Google som hot

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040415

Något så enkelt som en sökmotor är Internets hetaste potatis just nu. Google, , nästlar sig sakta men säkert in i våra liv. Det började med språket. Vi söker inte på webben numera; vi googlar. Att googla betyder helt enkelt att söka med Googles sökmotor.

Det fortsatte med det som kom att kallas Googledance, Googledans. Det innebär en intrikat jakt på uppmärksamhet hos Google. Företag försöker lista ut vilka nyckelord man bör skriva på sin webbsida för att hamna högt i Googles resultatpresentation, i syfte att få gratis annonsplats.

Google svarar med att förändra sina metoder att presentera sökresultat. Företagen svarar med försöka anpassa sig till de nya metoderna. Så fortgår det. Som en trandans.

Sedan dök fenomenet Googlebombning upp. Den som för några månader sedan skrev sökorden ”miserable failure” i Google och klickade på knappen ”Jag har tur” (inte den vanliga sökknappen), kom direkt till George W Bush på Vita Husets webbplats. Den som gör samma sökning i dag kommer till Michael Moores webbplats.

Även statsminister Göran Persson är googlebombad. Skriv ”totalt fiasko” och klicka på ”Jag har tur”, så kommer du till statsrådsberedningens presentation av statsministern.

Nyligen presenterade Google sitt nya webbaserade kontaktnät Orkut , där olika sociala nätverk byggs med en imponerande hastighet. Vad du gör är helt enkelt att synliggöra såväl dina vänner och bekanta, som dina intressen och professionella förehavanden. På så sätt blir också dina bekantas sociala nätverk tillgängliga för dig. Liksom dina bekantas bekanta, i all oändlighet.

Så till det senaste från Google: G-post. Precis som Yahoo och Hotmail har Google en gratis e-posttjänst. Och precis som de andra finansierar Google tjänsten med reklam. Men med tillägget att Google kommer att läsa igenom e-posten, leta nyckelord och låta företag som har köpt respektive nyckelord placera reklam i e-brevet.

Som om inte det vore nog. Googles sökmotor fungerar så att den lagrar alla sökord du någonsin skriver i sökmotorn. Dessa kan inte hänföras till dig som person, utan enbart till din datoradress. Men om du väljer tjänsten g-post, så har Google också din personliga identitet kopplad till dina sökord.

Väljer Google också att samköra din g-post och dina sökord med ditt sociala nätverk på Orkut, så skapar Google en väldigt avancerad profil av dig som person. Sådana profiler över ett stort antal användare, borde betinga ett hyfsat pris för kommersiella aktörer.

Detta är inte långt borta. I en intervju säger Larry Page, en av Googles grundare, att ”It might be really interesting for us to know that information”.

Frågan är bara vad de ska använda informationen till. Vem kommer de att sälja den till? Vad kommer den som köper informationen att göra med användarprofilerna? Ingen vet.

Förr var det staten och myndigheters registrering av medborgare och samkörning av registren som utgjorde integritetshoten. I dag kommer hoten från kommersiella krafter i samarbete med de som levererar nödvändiga funktioner på Internet.

Så se upp när något är gratis på nätet. Priset kan vara din integritet.

Samtycke och ansvar

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040331

Det så kallade Tumbamålet, där fyra män stod åtalade, först i tingsrätten, sedan i Svea hovrätt för grovt sexuellt utnyttjande av en kvinna och frikändes, rönte stor uppmärksamhet. Riksåklagaren överklagade målet, vilket nu behandlas i Högsta Domstolen.

Det som slår mig vid läsning av hovrättens dom (B 4086-03) är frågan om moraliskt ansvar. Hovrätten fastslog att kvinnan var uppenbart berusad, med endast fragmentariska minnesbilder och därmed befann hon sig i ett hjälplöst tillstånd. Och ett otillbörligt utnyttjande av en person i ett sådant tillstånd är straffbart.

Var männens upprepade samlag med kvinnan i hennes hjälplösa tillstånd otillbörligt? Nej, svarade hovrätten.

Männen var medvetna om kvinnans berusning, men eftersom kvinnan frivilligt åkt med i männens bil, bjudit upp dem till lägenheten och eftersom en av männen ryktesvägen kände till att kvinnan deltagit i gruppsex tidigare, menar hovrätten att männen inte kunde förstå att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Skälet är att männen upplevde kvinnans medverkan frivilligt.

Ur moralisk synvinkel är detta problematiskt. Grunden för den mänskliga moralen är den Andre. Att agera moraliskt är att ta ansvar för den Andre – även innan den Andre har uttalat något behov av ansvar.

