Publicerat på UCIT 041129
I all kulturell verksamhet – konst, litteratur, musik, teater, dans, film med mera – har kritik länge setts som en viktig verksamhet. Särskilda kulturtidskrifter och avdelningar i dagstidningar bedriver kontinuerligt kulturkritik i form av recensioner och anmälningar av olika konstverk, liksom där ibland bedrivs en debatt kring konstverk som skapar uppmärksamhet eller kring konstens roll i samhället.
Denna kritikverksamhet består emellertid inte enbart av en estetiskt grundad kritik av enskilda verk, även om det är vanligast. Inom kulturkritiken finns även en kärna av samhällskritik. Sådan samhällskritik genereras ibland när ett visst verk anmäls eller recenseras, men på kultursidorna bedrivs även specifik kritik av olika händelser och fenomen i samhället.
Emellertid ingår alltför sällan IT-artefakter som en del av de fenomen och företeelser som kritiseras. Självfallet förekommer det att politiska frågor som personuppgiftslagen kritiseras och vissa andra nydanande händelser inom IT-området kritiseras. Men alltför sällan är enskilda IT-artefakter, IT-tjänster eller ny funktionalitet i fokus.
En samhällsutveckling som alltmer präglas av en digital transformation – att allt fler delar av samhället, såväl privata som offentliga, digitaliserar sin verksamhet så att det påverkar alla medborgare – motiverar en utvecklad och initierad IT-kritik.
IT-kritik behöver inte ses som väsensskild från den kulturkritik som återfinns i dagstidningars kultursidor. Ett sätt att se på en kulturkritiker är att denne ingår som en komponent i ett estetiskt spel med konstverket i centrum, flankerat av konstnären, kritikern, publiken och tekniken. Termen spel avser det dialektiska samspelet mel-lan konstverket och dess omgivande kultur som representeras av konstnä-ren, kritikern, publiken och tekniken.
Tanken är att god konst, oavsett om det gäller litteratur, konst, teater eller film, utvecklas bäst i detta samspel mellan konsten och den omgivande samhällskulturen och att kritikern har en viktig roll i att beskriva sin upplevelse av ett konstverk, liksom att kontextualisera, begreppsliggöra, tolka och förklara olika konstverks uttryck – både för konstnären och publiken.
På samma sätt kan det estetiska spelet tjäna som inspirationskälla för att utveckla offentlig IT-kritik. Samma entiteter finns här: konst-verkets motsvarighet är datortillämpningen, konstnären är IT-designern, publiken är användarna, tekniken är de medel med vilka datortillämpningen realiseras och kritikern är… ja, vem?
Inom kulturkritiken ikläder sig sällan konstnären kritikerns funktion, även om det naturligtvis händer att författare också recenserar litteratur. Oftare är kritikerns bakgrund den teoretiska – litteraturkritikern med litteraturvetenskaplig skolning, konstkritikern kan konstvetenskap och konsthistoria och filmkritikern har sannolikt studerat filmvetenskap.
Inom akademin finns goda exempel på klassisk teknologi-kritik, som exempelvis Langdon Winner, Joseph Weizenbaum, Lewis Mumford, Jacques Ellul och Paul Virilio, där kritik av den tekniska utvecklingen i stort bedrivs. Det är gott och väl, men det jag efterlyser är teoretiskt skolade akademiker som bedriver kritik av aktuella och nyutvecklade IT-artefakter.
Vilka typer av IT-artefakter som ligger i IT-kritikerns fokus bör inte avgränsas särskilt hårt. Det kan gälla myndigheters informationssystem, som exempelvis den aktuella utbyggnaden av 24-timmarsmyndigheten. Det kan gälla privata företag som levererar olika IT-tjänster, som exempelvis datoriserade banktjänster och e-handelsföretags tjänster. IT-kritik bör även innefatta kritik av IT-politiska förslag och beslut, som exempelvis EU:s direktiv om att införa en allmän avlyssning av all datatrafik inom EU.
Det är en rimlig uppfattning att datortillämpningar inte kan göras politiskt neutrala eller fria från olika intressen, oavsett de designas i privat eller offentlig regi, oavsett det rör sig om kommersiella tjänster eller myndigheters tjänster. Därför bör en god IT-kritik innefatta att kunna se igenom datortillämpningens yttre för att kritiskt bedöma bakomliggande antaganden och värderingar.
Det är också en rimlig uppfattning att utveckling av nya IT-artefakter och datortillämpningar får konsekvenser för människors sätt att leva sina liv. Därför bör IT-kritikern också fokusera sociala konsekvenser olika IT-artefakter kan medföra.
Om vi går tillbaka till utgångspunkten – att vi lever i en kultur där den digitala transformationen, där allt fler handlingar människor utför i rollen som medborgare eller kund sker på nätet, där allt fler företag ser informationstekniken som motorn i företagets utveckling, där allt fler myndigheter ser Internet som den plats där medborgaren ska möta myndigheten – ja, då blir en offentlig IT-kritik nödvändig.
måndag, november 29, 2004
fredag, november 26, 2004
Krig som språkbruk
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041126
Rolf Hugoson
Krig och retorik
Studentlitteratur
Vad är krig? Den franske mediafilosofen Jean Baudrillard retade 1991 gallfeber med sin artikel ”The Gulf War did not take place” (Gulfkriget ägde aldrig rum).
Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
I en liknande anda analyserar statsvetaren Rolf Hugoson det språkbruk som omgärdar krig i sin nya bok Krig och retorik (Studentlitteratur). Att boken är utgiven på ett förlag för akademisk kurslitteratur ligger den i fatet om det innebär att den inte når utanför de akademiska seminarierna. Den är värd en större spridning.
”Retorik är problemlösning med hjälp av språket”, är en modern och pragmatisk definition av retorik jag nyss hörde från en retoriker. Hugoson utgår dock från den klassiska av Aristoteles: ”retorik är en förmåga att urskilja vad som är övertygande i varje enskild situation”. Ett mer analytiskt perspektiv än det pragmatiska.
Boken är mycket riktigt analytisk. Efter en koncis genomgång av retorikens teori, ger sig Hugoson i kast med den moderna krigsretoriken under 1900-talet. Krig handlar inte främst om att förinta fienden, utan att förmå fienden att upphöra med sitt motstånd. Ses krig på det sättet, kan såväl rena krigshandlingar som uttalanden i olika former analyseras som retorik.
Krig handlar minst lika mycket om att vilseleda fienden, de egna trupperna och civilbefolkningen som något annat.
Atombomben representerar den allra starkaste retoriska krigskraft vi hittills sett. Den har enbart använts vid två tillfällen, Nagasaki och Hiroshima, men dess förintelsekraft har påverkat säkerhetspolitik och krigshandlingar sedan den uppfanns.
Det kalla krigets politik påverkades självklart av atombombens retorik. Det senaste kriget mot Irak motiverades (felaktigt, har det visat sig) med att Saddam hade tillgång till atomvapen.
Ibland övertar Hugosons iver och glädje att skriva krigshistoria den retoriska analysen. Det förtar inte intresset för boken, men det sker ibland en fokusförskjutning. Därför upplever jag de avsnitt där Hugoson analyserar de senaste krigen, Kuwaitkriget och Irakkriget, betydligt retoriskt intressantare än den äldre historieskrivningen.
Hur samtalen gick i USA och uttalanden som gjordes av arabländerna innan och under Iraks invasion av Kuwait och därefter USA:s intervention visar hur subtil krigsretorik kan vara.
Liksom Saddam Husseins uppbenbara syfte att vilseleda när han i början av 1991, i nederlagets stund, påstår gång efter annan att Irak segrar i kriget och att USA går med på vapenvila på grund av de amerikanska förlusterna. Denna retoriska teknik kallas paradiastola; att med ord beskriva verkligheten i motsats till vad som faktiskt händer.
Sådan vilseledande retorik fördes även från amerikanskt håll. Krigsledningen frammanade föreställningen om det kirurgiska kriget, där raketer och bomber fjärrstyrdes med hög precision enbart mot militära mål. I efterhand har det visat sig att endast en tiondel av de flygburna vapnen var precisionsvapen, resterande var gammeldags bomber som dödade utan särskild urskillning.
Krig och retorik är en kunnigt skriven bok om ett outrett ämne, men som man under läsningen inser är hyperintressant. Men om det är något jag saknar i boken så är det Saddams häxmästare i vilseförande retorik.
Förtjänar inte Bagdad-Bob ett omnämnande?
Rolf Hugoson
Krig och retorik
Studentlitteratur
Vad är krig? Den franske mediafilosofen Jean Baudrillard retade 1991 gallfeber med sin artikel ”The Gulf War did not take place” (Gulfkriget ägde aldrig rum).
Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
I en liknande anda analyserar statsvetaren Rolf Hugoson det språkbruk som omgärdar krig i sin nya bok Krig och retorik (Studentlitteratur). Att boken är utgiven på ett förlag för akademisk kurslitteratur ligger den i fatet om det innebär att den inte når utanför de akademiska seminarierna. Den är värd en större spridning.
”Retorik är problemlösning med hjälp av språket”, är en modern och pragmatisk definition av retorik jag nyss hörde från en retoriker. Hugoson utgår dock från den klassiska av Aristoteles: ”retorik är en förmåga att urskilja vad som är övertygande i varje enskild situation”. Ett mer analytiskt perspektiv än det pragmatiska.
Boken är mycket riktigt analytisk. Efter en koncis genomgång av retorikens teori, ger sig Hugoson i kast med den moderna krigsretoriken under 1900-talet. Krig handlar inte främst om att förinta fienden, utan att förmå fienden att upphöra med sitt motstånd. Ses krig på det sättet, kan såväl rena krigshandlingar som uttalanden i olika former analyseras som retorik.
Krig handlar minst lika mycket om att vilseleda fienden, de egna trupperna och civilbefolkningen som något annat.
Atombomben representerar den allra starkaste retoriska krigskraft vi hittills sett. Den har enbart använts vid två tillfällen, Nagasaki och Hiroshima, men dess förintelsekraft har påverkat säkerhetspolitik och krigshandlingar sedan den uppfanns.
Det kalla krigets politik påverkades självklart av atombombens retorik. Det senaste kriget mot Irak motiverades (felaktigt, har det visat sig) med att Saddam hade tillgång till atomvapen.
Ibland övertar Hugosons iver och glädje att skriva krigshistoria den retoriska analysen. Det förtar inte intresset för boken, men det sker ibland en fokusförskjutning. Därför upplever jag de avsnitt där Hugoson analyserar de senaste krigen, Kuwaitkriget och Irakkriget, betydligt retoriskt intressantare än den äldre historieskrivningen.
Hur samtalen gick i USA och uttalanden som gjordes av arabländerna innan och under Iraks invasion av Kuwait och därefter USA:s intervention visar hur subtil krigsretorik kan vara.
Liksom Saddam Husseins uppbenbara syfte att vilseleda när han i början av 1991, i nederlagets stund, påstår gång efter annan att Irak segrar i kriget och att USA går med på vapenvila på grund av de amerikanska förlusterna. Denna retoriska teknik kallas paradiastola; att med ord beskriva verkligheten i motsats till vad som faktiskt händer.
Sådan vilseledande retorik fördes även från amerikanskt håll. Krigsledningen frammanade föreställningen om det kirurgiska kriget, där raketer och bomber fjärrstyrdes med hög precision enbart mot militära mål. I efterhand har det visat sig att endast en tiondel av de flygburna vapnen var precisionsvapen, resterande var gammeldags bomber som dödade utan särskild urskillning.
Krig och retorik är en kunnigt skriven bok om ett outrett ämne, men som man under läsningen inser är hyperintressant. Men om det är något jag saknar i boken så är det Saddams häxmästare i vilseförande retorik.
Förtjänar inte Bagdad-Bob ett omnämnande?
torsdag, november 11, 2004
Vad tycker ni om artikeln? Blev den bra?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041111
Alain de Botton
Statusstress
Wahlström & Widstrand
Hur var jag? Var jag bra? Var föredraget bra? Maten jag lagade? Artikeln jag skrev? Rummet jag tapetserade? Bilen jag lagade? Vad tycker du? Visst var jag bra?
Vårt behov av bekräftelse, att bli sedda, att bli uppskattade och i grunden älskade är och har alltid varit en bland de viktigaste behoven utöver de rent biologiska som mat och värme. Det ger status.
Redan på 1700-talet funderade ekonomen Adam Smith på ändamålet med all världens jäkt och ävlan. Hans svar var detsamma som fransmannen Alain de Botton ger i sin nya bok Statusstress (Wahlström & Widstrand). Att bli sedda och uppmärksammade.
Statusstressen uppstår även av andra orsaker än brist på uppmärksamhet. Förväntningar, exempelvis, och dess relation till misslyckanden. Vi blir inte förödmjukade vid varje misslyckande, men när graden av förväntan är hög inför en prestation blir ett misslyckande allvarligt. Det är när vi investerar känslor som stolthet, engagemang och viktiga värden i en prestation som vi slår oss om vi faller.
Det finns två sätt att göra människor rikare, menade Rousseau. Antingen att ge dem mer pengar, eller att begränsa deras önskemål. Det första sättet har varit framgångsrikt i västvärlden, medan våra förväntningar verkar bara stegras med tiden.
Priset är en ständig oro och stress över att inte infria våra önskemål och förväntningar.
Så går han på, de Botton. Populärfilosofiskt och med många historiska referenser, skriven med lätt hand om ett hyperaktuellt ämne: den stress det innebär att leva i en ekonomisk meritokrati. Att vara fattig, att sakna status eller att vara rädd för att tappa status, medför obönhörligt att man upplever sig sakna värde i vår samhällsordning. Och med det följer skammen.
Alain de Botton målar dock inte enbart fan på väggen. Större delen av boken ägnas åt tänkbara lösningar på statusstressen. Den första lösningen heter filosofi, närmare bestämt en intelligent misantropi. ”Den allmänna opinionen är den sämsta av opinioner”, är en sådan utgångspunkt.
