Krig som språkbruk

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041126

Rolf Hugoson
Krig och retorik
Studentlitteratur

Vad är krig? Den franske mediafilosofen Jean Baudrillard retade 1991 gallfeber med sin artikel ”The Gulf War did not take place” (Gulfkriget ägde aldrig rum).
     Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
     I en liknande anda analyserar statsvetaren Rolf Hugoson det språkbruk som omgärdar krig i sin nya bok Krig och retorik (Studentlitteratur). Att boken är utgiven på ett förlag för akademisk kurslitteratur ligger den i fatet om det innebär att den inte når utanför de akademiska seminarierna. Den är värd en större spridning.
     ”Retorik är problemlösning med hjälp av språket”, är en modern och pragmatisk definition av retorik jag nyss hörde från en retoriker. Hugoson utgår dock från den klassiska av Aristoteles: ”retorik är en förmåga att urskilja vad som är övertygande i varje enskild situation”. Ett mer analytiskt perspektiv än det pragmatiska.
     Boken är mycket riktigt analytisk. Efter en koncis genomgång av retorikens teori, ger sig Hugoson i kast med den moderna krigsretoriken under 1900-talet. Krig handlar inte främst om att förinta fienden, utan att förmå fienden att upphöra med sitt motstånd. Ses krig på det sättet, kan såväl rena krigshandlingar som uttalanden i olika former analyseras som retorik.
     Krig handlar minst lika mycket om att vilseleda fienden, de egna trupperna och civilbefolkningen som något annat.
     Atombomben representerar den allra starkaste retoriska krigskraft vi hittills sett. Den har enbart använts vid två tillfällen, Nagasaki och Hiroshima, men dess förintelsekraft har påverkat säkerhetspolitik och krigshandlingar sedan den uppfanns.
     Det kalla krigets politik påverkades självklart av atombombens retorik. Det senaste kriget mot Irak motiverades (felaktigt, har det visat sig) med att Saddam hade tillgång till atomvapen.
     Ibland övertar Hugosons iver och glädje att skriva krigshistoria den retoriska analysen. Det förtar inte intresset för boken, men det sker ibland en fokusförskjutning. Därför upplever jag de avsnitt där Hugoson analyserar de senaste krigen, Kuwaitkriget och Irakkriget, betydligt retoriskt intressantare än den äldre historieskrivningen.
     Hur samtalen gick i USA och uttalanden som gjordes av arabländerna innan och under Iraks invasion av Kuwait och därefter USA:s intervention visar hur subtil krigsretorik kan vara.
     Liksom Saddam Husseins uppbenbara syfte att vilseleda när han i början av 1991, i nederlagets stund, påstår gång efter annan att Irak segrar i kriget och att USA går med på vapenvila på grund av de amerikanska förlusterna. Denna retoriska teknik kallas paradiastola; att med ord beskriva verkligheten i motsats till vad som faktiskt händer.
     Sådan vilseledande retorik fördes även från amerikanskt håll. Krigsledningen frammanade föreställningen om det kirurgiska kriget, där raketer och bomber fjärrstyrdes med hög precision enbart mot militära mål. I efterhand har det visat sig att endast en tiondel av de flygburna vapnen var precisionsvapen, resterande var gammeldags bomber som dödade utan särskild urskillning.
     Krig och retorik är en kunnigt skriven bok om ett outrett ämne, men som man under läsningen inser är hyperintressant. Men om det är något jag saknar i boken så är det Saddams häxmästare i vilseförande retorik.
     Förtjänar inte Bagdad-Bob ett omnämnande?