Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150312
Roland Paulsen
Vi bara lyder
Atlas
Vi bevittnar en avrättning av en myndighet. En myndighet som i högsta grad påverkar många människors liv och som åtnjuter lågt förtroende hos svenska folket. Tillika en myndighet med ett omöjligt uppdrag.
När Roland Paulsen hade disputerat i sociologi med avhandlingen Empty Labor: Subjectivity and Idleness at Work fann han sig arbetslös under en fyramånadersperiod innan han skulle tillträda en tjänst som forskare vid Lunds universitet. Som sig bör skrev han in sig på Arbetsförmedlingen.
Här börjar en absurd berättelse om meningslöshet, rädsla, utsatthet, repression och dysfunktionell organisation. Paulsens möte med Arbetsförmedlingen under sin korta arbetslöshetsperiod ledde endast till meningslöshet för hans del. Men berättelsen handlar inte primärt om Paulsen, utan om Arbetsförmedlingen och den politik som omgärdar myndigheten.
När Paulsen tillträdde sin forskartjänst förväntades han utföra fallstudier vid någon organisation där "trycket på att begränsa tänkandet kan antas vara särskilt stort". Efter hans möte med Arbetsförmedlingen stod valet av organisation klart.
Det är en bok som tar sin utgångspunkt i en forskningsprocess, men som skrivs för en bredare läsekrets än akademin. Paulsen växlar mellan det empirinära i form av intervjuer med arbetsförmedlare, arbetssökande, en före detta generaldirektör och arbetsmarknadsminister, och det empiridistanserade i form av analyser kring lydnad, ideologi och politik.
Utifrån sina fallstudier vid olika arbetsförmedlingar ser han enbart en dysfunktionell organisation med IT-stödda rutiner som ter sig obegripliga för arbetsförmedlare och med en repressiv kultur där man straffas för att inte nå upp till ouppnåeliga krav. Samt en lydnadskultur.
Arbetsförmedlarna i studien upplever sig som lydnadsobjekt under organisationens många ledningsnivåer. Särskilt påtaglig är känslan hos de arbetsförmedlare som tvivlar på den svenska modellen.
Arbetssökande upplever sig som lydnadsobjekt under arbetsförmedlarnas tvingande aktiviteter, särskilt de som befinner sig längst ned i arbetslösheten, i det beryktade fas 3.
Den intressanta frågan Paulsen ställer är om det är en fråga om lydnad. Om lydnad är att "under maktpåtryckning göra vad man egentligen inte vill", är inte alla arbetsförmedlare lydnadsobjekt, eftersom flera faktiskt tror på nyttan och värdet med verksamheten. Däremot måste nog majoriteten av arbetslösa betecknas så.
Den intressantaste formen av lydnad finner Paulsen hos de arbetsförmedlare som utför sitt arbete under positiv lydnad. Det är en lydnadsform som springer ur det positiva tänkandets ideologi och kan kokas ned till tesen "man bör göra det bästa av situationen".
Genom att aldrig ifrågasätta eller fråga sig varför vissa aktiviteter ska utföras, distanserar man sig från negativa tankar, försöker reducera negativa konsekvenser så gott det går och göra det bästa möjliga utifrån förutsättningarna. Denna positiva lydnad karakteriserar Paulsen som "funktionell dumhet".
Som så ofta är det dock ideologier som framkallar tvingande aktiviteter och olika former av lydnad. När Paulsen intervjuar Sven Otto Littorin, den arbetsmarknadsminister som främst förknippas med arbetslinjen och förändringen av Arbetsförmedlingen, framträder ideologin.
Arbetsförmedlingen är inte till för de arbetslösa, de befinner sig i det som ideologin benämner utanförskapet, utan de innanför, de som har arbete. Alla meningslösa och ibland förnedrande åtgärder arbetslösa tvingas till för att få arbetslöshetsersättning syftar till att skicka signaler till de som har arbete.
Som arbetslös måste man anstränga sig. Som arbetslös är man inte ledig utan arbetssökande på heltid. Som arbetslös måste man kontrolleras. Som arbetslös måste man ha svag ekonomi. Att vara arbetslös får inte vara bekvämt.
Sådana uttryck kan ses som ren paternalism, men jag tolkar Paulsen som att det är uttryck för en ideologi som syftar till att vidmakthålla de arbetandes betalningsvilja för de människor som står utanför arbetsmarknaden.
Roland Paulsen framstår för varje text han författar som Sveriges främste kritiker av den rådande arbetsmarknadspolitiken. Med denna bok genomlyser han på ett effektivt sätt den myndighet som främst är bestämd att verkställa politiska beslut kring arbete.
Vi bara lyder är en helt nödvändig bok. Vi kommer ett antal arbetsförmedlare så nära att det nästan blir obehagligt. Vi kommer fas 3 så nära att vi förstår att närmare helvetet kommer man inte i Sverige.
Paulsens slutsatser kring arbetsmarknadspolitiken är att vi måste börja finna en politik som inte förutsätter vare sig full sysselsättning bland befolkningen eller dagens volym för enskildas heltidsarbete.
Några slutsatser kring Arbetsförmedlingen drar han inte, men en rimlig slutsats utifrån denna bok är total rekonstruktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar