det gäller överflöd är sannolikt digital information och internet. Länge har informationsöverflöd uppfattats som ett problem, som något vi måste lära oss att hantera. Vi drunknar i information, har det utropats. Vi bombarderas av information, var ett annat panikuttryck.
Successivt har emellertid stora informationsmängder börjat uppfattas som en tillgång i stället för ett problem. Googles främsta tillgång är mängden information. När Chris Anderson myntade begreppet The Long Tail (Den långa svansen) handlade det om ekonomiskt värdeskapande i ett enormt överflöd av digitala produkter.
Att hantera knapphet har länge varit människans främsta utmaning. Därav uppkom behovet av kunskap om ekonomi, vars grekiska ursprungsbetydelse är läran om hushållandet med resurser i tillstånd av knapphet.
I dag är överflöd informationsålderns största utmaning och skulle kunna formuleras som förmågan att generera kvaliteter i tillstånd av överflöd. Än så länge har överflödet i informationsåldern handlat om digital information.
I framtiden kommer vi med stor sannolikhet att behöva hantera ett annat överflöd, som en konsekvens av utvecklingen av digitaliserade tjänster och datorstyrd robotik, nämligen ett överskott av mänsklig arbetskraft. Om detta borde vi börja tala om på allvar.
En kulturpolitik för framtiden måste behandla överflödet av digital kultur. Tesen för denna essä är att en arbetsmarknadspolitik för framtiden måste behandla ett växande överflöd av mänsklig arbetskraft.
Tidigare i år publicerade Stiftelsen för strategisk forskning rapporten Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige. Här har man utgått från en välciterad studie från Oxford University, där forskarna har detaljstuderat olika yrken och de arbetsuppgifter som ingår, för att bedöma i vilken utsträckning arbetsuppgifter och yrken skulle kunna datoriseras och automatiseras.
Taylorismens tidsstudiemän detaljstuderade arbetsuppgifter med syfte att skapa underlag för ackordslön. Nu detaljstuderas arbetsuppgifter med syfte att reducera mänsklig arbetskraft, till förmån för robotar.
Oxfordstudien identifierade flaskhalsar för datorisering, det vill säga arbetsmoment som kräver mänskligt utförande. Fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandlingsförmåga, övertalningsförmåga och omsorg om andra människor är exempel på sådant som är svårt för robotar att utföra.
Yrken eller arbeten som lättast kan automatiseras är inte nödvändigtvis sådana som har många utövare. Fotomodell är ett sådant exempel. Yrken som toppar automatiseringsligan och ändå har hyfsat många utövare är bokföring och redovisning, maskinoperatör, kassapersonal och försäljare i detaljhandel.
Yrken som svårligen datoriseras är skogsmästare, präster, speciallärare, politiker, chefer på olika nivåer, psykologer, socialsekreterare samt olika typer av lärare. Och naturligtvis yrken som handlar om att konstruera och programmera datorer och robotar.
Sammantaget hävdas i rapporten att i storleksordningen 2,5 miljoner arbetstillfällen kommer att försvinna de närmaste två decennierna, med antagandet att prognoserna om datoriseringstakten håller i sig.
Det blir därmed allt svårare att sysselsätta alla arbetsföra i befolkningen med lönearbeten. Investeringar i ny teknik minskar behovet av anställda samtidigt som produktion av nya varor och tjänster inte fångar upp den arbetskraft som blir umbärlig i rationaliseringsprocesser.
Den utvecklingen borde vi egentligen sett tidigare och förberett oss bättre för. Ett problem som rapporten fokuserar är omställningsförmågan i arbetslivet, det vill säga ett samhälles förmåga att kompetensutveckla och omutbilda den del av arbetskraften som konkurreras ut av automatiska robotar.
Det är förvisso ett rimligt problem att bearbeta. Ett annat rimligt problem formuleras dock inte av denna rapport: Hur mycket ska vi arbeta i framtiden? Om 2,5 miljoner arbeten försvinner och betydligt färre nya arbeten kommer till, måste vi väl ändå överväga vilken arbetsmängd varje individ i samhället ska bidra med.
Detta leder till ett annat problem som fokuseras i rapporten: Att arbete som fundament för beskattning måste ses som ett avslutat projekt. Om allt färre arbetar måste välfärden finansieras på annat sätt än genom beskattning av lönearbete. Visst finns det en diskussion om sådan skatteväxling för exempelvis miljövårdande syften, men om vi ska ta denna rapport på allvar måste en sådan skatteväxling intensifieras.
På samma sätt måste de resurser en produktivitetsökning som datorisering och robotisering medför fördelas på annat sätt än genom lön för genomfört arbete.
