I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040812
Människan har en inneboende, nedärvd, genetiskt betingad vilja att påta i jorden, att leva av naturen, brukar det hävdas allt oftare. Egenhändigt odlad potatis, jordgubbar och sallad, liksom egenhändigt avverkad och huggen ved sägs tillfredsställa våra gener.
Samhället har lämnat jordbruksstadiet, men det har inte människan gjort. Människans biologiska omställningstid är betydligt långsammare och kan inte organiseras fram, brukar det heta. Jag har emellertid svårt för dylika biologiska förklaringar.
Snarare tror jag att förklaringarna till att människor under olika perioder av sina liv drabbas av lusten till jorden, vattnet, träden och naturen är sociala, kulturella och politiska. Var för sig, eller i kombination.
En vanlig förklaring till människors lust till sommartorp tror jag är eskapism; en flykt från det urbana livets påfrestningar.
En flykt från en ökande mängd viktiggjorda, men likväl triviala valsituationer (el- och teleleverantörer, pensionsfonder etc), till en tillvaro närmast utan val. En flykt från låsta och åtstramande maktstrukturer, till något närmast strukturlöst. En flykt från ljud och oljud till tystnad. En flykt från stress till lugn.
Men kanske framför allt: en flykt från det abstrakta och intellektuella arbetet, till det konkreta som kräver enbart muskelkraft. En flykt där hanteringen av jorden, potatisen, veden, gräset fungerar som katalysator. Tankar och känslor projiceras på dessa naturnära ting och släpper igenom dem.
Sommartorpet är en flykt med syfte att låta hjärnan vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar