Flexibilitet – en fråga om makt

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041019

Anne Grönlund
Flexibilitetens gränser
Boréa

Nyligen hade jag det årliga utvecklingssamtalet med min överordnade. En aspekt som diskuterades var flexibilitet. Vi kom att uppehålla oss kring det begreppet och vilka värderingar vi lade i det. Vi blev varken ense eller oense om dess betydelse.
     Flexibilitet är ett av de där hala, undflyende begreppen som ofta används i samhällsdebatten kring arbetets organisering, men vars betydelse ständigt skiftar och är därmed oklar.
     Jag anar dock att flexibilitet innefattar en maktrelation och att det är arbetstagaren som kommer till korta. Ett grundantagande är att flexibilitet förväntas av den anställde, men inte av arbetsgivaren.
     Aningen bekräftas vid läsningen av den färska doktorsavhandlingen Flexibilitetens gränser av umeåsociologen Anne Grönlund (Boréa). Även sådan flexibilitet i arbetet som jag delvis kan utnyttja – och uppskatta –, såsom att arbeta från hemmet och att förlägga arbetstiden till olika tidpunkter på dagen, visar sig inte ge odelat positiva effekter.
     Grönlunds utgångspunkt är en märklig samhällsdebatt. I fokus är arbetsgivares vilja att vidga gränserna för sitt handlingsutrymme att säga upp och anställa personal i takt med att efterfrågan svänger.
     Men flexibilitet ses också som något magiskt och positivt för alla, något som ger goda arbeten, som suddar ut hierarkiska gränser, som ska leda till en bättre förening mellan arbetsliv och övrigt liv, som ska leda till en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. Ja, rent av som en revolution på arbetsmarknaden.
     Dessa positiva signaler från samhällsdebatten menar Grönlund ofta är snömos och i högsta grad obelagda. Gissningar i stället för kunskap har alltför stort utrymme i debatten.
     Vad Grönlund visar via ett stort enkätmaterial inom tre branscher – vård, verkstad och finans – är att det inte finns stöd för dessa överord om flexibilitetens goda effekter. Inte heller finns det stöd för arbetsgivarnas ständiga kritik mot arbetsrättslagar för att dessa skulle hindra mer flexibel arbetsorganisation.
     Färre kvinnor än män ges möjlighet till flexibel arbetstid. Det förklaras genom att flexibla arbetstider är en organisatorisk belöning till den anställde, inte en rättighet. Denna belöning är mer kopplad till positionen i företaget, inte till arbetstagarens behov av flexibilitet. Det är arbetsgivarens behov som avgör.
     I viss mån leder ett arbete med flexibelt innehåll till ett större inflytande för anställda beträffande arbetstid och innehåll. Det kan tolkas positivt. Samtidigt visar det sig att arbetets intensitet tenderar att öka, liksom att denna flexibilitet inte bidrar till att minska konflikten mellan arbete och familj.
     Inte heller bidrar flexibilitet till en mer jämställd fördelning av hemarbetet. Snarare bekräftar det flexibla arbetet kvinnans dubbla roller; flexibla arbetstider underlättar kvinnors dubbelarbete i stället för att reducera det.
     Att förändra människors föreställningar om könsroller är viktigare än att göra arbetstiden flexibel om syftet är att öka jämställdhet mellan könen.
     Flexibilitet blir mindre undflyende, mer preciserat samtidigt som det blir mer problematiserat och sammansatt genom Anne Grönlunds avhandling. Det stora bidraget är att den vänder sig mot en skumögd debatt som inte är särskilt kunskapsbaserad, utan oreflekterad.
     Det är en god utgångspunkt för samhällsvetenskaplig forskning. Vi behöver mer kunskap om hur arbete kan och bör utformas i takt med teknikutveckling, marknadsutvidgning och globalisering. Och framför allt i takt med ökade jämställdhetssträvanden.