Och fortsättningsvis, med hjälp från Schopenhauer, borde vi bli allt mer likgiltiga inför andra människors uppfattningar, ju mer vi förstår hur korkade de är, hur förstockade åsikter de har och hur trångsynta de är. Eller som Voltaire sa: ”Jorden kryllar av människor som inte är värda att tala med”.
Så löses filosofiskt problemet bekräftelse. Men får man några kompisar?
Att bota statusstress görs också med fördel med hjälp av konst, kristendom och politik. Med politik har genom historien alltid de faktorer som bestämmer människors status i olika samhällen förändrats – och därmed kan även ett meritokratiskt samhälle ändra rådande meriter.
Men de Bottons intressantaste lösning är ändå att låta oss inspireras av bohemlivet. Där ger inte pengar eller ägodelar status. Snarare förmågan att vara utan sådant. Henry Thoreau personifierade den förmågan när han flyttade ut till skogen, i en enslig stuga i Walden på 1800-talet. De flesta bekvämlighetsartiklar är inte bara onödiga, utan även hinder för människans upphöjelse, menade Thoreau.
Bohemerna på 1800-talet förändrade även betydelsen av misslyckande. I bourgeoisiens Frankrike innebar ett ekonomiskt eller affärsmässigt misslyckande en katastrof ur statussynpunkt. Tvärtom, menade bohemerna.
Eftersom de som lyckas i samhället sällan är de klokaste människorna, utan snarare de som är bäst på att vädja till omgivningens lägsta och mest suspekta värderingar, är snarare ett misslyckande i affärer ett tecken på hög status. För bohemen fanns nämligen inget lägre egenskap hos en människa än att lyckas i affärer.
”Att hata bourgeoisien är det första steget på vägen till visdom”, hävdade Gustave Flaubert i 1800-talsbohemisk anda. Att ständigt söka ett liv utanför samhällets huvudfåra var bohemernas lösning på statusstressen.
Men statusstressen kan inte utrotas. Rädslan att misslyckas och skämma ut sig är bara en normal följd av att man har ambitioner och att man föredrar vissa resultat framför andra. Frågan är bara hur vi ska tillfredsställa vårt behov av status. Att läsa Alain de Botton är inte bara en god, utan även en rolig början.
Nu närmar vi oss slutet på artikeln. Hur blev den? Blev den bra? Behåller jag min status som skribent? Eller ska jag följa misantropernas ideal och fullständigt strunta i vad ni tycker?
Alain de Botton
Statusstress
Wahlström & Widstrand
Hur var jag? Var jag bra? Var föredraget bra? Maten jag lagade? Artikeln jag skrev? Rummet jag tapetserade? Bilen jag lagade? Vad tycker du? Visst var jag bra?
Vårt behov av bekräftelse, att bli sedda, att bli uppskattade och i grunden älskade är och har alltid varit en bland de viktigaste behoven utöver de rent biologiska som mat och värme. Det ger status.
Redan på 1700-talet funderade ekonomen Adam Smith på ändamålet med all världens jäkt och ävlan. Hans svar var detsamma som fransmannen Alain de Botton ger i sin nya bok Statusstress (Wahlström & Widstrand). Att bli sedda och uppmärksammade.
Statusstressen uppstår även av andra orsaker än brist på uppmärksamhet. Förväntningar, exempelvis, och dess relation till misslyckanden. Vi blir inte förödmjukade vid varje misslyckande, men när graden av förväntan är hög inför en prestation blir ett misslyckande allvarligt. Det är när vi investerar känslor som stolthet, engagemang och viktiga värden i en prestation som vi slår oss om vi faller.
Det finns två sätt att göra människor rikare, menade Rousseau. Antingen att ge dem mer pengar, eller att begränsa deras önskemål. Det första sättet har varit framgångsrikt i västvärlden, medan våra förväntningar verkar bara stegras med tiden.
Priset är en ständig oro och stress över att inte infria våra önskemål och förväntningar.
Så går han på, de Botton. Populärfilosofiskt och med många historiska referenser, skriven med lätt hand om ett hyperaktuellt ämne: den stress det innebär att leva i en ekonomisk meritokrati. Att vara fattig, att sakna status eller att vara rädd för att tappa status, medför obönhörligt att man upplever sig sakna värde i vår samhällsordning. Och med det följer skammen.
Alain de Botton målar dock inte enbart fan på väggen. Större delen av boken ägnas åt tänkbara lösningar på statusstressen. Den första lösningen heter filosofi, närmare bestämt en intelligent misantropi. ”Den allmänna opinionen är den sämsta av opinioner”, är en sådan utgångspunkt.
Och fortsättningsvis, med hjälp från Schopenhauer, borde vi bli allt mer likgiltiga inför andra människors uppfattningar, ju mer vi förstår hur korkade de är, hur förstockade åsikter de har och hur trångsynta de är. Eller som Voltaire sa: ”Jorden kryllar av människor som inte är värda att tala med”.
Så löses filosofiskt problemet bekräftelse. Men får man några kompisar?
Att bota statusstress görs också med fördel med hjälp av konst, kristendom och politik. Med politik har genom historien alltid de faktorer som bestämmer människors status i olika samhällen förändrats – och därmed kan även ett meritokratiskt samhälle ändra rådande meriter.
Men de Bottons intressantaste lösning är ändå att låta oss inspireras av bohemlivet. Där ger inte pengar eller ägodelar status. Snarare förmågan att vara utan sådant. Henry Thoreau personifierade den förmågan när han flyttade ut till skogen, i en enslig stuga i Walden på 1800-talet. De flesta bekvämlighetsartiklar är inte bara onödiga, utan även hinder för människans upphöjelse, menade Thoreau.
Bohemerna på 1800-talet förändrade även betydelsen av misslyckande. I bourgeoisiens Frankrike innebar ett ekonomiskt eller affärsmässigt misslyckande en katastrof ur statussynpunkt. Tvärtom, menade bohemerna.
Eftersom de som lyckas i samhället sällan är de klokaste människorna, utan snarare de som är bäst på att vädja till omgivningens lägsta och mest suspekta värderingar, är snarare ett misslyckande i affärer ett tecken på hög status. För bohemen fanns nämligen inget lägre egenskap hos en människa än att lyckas i affärer.
”Att hata bourgeoisien är det första steget på vägen till visdom”, hävdade Gustave Flaubert i 1800-talsbohemisk anda. Att ständigt söka ett liv utanför samhällets huvudfåra var bohemernas lösning på statusstressen.
Men statusstressen kan inte utrotas. Rädslan att misslyckas och skämma ut sig är bara en normal följd av att man har ambitioner och att man föredrar vissa resultat framför andra. Frågan är bara hur vi ska tillfredsställa vårt behov av status. Att läsa Alain de Botton är inte bara en god, utan även en rolig början.
Nu närmar vi oss slutet på artikeln. Hur blev den? Blev den bra? Behåller jag min status som skribent? Eller ska jag följa misantropernas ideal och fullständigt strunta i vad ni tycker?
tisdag, oktober 19, 2004
Flexibilitet – en fråga om makt
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041019
Anne Grönlund
Flexibilitetens gränser
Boréa
Nyligen hade jag det årliga utvecklingssamtalet med min överordnade. En aspekt som diskuterades var flexibilitet. Vi kom att uppehålla oss kring det begreppet och vilka värderingar vi lade i det. Vi blev varken ense eller oense om dess betydelse.
Flexibilitet är ett av de där hala, undflyende begreppen som ofta används i samhällsdebatten kring arbetets organisering, men vars betydelse ständigt skiftar och är därmed oklar.
Jag anar dock att flexibilitet innefattar en maktrelation och att det är arbetstagaren som kommer till korta. Ett grundantagande är att flexibilitet förväntas av den anställde, men inte av arbetsgivaren.
Aningen bekräftas vid läsningen av den färska doktorsavhandlingen Flexibilitetens gränser av umeåsociologen Anne Grönlund (Boréa). Även sådan flexibilitet i arbetet som jag delvis kan utnyttja – och uppskatta –, såsom att arbeta från hemmet och att förlägga arbetstiden till olika tidpunkter på dagen, visar sig inte ge odelat positiva effekter.
Grönlunds utgångspunkt är en märklig samhällsdebatt. I fokus är arbetsgivares vilja att vidga gränserna för sitt handlingsutrymme att säga upp och anställa personal i takt med att efterfrågan svänger.
Men flexibilitet ses också som något magiskt och positivt för alla, något som ger goda arbeten, som suddar ut hierarkiska gränser, som ska leda till en bättre förening mellan arbetsliv och övrigt liv, som ska leda till en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. Ja, rent av som en revolution på arbetsmarknaden.
Dessa positiva signaler från samhällsdebatten menar Grönlund ofta är snömos och i högsta grad obelagda. Gissningar i stället för kunskap har alltför stort utrymme i debatten.
Vad Grönlund visar via ett stort enkätmaterial inom tre branscher – vård, verkstad och finans – är att det inte finns stöd för dessa överord om flexibilitetens goda effekter. Inte heller finns det stöd för arbetsgivarnas ständiga kritik mot arbetsrättslagar för att dessa skulle hindra mer flexibel arbetsorganisation.
Färre kvinnor än män ges möjlighet till flexibel arbetstid. Det förklaras genom att flexibla arbetstider är en organisatorisk belöning till den anställde, inte en rättighet. Denna belöning är mer kopplad till positionen i företaget, inte till arbetstagarens behov av flexibilitet. Det är arbetsgivarens behov som avgör.
I viss mån leder ett arbete med flexibelt innehåll till ett större inflytande för anställda beträffande arbetstid och innehåll. Det kan tolkas positivt. Samtidigt visar det sig att arbetets intensitet tenderar att öka, liksom att denna flexibilitet inte bidrar till att minska konflikten mellan arbete och familj.
Inte heller bidrar flexibilitet till en mer jämställd fördelning av hemarbetet. Snarare bekräftar det flexibla arbetet kvinnans dubbla roller; flexibla arbetstider underlättar kvinnors dubbelarbete i stället för att reducera det.
Att förändra människors föreställningar om könsroller är viktigare än att göra arbetstiden flexibel om syftet är att öka jämställdhet mellan könen.
Flexibilitet blir mindre undflyende, mer preciserat samtidigt som det blir mer problematiserat och sammansatt genom Anne Grönlunds avhandling. Det stora bidraget är att den vänder sig mot en skumögd debatt som inte är särskilt kunskapsbaserad, utan oreflekterad.
Det är en god utgångspunkt för samhällsvetenskaplig forskning. Vi behöver mer kunskap om hur arbete kan och bör utformas i takt med teknikutveckling, marknadsutvidgning och globalisering. Och framför allt i takt med ökade jämställdhetssträvanden.
Anne Grönlund
Flexibilitetens gränser
Boréa
Nyligen hade jag det årliga utvecklingssamtalet med min överordnade. En aspekt som diskuterades var flexibilitet. Vi kom att uppehålla oss kring det begreppet och vilka värderingar vi lade i det. Vi blev varken ense eller oense om dess betydelse.
Flexibilitet är ett av de där hala, undflyende begreppen som ofta används i samhällsdebatten kring arbetets organisering, men vars betydelse ständigt skiftar och är därmed oklar.
Jag anar dock att flexibilitet innefattar en maktrelation och att det är arbetstagaren som kommer till korta. Ett grundantagande är att flexibilitet förväntas av den anställde, men inte av arbetsgivaren.
Aningen bekräftas vid läsningen av den färska doktorsavhandlingen Flexibilitetens gränser av umeåsociologen Anne Grönlund (Boréa). Även sådan flexibilitet i arbetet som jag delvis kan utnyttja – och uppskatta –, såsom att arbeta från hemmet och att förlägga arbetstiden till olika tidpunkter på dagen, visar sig inte ge odelat positiva effekter.
Grönlunds utgångspunkt är en märklig samhällsdebatt. I fokus är arbetsgivares vilja att vidga gränserna för sitt handlingsutrymme att säga upp och anställa personal i takt med att efterfrågan svänger.
Men flexibilitet ses också som något magiskt och positivt för alla, något som ger goda arbeten, som suddar ut hierarkiska gränser, som ska leda till en bättre förening mellan arbetsliv och övrigt liv, som ska leda till en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. Ja, rent av som en revolution på arbetsmarknaden.
Dessa positiva signaler från samhällsdebatten menar Grönlund ofta är snömos och i högsta grad obelagda. Gissningar i stället för kunskap har alltför stort utrymme i debatten.
Vad Grönlund visar via ett stort enkätmaterial inom tre branscher – vård, verkstad och finans – är att det inte finns stöd för dessa överord om flexibilitetens goda effekter. Inte heller finns det stöd för arbetsgivarnas ständiga kritik mot arbetsrättslagar för att dessa skulle hindra mer flexibel arbetsorganisation.
Färre kvinnor än män ges möjlighet till flexibel arbetstid. Det förklaras genom att flexibla arbetstider är en organisatorisk belöning till den anställde, inte en rättighet. Denna belöning är mer kopplad till positionen i företaget, inte till arbetstagarens behov av flexibilitet. Det är arbetsgivarens behov som avgör.
I viss mån leder ett arbete med flexibelt innehåll till ett större inflytande för anställda beträffande arbetstid och innehåll. Det kan tolkas positivt. Samtidigt visar det sig att arbetets intensitet tenderar att öka, liksom att denna flexibilitet inte bidrar till att minska konflikten mellan arbete och familj.
Inte heller bidrar flexibilitet till en mer jämställd fördelning av hemarbetet. Snarare bekräftar det flexibla arbetet kvinnans dubbla roller; flexibla arbetstider underlättar kvinnors dubbelarbete i stället för att reducera det.
Att förändra människors föreställningar om könsroller är viktigare än att göra arbetstiden flexibel om syftet är att öka jämställdhet mellan könen.
Flexibilitet blir mindre undflyende, mer preciserat samtidigt som det blir mer problematiserat och sammansatt genom Anne Grönlunds avhandling. Det stora bidraget är att den vänder sig mot en skumögd debatt som inte är särskilt kunskapsbaserad, utan oreflekterad.
