Piller i stället för politik

I serien Andra gången, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040722

Jag tillhör dem som gärna läser samma bok mer än en gång. Det är känslan av att uppfatta inte bara boken, utan även tillvaron på ett i något avseende nytt sätt jag är ute efter. Ibland frammanas känslan, ibland inte.

I mitten av 80-talet läste jag en klassiker från 1932, men som jag inte fäste särskilt avseende vid. Jag klassificerade den som science fiction och därmed ointressant. Fortfarande är jag relativt ointresserad av genren, men när jag förra året såg en nyutgåva av denna bok fick jag en ingivelse och köpte ett exemplar. Klassikern är Du sköna nya värld av Aldous Huxley.

På 80-talet stod fortfarande George Orwells 1984 för den främsta framtidsfasan; ett samhälle så totalt centralstyrt och individkontrollerat in i minsta detalj. Inte ens tankarna var fria. Den boken skrämmer inte lika mycket i dag, efter att sovjetimperiet och andra totalitära system har fallit.

I dag borde Du sköna nya värld vara den framtidsvision som skrämmer oss. I varje fall skrämmer den mig – men inte vid den första läsningen för tjugo år sedan.

Det som ger mig skrämselhicka är avhumaniseringen av människorna – hur reproduktion inte längre är en mänsklig handling, hur döden har blivit en trivial ickehändelse, hur intill perfektionism människor avlas med hjälp av genetiska program, hur människor fostras genom en extrem instrumentell betingning, hur kemikalier håller människornas mentala hälsa i schack.

I Huxleys värld äter människorna soma – ett slags psykofarmaka som stänger ute negativa känslor och bevarar lugnet. I dag förskrivs allt mer av Stesolid, Cipramil, Propavan, Zoloft, Seroxat och allt vad de olika lyckopillren heter. Syftet med våra antidepressiva mediciner är dock detsamma. Stänga ute ångest, aggressioner och bevara lugnet. Rätta in människor i leden.

Huxleys prognos är skrämmande säker. Bokens samhällsutveckling verkar bara vara en tidsfråga. Frågan är inte om, utan när den sköna nya världen är nådd.

Ändå är det inte ovanstående som skrämmer mig allra mest under omläsningen, utan det är frånvaron av politik i det samhälle Huxley gestaltar. Denna frånvaro är också själva grundförutsättningen för uppkomsten av den sköna nya världen.

Francis Fukuyamas tes i boken Historiens slut och den sista människan från 1992 är i korthet att den liberala marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra former av social och ekonomisk organisering av samhällen. Därför kommer vi inte att se några andra politiska visioner, inte heller några politiska konflikter om vilken samhällsform vi vill leva i.

Visst, mindre konflikter kommer alltid att finnas, liksom visst motstånd mot det rådande (exempelvis dagens globaliseringsmotstånd), men i historiens backspegel blir dessa bara krusningar på tidsytan.

Utan politik kommer inte heller demokratin att överleva. Själva grunden för att medborgare ska ges inflytande över samhällsutvecklingen är att det finns olika alternativ, liksom att dessa alternativ är konflikterande.

Jag tror att det finns två skäl till att jag omvärderar Huxleys bok tjugo år efter jag läste den första gången. För det första är jag en betydligt mer politiskt medveten varelse i dag, vilket medför att jag lättare ser bokens politiska budskap. För det andra har de senaste tjugo årens politiska utveckling konvergerat mot den samhällsutveckling som beskrivs i boken.


Den politiska kampen om det goda samhället är stendöd i Huxleys sköna värld – eftersom det redan är uppnått. Vi är själva på god väg dit. Våra politiska konflikter är reducerade till krusningar.

Den enda kampen vi ser i dag är kampen om det individuella välbefinnandet. I Du sköna nya värld är den kampen redan vunnen. Aldous Huxley frågar oss vad den vinsten är värd. För tjugo år sedan uppfattade jag inte ens frågan.