En ekonomi som handlar om att hushålla med begränsade resurser tenderar till koncentration av inkomster och förmögenheter. Kan en ekonomi som måste hantera ett överflöd av arbetskraft fördela resurser bättre?
Pendeln slår tillbaka ända till Antikens dagar. Aristoteles idé om det goda livet var att utveckla människan, inte att arbeta. Om en stor del av samhällets arbetsuppgifter kan utföras av vår tids slavar – datorer och robotar – kanske Aristoteles idé delvis kan besannas så här drygt 2 300 år senare.
De två närmaste decennierna blir än mer spännande efter läsningen av rapporten från Stiftelsen för strategisk forskning. I dagens knapphetsekonomi ses arbetet som en resurs för individen; individer som utestängs från produktionen har genom olika politiska beslut blivit samhällets resurssvagaste.
Om två decennier kanske en delvis frånvaro av lönearbete ses som en mer betydelsefull resurs i en överflödsekonomi; ju mindre individer deltar i produktionen, desto resursstarkare blir de.
Vi lever i en tid av överflöd. Själva ordet överflöd kan ha värderande betydelser såsom välstånd eller rentav lyx, men även något mer neutral betydelse såsom ymnighet. Det centrala är att ett överflöd betecknar att det finns mer av något än det finns ett definierat eller uttryckt behov.
Det vi först tänker på när det gäller överflöd är sannolikt digital information och internet. Länge har informationsöverflöd uppfattats som ett problem, som något vi måste lära oss att hantera. Vi drunknar i information, har det utropats. Vi bombarderas av information, var ett annat panikuttryck.
Successivt har emellertid stora informationsmängder börjat uppfattas som en tillgång i stället för ett problem. Googles främsta tillgång är mängden information. När Chris Anderson myntade begreppet The Long Tail (Den långa svansen) handlade det om ekonomiskt värdeskapande i ett enormt överflöd av digitala produkter.
Att hantera knapphet har länge varit människans främsta utmaning. Därav uppkom behovet av kunskap om ekonomi, vars grekiska ursprungsbetydelse är läran om hushållandet med resurser i tillstånd av knapphet.
I dag är överflöd informationsålderns största utmaning och skulle kunna formuleras som förmågan att generera kvaliteter i tillstånd av överflöd. Än så länge har överflödet i informationsåldern handlat om digital information.
I framtiden kommer vi med stor sannolikhet att behöva hantera ett annat överflöd, som en konsekvens av utvecklingen av digitaliserade tjänster och datorstyrd robotik, nämligen ett överskott av mänsklig arbetskraft. Om detta borde vi börja tala om på allvar.
En kulturpolitik för framtiden måste behandla överflödet av digital kultur. Tesen för denna essä är att en arbetsmarknadspolitik för framtiden måste behandla ett växande överflöd av mänsklig arbetskraft.
Tidigare i år publicerade Stiftelsen för strategisk forskning rapporten Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige. Här har man utgått från en välciterad studie från Oxford University, där forskarna har detaljstuderat olika yrken och de arbetsuppgifter som ingår, för att bedöma i vilken utsträckning arbetsuppgifter och yrken skulle kunna datoriseras och automatiseras.
Taylorismens tidsstudiemän detaljstuderade arbetsuppgifter med syfte att skapa underlag för ackordslön. Nu detaljstuderas arbetsuppgifter med syfte att reducera mänsklig arbetskraft, till förmån för robotar.
Oxfordstudien identifierade flaskhalsar för datorisering, det vill säga arbetsmoment som kräver mänskligt utförande. Fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandlingsförmåga, övertalningsförmåga och omsorg om andra människor är exempel på sådant som är svårt för robotar att utföra.
Yrken eller arbeten som lättast kan automatiseras är inte nödvändigtvis sådana som har många utövare. Fotomodell är ett sådant exempel. Yrken som toppar automatiseringsligan och ändå har hyfsat många utövare är bokföring och redovisning, maskinoperatör, kassapersonal och försäljare i detaljhandel.
Yrken som svårligen datoriseras är skogsmästare, präster, speciallärare, politiker, chefer på olika nivåer, psykologer, socialsekreterare samt olika typer av lärare. Och naturligtvis yrken som handlar om att konstruera och programmera datorer och robotar.
Sammantaget hävdas i rapporten att i storleksordningen 2,5 miljoner arbetstillfällen kommer att försvinna de närmaste två decennierna, med antagandet att prognoserna om datoriseringstakten håller i sig.
Det blir därmed allt svårare att sysselsätta alla arbetsföra i befolkningen med lönearbeten. Investeringar i ny teknik minskar behovet av anställda samtidigt som produktion av nya varor och tjänster inte fångar upp den arbetskraft som blir umbärlig i rationaliseringsprocesser.
