Den amerikanske ovännen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040601

Noam Chomsky
Hybris. USA:s strävan efter global dominas
Översättning: Gunnar Sandin och Birgit Stare
Ordfront

USA är en förebild i många avseenden; politik, ekonomi, populärkultur. Trender, händelser och förändringar som sker där, når oss inom kort. Det är dock en helt annan sak om USA också är förebildligt. Är USA en god förebild för övriga länder?

Det är tveksamt om det är hos presidenten, hans män och hans mediaapparat vi ska söka svaret på den frågan. Snarare är det hos djävulens advokat: landets kritiker. Den störste inhemske kritikern – åtminstone med medialt genomslag som mått på storhet – är Noam Chomsky, aktuell med sin senaste bok Hybris (Ordfront).

Få länder har en sådan kraftfull intern kritiker som Chomsky; en amerikansk förebild i sig. Som många inhemska systemkritiker får han en dissidentstämpel – inte olik den systemkritiker får i mindre demokratiska, mer totalitära samhällen.

I Chomskys fall är dock den ofta negativa stämpeln – vars beteckning skiftar från dissident, kommunist, revisionist, nynazistkollaboratör till sinnessvag – förvållad genom egna, något märkliga handlingar.

För att tolka hans häftiga och utagerande USA-kritik bör därför den typen av handlingar uppmärksammas. I den flammande debatten om Ordfronts publicering av en synnerligen okritisk intervju med Diana Johnstone, vars främsta budskap är att förneka förekomsten av folkmord på Balkan, tar Chomsky henne i försvar.

På webbplatsen www.manifest.se kan man läsa inläggen i debatten, såväl de publicerade som de som refuserats i olika tidningar. Bland de icke publicerade artiklarna finns Chomskys försvar för Johnstone.

I andra sammanhang har man försökt leda i bevis att Chomsky har ett samarbete med internationell nynazism, särskilt den franske nynazisten Pierre Guillaume.

Utöver detta har Chomsky försvarat den franske förintelseförnekaren Faurissons verk – samt till och med skrivit förordet till en av Faurissons böcker. I efterhand har Chomsky förnekat detta och förklarat att förordet skrevs ”in blanco” utan hans vetskap om hur förlaget skulle använda det.

På dessa grunder, liksom på grund av hans skarpa kritik av Israels handlingar i Mellanöstern, har Chomsky också beskyllts för antisemitism.

Men Chomsky är också hyllad. Där han uppträder samlas tusentals människor, likt väckelsmöten. Han är antiamerikanismen personifierad; ett begrepp som han själv kritiskt diskuterar i Hybris.

Antiamerikanism, eller amerikahat med ett vulgärare språk, används som ett invektiv mot kritiker av denna stats politik. Begreppet implicerar en sammanblandning mellan ett lands folk och dess statsmakt. Det är en märklig sammanblandning som enbart fungerar med USA. Pröva termen på andra länder, som Sverige, Frankrike, Brasilien eller vad som helst – och det blir omöjligt. En kritiker av Berlusconis politik kallas inte för antiitaliensk.

Att termen antiamerikanism är möjlig säger något om USA och omvärldens förhållande till landet.

Hybris betecknar USA:s strävan efter global dominans. Det finns en del intressanta påpekanden. Den imperiestrategi Chomsky menar att USA arbetar med utgår från en självbild av hög idealism: de styrande och dess rådgivare i USA är goda och agerar enbart med ädla syften. Alla krig, interventioner och påtryckningar görs med ett altruistiskt syfte: att skapa stabilitet och rättfärdighet.

Denna uppgift, visar det sig gång på gång, kan enbart fullgöras av USA. Se Bosnien, där Europa velade och var villrådiga och USA fick kalla in bombplanen. Se Korea, Vietnam, Nicaragua, ja hela Centralamerika, Kuweit, Afghanistan och nu senast Irak. Alltigenom osjälviska handlingar för världens bästa.

Det är i huvudsak denna självbild som Chomsky debatterar mot, gör sitt bästa att ogiltigförklara och rent ut sagt hatar.

Om denna idealistiska självbild är utgångspunkten, så är dagens konkreta imperiestrategi preventivkrig. Det innebär användningen av militärt våld för att eliminera ett hot som inte ännu uppträtt, men som skulle kunna uppträda. Irakkriget är ett typisk preventivkrig och ett enligt Chomsky en krigsförbrytelse.

Det är denna typ av uttalanden som belackarna gärna använder för att beskylla Chomsky att försvara Saddam Hussein eller totalitarism i största allmänhet. Det är dock inte vad han skriver i boken. Hans poäng är att preventivkrig är ett kriminellt medel i syfte att störta en tyrann. Och att detta medel – tusentals civila offer – är ett för högt pris.

Den som tror att denna imperiestrategi i form av ockupationen av Irak är en effekt av den 11 september 2002 har fel, vilket är en av bokens förtjänster. USA har länge agerat självsvåldigt, utan hänsyn till internationell rätt och avtal.

Det finns ett flertal intressanta poänger kring USA:s utrikespolitik, såväl historiskt som i nutid i Hybris. Dock är denna bok liksom en hel del annat av Chomsky rätt tråkig läsning.

Fri från nyanseringar, en citatteknik som stör mer än stödjer framställningen, ett enformigt språkbruk och tilltal, upprepande och förutsägbart.

Chomsky är monoton som en kulspruta med ett oändligt magasin.