Kvinna i patriarkatets tjänst

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040513

Susanna Popova
Elitfeministerna. Ett spel för galleriet
Bonnier Fakta

Det finns inget samhälle, det finns endast individer, hävdade Margaret Thatcher med formulering som blivit klassisk. Under åttiotalet blev detta ett slags mantra för den framväxande nyliberala, konservativa individualismen.

Med denna utgångspunkt – eller axiom – tar sig Susanna Popova an uppgiften att kritisera feminismen i boken Elitfeministerna (Bonnier Fakta). Det är i sig en lovvärd uppgift. Det är viktigt att diskutera sådan vetenskap som så ofta används i politiska sammanhang.

Popova fullgör emellertid inte alls sin uppgift, milt uttryckt. Snarare utgör boken ett formidabelt försvar för en patriarkal samhällsstruktur, förklätt till ett individualistiskt samhälle. Till detta hör att analysen och argumentationen är riktigt undermålig.

Susanna Popova är medialt skicklig. Strax innan boken kom ut presenterade hon en längre artikel i Axess liksom på DN Debatt, med fokus på hennes kritik mot genusforskaren Anna Wahl på Handelshögskolan i Stockholm.

Tillsammans med Wahl är en salig blandning av före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg, ekonomen Agneta Stark, litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström, journalisten Maria-Pia Boëthius och krönikören Linda Skugge Sveriges elitfeminister – enligt Popova. Dessa sätter dagordningen och andra följer den.

Anna Wahl har dock en särställning. Efter sin disputation har hon engagerats i olika offentliga utredningar som rör jämställdhet mellan könen. Därmed får hon ett orättmätigt stort inflytande.

I boken insinueras att Wahls avhandling var på gränsen till ett underkännande, eftersom avhandlingen dels var omdiskuterad redan innan den kom ut, dels kritiserades av opponenten. Det visar på okunskap om det akademiska spelet kring en disputation.

Att en avhandling är omdiskuterad i förväg vittnar oftare om en positiv förväntan än om motsatsen. Om dåliga avhandlingar talas det knappast alls. Att opponenten är kritisk ingår i själva idén med att opponera. Därtill kan kritiska frågor, om de formuleras rätt, rentav förstärka avhandlingens kvalitet.

Popova begår ett kardinalfel i sin egen läsning och kritik av Wahls avhandling i det att hon bygger upp kritiken utifrån helt andra vetenskapliga utgångspunkter än Wahls egna. Det är en intellektuellt ohederlig kritik.

Ungefär som att anklaga en muslim för att inte vara rättrogen för att denne inte följer Bibeln, eller anklaga en kristen för att denne inte följer Koranen.

I ett annat avseende gör Elitfeministerna en försåtlig analys av dagens feminism. Popova måste vara den enda människan i världen som på fullaste allvar är rädd att Valerie Solanas SCUM-manifest ska realiseras – att en kvinnorörelse avser att utrota alla män. Denna rädsla försöker hon överföra på läsaren genom att använda manifestet som utgångspunkt för att jämföra feminism med nazism.

Genom att en grupp människor upplever sig förtryckta, kan de uppleva sig ha rätt att överta förtryckarens beteende, skriver hon med referens till en artikel i psykologi. Att en feminism såsom den beskrivs i SCUM-manifestet, där män betecknas som kollektivt skyldiga till förtryck av kvinnor och underlägsna varelser, leder till masstortyr och etnisk utrotning i enlighet med nazismen är nog ändå långsökt, menar Popova.

Att något är långsökt betyder dock att något är möjligt, men inte uppenbart. I bästa fall, menar hon, leder radikalfeminismen endast till mediala angrepp mot män. Och i värsta fall? Utrotningsläger?

I Elitfeministerna görs en försåtlig analogi mellan feminismens strävan efter ett jämställt samhälle och nazismens diskriminering – och sedermera utrotning – av judar. Att skapa utrymme för kvinnor i offentliga, ledande och beslutande områden i samhället sker enligt Popova på männens bekostnad – därmed diskrimineras män på samma sätt som judarna diskriminerades i 30-talets Tyskland. Det är en analogi som jag enbart känner äckel inför.

Gång på gång hävdas i denna bok att feminismens utgångspunkt är att alla män förtrycker alla kvinnor. Det är en remarkabel missuppfattning. Aldrig har jag sett den utgångspunkten i feminismen. Samtidigt är missuppfattningen begriplig, rimlig, och kanske till och med medveten.

Från en individualistisk utgångspunkt måste feminismens begrepp ”strukturell underordning” översättas med ”alla män förtrycker alla kvinnor”. I en nyliberal önskevärld existerar inga strukturer, inga grupper, inga sociala förbindelser mellan människor. Förmågan att se längre än till den enskilda individen saknas.

Det är bokens axiom, dess grundsats, de bestämda glasögon Popova betraktar feminismen genom. Vissa glasögon skärper synen, dessa grumlar.

Elitfeministerna övertygar inte i sin kritik av feminismen. Tvärtom blir jag än mer övertygad om att kön har betydelse. Och att feminismen är nödvändig.