Den utvecklingen borde vi egentligen sett tidigare och förberett oss bättre för. Ett problem som rapporten fokuserar är omställningsförmågan i arbetslivet, det vill säga ett samhälles förmåga att kompetensutveckla och omutbilda den del av arbetskraften som konkurreras ut av automatiska robotar.
Det är förvisso ett rimligt problem att bearbeta. Ett annat rimligt problem formuleras dock inte av denna rapport: Hur mycket ska vi arbeta i framtiden? Om 2,5 miljoner arbeten försvinner och betydligt färre nya arbeten kommer till, måste vi väl ändå överväga vilken arbetsmängd varje individ i samhället ska bidra med.
Detta leder till ett annat problem som fokuseras i rapporten: Att arbete som fundament för beskattning måste ses som ett avslutat projekt. Om allt färre arbetar måste välfärden finansieras på annat sätt än genom beskattning av lönearbete. Visst finns det en diskussion om sådan skatteväxling för exempelvis miljövårdande syften, men om vi ska ta denna rapport på allvar måste en sådan skatteväxling intensifieras.
På samma sätt måste de resurser en produktivitetsökning som datorisering och robotisering medför fördelas på annat sätt än genom lön för genomfört arbete.
En ekonomi som handlar om att hushålla med begränsade resurser tenderar till koncentration av inkomster och förmögenheter. Kan en ekonomi som måste hantera ett överflöd av arbetskraft fördela resurser bättre?
Pendeln slår tillbaka ända till Antikens dagar. Aristoteles idé om det goda livet var att utveckla människan, inte att arbeta. Om en stor del av samhällets arbetsuppgifter kan utföras av vår tids slavar – datorer och robotar – kanske Aristoteles idé delvis kan besannas så här drygt 2 300 år senare.
De två närmaste decennierna blir än mer spännande efter läsningen av rapporten från Stiftelsen för strategisk forskning. I dagens knapphetsekonomi ses arbetet som en resurs för individen; individer som utestängs från produktionen har genom olika politiska beslut blivit samhällets resurssvagaste.
Om två decennier kanske en delvis frånvaro av lönearbete ses som en mer betydelsefull resurs i en överflödsekonomi; ju mindre individer deltar i produktionen, desto resursstarkare blir de.
tisdag, augusti 26, 2014
Hederligt motstånd
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140826
Samtidigt som antirasister demonstrerar mot nazistiska Svenskarnas parti i Malmö och Göteborg, läser jag den från 1946 på nytt utgivna Ensam i Berlin av Hans Fallada (Lind & Co). Under det tidiga 40-talet bestämmer sig det äldre paret Quangels för att inleda ett mikromotstånd mot nazismen, mitt i nazismens högborg Berlin.
Det är en fantastisk historia, med viss verklighetsbakgrund. Paret är ytterst medvetna om vad som händer dem om de åker fast för att de skriver och placerar runt om Berlin ut små brevkort med uppmaningar om att göra motstånd mot Hitlers diktatur.
När de till slut åker fast, ställer sig Gestapo sig undrande över varför de så uppenbart riskerar livet för att åstadkomma så lite. Svaret är tydligt: För att förbli en hederlig människa.
Samtidigt som antirasister demonstrerar mot nazistiska Svenskarnas parti i Malmö och Göteborg, läser jag den från 1946 på nytt utgivna Ensam i Berlin av Hans Fallada (Lind & Co). Under det tidiga 40-talet bestämmer sig det äldre paret Quangels för att inleda ett mikromotstånd mot nazismen, mitt i nazismens högborg Berlin.
Det är en fantastisk historia, med viss verklighetsbakgrund. Paret är ytterst medvetna om vad som händer dem om de åker fast för att de skriver och placerar runt om Berlin ut små brevkort med uppmaningar om att göra motstånd mot Hitlers diktatur.
När de till slut åker fast, ställer sig Gestapo sig undrande över varför de så uppenbart riskerar livet för att åstadkomma så lite. Svaret är tydligt: För att förbli en hederlig människa.
onsdag, augusti 20, 2014
Wikipedia i vetenskapens tjänst
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140820
Får man använda Wikipedia som källa? Det är inte länge sedan den frågan ställdes i tid och otid. Kanske ställs den fortfarande. Kan ett uppslagsverk som produceras av ett stort och relativt okänt kollektiv vara tillförlitligt?
Redan 1999 utvecklade Pierre Lévy idén om kollektiv intelligens i boken Collective Intelligence; idén om en universellt distribuerad intelligens som koordineras i realtid och resulterar i en ökning av människors kunskap och förmågor.
James Surowiecki menade med en flora av exempel i sin bok Massans vishet från 2007 att massan, kollektivet, under rätta omständigheter är visare än de smartaste individerna i kollektivet.
