Lyckade självmord

I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040813

Ett återkommande torpartema är den speciella läsmiljö som torpet erbjuder. Det är ett gammeltänkande man vill åt. Litteraturen bör konvergera med gamla tider och gamla tankar.
     Slas, Robert Kangas, Torgny Lindgren – det finns många författare för torpet. I år får Arto Paasilinna och hans bok Kollektivt självmord exemplifiera torparlitteraturen. Detta lilla mästerverk i melankoli, vemod och allmän uppgivenhet inför modernitetens framväxt är perfekt.
     Ett sommartorp innebär mycken glädje, men inte enbart. Det finns stråk av melankoli och vemod också i torpet. Den forna tidens umbäranden, isolering och monotoni sitter i väggarna och smittar av sig på dagens sommartorpare.
     Det är inte många urbana människors som i dag klarar flera veckor i sträck i ett norrländskt sommartorp. Saktmodigheten vägrar infinna sig och längtan till människor i rörelse blir övermäktig.
     I Paasilinnas bok möts två självmördare i det kritiska ögonblicket. Självfallet går det inte att begå självmord tillsammans med en främling – självmord är ingen social företeelse. Dessa två herrar blir vänner i stället för lik och börjar skapa en gemenskap för finska presumtiva självmördare.
     Sådana finns det gott om i Finland. De lånar en buss, åker runt på finska landsbygden och plockar upp självmördare med destination Nordkap i syfte att… just det. Kollektivt självmord.
     Naturligtvis lyckas det inte. ”Att ett själmordsförsök misslyckas behöver inte vara världens sorgligaste företeelse”, är Paasilinnas melankoliska sensmoral.
     Jag slås av att självmord hör torpet till. I byn fanns till för ett par år sedan ett byaoriginal som i sin ungdom hängde sig i nocken på hölogen, men som skars ned i sista sekund. Olycklig kärlek, sades det. Det har alltid varit förklaringen till denne mans egensinne.
     Paasilinna har rätt. Om han hade lyckats, hade sommartorpet varit betydligt fattigare.