Det är en god utgångspunkt för samhällsvetenskaplig forskning. Vi behöver mer kunskap om hur arbete kan och bör utformas i takt med teknikutveckling, marknadsutvidgning och globalisering. Och framför allt i takt med ökade jämställdhetssträvanden.
onsdag, september 29, 2004
Vänstervridning?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040929
När den nyliberale ideologen vid Timbro, Johan Norberg, på DN Debatt (24/9) undersöker förekomsten av politiskt orienterad litteratur vid kommunbiblioteken, förklarar han övervikten av vänsterorienterad litteratur med ”den vänstervridning som sedan 1970-talet så djupt har satt sin prägel på samhället”.
Det begriper jag inte. Jag har ingen anledning att ifrågasätta siffrorna. Däremot förklaringen.
Där Norberg ser en vänstervridning, ser jag i realpolitiken en nyliberal högervind som nått stormstyrka. På område efter område har politiken överlåtit allt fler beslut till marknaden. Vi har sedan 80-talet i rasande takt avreglerat olika marknader, som exempelvis bank, tele och elektricitet.
Vi har knutit folkpensionens värde till aktiemarknaden så att var och en måste ha privata pensionsförsäkringar. Vi har privata akutsjukhus och privat äldreomsorg, vi överväger privatföretags sponsring av grundskolor, vi säljer ut det offentliga – gemensamma – rummet till högstbjudande på marknaden.
Så där kan man fortsätta. Knappast något land i Europa har avreglerat och privatiserat i samma tempo som Sverige gjort de senaste decennierna.
Är det vänsterpolitik? Eller motsatsen?
När den nyliberale ideologen vid Timbro, Johan Norberg, på DN Debatt (24/9) undersöker förekomsten av politiskt orienterad litteratur vid kommunbiblioteken, förklarar han övervikten av vänsterorienterad litteratur med ”den vänstervridning som sedan 1970-talet så djupt har satt sin prägel på samhället”.
Det begriper jag inte. Jag har ingen anledning att ifrågasätta siffrorna. Däremot förklaringen.
Där Norberg ser en vänstervridning, ser jag i realpolitiken en nyliberal högervind som nått stormstyrka. På område efter område har politiken överlåtit allt fler beslut till marknaden. Vi har sedan 80-talet i rasande takt avreglerat olika marknader, som exempelvis bank, tele och elektricitet.
Vi har knutit folkpensionens värde till aktiemarknaden så att var och en måste ha privata pensionsförsäkringar. Vi har privata akutsjukhus och privat äldreomsorg, vi överväger privatföretags sponsring av grundskolor, vi säljer ut det offentliga – gemensamma – rummet till högstbjudande på marknaden.
Så där kan man fortsätta. Knappast något land i Europa har avreglerat och privatiserat i samma tempo som Sverige gjort de senaste decennierna.
Är det vänsterpolitik? Eller motsatsen?
tisdag, september 21, 2004
Sjuk statistik
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040921
För några år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom, förorsakat av en alltför hög stressbelastning. Stress skapade sömnstörningar som skapade utmattning som till slut gav fysiska symptom. Det var en ohygglig upplevelse.
Jag har tur att arbeta på en arbetsplats med en företagshälsovård som har insikt i dessa problem. Det tråkiga är att deras insikt bygger på erfarenhet av att många vid arbetsplatsen drabbas.
Det jag framför allt lärde mig under rehabiliteringen var att ge akt på kroppens signaler. Särskilt trötthet. Problemet för de allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är bristen på återhämtning, vars tidigaste uttryck är just trötthet.
Om jag hade på ett betydligt tidigare stadium reagerat på min trötthet och kommit under behandling, skulle sjukskrivningstiden kunnat reducerats kraftigt, kanske till och med halverats.
Det hade inneburit en god besparing för försäkringskassan, för hälsovården och inte minst för mig själv, både ur ekonomiskt och hälsoperspektiv.
Nu läser jag på DN Debatt (17/9) att Riksförsäkringsverkets chef Anna Hedborg läxar upp medborgarna i deras okunskap om vad sjukförsäkringen är till för. Genom en stor attitydundersökning vill hon visa att medborgarna har missförstått försäkringen.
Bland annat tycker Hedborg det är illa att så många som 40 procent av de tusen tillfrågade tycker att trötthet är ett godtagbart skäl till sjukskrivning. Hedborg menar att sjukförsäkringen inte är tänkt att täcka sådant.
Hedborgs uppfattning är den diametrala motsatsen till den medicinskt beprövade erfarenheten. Ju tidigare en människa med utmattningssymptom söker sig till vården, desto lägre är kostnaden att rehabilitera denna människa.
Det är också pinsamt att se att Anna Hedborg går ut i debattartikeln med det enda syftet att smiska medborgarna på fingrarna. Om man läser hela attitydundersökningen hon hänvisar till, ser man att frågor om försäkringskassans förmåga att hantera sjukförsäkringsfrågor ställs – men dessa svar redovisar Hedborg inte på DN Debatt.
På frågan ”Hur hanterar försäkringskassan totalt sett sjukskrivningarna?” svarar 42 procent ”Inte bra”. På frågan i vilken utsträckning felaktig handläggning av försäkringskassan orsakar sjukfrånvaro svarar hela 51 procent att så är fallet.
33 procent menar att försäkringskassan inte tar problemet med långtidssjukskrivning på allvar. 49 procent instämmer inte i att försäkringskassan hjälper långtidssjukskrivna tillbaka till arbetslivet. 46 procent tycker inte att försäkringskassan har en djup förståelse för de långtidssjukskrivnas situation.
Vore jag chef för Riksförsäkringsverket skulle jag uppfatta dessa svar som betydligt mer alarmerande än medborgarnas högst rimliga attityder till utmattningssymptom.
I stället för att kasta ut skattepengar på attitydundersökningar, borde Riksförsäkringsverket satsa dem på att bli en mer kvalificerad aktör i rehabiliteringsprocessen.
För några år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom, förorsakat av en alltför hög stressbelastning. Stress skapade sömnstörningar som skapade utmattning som till slut gav fysiska symptom. Det var en ohygglig upplevelse.
Jag har tur att arbeta på en arbetsplats med en företagshälsovård som har insikt i dessa problem. Det tråkiga är att deras insikt bygger på erfarenhet av att många vid arbetsplatsen drabbas.
Det jag framför allt lärde mig under rehabiliteringen var att ge akt på kroppens signaler. Särskilt trötthet. Problemet för de allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är bristen på återhämtning, vars tidigaste uttryck är just trötthet.
Om jag hade på ett betydligt tidigare stadium reagerat på min trötthet och kommit under behandling, skulle sjukskrivningstiden kunnat reducerats kraftigt, kanske till och med halverats.
Det hade inneburit en god besparing för försäkringskassan, för hälsovården och inte minst för mig själv, både ur ekonomiskt och hälsoperspektiv.
Nu läser jag på DN Debatt (17/9) att Riksförsäkringsverkets chef Anna Hedborg läxar upp medborgarna i deras okunskap om vad sjukförsäkringen är till för. Genom en stor attitydundersökning vill hon visa att medborgarna har missförstått försäkringen.
Bland annat tycker Hedborg det är illa att så många som 40 procent av de tusen tillfrågade tycker att trötthet är ett godtagbart skäl till sjukskrivning. Hedborg menar att sjukförsäkringen inte är tänkt att täcka sådant.
Hedborgs uppfattning är den diametrala motsatsen till den medicinskt beprövade erfarenheten. Ju tidigare en människa med utmattningssymptom söker sig till vården, desto lägre är kostnaden att rehabilitera denna människa.
Det är också pinsamt att se att Anna Hedborg går ut i debattartikeln med det enda syftet att smiska medborgarna på fingrarna. Om man läser hela attitydundersökningen hon hänvisar till, ser man att frågor om försäkringskassans förmåga att hantera sjukförsäkringsfrågor ställs – men dessa svar redovisar Hedborg inte på DN Debatt.
På frågan ”Hur hanterar försäkringskassan totalt sett sjukskrivningarna?” svarar 42 procent ”Inte bra”. På frågan i vilken utsträckning felaktig handläggning av försäkringskassan orsakar sjukfrånvaro svarar hela 51 procent att så är fallet.
33 procent menar att försäkringskassan inte tar problemet med långtidssjukskrivning på allvar. 49 procent instämmer inte i att försäkringskassan hjälper långtidssjukskrivna tillbaka till arbetslivet. 46 procent tycker inte att försäkringskassan har en djup förståelse för de långtidssjukskrivnas situation.
Vore jag chef för Riksförsäkringsverket skulle jag uppfatta dessa svar som betydligt mer alarmerande än medborgarnas högst rimliga attityder till utmattningssymptom.
I stället för att kasta ut skattepengar på attitydundersökningar, borde Riksförsäkringsverket satsa dem på att bli en mer kvalificerad aktör i rehabiliteringsprocessen.
måndag, augusti 30, 2004
Jämställdhet i toppen – hur då?
Kultursidan, Sundsvalls Tidning 040830
Magnus Henrekson
Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv
SNS Förlag
Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson
Att ha kul och visa vad man går för
SNS Förlag
Jag gillade Margareta Winberg i rollen som jämställdhetsminister. Hon drog sig inte för att uttrycka obehagliga sanningar om könsmaktordning. Hon drog sig inte heller för att formulera obekväma förslag för att uppnå ett mer jämställt samhälle.
Ett förslag – som näringslivet uppfattade som hotfullt – var att lagstifta om en ökad andel kvinnor i företagens styrelser om inte denna andel ökade. Överhuvudtaget ville Winberg se fler kvinnor på ledande positioner i näringslivet. Medelst kvotering, om nödvändigt.
SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – startade 2001 ett projekt för fler kvinnor på ledande poster i näringslivet. Syftet är att från olika håll analysera hinder och möjligheter för kvinnor att göra karriär. Nu börjar olika rapporter publiceras.
Två böcker från SNS förlag når mig. Bägge lämnar tydliga förslag till hur en ökad jämställdhet i företagstopparna ska kunna nås. Bägges förslag är relativt olika.
Ett huvudförslag i företagsekonomen Magnus Henreksons bok Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv är att införa avdragsrätt för hushållsnära tjänster, minska beskattning av au-pair-jobb och möjliggöra att överföra föräldrapenning till någon annan.
Med andra ord: inför pigavdrag, billiga barnflickor och överlåt barnpassningen till mamma eller svärmor. Så ska medelklassens kvinnor få tid att arbeta som chefer: att överlåta hemarbete till andra kvinnor.
Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manliga strukturer.
Är en reell jämställdhet uppnådd? Vem städar hos städerskan? Vem passar barnflickans barn?
Henreksons förslag innebär att i stort sett konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, men att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
Psykologerna Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson tänker annorlunda i boken Att ha kul och visa vad man går för. Här utgår de från intervjuer med olika vd:ar, kvinnliga och manliga. Deras förslag handlar mer om att förändra ledningsmönster i näringslivet.
I stället för att anpassa kvinnor till manliga strukturer, bör företagens ledning anpassa attityder, normer och organisation. Ledningen bör ge direktiv om vilka förhållningssätt som är tillåtna för att inte upprepa mönster som inkluderar män och exkluderar kvinnor.
Andra förslag är att tvinga fram en positiv inställning till delad föräldraledighet, bredda rekryteringsbasen från enbart civilekonom eller civilingenjör, utbilda chefer på alla nivåer om kopplingen mellan kön, organisation, ledarskap och karriär, ifrågasätt de föreställningar om kön som råder i företag, ge inte män tolkningsföreträde och använd de redan jämställda männen mera.
Dessa förslag innebär inte någon försämring för andra kvinnors jämställdhet. Tvärtom finns möjlighet till bättre förhållanden för kvinnor i näringslivet som inte innehar chefsposition om attityder och normer förändras för att främja jämställdhet.
Som alltid när det gäller normativ forskning: låt aldrig nöja med ett resultat eftersom resultaten så ofta är avhängiga forskarens eget ideologisk-politiska normsystem.
Med fler resultat är det lättare att ta ställning.
Magnus Henrekson
Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv
SNS Förlag
Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson
Att ha kul och visa vad man går för
SNS Förlag
Jag gillade Margareta Winberg i rollen som jämställdhetsminister. Hon drog sig inte för att uttrycka obehagliga sanningar om könsmaktordning. Hon drog sig inte heller för att formulera obekväma förslag för att uppnå ett mer jämställt samhälle.
Ett förslag – som näringslivet uppfattade som hotfullt – var att lagstifta om en ökad andel kvinnor i företagens styrelser om inte denna andel ökade. Överhuvudtaget ville Winberg se fler kvinnor på ledande positioner i näringslivet. Medelst kvotering, om nödvändigt.
SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – startade 2001 ett projekt för fler kvinnor på ledande poster i näringslivet. Syftet är att från olika håll analysera hinder och möjligheter för kvinnor att göra karriär. Nu börjar olika rapporter publiceras.
Två böcker från SNS förlag når mig. Bägge lämnar tydliga förslag till hur en ökad jämställdhet i företagstopparna ska kunna nås. Bägges förslag är relativt olika.
Ett huvudförslag i företagsekonomen Magnus Henreksons bok Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv är att införa avdragsrätt för hushållsnära tjänster, minska beskattning av au-pair-jobb och möjliggöra att överföra föräldrapenning till någon annan.
Med andra ord: inför pigavdrag, billiga barnflickor och överlåt barnpassningen till mamma eller svärmor. Så ska medelklassens kvinnor få tid att arbeta som chefer: att överlåta hemarbete till andra kvinnor.
Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manliga strukturer.
Är en reell jämställdhet uppnådd? Vem städar hos städerskan? Vem passar barnflickans barn?
Henreksons förslag innebär att i stort sett konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, men att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
Psykologerna Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson tänker annorlunda i boken Att ha kul och visa vad man går för. Här utgår de från intervjuer med olika vd:ar, kvinnliga och manliga. Deras förslag handlar mer om att förändra ledningsmönster i näringslivet.
