Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140902
Vi lever i en tid av överflöd. Själva ordet överflöd kan ha värderande betydelser såsom välstånd eller rentav lyx, men även något mer neutral betydelse såsom ymnighet. Det centrala är att ett överflöd betecknar att det finns mer av något än det finns ett definierat eller uttryckt behov.
Det vi först tänker på när det gäller överflöd är sannolikt digital information och internet. Länge har informationsöverflöd uppfattats som ett problem, som något vi måste lära oss att hantera. Vi drunknar i information, har det utropats. Vi bombarderas av information, var ett annat panikuttryck.
Successivt har emellertid stora informationsmängder börjat uppfattas som en tillgång i stället för ett problem. Googles främsta tillgång är mängden information. När Chris Anderson myntade begreppet The Long Tail (Den långa svansen) handlade det om ekonomiskt värdeskapande i ett enormt överflöd av digitala produkter.
Att hantera knapphet har länge varit människans främsta utmaning. Därav uppkom behovet av kunskap om ekonomi, vars grekiska ursprungsbetydelse är läran om hushållandet med resurser i tillstånd av knapphet.
I dag är överflöd informationsålderns största utmaning och skulle kunna formuleras som förmågan att generera kvaliteter i tillstånd av överflöd. Än så länge har överflödet i informationsåldern handlat om digital information.
I framtiden kommer vi med stor sannolikhet att behöva hantera ett annat överflöd, som en konsekvens av utvecklingen av digitaliserade tjänster och datorstyrd robotik, nämligen ett överskott av mänsklig arbetskraft. Om detta borde vi börja tala om på allvar.
En kulturpolitik för framtiden måste behandla överflödet av digital kultur. Tesen för denna essä är att en arbetsmarknadspolitik för framtiden måste behandla ett växande överflöd av mänsklig arbetskraft.
Tidigare i år publicerade Stiftelsen för strategisk forskning rapporten Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige. Här har man utgått från en välciterad studie från Oxford University, där forskarna har detaljstuderat olika yrken och de arbetsuppgifter som ingår, för att bedöma i vilken utsträckning arbetsuppgifter och yrken skulle kunna datoriseras och automatiseras.
Taylorismens tidsstudiemän detaljstuderade arbetsuppgifter med syfte att skapa underlag för ackordslön. Nu detaljstuderas arbetsuppgifter med syfte att reducera mänsklig arbetskraft, till förmån för robotar.
Oxfordstudien identifierade flaskhalsar för datorisering, det vill säga arbetsmoment som kräver mänskligt utförande. Fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandlingsförmåga, övertalningsförmåga och omsorg om andra människor är exempel på sådant som är svårt för robotar att utföra.
Yrken eller arbeten som lättast kan automatiseras är inte nödvändigtvis sådana som har många utövare. Fotomodell är ett sådant exempel. Yrken som toppar automatiseringsligan och ändå har hyfsat många utövare är bokföring och redovisning, maskinoperatör, kassapersonal och försäljare i detaljhandel.
Yrken som svårligen datoriseras är skogsmästare, präster, speciallärare, politiker, chefer på olika nivåer, psykologer, socialsekreterare samt olika typer av lärare. Och naturligtvis yrken som handlar om att konstruera och programmera datorer och robotar.
Sammantaget hävdas i rapporten att i storleksordningen 2,5 miljoner arbetstillfällen kommer att försvinna de närmaste två decennierna, med antagandet att prognoserna om datoriseringstakten håller i sig.
Det blir därmed allt svårare att sysselsätta alla arbetsföra i befolkningen med lönearbeten. Investeringar i ny teknik minskar behovet av anställda samtidigt som produktion av nya varor och tjänster inte fångar upp den arbetskraft som blir umbärlig i rationaliseringsprocesser.
Den utvecklingen borde vi egentligen sett tidigare och förberett oss bättre för. Ett problem som rapporten fokuserar är omställningsförmågan i arbetslivet, det vill säga ett samhälles förmåga att kompetensutveckla och omutbilda den del av arbetskraften som konkurreras ut av automatiska robotar.
Det är förvisso ett rimligt problem att bearbeta. Ett annat rimligt problem formuleras dock inte av denna rapport: Hur mycket ska vi arbeta i framtiden? Om 2,5 miljoner arbeten försvinner och betydligt färre nya arbeten kommer till, måste vi väl ändå överväga vilken arbetsmängd varje individ i samhället ska bidra med.
Detta leder till ett annat problem som fokuseras i rapporten: Att arbete som fundament för beskattning måste ses som ett avslutat projekt. Om allt färre arbetar måste välfärden finansieras på annat sätt än genom beskattning av lönearbete. Visst finns det en diskussion om sådan skatteväxling för exempelvis miljövårdande syften, men om vi ska ta denna rapport på allvar måste en sådan skatteväxling intensifieras.
På samma sätt måste de resurser en produktivitetsökning som datorisering och robotisering medför fördelas på annat sätt än genom lön för genomfört arbete.
En ekonomi som handlar om att hushålla med begränsade resurser tenderar till koncentration av inkomster och förmögenheter. Kan en ekonomi som måste hantera ett överflöd av arbetskraft fördela resurser bättre?
Pendeln slår tillbaka ända till Antikens dagar. Aristoteles idé om det goda livet var att utveckla människan, inte att arbeta. Om en stor del av samhällets arbetsuppgifter kan utföras av vår tids slavar – datorer och robotar – kanske Aristoteles idé delvis kan besannas så här drygt 2 300 år senare.
De två närmaste decennierna blir än mer spännande efter läsningen av rapporten från Stiftelsen för strategisk forskning. I dagens knapphetsekonomi ses arbetet som en resurs för individen; individer som utestängs från produktionen har genom olika politiska beslut blivit samhällets resurssvagaste.
Om två decennier kanske en delvis frånvaro av lönearbete ses som en mer betydelsefull resurs i en överflödsekonomi; ju mindre individer deltar i produktionen, desto resursstarkare blir de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar