Metafysiskt millopp

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040820

I dag är en stor OS-dag. Inte enbart därför att Carolina Klüft inleder sjukampen, utan därför att den största, mest intressanta OS-grenen har sin final i kväll: 10 000 meter.

Hoppsan, tänker kanske någon. Varför det? Höjdpunkten i OS är väl att se uppumpade explosiver på 100 meter och övriga fartgrenar. Eller höjdhopp. Eller tresteg. Dessa grenar har ju lite action. Ett millopp tar ju nästan en halvtimme och är hur segt som helst. Eller?

I boken Ett ostämt piano är hemskt från 1984 redogör sociologen Johan Asplund för tre tiotusenmeterslopp som satt starka spår hos honom. Långdistanslopp är gåtfulla, äger skönhet och är dilemman, menar Asplund.

Ett millopp, skriver Asplund, äger en bokstavligt obeskrivlig skönhet. Denna skönhet uppfattas av vår högra hjärnhalva, den som är specialiserad på ”det varom man egentligen inte kan tala”, med en anspelning på Wittgenstein. Vi ser hur löparna springer, men är oförmögna att beskriva det.

Ett millopp är ett dilemma. Det finns två diskriminerande löpegenskaper hos en långdistansare: spurtförmåga och uthållighet.

En god spurtare hoppas på ett långsamt lopp där denne kan invänta ögonblicket. En uthållig löpare hoppas på ett snabbt lopp så spurtarna kroknar innan upploppet. Ytterst sällan äger en löpare bägge egenskaperna.

Detta dilemma försöker varje löpare lösa givet sin löparegenskap, till åskådarens stora förnöjelse -– eller hoppas på att en orutinerad löpare tar på sig loppets börda, kör slut på sig och därmed befriar övriga löpare från flera svåra beslut under större delen av loppet.

Men vad skiljer tiotusen meter från medeldistansloppen om 800 meter, 1 500 meter och långloppen 5 000 meter och maraton? Den som fattar de bästa besluten under loppet vinner, menar Johan Asplund. Milloppet är en enda lång beslutsprocess.

Därför är övriga löpgrenar fysiska distanser, medan milloppet är metafysiskt.