Men är Wikipedia möjlig som referens i vetenskapliga arbeten? Umeåprofessorn Simon Lindgren, sociolog men med digital kultur och sociala medier som forskningsfokus, har studerat detta i artikeln Crowdsourcing Knowledge i tidskriften Culture Unbound (Vol 6, 2014).
Han studerade förekomsten av referenser till Wikipedia i 13 000 vetenskapliga artiklar som genomgått peer review, kollegial granskning, från 2003 till 2011. Det visar sig att användningen av Wikipedia som referens ökar stadigt under denna tidsperiod, även om det fortfarande är en marginell företeelse.
Det är främst det Lindgren kallar tolkande vetenskapsområden, som exempelvis många ämnen inom samhällsvetenskap och humaniora, som referenserna till Wikipedia ökar. Inom de positivistiska vetenskaperna, som exempelvis medicin och ren naturvetenskap, är förekomsten lägre.
Lindgren studerar även hur Wikipedia används. Ett framträdande sätt är att ge läsaren en hänvisning till kompletterande information, till olika exempel på företeelser som artikelförfattaren skriver om. Ett annat sätt är att använda Wikipedia som arkiv. I stället för att söka upp ett citat eller en definition i ett originalverk, kan sådana återfinnas i Wikipedias uppslagsord.
Ett ytterligare sätt är att visserligen hänvisa till Wikipedia, men under viss osäkerhet. Man hänvisar till Wikipedia, men antyder att det torde finnas pålitligare källor.
Det finns sannolikt ett stort mörkertal i Lindgrens data, i den meningen att forskare sannolikt använder Wikipedia frekvent, utan att för den skull använda Wikipedia som en explicit referens i vetenskapliga artiklar.
Vetenskapen är i sig själv det främsta exemplet på kollektiv intelligens, eftersom ny kunskap alltid utgår från tidigare kunskap, oavsett om tidigare kunskap förkastas eller förädlas.
Även om det är i sin linda, tycks nyttan av kollektiv intelligens som genererats av ett större kollektiv öka även i vetenskapssamhället.
Får man använda Wikipedia som källa? Det är inte länge sedan den frågan ställdes i tid och otid. Kanske ställs den fortfarande. Kan ett uppslagsverk som produceras av ett stort och relativt okänt kollektiv vara tillförlitligt?
Redan 1999 utvecklade Pierre Lévy idén om kollektiv intelligens i boken Collective Intelligence; idén om en universellt distribuerad intelligens som koordineras i realtid och resulterar i en ökning av människors kunskap och förmågor.
James Surowiecki menade med en flora av exempel i sin bok Massans vishet från 2007 att massan, kollektivet, under rätta omständigheter är visare än de smartaste individerna i kollektivet.
Men är Wikipedia möjlig som referens i vetenskapliga arbeten? Umeåprofessorn Simon Lindgren, sociolog men med digital kultur och sociala medier som forskningsfokus, har studerat detta i artikeln Crowdsourcing Knowledge i tidskriften Culture Unbound (Vol 6, 2014).
Han studerade förekomsten av referenser till Wikipedia i 13 000 vetenskapliga artiklar som genomgått peer review, kollegial granskning, från 2003 till 2011. Det visar sig att användningen av Wikipedia som referens ökar stadigt under denna tidsperiod, även om det fortfarande är en marginell företeelse.
Det är främst det Lindgren kallar tolkande vetenskapsområden, som exempelvis många ämnen inom samhällsvetenskap och humaniora, som referenserna till Wikipedia ökar. Inom de positivistiska vetenskaperna, som exempelvis medicin och ren naturvetenskap, är förekomsten lägre.
Lindgren studerar även hur Wikipedia används. Ett framträdande sätt är att ge läsaren en hänvisning till kompletterande information, till olika exempel på företeelser som artikelförfattaren skriver om. Ett annat sätt är att använda Wikipedia som arkiv. I stället för att söka upp ett citat eller en definition i ett originalverk, kan sådana återfinnas i Wikipedias uppslagsord.
Ett ytterligare sätt är att visserligen hänvisa till Wikipedia, men under viss osäkerhet. Man hänvisar till Wikipedia, men antyder att det torde finnas pålitligare källor.
Det finns sannolikt ett stort mörkertal i Lindgrens data, i den meningen att forskare sannolikt använder Wikipedia frekvent, utan att för den skull använda Wikipedia som en explicit referens i vetenskapliga artiklar.
Vetenskapen är i sig själv det främsta exemplet på kollektiv intelligens, eftersom ny kunskap alltid utgår från tidigare kunskap, oavsett om tidigare kunskap förkastas eller förädlas.
Även om det är i sin linda, tycks nyttan av kollektiv intelligens som genererats av ett större kollektiv öka även i vetenskapssamhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)