Torpet som kvinnofälla

I serien Torptankar, Kultursidan Västerbottens-Kuriren 040811

Jag vill vara feminist och jämställd. Jag skriver ”vill”, eftersom jag har stor respekt för hur våra könsroller formas av uppfostran, skola, arbetsliv och andra livsbetingelser. Liksom hur svårt det är att bryta traditioners makt.
     Men viljan finns och är stark. Därför innebär den årliga vistelsen i sommartorpet en stark ambivalens. Hemma i stan är vardagssysslorna i stort sett lika uppdelade mellan mig och min sambo.
     Vi inbillar oss att om arbetsdelningen i något avseende är snedfördelad, beror det snarare på individuella preferenser än kulturellt formade könsroller.
     Det inbillar vi oss inte i torpet. Där faller vi tillbaka hundra år i tiden. Jag går ut till skogen, veden, gräset, lien – det fysiskt tunga. Sambon sköter maten, städningen och disken – det mentalt tunga.
     Undantaget är grillen – en självklart manlig domän av någon anledning. Det gäller såväl i torpet som i varje villaträdgård.
     Vi pratar om vår oförmåga till jämställdhet i torpet och är i stora delar överens om hur svårt det är att upprätthålla jämställdhet där. Jag brukar säga att i torpet sitter det gamla i väggarna. Beträffande könsroller omsluter det gamla också sommartorparna.
     Men varför känns det ambivalent för en som vill vara jämställd? Ambivalens betyder ju kluvenhet; det känns både bra och dåligt. Varför känns det inte enbart för jävligt?
     Svaret på den frågan är roten till jämställdhetens problem.