I stället för att anpassa kvinnor till manliga strukturer, bör företagens ledning anpassa attityder, normer och organisation. Ledningen bör ge direktiv om vilka förhållningssätt som är tillåtna för att inte upprepa mönster som inkluderar män och exkluderar kvinnor.
Andra förslag är att tvinga fram en positiv inställning till delad föräldraledighet, bredda rekryteringsbasen från enbart civilekonom eller civilingenjör, utbilda chefer på alla nivåer om kopplingen mellan kön, organisation, ledarskap och karriär, ifrågasätt de föreställningar om kön som råder i företag, ge inte män tolkningsföreträde och använd de redan jämställda männen mera.
Dessa förslag innebär inte någon försämring för andra kvinnors jämställdhet. Tvärtom finns möjlighet till bättre förhållanden för kvinnor i näringslivet som inte innehar chefsposition om attityder och normer förändras för att främja jämställdhet.
Som alltid när det gäller normativ forskning: låt aldrig nöja med ett resultat eftersom resultaten så ofta är avhängiga forskarens eget ideologisk-politiska normsystem.
Med fler resultat är det lättare att ta ställning.
fredag, augusti 20, 2004
Metafysiskt millopp
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040820
I dag är en stor OS-dag. Inte enbart därför att Carolina Klüft inleder sjukampen, utan därför att den största, mest intressanta OS-grenen har sin final i kväll: 10 000 meter.
Hoppsan, tänker kanske någon. Varför det? Höjdpunkten i OS är väl att se uppumpade explosiver på 100 meter och övriga fartgrenar. Eller höjdhopp. Eller tresteg. Dessa grenar har ju lite action. Ett millopp tar ju nästan en halvtimme och är hur segt som helst. Eller?
I boken Ett ostämt piano är hemskt från 1984 redogör sociologen Johan Asplund för tre tiotusenmeterslopp som satt starka spår hos honom. Långdistanslopp är gåtfulla, äger skönhet och är dilemman, menar Asplund.
Ett millopp, skriver Asplund, äger en bokstavligt obeskrivlig skönhet. Denna skönhet uppfattas av vår högra hjärnhalva, den som är specialiserad på ”det varom man egentligen inte kan tala”, med en anspelning på Wittgenstein. Vi ser hur löparna springer, men är oförmögna att beskriva det.
Ett millopp är ett dilemma. Det finns två diskriminerande löpegenskaper hos en långdistansare: spurtförmåga och uthållighet.
En god spurtare hoppas på ett långsamt lopp där denne kan invänta ögonblicket. En uthållig löpare hoppas på ett snabbt lopp så spurtarna kroknar innan upploppet. Ytterst sällan äger en löpare bägge egenskaperna.
Detta dilemma försöker varje löpare lösa givet sin löparegenskap, till åskådarens stora förnöjelse -– eller hoppas på att en orutinerad löpare tar på sig loppets börda, kör slut på sig och därmed befriar övriga löpare från flera svåra beslut under större delen av loppet.
Men vad skiljer tiotusen meter från medeldistansloppen om 800 meter, 1 500 meter och långloppen 5 000 meter och maraton? Den som fattar de bästa besluten under loppet vinner, menar Johan Asplund. Milloppet är en enda lång beslutsprocess.
Därför är övriga löpgrenar fysiska distanser, medan milloppet är metafysiskt.
I dag är en stor OS-dag. Inte enbart därför att Carolina Klüft inleder sjukampen, utan därför att den största, mest intressanta OS-grenen har sin final i kväll: 10 000 meter.
Hoppsan, tänker kanske någon. Varför det? Höjdpunkten i OS är väl att se uppumpade explosiver på 100 meter och övriga fartgrenar. Eller höjdhopp. Eller tresteg. Dessa grenar har ju lite action. Ett millopp tar ju nästan en halvtimme och är hur segt som helst. Eller?
I boken Ett ostämt piano är hemskt från 1984 redogör sociologen Johan Asplund för tre tiotusenmeterslopp som satt starka spår hos honom. Långdistanslopp är gåtfulla, äger skönhet och är dilemman, menar Asplund.
Ett millopp, skriver Asplund, äger en bokstavligt obeskrivlig skönhet. Denna skönhet uppfattas av vår högra hjärnhalva, den som är specialiserad på ”det varom man egentligen inte kan tala”, med en anspelning på Wittgenstein. Vi ser hur löparna springer, men är oförmögna att beskriva det.
Ett millopp är ett dilemma. Det finns två diskriminerande löpegenskaper hos en långdistansare: spurtförmåga och uthållighet.
En god spurtare hoppas på ett långsamt lopp där denne kan invänta ögonblicket. En uthållig löpare hoppas på ett snabbt lopp så spurtarna kroknar innan upploppet. Ytterst sällan äger en löpare bägge egenskaperna.
Detta dilemma försöker varje löpare lösa givet sin löparegenskap, till åskådarens stora förnöjelse -– eller hoppas på att en orutinerad löpare tar på sig loppets börda, kör slut på sig och därmed befriar övriga löpare från flera svåra beslut under större delen av loppet.
Men vad skiljer tiotusen meter från medeldistansloppen om 800 meter, 1 500 meter och långloppen 5 000 meter och maraton? Den som fattar de bästa besluten under loppet vinner, menar Johan Asplund. Milloppet är en enda lång beslutsprocess.
Därför är övriga löpgrenar fysiska distanser, medan milloppet är metafysiskt.
måndag, augusti 16, 2004
Dubbel alienation
I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040816
Alienation betyder ungefär främmandegjort. I den marxistiska analysen av arbetet är arbetarna alienerade från produktionsmedlen. Fabriken och maskinerna ägs av någon annan och arbetaren säljer sin arbetskraft.
Denna produktionsform får enligt Marx en alltför stor makt över arbetaren. Marx lösning är att arbetaren får äga produktionsmedlen.
I torpet föreligger en dubbelriktad alienation, men inte riktigt i Marx mening. Människorna i torpets omgivning äger definitivt sina produktionsmedel. Snarare föreligger en form av social alienation.
En av grannbyarna har utropat sig själv som republik. Vid infarten till byn finns en stor banderoll som meddelar besökaren detta. Naturligtvis finns det inget allvar i att en liten by om tio-femton hus benämner sig republik.
Men det säger något om människornas förhållande till sin sociala omgivning. Jag tolkar det som ett uttryck för social alienation; viljan att göra sig främmande inför omgivningen.
Ett exempel på omvänd social alienation är gammpojkarna, som inte har någon urban motsvarighet. Byns gammpojke – en person jag tyckte mycket om som barn – dog häromåret. Han lämnade i princip aldrig byn. Undantag var något ytterst sällsynt sjukhusbesök.
Från en mer avlägsen grannby nås vi av obskyra berättelser om gammpojkar som får håret att resa sig. Ett av de obskyrare exemplen: Den ene gammpojken hade slaktat hästen innan jul och slog in hästens ädlare del som en julklapp till den andre gammpojken i byn. Till hundens utgrundliga nyfikenhet inför paketet under granen.
Mot denna bakgrund är det lätt för en stadsbo att känna sig som en främling i torpet, trots att jag har vistats i torpet varje sommar i snart fyrtio år.
Alienation betyder ungefär främmandegjort. I den marxistiska analysen av arbetet är arbetarna alienerade från produktionsmedlen. Fabriken och maskinerna ägs av någon annan och arbetaren säljer sin arbetskraft.
Denna produktionsform får enligt Marx en alltför stor makt över arbetaren. Marx lösning är att arbetaren får äga produktionsmedlen.
I torpet föreligger en dubbelriktad alienation, men inte riktigt i Marx mening. Människorna i torpets omgivning äger definitivt sina produktionsmedel. Snarare föreligger en form av social alienation.
En av grannbyarna har utropat sig själv som republik. Vid infarten till byn finns en stor banderoll som meddelar besökaren detta. Naturligtvis finns det inget allvar i att en liten by om tio-femton hus benämner sig republik.
Men det säger något om människornas förhållande till sin sociala omgivning. Jag tolkar det som ett uttryck för social alienation; viljan att göra sig främmande inför omgivningen.
Ett exempel på omvänd social alienation är gammpojkarna, som inte har någon urban motsvarighet. Byns gammpojke – en person jag tyckte mycket om som barn – dog häromåret. Han lämnade i princip aldrig byn. Undantag var något ytterst sällsynt sjukhusbesök.
Från en mer avlägsen grannby nås vi av obskyra berättelser om gammpojkar som får håret att resa sig. Ett av de obskyrare exemplen: Den ene gammpojken hade slaktat hästen innan jul och slog in hästens ädlare del som en julklapp till den andre gammpojken i byn. Till hundens utgrundliga nyfikenhet inför paketet under granen.
Mot denna bakgrund är det lätt för en stadsbo att känna sig som en främling i torpet, trots att jag har vistats i torpet varje sommar i snart fyrtio år.
fredag, augusti 13, 2004
Lyckade självmord
I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040813
Ett återkommande torpartema är den speciella läsmiljö som torpet erbjuder. Det är ett gammeltänkande man vill åt. Litteraturen bör konvergera med gamla tider och gamla tankar.
Slas, Robert Kangas, Torgny Lindgren – det finns många författare för torpet. I år får Arto Paasilinna och hans bok Kollektivt självmord exemplifiera torparlitteraturen. Detta lilla mästerverk i melankoli, vemod och allmän uppgivenhet inför modernitetens framväxt är perfekt.
Ett sommartorp innebär mycken glädje, men inte enbart. Det finns stråk av melankoli och vemod också i torpet. Den forna tidens umbäranden, isolering och monotoni sitter i väggarna och smittar av sig på dagens sommartorpare.
Det är inte många urbana människors som i dag klarar flera veckor i sträck i ett norrländskt sommartorp. Saktmodigheten vägrar infinna sig och längtan till människor i rörelse blir övermäktig.
I Paasilinnas bok möts två självmördare i det kritiska ögonblicket. Självfallet går det inte att begå självmord tillsammans med en främling – självmord är ingen social företeelse. Dessa två herrar blir vänner i stället för lik och börjar skapa en gemenskap för finska presumtiva självmördare.
Sådana finns det gott om i Finland. De lånar en buss, åker runt på finska landsbygden och plockar upp självmördare med destination Nordkap i syfte att… just det. Kollektivt självmord.
Naturligtvis lyckas det inte. ”Att ett själmordsförsök misslyckas behöver inte vara världens sorgligaste företeelse”, är Paasilinnas melankoliska sensmoral.
Jag slås av att självmord hör torpet till. I byn fanns till för ett par år sedan ett byaoriginal som i sin ungdom hängde sig i nocken på hölogen, men som skars ned i sista sekund. Olycklig kärlek, sades det. Det har alltid varit förklaringen till denne mans egensinne.
Paasilinna har rätt. Om han hade lyckats, hade sommartorpet varit betydligt fattigare.
Ett återkommande torpartema är den speciella läsmiljö som torpet erbjuder. Det är ett gammeltänkande man vill åt. Litteraturen bör konvergera med gamla tider och gamla tankar.
Slas, Robert Kangas, Torgny Lindgren – det finns många författare för torpet. I år får Arto Paasilinna och hans bok Kollektivt självmord exemplifiera torparlitteraturen. Detta lilla mästerverk i melankoli, vemod och allmän uppgivenhet inför modernitetens framväxt är perfekt.
Ett sommartorp innebär mycken glädje, men inte enbart. Det finns stråk av melankoli och vemod också i torpet. Den forna tidens umbäranden, isolering och monotoni sitter i väggarna och smittar av sig på dagens sommartorpare.
Det är inte många urbana människors som i dag klarar flera veckor i sträck i ett norrländskt sommartorp. Saktmodigheten vägrar infinna sig och längtan till människor i rörelse blir övermäktig.
I Paasilinnas bok möts två självmördare i det kritiska ögonblicket. Självfallet går det inte att begå självmord tillsammans med en främling – självmord är ingen social företeelse. Dessa två herrar blir vänner i stället för lik och börjar skapa en gemenskap för finska presumtiva självmördare.
Sådana finns det gott om i Finland. De lånar en buss, åker runt på finska landsbygden och plockar upp självmördare med destination Nordkap i syfte att… just det. Kollektivt självmord.
Naturligtvis lyckas det inte. ”Att ett själmordsförsök misslyckas behöver inte vara världens sorgligaste företeelse”, är Paasilinnas melankoliska sensmoral.
Jag slås av att självmord hör torpet till. I byn fanns till för ett par år sedan ett byaoriginal som i sin ungdom hängde sig i nocken på hölogen, men som skars ned i sista sekund. Olycklig kärlek, sades det. Det har alltid varit förklaringen till denne mans egensinne.
Paasilinna har rätt. Om han hade lyckats, hade sommartorpet varit betydligt fattigare.
torsdag, augusti 12, 2004
Tillbaka till naturen
I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040812
Människan har en inneboende, nedärvd, genetiskt betingad vilja att påta i jorden, att leva av naturen, brukar det hävdas allt oftare. Egenhändigt odlad potatis, jordgubbar och sallad, liksom egenhändigt avverkad och huggen ved sägs tillfredsställa våra gener.
Samhället har lämnat jordbruksstadiet, men det har inte människan gjort. Människans biologiska omställningstid är betydligt långsammare och kan inte organiseras fram, brukar det heta. Jag har emellertid svårt för dylika biologiska förklaringar.
Snarare tror jag att förklaringarna till att människor under olika perioder av sina liv drabbas av lusten till jorden, vattnet, träden och naturen är sociala, kulturella och politiska. Var för sig, eller i kombination.
En vanlig förklaring till människors lust till sommartorp tror jag är eskapism; en flykt från det urbana livets påfrestningar.
En flykt från en ökande mängd viktiggjorda, men likväl triviala valsituationer (el- och teleleverantörer, pensionsfonder etc), till en tillvaro närmast utan val. En flykt från låsta och åtstramande maktstrukturer, till något närmast strukturlöst. En flykt från ljud och oljud till tystnad. En flykt från stress till lugn.