Den Andre har dock ingen makt över mig; det är inte medmänniskan som avgör när jag ska ta ansvar för henne och vilket ansvar jag bör ta. Jag avgör ensam ansvaret.

Överfört till händelsen bakom Tumbamålet hade de fyra männen ett ansvar för kvinnan oavsett hennes beteende. Detta moraliska ansvar innebär att män inte begår upprepade sexuella handlingar med en kvinna även om hon i ett svårt alkoholpåverkat tillstånd skulle ge samtycke till det (kvinnans alkoholhalt uppskattades till två promille).

Frågan är varför hovrätten inte kan avkräva att männen som närvarade den aktuella natten tar detta ansvar. Det är också huvudfrågan i riksåklagarens överklagande (RÅ 2003/1254). Mot bakgrund av brottsbalkens bestämmelse om det brottsliga i att otillbörligt utnyttja en människa som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd, hävdar riksåklagaren följande:

”Samtycke från offret utesluter inte ansvar. Det hänger samman med att bestämmelsen avser att skydda människor som av en eller annan anledning inte kan värja sig eller fatta övervägda och rationella beslut om sina sexuella handlingar.”

De fyra åtalade männen borde därmed, oavsett kvinnans agerande, skyddat henne mot dem själva i stället för att ha sex med henne – eftersom det är fastslaget att kvinnan var i ett hjälplöst tillstånd..

Riksåklagaren visar tydligt hur juridik kan vila på en moralisk grund, och att det är denna moraliska grund frågan om otillbörligt sexuellt utnyttjande bör utgå från.

Det blir intressant att se om Högsta Domstolen delar denna uppfattning.

Skarpt snitt i genuskroppen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040327

Fanny Ambjörnsson
I en klass för sig
Ordfront

Vi föds inte till kvinnor, vi blir det. Så lyder Simone de Beauvoirs klassiska utsaga från 1949. Den öppnade för möjligheten att skilja mellan biologiskt kön och kulturellt kön – vilket kom att benämnas genus.

En annan möjlighet som öppnades är att betrakta genus som en process och inte enbart som ett tillstånd. Kvinnlighet liksom manlighet skapas och återskapas kontinuerligt i kulturen. Genus blir därmed ett verb i stället för en benämning; en ständigt pågående process.

Att betrakta genus som en process är utgångspunkten för Fanny Ambjörnssons doktorsavhandling i socialantropologi, I en klass för sig (Ordfront). Genom att under ett läsår tillsammans med tjejerna i två gymnasieklasser delta i såväl klassrumsundervisning som raster och delvis fritid, undersöker hon hur genus skapas och återskapas bland tjejerna.

Olika handlingar, relationer, utseenden och kroppsrörelser framstår som antingen otillåtna eller tillåtna i kvinnoblivandets process. Genom att vi får följa tjejerna under ett helt läsår, får vi en god inblick i hur man som tjej måste se ut, vilka klädkoder som måste följas, sminkets betydelse, kläderna som uttrycksform. Liksom språkliga koder.

Så långt är avhandlingen ett resultat av ett noggrant fältarbete kombinerat med got teoretiskt understöd.

Här går dock Ambjörnssons bok från att vara en bra, reflexiv, välformulerad och tillgänglig avhandling, till en originell, för att inte säga unik undersökning av hur samhällsklass och etnicitet formar tjejernas föreställning om kvinnlighet.

Att makt hör samman med feminism och jämställdhetsfrågor är på intet vis nytt. Tvärtom är maktrelationen mellan män och kvinnor själva grunden för ämnets existens. Men Ambjörnsson visar hur olika genus formas beroende på vilken samhällsklass tjejer växer upp i.

Därför valde hon att studera en grupp tjejer som går det samhällsvetenskapliga programmet (S), vilket är ett teoretiskt program som främst förbereder för universitetsstudier. Den andra gruppen tjejer går ett yrkesförberedande program som heter barn- och fritidsprogrammet (BF).

Klasskillnaderna framträder tydligare än jag trott mellan dessa två grupper. Bägge grupperna bekräftar sin respektive över- och underordning i en socioekonomisk hierarki, och i förhållande till varandra, vilket uttrycktes tydligt i språk, kläder, fritidsaktiviteter, livsmål med mera.

Där S-tjejerna agerade återhållsamt, med en empatisk, nästan vårdande inställning till människor och ser mjukhet som framstående norm för kvinnlighet, agerade BF-tjejerna i jämförelse burdust, högljutt och svärande. Där S-tjejerna gjorde allt för att inte framstå som sexuellt tillgängliga, men ändå sträva efter heterosexuell relation, framstod BF-tjejerna som mer sexuellt utagerande.