Men kanske framför allt: en flykt från det abstrakta och intellektuella arbetet, till det konkreta som kräver enbart muskelkraft. En flykt där hanteringen av jorden, potatisen, veden, gräset fungerar som katalysator. Tankar och känslor projiceras på dessa naturnära ting och släpper igenom dem.
Sommartorpet är en flykt med syfte att låta hjärnan vila.
Människan har en inneboende, nedärvd, genetiskt betingad vilja att påta i jorden, att leva av naturen, brukar det hävdas allt oftare. Egenhändigt odlad potatis, jordgubbar och sallad, liksom egenhändigt avverkad och huggen ved sägs tillfredsställa våra gener.
Samhället har lämnat jordbruksstadiet, men det har inte människan gjort. Människans biologiska omställningstid är betydligt långsammare och kan inte organiseras fram, brukar det heta. Jag har emellertid svårt för dylika biologiska förklaringar.
Snarare tror jag att förklaringarna till att människor under olika perioder av sina liv drabbas av lusten till jorden, vattnet, träden och naturen är sociala, kulturella och politiska. Var för sig, eller i kombination.
En vanlig förklaring till människors lust till sommartorp tror jag är eskapism; en flykt från det urbana livets påfrestningar.
En flykt från en ökande mängd viktiggjorda, men likväl triviala valsituationer (el- och teleleverantörer, pensionsfonder etc), till en tillvaro närmast utan val. En flykt från låsta och åtstramande maktstrukturer, till något närmast strukturlöst. En flykt från ljud och oljud till tystnad. En flykt från stress till lugn.
Men kanske framför allt: en flykt från det abstrakta och intellektuella arbetet, till det konkreta som kräver enbart muskelkraft. En flykt där hanteringen av jorden, potatisen, veden, gräset fungerar som katalysator. Tankar och känslor projiceras på dessa naturnära ting och släpper igenom dem.
Sommartorpet är en flykt med syfte att låta hjärnan vila.
onsdag, augusti 11, 2004
Torpet som kvinnofälla
I serien Torptankar, Kultursidan Västerbottens-Kuriren 040811
Jag vill vara feminist och jämställd. Jag skriver ”vill”, eftersom jag har stor respekt för hur våra könsroller formas av uppfostran, skola, arbetsliv och andra livsbetingelser. Liksom hur svårt det är att bryta traditioners makt.
Men viljan finns och är stark. Därför innebär den årliga vistelsen i sommartorpet en stark ambivalens. Hemma i stan är vardagssysslorna i stort sett lika uppdelade mellan mig och min sambo.
Vi inbillar oss att om arbetsdelningen i något avseende är snedfördelad, beror det snarare på individuella preferenser än kulturellt formade könsroller.
Det inbillar vi oss inte i torpet. Där faller vi tillbaka hundra år i tiden. Jag går ut till skogen, veden, gräset, lien – det fysiskt tunga. Sambon sköter maten, städningen och disken – det mentalt tunga.
Undantaget är grillen – en självklart manlig domän av någon anledning. Det gäller såväl i torpet som i varje villaträdgård.
Vi pratar om vår oförmåga till jämställdhet i torpet och är i stora delar överens om hur svårt det är att upprätthålla jämställdhet där. Jag brukar säga att i torpet sitter det gamla i väggarna. Beträffande könsroller omsluter det gamla också sommartorparna.
Men varför känns det ambivalent för en som vill vara jämställd? Ambivalens betyder ju kluvenhet; det känns både bra och dåligt. Varför känns det inte enbart för jävligt?
Svaret på den frågan är roten till jämställdhetens problem.
Jag vill vara feminist och jämställd. Jag skriver ”vill”, eftersom jag har stor respekt för hur våra könsroller formas av uppfostran, skola, arbetsliv och andra livsbetingelser. Liksom hur svårt det är att bryta traditioners makt.
Men viljan finns och är stark. Därför innebär den årliga vistelsen i sommartorpet en stark ambivalens. Hemma i stan är vardagssysslorna i stort sett lika uppdelade mellan mig och min sambo.
Vi inbillar oss att om arbetsdelningen i något avseende är snedfördelad, beror det snarare på individuella preferenser än kulturellt formade könsroller.
Det inbillar vi oss inte i torpet. Där faller vi tillbaka hundra år i tiden. Jag går ut till skogen, veden, gräset, lien – det fysiskt tunga. Sambon sköter maten, städningen och disken – det mentalt tunga.
Undantaget är grillen – en självklart manlig domän av någon anledning. Det gäller såväl i torpet som i varje villaträdgård.
Vi pratar om vår oförmåga till jämställdhet i torpet och är i stora delar överens om hur svårt det är att upprätthålla jämställdhet där. Jag brukar säga att i torpet sitter det gamla i väggarna. Beträffande könsroller omsluter det gamla också sommartorparna.
Men varför känns det ambivalent för en som vill vara jämställd? Ambivalens betyder ju kluvenhet; det känns både bra och dåligt. Varför känns det inte enbart för jävligt?
Svaret på den frågan är roten till jämställdhetens problem.
måndag, augusti 09, 2004
När blir det dyrast?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040809
På denna sida visade i går Leif Larsson med ett personligt exempel på hur offentlig verksamhet fungerar som bäst, i polemik med nyliberala företrädare som Carl Rudbäck. Samma nyliberaler brukar inte bara hävda att offentlig verksamhet inte fungerar, utan att den också är dyrare än privat verksamhet.
Företrädare för nyliberala krafter brukar hävda att privatisering av verksamheter per definition leder till ökad konkurrens och lägre priser för konsumenten. Men vad som ofta glöms – eller döljs – är att privata verksamheter också innebär friheten att öka vinsterna till ägarna.
Journalisten Johan Ehrenberg och ekonomen Sten Ljunggren visar i boken Ekonomihandboken från 2002 hur kostnadsutvecklingen i privata tjänsteområden ökar betydligt mer än offentlig tjänsteproduktion.
Under perioden 1980-1991 ökade hälso- och sjukvårdens kostnader med 13,9 procent, medan hotellvistelse ökade med 31,8 procent. Grundskolans kostnader ökade med 25,3 procent, medan kostnaden för dagstidningar ökade med 34,9 procent. Kostnaderna för äldreomsorg ökade med 8,4 procent, medan hårklippning ökade med 91,3 procent. Kostnaden för bilbesiktning ökade med 19,5 procent, medan bilreparationer ökade med 47,4 procent. (Inflationen är borträknad i exemplen.)
Dessa exempel ger en fingervisning om att det inte är självklart att privatisering av offentlig verksamhet leder till lägre priser för konsumenten, utan att det lika väl kan leda till kostnadsökningar – som delvis torde kunna förklaras med ökade vinstmarginaler.
Kanske är det så att våra offentliga institutioner inte bara fungerar bra, utan är också billigare än om de vore privata. En hädelse i den nyliberala kyrkan.
På denna sida visade i går Leif Larsson med ett personligt exempel på hur offentlig verksamhet fungerar som bäst, i polemik med nyliberala företrädare som Carl Rudbäck. Samma nyliberaler brukar inte bara hävda att offentlig verksamhet inte fungerar, utan att den också är dyrare än privat verksamhet.
Företrädare för nyliberala krafter brukar hävda att privatisering av verksamheter per definition leder till ökad konkurrens och lägre priser för konsumenten. Men vad som ofta glöms – eller döljs – är att privata verksamheter också innebär friheten att öka vinsterna till ägarna.
Journalisten Johan Ehrenberg och ekonomen Sten Ljunggren visar i boken Ekonomihandboken från 2002 hur kostnadsutvecklingen i privata tjänsteområden ökar betydligt mer än offentlig tjänsteproduktion.
Under perioden 1980-1991 ökade hälso- och sjukvårdens kostnader med 13,9 procent, medan hotellvistelse ökade med 31,8 procent. Grundskolans kostnader ökade med 25,3 procent, medan kostnaden för dagstidningar ökade med 34,9 procent. Kostnaderna för äldreomsorg ökade med 8,4 procent, medan hårklippning ökade med 91,3 procent. Kostnaden för bilbesiktning ökade med 19,5 procent, medan bilreparationer ökade med 47,4 procent. (Inflationen är borträknad i exemplen.)
Dessa exempel ger en fingervisning om att det inte är självklart att privatisering av offentlig verksamhet leder till lägre priser för konsumenten, utan att det lika väl kan leda till kostnadsökningar – som delvis torde kunna förklaras med ökade vinstmarginaler.
Kanske är det så att våra offentliga institutioner inte bara fungerar bra, utan är också billigare än om de vore privata. En hädelse i den nyliberala kyrkan.
torsdag, juli 22, 2004
Piller i stället för politik
I serien Andra gången, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040722
Jag tillhör dem som gärna läser samma bok mer än en gång. Det är känslan av att uppfatta inte bara boken, utan även tillvaron på ett i något avseende nytt sätt jag är ute efter. Ibland frammanas känslan, ibland inte.
I mitten av 80-talet läste jag en klassiker från 1932, men som jag inte fäste särskilt avseende vid. Jag klassificerade den som science fiction och därmed ointressant. Fortfarande är jag relativt ointresserad av genren, men när jag förra året såg en nyutgåva av denna bok fick jag en ingivelse och köpte ett exemplar. Klassikern är Du sköna nya värld av Aldous Huxley.
På 80-talet stod fortfarande George Orwells 1984 för den främsta framtidsfasan; ett samhälle så totalt centralstyrt och individkontrollerat in i minsta detalj. Inte ens tankarna var fria. Den boken skrämmer inte lika mycket i dag, efter att sovjetimperiet och andra totalitära system har fallit.
I dag borde Du sköna nya värld vara den framtidsvision som skrämmer oss. I varje fall skrämmer den mig – men inte vid den första läsningen för tjugo år sedan.
Det som ger mig skrämselhicka är avhumaniseringen av människorna – hur reproduktion inte längre är en mänsklig handling, hur döden har blivit en trivial ickehändelse, hur intill perfektionism människor avlas med hjälp av genetiska program, hur människor fostras genom en extrem instrumentell betingning, hur kemikalier håller människornas mentala hälsa i schack.
I Huxleys värld äter människorna soma – ett slags psykofarmaka som stänger ute negativa känslor och bevarar lugnet. I dag förskrivs allt mer av Stesolid, Cipramil, Propavan, Zoloft, Seroxat och allt vad de olika lyckopillren heter. Syftet med våra antidepressiva mediciner är dock detsamma. Stänga ute ångest, aggressioner och bevara lugnet. Rätta in människor i leden.
Huxleys prognos är skrämmande säker. Bokens samhällsutveckling verkar bara vara en tidsfråga. Frågan är inte om, utan när den sköna nya världen är nådd.
Ändå är det inte ovanstående som skrämmer mig allra mest under omläsningen, utan det är frånvaron av politik i det samhälle Huxley gestaltar. Denna frånvaro är också själva grundförutsättningen för uppkomsten av den sköna nya världen.
Francis Fukuyamas tes i boken Historiens slut och den sista människan från 1992 är i korthet att den liberala marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra former av social och ekonomisk organisering av samhällen. Därför kommer vi inte att se några andra politiska visioner, inte heller några politiska konflikter om vilken samhällsform vi vill leva i.
Visst, mindre konflikter kommer alltid att finnas, liksom visst motstånd mot det rådande (exempelvis dagens globaliseringsmotstånd), men i historiens backspegel blir dessa bara krusningar på tidsytan.
Utan politik kommer inte heller demokratin att överleva. Själva grunden för att medborgare ska ges inflytande över samhällsutvecklingen är att det finns olika alternativ, liksom att dessa alternativ är konflikterande.
Jag tror att det finns två skäl till att jag omvärderar Huxleys bok tjugo år efter jag läste den första gången. För det första är jag en betydligt mer politiskt medveten varelse i dag, vilket medför att jag lättare ser bokens politiska budskap. För det andra har de senaste tjugo årens politiska utveckling konvergerat mot den samhällsutveckling som beskrivs i boken.
Den politiska kampen om det goda samhället är stendöd i Huxleys sköna värld – eftersom det redan är uppnått. Vi är själva på god väg dit. Våra politiska konflikter är reducerade till krusningar.
Den enda kampen vi ser i dag är kampen om det individuella välbefinnandet. I Du sköna nya värld är den kampen redan vunnen. Aldous Huxley frågar oss vad den vinsten är värd. För tjugo år sedan uppfattade jag inte ens frågan.
Jag tillhör dem som gärna läser samma bok mer än en gång. Det är känslan av att uppfatta inte bara boken, utan även tillvaron på ett i något avseende nytt sätt jag är ute efter. Ibland frammanas känslan, ibland inte.
I mitten av 80-talet läste jag en klassiker från 1932, men som jag inte fäste särskilt avseende vid. Jag klassificerade den som science fiction och därmed ointressant. Fortfarande är jag relativt ointresserad av genren, men när jag förra året såg en nyutgåva av denna bok fick jag en ingivelse och köpte ett exemplar. Klassikern är Du sköna nya värld av Aldous Huxley.
På 80-talet stod fortfarande George Orwells 1984 för den främsta framtidsfasan; ett samhälle så totalt centralstyrt och individkontrollerat in i minsta detalj. Inte ens tankarna var fria. Den boken skrämmer inte lika mycket i dag, efter att sovjetimperiet och andra totalitära system har fallit.
I dag borde Du sköna nya värld vara den framtidsvision som skrämmer oss. I varje fall skrämmer den mig – men inte vid den första läsningen för tjugo år sedan.
Det som ger mig skrämselhicka är avhumaniseringen av människorna – hur reproduktion inte längre är en mänsklig handling, hur döden har blivit en trivial ickehändelse, hur intill perfektionism människor avlas med hjälp av genetiska program, hur människor fostras genom en extrem instrumentell betingning, hur kemikalier håller människornas mentala hälsa i schack.