I debatten om jämställdhet i skolan har olika skällsord till tjejer uppmärksammats de senaste åren. Ordet hora verkar slängas efter tjejer i parti och minut. Riktigt så verkar det inte vara enligt Ambjörnssons fältstudie. Snarare finns det en klassbunden användning av ordet bland tjejerna.

I S-klassen var ordet helt bannlyst och tolkades som ett grovt förolämpande ord som preciserade ett slampigt beteende. I BF-klassen användes det som ett tilltalsord tjejerna emellan. ”Kom nu hora, så går vi”, var inget ovanligt uttryck.

Genom att införliva ordet hora i sin tillvaro, menar Ambjörnsson att stigmatiseringen mister hela sin udd. BF-tjejerna lyckas ta kommandot över stigmat och bli mindre sårbara inför dess kraft. Om en kille ropar hora efter en BF-tjej, betyder det knappast något jämfört med om det vore en S-tjej.

En tjej i BF-klassen berättar hur hon även använt det mot killar, genom att vilja betala för sig efter ett samlag. På så sätt byts rollerna och tjejen hamnar i överläge. Därmed lyckas de frikoppla sexuell tillgänglighet från associationer till tvång och offerstatus. En sorts skamstrategi.

När det gäller etnicitet formas S-tjejerna av deras avståndstagande från killar med annan etnicitet än svensk. Det vore otänkbart att ha en pojkvän som inte är svenskfödd. En sådan vore direkt slampig. Dessutom har invandrarpositionen en lägre social och klassmässig status. Ingen S-tjej vill sänka sig till underklass. Tvärtom är det viktigt att genom sitt val av partner signalera sin kvinnlighet – och klasstillhörighet.

En intressant paradox finns i genusprocessen. Tjejerna vill uppfattas som självständiga, unika och autentiska. Att vara sig själv är ytterst viktigt. Men innebörden av det, menar Ambjörnsson, blir att vara så lika varandra som möjligt. Inte sticka ut inom den samhällsklass man tillhör, utan genom att markera sin tillhörighet till en viss kvinnotyp som beror av klasstillhörighet och etnicitet.

Avhandlingen är en fascinerande berättelse om de processer som skapar genus hos sjuttonåriga tjejer. Särskilt för en recensent med annat kön och sin gymnasietid förlagd på 70-talet. Men även för Ambjörnsson själv. Trots att hon bara är tio år äldre än de tjejer hon studerar, förvånas hon över tjejernas beteenden och föreställningar.

Antropologins konst, har Clifford Geertz en gång skrivit, är att se världen ”from the native´s point of view”. Det betyder att förmågan att uppfatta och förmedla världen från de studerade människornas synvinkel – vilket är kulturrelativismens kärna. Denna konst behärskar Fanny Ambjörnsson.

Bokens titel, I en klass för sig, låter jag därför även införliva författaren. Det är inte ofta jag läser en doktorsavhandling som har ett så teoretiskt djup, empirisk mättnad och samtidigt är skriven med en berättande stil så att den är tillgänglig för så många. Det är en bedrift få förunnat.