I Huxleys värld äter människorna soma – ett slags psykofarmaka som stänger ute negativa känslor och bevarar lugnet. I dag förskrivs allt mer av Stesolid, Cipramil, Propavan, Zoloft, Seroxat och allt vad de olika lyckopillren heter. Syftet med våra antidepressiva mediciner är dock detsamma. Stänga ute ångest, aggressioner och bevara lugnet. Rätta in människor i leden.
Huxleys prognos är skrämmande säker. Bokens samhällsutveckling verkar bara vara en tidsfråga. Frågan är inte om, utan när den sköna nya världen är nådd.
Ändå är det inte ovanstående som skrämmer mig allra mest under omläsningen, utan det är frånvaron av politik i det samhälle Huxley gestaltar. Denna frånvaro är också själva grundförutsättningen för uppkomsten av den sköna nya världen.
Francis Fukuyamas tes i boken Historiens slut och den sista människan från 1992 är i korthet att den liberala marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra former av social och ekonomisk organisering av samhällen. Därför kommer vi inte att se några andra politiska visioner, inte heller några politiska konflikter om vilken samhällsform vi vill leva i.
Visst, mindre konflikter kommer alltid att finnas, liksom visst motstånd mot det rådande (exempelvis dagens globaliseringsmotstånd), men i historiens backspegel blir dessa bara krusningar på tidsytan.
Utan politik kommer inte heller demokratin att överleva. Själva grunden för att medborgare ska ges inflytande över samhällsutvecklingen är att det finns olika alternativ, liksom att dessa alternativ är konflikterande.
Jag tror att det finns två skäl till att jag omvärderar Huxleys bok tjugo år efter jag läste den första gången. För det första är jag en betydligt mer politiskt medveten varelse i dag, vilket medför att jag lättare ser bokens politiska budskap. För det andra har de senaste tjugo årens politiska utveckling konvergerat mot den samhällsutveckling som beskrivs i boken.
Den politiska kampen om det goda samhället är stendöd i Huxleys sköna värld – eftersom det redan är uppnått. Vi är själva på god väg dit. Våra politiska konflikter är reducerade till krusningar.
Den enda kampen vi ser i dag är kampen om det individuella välbefinnandet. I Du sköna nya värld är den kampen redan vunnen. Aldous Huxley frågar oss vad den vinsten är värd. För tjugo år sedan uppfattade jag inte ens frågan.
onsdag, juni 30, 2004
Kan man bli klok på universitetet?
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040630
Billy Ehn och Orvar Löfgren
Hur blir man klok på universitetet?
Studentlitteratur
Lite lättsinnigt brukar forskare och lärare vid universitetet benämnas Homo Academicus. Huvudfoting är en annan adekvat benämning på dem. Ett intellekt, ständigt närvarande, ständigt bearbetande – och fötter att förflytta huvudet mellan lärosal, laboratorium, bibliotek och skrivbord.
Däremellan något för akademiker högst oväsentligt: en kropp. Metaforiskt brukar intellektet placeras i huvudet och känslorna i kroppen, företrädesvis i hjärtat och i magen. Det är dock en vedertagen uppfattning att det är oakademiskt att visa känslor; vid universitetet råder förnuft utan känslor.
Denna uppfattning är dock inte sann, även om den vidmakthålls. Därför presenterar etnologiprofessorerna Billy Ehn och Orvar Löfgren en ny bok där de utgår från hur det sensibla och lidelsefulla samspelar med det intellektuella. Frågan boken söker svar på är tillika dess titel: Hur blir man klok på universitetet? (Studentlitteratur).
En härligt tvetydig titel. Dels beskriver boken teknikerna och arenorna där klokheten genereras, dels tolkas universitetet utifrån olika typiska känsloyttringar i syfte att öka vår förståelse för akademin.
De bägge professorerna hyser stor kärlek till akademin, alla kritiska och negativa beskrivningar av universitetets förhållanden till trots. Det känner vi också igen från Billy Ehns tidigare böcker, där han har reflekterat över universitetet som arbetsplats.
Av bokens fyra kapitel har författarna skrivit var sina två. Löfgrens kapitel om klokhetstekniker och akademiska arenor är relativt lika andra inifrånbeskrivningar av akademin. Möjligen med mer fokusering på individernas känslor, men inte riktigt någon personlig touch. Mer andra forskares upplevelser än egna. Den etnologiska blicken utnyttjas inte till fullo.
I Ehns kapitel är den etnologiska blicken framträdande. Han arbetar med kontrastering; med paradoxer och motpoler. Himmel och helvete, avund och beundran, spjutspets och fossil, demokrati och meritokrati.
För den som inte är så insatt i akademins värld torde det vara märkligt att två professorer hävdar att känslor som en utgångspunkt för en bok om universitetet är ett obeaktat tema.
Själv delar jag emellertid deras uppfattning. Känsloyttringar är tabu vid universitetet. Det ses som obskyrt att gråta, bli arg, frustrerad, bitter, ledsen, känna svek och visa svaghet. Rationell analys och argumentation är normen.
Under denna yta drabbas dessa huvudfotingar ändå av starka känslor, särskilt när forskningsresultat och rapporter kritiseras och ifrågasätts – vilket alltid görs. I knappast någon annan verksamhet – förutom den besläktade konstnärliga – identifierar sig individen så mycket med sitt verk. Kritik av egen forskning upplevs ofta som ett ifrågasättande av den egna personen.
Universitetet är ingen trivselsump, utan en tuff tillvaro där individerna måste räkna med att bli ifrågasatta, kränkta, rangordnade såväl internt som externt och så vidare. Den som dessutom lyckas får nästan lika stora problem att hantera situationen som den som misslyckas. Nej, det är inte riktigt sant, men att lyckas kan snabbt övergå till misslyckande.
Bitterhet är den framträdande känslan hos de som misslyckas att klättra på karriärstegen; att inte få doktorandtjänst, inte lyckas disputera, inte bli docentförklarad eller kompetensförklarad för professorstitel.
Vanligtvis håller man dock igen sina känslor, stänger dem inne, och tar till olika strategier för att hantera känslorna. Två vanliga strategier är narrspelet och buktaleriet.
Narrspelet innebär att upprätthålla en fasad av säkerhet inför den egna forskningen och undervisningen, så att man utstrålar (falsk) kontroll och auktoritet.
Buktaleriet syftar till att hantera andras missunnsamhet inför egna succéer. Det är ett uppenbart etikettsbrott att tala om och glädjas över egna succéer. Det gäller i synnerhet kvinnor. Att vara kvinna och duktig ses vanligtvis som en motsägelse i akademin.
Universitetet ska ju vara könsneutralt, gubevars. Vetenskaplig och pedagogisk kompetens ses som överordnade och helt könsneutrala mått. Därför blir universitetet en chock för många kvinnor när de upptäcker brödraskapen som skyddar och stöttar varandra. Att vara ”det andra könet”, en avvikare, är försvårande.
Universitetet är en trångsinnets dal. Bokens intressantaste paradox är att samma människor som hävdar detta, beskriver också universitetet närmast som paradisiskt, fyllt av intellektuell lusta och fritt för tanken.
Därför är svaret på bokens titel att det inte går att bli klok på universitetet. Däremot klokare.
Billy Ehn och Orvar Löfgren
Hur blir man klok på universitetet?
Studentlitteratur
Lite lättsinnigt brukar forskare och lärare vid universitetet benämnas Homo Academicus. Huvudfoting är en annan adekvat benämning på dem. Ett intellekt, ständigt närvarande, ständigt bearbetande – och fötter att förflytta huvudet mellan lärosal, laboratorium, bibliotek och skrivbord.
Däremellan något för akademiker högst oväsentligt: en kropp. Metaforiskt brukar intellektet placeras i huvudet och känslorna i kroppen, företrädesvis i hjärtat och i magen. Det är dock en vedertagen uppfattning att det är oakademiskt att visa känslor; vid universitetet råder förnuft utan känslor.
Denna uppfattning är dock inte sann, även om den vidmakthålls. Därför presenterar etnologiprofessorerna Billy Ehn och Orvar Löfgren en ny bok där de utgår från hur det sensibla och lidelsefulla samspelar med det intellektuella. Frågan boken söker svar på är tillika dess titel: Hur blir man klok på universitetet? (Studentlitteratur).
En härligt tvetydig titel. Dels beskriver boken teknikerna och arenorna där klokheten genereras, dels tolkas universitetet utifrån olika typiska känsloyttringar i syfte att öka vår förståelse för akademin.
De bägge professorerna hyser stor kärlek till akademin, alla kritiska och negativa beskrivningar av universitetets förhållanden till trots. Det känner vi också igen från Billy Ehns tidigare böcker, där han har reflekterat över universitetet som arbetsplats.
Av bokens fyra kapitel har författarna skrivit var sina två. Löfgrens kapitel om klokhetstekniker och akademiska arenor är relativt lika andra inifrånbeskrivningar av akademin. Möjligen med mer fokusering på individernas känslor, men inte riktigt någon personlig touch. Mer andra forskares upplevelser än egna. Den etnologiska blicken utnyttjas inte till fullo.
I Ehns kapitel är den etnologiska blicken framträdande. Han arbetar med kontrastering; med paradoxer och motpoler. Himmel och helvete, avund och beundran, spjutspets och fossil, demokrati och meritokrati.
För den som inte är så insatt i akademins värld torde det vara märkligt att två professorer hävdar att känslor som en utgångspunkt för en bok om universitetet är ett obeaktat tema.
Själv delar jag emellertid deras uppfattning. Känsloyttringar är tabu vid universitetet. Det ses som obskyrt att gråta, bli arg, frustrerad, bitter, ledsen, känna svek och visa svaghet. Rationell analys och argumentation är normen.
Under denna yta drabbas dessa huvudfotingar ändå av starka känslor, särskilt när forskningsresultat och rapporter kritiseras och ifrågasätts – vilket alltid görs. I knappast någon annan verksamhet – förutom den besläktade konstnärliga – identifierar sig individen så mycket med sitt verk. Kritik av egen forskning upplevs ofta som ett ifrågasättande av den egna personen.
Universitetet är ingen trivselsump, utan en tuff tillvaro där individerna måste räkna med att bli ifrågasatta, kränkta, rangordnade såväl internt som externt och så vidare. Den som dessutom lyckas får nästan lika stora problem att hantera situationen som den som misslyckas. Nej, det är inte riktigt sant, men att lyckas kan snabbt övergå till misslyckande.
Bitterhet är den framträdande känslan hos de som misslyckas att klättra på karriärstegen; att inte få doktorandtjänst, inte lyckas disputera, inte bli docentförklarad eller kompetensförklarad för professorstitel.
Vanligtvis håller man dock igen sina känslor, stänger dem inne, och tar till olika strategier för att hantera känslorna. Två vanliga strategier är narrspelet och buktaleriet.
Narrspelet innebär att upprätthålla en fasad av säkerhet inför den egna forskningen och undervisningen, så att man utstrålar (falsk) kontroll och auktoritet.
Buktaleriet syftar till att hantera andras missunnsamhet inför egna succéer. Det är ett uppenbart etikettsbrott att tala om och glädjas över egna succéer. Det gäller i synnerhet kvinnor. Att vara kvinna och duktig ses vanligtvis som en motsägelse i akademin.
Universitetet ska ju vara könsneutralt, gubevars. Vetenskaplig och pedagogisk kompetens ses som överordnade och helt könsneutrala mått. Därför blir universitetet en chock för många kvinnor när de upptäcker brödraskapen som skyddar och stöttar varandra. Att vara ”det andra könet”, en avvikare, är försvårande.
Universitetet är en trångsinnets dal. Bokens intressantaste paradox är att samma människor som hävdar detta, beskriver också universitetet närmast som paradisiskt, fyllt av intellektuell lusta och fritt för tanken.
Därför är svaret på bokens titel att det inte går att bli klok på universitetet. Däremot klokare.
lördag, juni 19, 2004
Spott och straff
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040619
Att spotta på trottoaren i Singapore kan få oanade konsekvenser. Däremot verkar inte konsekvenserna vara oanade när en fotbollsspelare spottar en annan fotbollsspelare i ansiktet under en EM-match.
När Italiens Francesco Totti spottar den danske mittfältaren i ansiktet ställer sig hela fotbollsvärlden sig upp som en man och fördömer Totti. Ett blixtsnabbt straff om tre matchers avstängning utdelas av UEFA och välkomnas av alla. Inte ens Italiens medborgare har en avvikande uppfattning om straffet för sin store fixstjärna.
Men för mig, som förvisso gillar att se sport och stora mästerskap som detta EM, är inte fotbollsvärldens gradering av brott och straff särskilt begripligt.
Vi har redan under EM sett ett antal kapningar, där spelare i full fart går in i en situation med dobbarna före, där bollen är långt borta, men ett motståndarknä, en fotled eller ett lår träffas.
En av de värsta incidenterna var när Englands Wayne Rooney med full fart och med dobbarna före missade ansiktet på den schweiziske målvakten med någon centimeter. Någon centimeter från att krossa någons näsben, käkben eller pannben. Rooney fick ett gult kort. Skulle han göra om det utvisas han och avstängs i en match.
En centiliter saliv på en kind upplevs i fotbollskulturen som så mycket farligare än krossade knän, fotleder och händer. Farligare för vad? Farligare för vem? Gör det begripligt den som kan.
Att spotta på trottoaren i Singapore kan få oanade konsekvenser. Däremot verkar inte konsekvenserna vara oanade när en fotbollsspelare spottar en annan fotbollsspelare i ansiktet under en EM-match.
När Italiens Francesco Totti spottar den danske mittfältaren i ansiktet ställer sig hela fotbollsvärlden sig upp som en man och fördömer Totti. Ett blixtsnabbt straff om tre matchers avstängning utdelas av UEFA och välkomnas av alla. Inte ens Italiens medborgare har en avvikande uppfattning om straffet för sin store fixstjärna.
Men för mig, som förvisso gillar att se sport och stora mästerskap som detta EM, är inte fotbollsvärldens gradering av brott och straff särskilt begripligt.
Vi har redan under EM sett ett antal kapningar, där spelare i full fart går in i en situation med dobbarna före, där bollen är långt borta, men ett motståndarknä, en fotled eller ett lår träffas.
En av de värsta incidenterna var när Englands Wayne Rooney med full fart och med dobbarna före missade ansiktet på den schweiziske målvakten med någon centimeter. Någon centimeter från att krossa någons näsben, käkben eller pannben. Rooney fick ett gult kort. Skulle han göra om det utvisas han och avstängs i en match.
En centiliter saliv på en kind upplevs i fotbollskulturen som så mycket farligare än krossade knän, fotleder och händer. Farligare för vad? Farligare för vem? Gör det begripligt den som kan.
fredag, juni 04, 2004
Hora – och hora
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040604
Två tonårspojkar har vid Östersunds tingsrätt nyligen dömts till skadestånd till två jämnåriga flickor för att ha kallat dem hora, slampa och slyna. Brottet rubriceras som ofredande.
Fanny Ambjörnssons färska avhandling I en klass för sig (anmäld här på sidan den 27/3) visar emellertid att ord som hora även kan användas flickor emellan. Ambjörnsson visar hur gymnasieelever från en viss samhällsklass kallar varandra för hora och slampa så att stigmatiseringen mister sin udd.
För dessa flickor innebär det inte nödvändigtvis en kränkning att kallas hora, eftersom de har införlivat ordet, tagit kommandot över det och därmed blivit mindre sårbara inför dess kraft.
Betyder det att dessa flickor bör åtalas och dömas på samma sätt som de bägge pojkarna? Samma ord, samma handling, likhet inför lagen?
Inte alls. En kränkning kan inte reduceras till semantik. Det är inte orden i sig som utgör kränkningen, utan ordens mening hos avsändaren och tolkning hos mottagaren.
Ords betydelse bestäms i de språkspel orden ingår i, har Wittgenstein lärt oss. I ett språkspel betyder hora en sak, i ett annat språkspel får ordet en helt annan betydelse.
En kränkning kan därmed aldrig bedömas objektivt. En kränkning kan enbart bedömas utifrån den som upplevt kränkningen. Och den upplevelsen är alltid korrekt.
Två tonårspojkar har vid Östersunds tingsrätt nyligen dömts till skadestånd till två jämnåriga flickor för att ha kallat dem hora, slampa och slyna. Brottet rubriceras som ofredande.
Fanny Ambjörnssons färska avhandling I en klass för sig (anmäld här på sidan den 27/3) visar emellertid att ord som hora även kan användas flickor emellan. Ambjörnsson visar hur gymnasieelever från en viss samhällsklass kallar varandra för hora och slampa så att stigmatiseringen mister sin udd.
För dessa flickor innebär det inte nödvändigtvis en kränkning att kallas hora, eftersom de har införlivat ordet, tagit kommandot över det och därmed blivit mindre sårbara inför dess kraft.
Betyder det att dessa flickor bör åtalas och dömas på samma sätt som de bägge pojkarna? Samma ord, samma handling, likhet inför lagen?
Inte alls. En kränkning kan inte reduceras till semantik. Det är inte orden i sig som utgör kränkningen, utan ordens mening hos avsändaren och tolkning hos mottagaren.
Ords betydelse bestäms i de språkspel orden ingår i, har Wittgenstein lärt oss. I ett språkspel betyder hora en sak, i ett annat språkspel får ordet en helt annan betydelse.
En kränkning kan därmed aldrig bedömas objektivt. En kränkning kan enbart bedömas utifrån den som upplevt kränkningen. Och den upplevelsen är alltid korrekt.
tisdag, juni 01, 2004
Den amerikanske ovännen
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040601
Noam Chomsky
Hybris. USA:s strävan efter global dominas
Översättning: Gunnar Sandin och Birgit Stare
Ordfront
USA är en förebild i många avseenden; politik, ekonomi, populärkultur. Trender, händelser och förändringar som sker där, når oss inom kort. Det är dock en helt annan sak om USA också är förebildligt. Är USA en god förebild för övriga länder?
Det är tveksamt om det är hos presidenten, hans män och hans mediaapparat vi ska söka svaret på den frågan. Snarare är det hos djävulens advokat: landets kritiker. Den störste inhemske kritikern – åtminstone med medialt genomslag som mått på storhet – är Noam Chomsky, aktuell med sin senaste bok Hybris (Ordfront).
Få länder har en sådan kraftfull intern kritiker som Chomsky; en amerikansk förebild i sig. Som många inhemska systemkritiker får han en dissidentstämpel – inte olik den systemkritiker får i mindre demokratiska, mer totalitära samhällen.
I Chomskys fall är dock den ofta negativa stämpeln – vars beteckning skiftar från dissident, kommunist, revisionist, nynazistkollaboratör till sinnessvag – förvållad genom egna, något märkliga handlingar.
För att tolka hans häftiga och utagerande USA-kritik bör därför den typen av handlingar uppmärksammas. I den flammande debatten om Ordfronts publicering av en synnerligen okritisk intervju med Diana Johnstone, vars främsta budskap är att förneka förekomsten av folkmord på Balkan, tar Chomsky henne i försvar.
På webbplatsen www.manifest.se kan man läsa inläggen i debatten, såväl de publicerade som de som refuserats i olika tidningar. Bland de icke publicerade artiklarna finns Chomskys försvar för Johnstone.
I andra sammanhang har man försökt leda i bevis att Chomsky har ett samarbete med internationell nynazism, särskilt den franske nynazisten Pierre Guillaume.
Utöver detta har Chomsky försvarat den franske förintelseförnekaren Faurissons verk – samt till och med skrivit förordet till en av Faurissons böcker. I efterhand har Chomsky förnekat detta och förklarat att förordet skrevs ”in blanco” utan hans vetskap om hur förlaget skulle använda det.
På dessa grunder, liksom på grund av hans skarpa kritik av Israels handlingar i Mellanöstern, har Chomsky också beskyllts för antisemitism.
Men Chomsky är också hyllad. Där han uppträder samlas tusentals människor, likt väckelsmöten. Han är antiamerikanismen personifierad; ett begrepp som han själv kritiskt diskuterar i Hybris.
Antiamerikanism, eller amerikahat med ett vulgärare språk, används som ett invektiv mot kritiker av denna stats politik. Begreppet implicerar en sammanblandning mellan ett lands folk och dess statsmakt. Det är en märklig sammanblandning som enbart fungerar med USA. Pröva termen på andra länder, som Sverige, Frankrike, Brasilien eller vad som helst – och det blir omöjligt. En kritiker av Berlusconis politik kallas inte för antiitaliensk.
Att termen antiamerikanism är möjlig säger något om USA och omvärldens förhållande till landet.
Hybris betecknar USA:s strävan efter global dominans. Det finns en del intressanta påpekanden. Den imperiestrategi Chomsky menar att USA arbetar med utgår från en självbild av hög idealism: de styrande och dess rådgivare i USA är goda och agerar enbart med ädla syften. Alla krig, interventioner och påtryckningar görs med ett altruistiskt syfte: att skapa stabilitet och rättfärdighet.
Denna uppgift, visar det sig gång på gång, kan enbart fullgöras av USA. Se Bosnien, där Europa velade och var villrådiga och USA fick kalla in bombplanen. Se Korea, Vietnam, Nicaragua, ja hela Centralamerika, Kuweit, Afghanistan och nu senast Irak. Alltigenom osjälviska handlingar för världens bästa.
Det är i huvudsak denna självbild som Chomsky debatterar mot, gör sitt bästa att ogiltigförklara och rent ut sagt hatar.
Om denna idealistiska självbild är utgångspunkten, så är dagens konkreta imperiestrategi preventivkrig. Det innebär användningen av militärt våld för att eliminera ett hot som inte ännu uppträtt, men som skulle kunna uppträda. Irakkriget är ett typisk preventivkrig och ett enligt Chomsky en krigsförbrytelse.
Det är denna typ av uttalanden som belackarna gärna använder för att beskylla Chomsky att försvara Saddam Hussein eller totalitarism i största allmänhet. Det är dock inte vad han skriver i boken. Hans poäng är att preventivkrig är ett kriminellt medel i syfte att störta en tyrann. Och att detta medel – tusentals civila offer – är ett för högt pris.
Den som tror att denna imperiestrategi i form av ockupationen av Irak är en effekt av den 11 september 2002 har fel, vilket är en av bokens förtjänster. USA har länge agerat självsvåldigt, utan hänsyn till internationell rätt och avtal.
Det finns ett flertal intressanta poänger kring USA:s utrikespolitik, såväl historiskt som i nutid i Hybris. Dock är denna bok liksom en hel del annat av Chomsky rätt tråkig läsning.
Fri från nyanseringar, en citatteknik som stör mer än stödjer framställningen, ett enformigt språkbruk och tilltal, upprepande och förutsägbart.
Chomsky är monoton som en kulspruta med ett oändligt magasin.
Noam Chomsky
Hybris. USA:s strävan efter global dominas
Översättning: Gunnar Sandin och Birgit Stare
Ordfront
USA är en förebild i många avseenden; politik, ekonomi, populärkultur. Trender, händelser och förändringar som sker där, når oss inom kort. Det är dock en helt annan sak om USA också är förebildligt. Är USA en god förebild för övriga länder?
Det är tveksamt om det är hos presidenten, hans män och hans mediaapparat vi ska söka svaret på den frågan. Snarare är det hos djävulens advokat: landets kritiker. Den störste inhemske kritikern – åtminstone med medialt genomslag som mått på storhet – är Noam Chomsky, aktuell med sin senaste bok Hybris (Ordfront).
Få länder har en sådan kraftfull intern kritiker som Chomsky; en amerikansk förebild i sig. Som många inhemska systemkritiker får han en dissidentstämpel – inte olik den systemkritiker får i mindre demokratiska, mer totalitära samhällen.
I Chomskys fall är dock den ofta negativa stämpeln – vars beteckning skiftar från dissident, kommunist, revisionist, nynazistkollaboratör till sinnessvag – förvållad genom egna, något märkliga handlingar.
För att tolka hans häftiga och utagerande USA-kritik bör därför den typen av handlingar uppmärksammas. I den flammande debatten om Ordfronts publicering av en synnerligen okritisk intervju med Diana Johnstone, vars främsta budskap är att förneka förekomsten av folkmord på Balkan, tar Chomsky henne i försvar.
På webbplatsen www.manifest.se kan man läsa inläggen i debatten, såväl de publicerade som de som refuserats i olika tidningar. Bland de icke publicerade artiklarna finns Chomskys försvar för Johnstone.
I andra sammanhang har man försökt leda i bevis att Chomsky har ett samarbete med internationell nynazism, särskilt den franske nynazisten Pierre Guillaume.
Utöver detta har Chomsky försvarat den franske förintelseförnekaren Faurissons verk – samt till och med skrivit förordet till en av Faurissons böcker. I efterhand har Chomsky förnekat detta och förklarat att förordet skrevs ”in blanco” utan hans vetskap om hur förlaget skulle använda det.
På dessa grunder, liksom på grund av hans skarpa kritik av Israels handlingar i Mellanöstern, har Chomsky också beskyllts för antisemitism.
Men Chomsky är också hyllad. Där han uppträder samlas tusentals människor, likt väckelsmöten. Han är antiamerikanismen personifierad; ett begrepp som han själv kritiskt diskuterar i Hybris.
Antiamerikanism, eller amerikahat med ett vulgärare språk, används som ett invektiv mot kritiker av denna stats politik. Begreppet implicerar en sammanblandning mellan ett lands folk och dess statsmakt. Det är en märklig sammanblandning som enbart fungerar med USA. Pröva termen på andra länder, som Sverige, Frankrike, Brasilien eller vad som helst – och det blir omöjligt. En kritiker av Berlusconis politik kallas inte för antiitaliensk.
Att termen antiamerikanism är möjlig säger något om USA och omvärldens förhållande till landet.
Hybris betecknar USA:s strävan efter global dominans. Det finns en del intressanta påpekanden. Den imperiestrategi Chomsky menar att USA arbetar med utgår från en självbild av hög idealism: de styrande och dess rådgivare i USA är goda och agerar enbart med ädla syften. Alla krig, interventioner och påtryckningar görs med ett altruistiskt syfte: att skapa stabilitet och rättfärdighet.
Denna uppgift, visar det sig gång på gång, kan enbart fullgöras av USA. Se Bosnien, där Europa velade och var villrådiga och USA fick kalla in bombplanen. Se Korea, Vietnam, Nicaragua, ja hela Centralamerika, Kuweit, Afghanistan och nu senast Irak. Alltigenom osjälviska handlingar för världens bästa.
Det är i huvudsak denna självbild som Chomsky debatterar mot, gör sitt bästa att ogiltigförklara och rent ut sagt hatar.
Om denna idealistiska självbild är utgångspunkten, så är dagens konkreta imperiestrategi preventivkrig. Det innebär användningen av militärt våld för att eliminera ett hot som inte ännu uppträtt, men som skulle kunna uppträda. Irakkriget är ett typisk preventivkrig och ett enligt Chomsky en krigsförbrytelse.
Det är denna typ av uttalanden som belackarna gärna använder för att beskylla Chomsky att försvara Saddam Hussein eller totalitarism i största allmänhet. Det är dock inte vad han skriver i boken. Hans poäng är att preventivkrig är ett kriminellt medel i syfte att störta en tyrann. Och att detta medel – tusentals civila offer – är ett för högt pris.
Den som tror att denna imperiestrategi i form av ockupationen av Irak är en effekt av den 11 september 2002 har fel, vilket är en av bokens förtjänster. USA har länge agerat självsvåldigt, utan hänsyn till internationell rätt och avtal.
Det finns ett flertal intressanta poänger kring USA:s utrikespolitik, såväl historiskt som i nutid i Hybris. Dock är denna bok liksom en hel del annat av Chomsky rätt tråkig läsning.
Fri från nyanseringar, en citatteknik som stör mer än stödjer framställningen, ett enformigt språkbruk och tilltal, upprepande och förutsägbart.
Chomsky är monoton som en kulspruta med ett oändligt magasin.
måndag, maj 24, 2004
Tortyren och den fria viljan
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040524
Från rapporteringen av den tortyr krigsfångarna i Abu Ghurayb-fängelset i Irak har fått utstå av amerikansk militärpersonal, hörs ett och samma mantra från de identifierade personerna som utfört tortyren: vi lydde bara order.
Avsikten är naturligtvis att påverka rättsväsendet att söka ansvar och skuld högre upp i den militära hierarkin. Men kan i så fall de som utfört tortyren undgå ansvar?
Nej. I sin behändiga bok Grundläggning av sedernas metafysik skriver upplysningsfilosofen Immanuel Kant att det praktiska förnuftet, den moral som bygger på mänskligt förnuft, förutsätter människans frihet.
Människans frihet uttrycks främst i hennes fria vilja – att välja sina handlingar och att välja bort handlingar. Kants moral har som utgångspunkt det kategoriska imperativet: ”jag skall aldrig handla annorlunda än så, att jag också kan vilja, att min maxim skall bliva en allmän lag”.
Kants slutsats angående imperativets relation till moralen är att ”en fri vilja och en vilja, som står under sedliga lagar, [är] ett och detsamma”.
Översatt till vardagssvenska betyder det: att göra det man måste är att göra det man vill.
Hävdar amerikanska militärer att de var tvungna att utföra tortyr, utfördes tortyren därför att de ville det. De agerade utifrån sin fria vilja, som enligt Kant är underställd deras moral.
Såsom jag har förstått Kants moralfilosofi är det omöjligt att avstå sitt moraliska ansvar, varför det är beklämmande att höra militärer försöka svära sig fri med den blinda lydnaden som svepskäl.
Den amerikanska militären har med den enorma mängd bilder på en makaber tortyr förlorat sin civilisation. Kants praktiska förnuft ingår i människans civiliseringsprocess, i upplysningens frigörelse som förutsätter att människan använder sitt förnuft.
Därför bör amerikanska senatorers tillmälen om barbarer på den irakiska sidan direkt slå tillbaka på dem själva. Ociviliserad och barbarisk är nämligen synonymer.
Från rapporteringen av den tortyr krigsfångarna i Abu Ghurayb-fängelset i Irak har fått utstå av amerikansk militärpersonal, hörs ett och samma mantra från de identifierade personerna som utfört tortyren: vi lydde bara order.
Avsikten är naturligtvis att påverka rättsväsendet att söka ansvar och skuld högre upp i den militära hierarkin. Men kan i så fall de som utfört tortyren undgå ansvar?
Nej. I sin behändiga bok Grundläggning av sedernas metafysik skriver upplysningsfilosofen Immanuel Kant att det praktiska förnuftet, den moral som bygger på mänskligt förnuft, förutsätter människans frihet.
Människans frihet uttrycks främst i hennes fria vilja – att välja sina handlingar och att välja bort handlingar. Kants moral har som utgångspunkt det kategoriska imperativet: ”jag skall aldrig handla annorlunda än så, att jag också kan vilja, att min maxim skall bliva en allmän lag”.
Kants slutsats angående imperativets relation till moralen är att ”en fri vilja och en vilja, som står under sedliga lagar, [är] ett och detsamma”.
Översatt till vardagssvenska betyder det: att göra det man måste är att göra det man vill.
Hävdar amerikanska militärer att de var tvungna att utföra tortyr, utfördes tortyren därför att de ville det. De agerade utifrån sin fria vilja, som enligt Kant är underställd deras moral.
Såsom jag har förstått Kants moralfilosofi är det omöjligt att avstå sitt moraliska ansvar, varför det är beklämmande att höra militärer försöka svära sig fri med den blinda lydnaden som svepskäl.
Den amerikanska militären har med den enorma mängd bilder på en makaber tortyr förlorat sin civilisation. Kants praktiska förnuft ingår i människans civiliseringsprocess, i upplysningens frigörelse som förutsätter att människan använder sitt förnuft.
Därför bör amerikanska senatorers tillmälen om barbarer på den irakiska sidan direkt slå tillbaka på dem själva. Ociviliserad och barbarisk är nämligen synonymer.
torsdag, maj 13, 2004
Kvinna i patriarkatets tjänst
Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040513
Susanna Popova
Elitfeministerna. Ett spel för galleriet
Bonnier Fakta
Det finns inget samhälle, det finns endast individer, hävdade Margaret Thatcher med formulering som blivit klassisk. Under åttiotalet blev detta ett slags mantra för den framväxande nyliberala, konservativa individualismen.
Med denna utgångspunkt – eller axiom – tar sig Susanna Popova an uppgiften att kritisera feminismen i boken Elitfeministerna (Bonnier Fakta). Det är i sig en lovvärd uppgift. Det är viktigt att diskutera sådan vetenskap som så ofta används i politiska sammanhang.
Popova fullgör emellertid inte alls sin uppgift, milt uttryckt. Snarare utgör boken ett formidabelt försvar för en patriarkal samhällsstruktur, förklätt till ett individualistiskt samhälle. Till detta hör att analysen och argumentationen är riktigt undermålig.
Susanna Popova är medialt skicklig. Strax innan boken kom ut presenterade hon en längre artikel i Axess liksom på DN Debatt, med fokus på hennes kritik mot genusforskaren Anna Wahl på Handelshögskolan i Stockholm.
Tillsammans med Wahl är en salig blandning av före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg, ekonomen Agneta Stark, litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström, journalisten Maria-Pia Boëthius och krönikören Linda Skugge Sveriges elitfeminister – enligt Popova. Dessa sätter dagordningen och andra följer den.
Anna Wahl har dock en särställning. Efter sin disputation har hon engagerats i olika offentliga utredningar som rör jämställdhet mellan könen. Därmed får hon ett orättmätigt stort inflytande.
I boken insinueras att Wahls avhandling var på gränsen till ett underkännande, eftersom avhandlingen dels var omdiskuterad redan innan den kom ut, dels kritiserades av opponenten. Det visar på okunskap om det akademiska spelet kring en disputation.
Att en avhandling är omdiskuterad i förväg vittnar oftare om en positiv förväntan än om motsatsen. Om dåliga avhandlingar talas det knappast alls. Att opponenten är kritisk ingår i själva idén med att opponera. Därtill kan kritiska frågor, om de formuleras rätt, rentav förstärka avhandlingens kvalitet.
Popova begår ett kardinalfel i sin egen läsning och kritik av Wahls avhandling i det att hon bygger upp kritiken utifrån helt andra vetenskapliga utgångspunkter än Wahls egna. Det är en intellektuellt ohederlig kritik.
Ungefär som att anklaga en muslim för att inte vara rättrogen för att denne inte följer Bibeln, eller anklaga en kristen för att denne inte följer Koranen.
I ett annat avseende gör Elitfeministerna en försåtlig analys av dagens feminism. Popova måste vara den enda människan i världen som på fullaste allvar är rädd att Valerie Solanas SCUM-manifest ska realiseras – att en kvinnorörelse avser att utrota alla män. Denna rädsla försöker hon överföra på läsaren genom att använda manifestet som utgångspunkt för att jämföra feminism med nazism.
Genom att en grupp människor upplever sig förtryckta, kan de uppleva sig ha rätt att överta förtryckarens beteende, skriver hon med referens till en artikel i psykologi. Att en feminism såsom den beskrivs i SCUM-manifestet, där män betecknas som kollektivt skyldiga till förtryck av kvinnor och underlägsna varelser, leder till masstortyr och etnisk utrotning i enlighet med nazismen är nog ändå långsökt, menar Popova.
Att något är långsökt betyder dock att något är möjligt, men inte uppenbart. I bästa fall, menar hon, leder radikalfeminismen endast till mediala angrepp mot män. Och i värsta fall? Utrotningsläger?
I Elitfeministerna görs en försåtlig analogi mellan feminismens strävan efter ett jämställt samhälle och nazismens diskriminering – och sedermera utrotning – av judar. Att skapa utrymme för kvinnor i offentliga, ledande och beslutande områden i samhället sker enligt Popova på männens bekostnad – därmed diskrimineras män på samma sätt som judarna diskriminerades i 30-talets Tyskland. Det är en analogi som jag enbart känner äckel inför.
Gång på gång hävdas i denna bok att feminismens utgångspunkt är att alla män förtrycker alla kvinnor. Det är en remarkabel missuppfattning. Aldrig har jag sett den utgångspunkten i feminismen. Samtidigt är missuppfattningen begriplig, rimlig, och kanske till och med medveten.
Från en individualistisk utgångspunkt måste feminismens begrepp ”strukturell underordning” översättas med ”alla män förtrycker alla kvinnor”. I en nyliberal önskevärld existerar inga strukturer, inga grupper, inga sociala förbindelser mellan människor. Förmågan att se längre än till den enskilda individen saknas.
Det är bokens axiom, dess grundsats, de bestämda glasögon Popova betraktar feminismen genom. Vissa glasögon skärper synen, dessa grumlar.
Elitfeministerna övertygar inte i sin kritik av feminismen. Tvärtom blir jag än mer övertygad om att kön har betydelse. Och att feminismen är nödvändig.
Susanna Popova
Elitfeministerna. Ett spel för galleriet
Bonnier Fakta
Det finns inget samhälle, det finns endast individer, hävdade Margaret Thatcher med formulering som blivit klassisk. Under åttiotalet blev detta ett slags mantra för den framväxande nyliberala, konservativa individualismen.
Med denna utgångspunkt – eller axiom – tar sig Susanna Popova an uppgiften att kritisera feminismen i boken Elitfeministerna (Bonnier Fakta). Det är i sig en lovvärd uppgift. Det är viktigt att diskutera sådan vetenskap som så ofta används i politiska sammanhang.
Popova fullgör emellertid inte alls sin uppgift, milt uttryckt. Snarare utgör boken ett formidabelt försvar för en patriarkal samhällsstruktur, förklätt till ett individualistiskt samhälle. Till detta hör att analysen och argumentationen är riktigt undermålig.
Susanna Popova är medialt skicklig. Strax innan boken kom ut presenterade hon en längre artikel i Axess liksom på DN Debatt, med fokus på hennes kritik mot genusforskaren Anna Wahl på Handelshögskolan i Stockholm.
Tillsammans med Wahl är en salig blandning av före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg, ekonomen Agneta Stark, litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström, journalisten Maria-Pia Boëthius och krönikören Linda Skugge Sveriges elitfeminister – enligt Popova. Dessa sätter dagordningen och andra följer den.
Anna Wahl har dock en särställning. Efter sin disputation har hon engagerats i olika offentliga utredningar som rör jämställdhet mellan könen. Därmed får hon ett orättmätigt stort inflytande.
I boken insinueras att Wahls avhandling var på gränsen till ett underkännande, eftersom avhandlingen dels var omdiskuterad redan innan den kom ut, dels kritiserades av opponenten. Det visar på okunskap om det akademiska spelet kring en disputation.
Att en avhandling är omdiskuterad i förväg vittnar oftare om en positiv förväntan än om motsatsen. Om dåliga avhandlingar talas det knappast alls. Att opponenten är kritisk ingår i själva idén med att opponera. Därtill kan kritiska frågor, om de formuleras rätt, rentav förstärka avhandlingens kvalitet.
Popova begår ett kardinalfel i sin egen läsning och kritik av Wahls avhandling i det att hon bygger upp kritiken utifrån helt andra vetenskapliga utgångspunkter än Wahls egna. Det är en intellektuellt ohederlig kritik.
Ungefär som att anklaga en muslim för att inte vara rättrogen för att denne inte följer Bibeln, eller anklaga en kristen för att denne inte följer Koranen.
I ett annat avseende gör Elitfeministerna en försåtlig analys av dagens feminism. Popova måste vara den enda människan i världen som på fullaste allvar är rädd att Valerie Solanas SCUM-manifest ska realiseras – att en kvinnorörelse avser att utrota alla män. Denna rädsla försöker hon överföra på läsaren genom att använda manifestet som utgångspunkt för att jämföra feminism med nazism.
Genom att en grupp människor upplever sig förtryckta, kan de uppleva sig ha rätt att överta förtryckarens beteende, skriver hon med referens till en artikel i psykologi. Att en feminism såsom den beskrivs i SCUM-manifestet, där män betecknas som kollektivt skyldiga till förtryck av kvinnor och underlägsna varelser, leder till masstortyr och etnisk utrotning i enlighet med nazismen är nog ändå långsökt, menar Popova.
Att något är långsökt betyder dock att något är möjligt, men inte uppenbart. I bästa fall, menar hon, leder radikalfeminismen endast till mediala angrepp mot män. Och i värsta fall? Utrotningsläger?
I Elitfeministerna görs en försåtlig analogi mellan feminismens strävan efter ett jämställt samhälle och nazismens diskriminering – och sedermera utrotning – av judar. Att skapa utrymme för kvinnor i offentliga, ledande och beslutande områden i samhället sker enligt Popova på männens bekostnad – därmed diskrimineras män på samma sätt som judarna diskriminerades i 30-talets Tyskland. Det är en analogi som jag enbart känner äckel inför.
Gång på gång hävdas i denna bok att feminismens utgångspunkt är att alla män förtrycker alla kvinnor. Det är en remarkabel missuppfattning. Aldrig har jag sett den utgångspunkten i feminismen. Samtidigt är missuppfattningen begriplig, rimlig, och kanske till och med medveten.
Från en individualistisk utgångspunkt måste feminismens begrepp ”strukturell underordning” översättas med ”alla män förtrycker alla kvinnor”. I en nyliberal önskevärld existerar inga strukturer, inga grupper, inga sociala förbindelser mellan människor. Förmågan att se längre än till den enskilda individen saknas.
Det är bokens axiom, dess grundsats, de bestämda glasögon Popova betraktar feminismen genom. Vissa glasögon skärper synen, dessa grumlar.
Elitfeministerna övertygar inte i sin kritik av feminismen. Tvärtom blir jag än mer övertygad om att kön har betydelse. Och att feminismen är nödvändig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)