Om att välja sina egna val

Sven-Eric Liedman
Tankens lätthet, tingens tyngd
Albert Bonniers förlag

När är människan fri? Frågan har gäckat mänskligheten och gäckar oss fortfarande. Många filosofer och de flesta ideologier gör anspråk på att företräda den bästa idén om människans frihet. Ändå kvarstår stora olikheter.
     Idéhistorikern Sven-Eric Liedman utför en undersökning av såväl filosofers som ideologers frihetsbegrepp i sin senaste bok Tankens lätthet, tingens tyngd (Albert Bonniers förlag), och tillämpar dessa på nutidens politisk-ekonomiska situation.
     Fundamentet för mänsklig frihet – där vi skiljer oss från andra varelser – är vår förmåga att agera mot vår instinkt, mot vår natur, mot givna villkor – ytterst mot vår egen vilja. Filosofer som såväl Kant som Heidegger betonar detta.
     I nejet ligger friheten.
     Flera ideologiers skiljelinje går mellan positiv och negativ frihet. Vad är viktigare: att vara fri från fattigdom eller vara fri till rikedom? Formulerat i termer av valfrihet innebär den negativa friheten enbart friheten att välja; att valet är fritt och utan tvång. Den positiva friheten omfattar inte bara friheten att välja, utan även de alternativ som finns att välja mellan.
     Ett fritt val utan alternativ är ingen frihet att tala om.
     Har de senaste decenniernas avregleringar och privatiseringar av el- och telemarknaden, pensionsfonder och annat ökat vår frihet? Det finns inget självklart svar på den frågan, även om reformisterna självklart svarar ja.
     Om valen är likgiltiga för oss har friheten inte ökat. Att tvingas välja mellan tio elbolag, men enbart vilja att spisen värmer maten är ingen frihet. Att tvingas välja mellan 500 olika fonder, men enbart vilja ha en dräglig ålderdom är ingen frihet.
     En djupare frihet är, menar Liedman, friheten att välja sin egna val. Ingen annan än jag ska bestämma vad som är väsentligt i mitt liv och därmed vilka valsituationer jag ska ställas inför.
     Utöver undersökningen av stora tänkares tankar om frihet, som exempelvis Kant, Marx, Mill, Hayek och Rawls, är jag väldigt förtjust i att få veta något om betydelsefulla människor i marginalen. Ludwig von Mises, exempelvis, som kan anses som nyliberalismens fader.
     Eller Ted Benna. Han är en tjänsteman på ett försäkringsbolag i Philadelphia. Djupt religiös. 1980 fick han idén att tillämpa en klausul i amerikansk skattelagstiftning: om den anställde sparar en del av sin lön till sin egen pension kan han eller hon slippa skatt. Reagans administration sanktionerade idén och den genomfördes snart i full skala.
     Ted Benna var som en kaosteoretisk fjärilsvinge som orsakar en orkan. Snart följde Sverige och andra västländer efter och skapade dagens folkliga börskapitalism.
     Tankens lätthet, tingens tyngd är mer en samhällskritisk bok än en konventionell idéhistorisk skrift. Sven-Eric Liedman hycklar inte om var han står, vilket han ska ha en särskild eloge för. Han sätter ned foten i det som benämns ”liberal socialism”, inspirerad av italienaren Norberto Bobbio.
     Det innebär föreningen av radikalism och frihet – där frihet har en djupare innebörd än att tvingas till många triviala val.

Liberal ofrihet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040301

”Det är dags att kraftigt reducera dagens valfrihet i gymnasieskolan”, skriver liberalerna Lars Leijonborg och Jan Björklund på DN Debatt (26/2). Märkligt, ety valfrihet är annars Gud för varje liberal.

Den grundläggande idén med individuell valfrihet i skolan, som för övrigt infördes under den borgerliga regeringen med Beatrice Ask (m) som skolminister, är att elever ska kunna välja ämnen som intresserar just dem.

Således väljer elever i gymnasiet kurser i popmusik, dykning och körkortsteori framför teorityngda ämnen som språk och matematik. Vem trodde annat?

På sex år halverades andelen elever som läser nybörjarspråk. Att välja en kurs i festplanering ger lika många gymnasiepoäng som en lika lång kurs i naturvetenskap, vilket många elever naturligtvis gör. Det är ju hela poängen med valfrihet; man väljer det man tror gagnar sig själv bäst. Och ska så göra.

Men nu har alltså valfriheten gått för långt. Någon annan måste bestämma över individen - varje liberals skräckscenario.

Den liberala utgångspunkten är ju att ingen annan än den enskilde individen kan veta vad som är bäst för denne. Att det är ett grumligt antagande verkar nu ha gått upp för dessa herrar.

Det ska vara fan att vara liberal i dag.

Om att dömas till leda

Lars Fr H Svendsen
Långtråkighetens filosofi
Natur och Kultur

Vi underhåller oss till döds, hävdade Neil Postman i sin klassiska bok Underhållning till döds från 1985.
     Vi kan inte längre lära oss något förutan en underhållande lärare eller rolig kurslitteratur. För att undkomma tråkiga lärare och böcker designas roliga datorprogram som ska befrämja lärandet. Edutainment – sammanblandningen av education och entertainment, undervisning och underhållning – är svaret på vår strävan att slippa lärandets leda.
     Det samma gäller inom så många samhällsområden. En politikers viktigaste egenskap är att inte vara tråkig, det vill säga att vara underhållande. Det hävdas att Bo Ringholms påstådda tråkighet skulle ligga honom i fatet som politiker – huruvida han är en skicklig bokhållare verkar sakna betydelse.
     Det sker en stark utveckling inom upplevelseindustrin som syftar till att fylla vårt underhållningsunderskott – vårt växande överskott av leda. Actionfilmernas tempo skruvas upp, porrindustrin tänjer gränserna och datorspelen erbjuder allt mer fart och död.
     Media- och teknikutvecklingen bidrar till att göra människan till en allt passivare åskådare och konsument, i stället för en aktivt deltagande medborgare.
     Denna utveckling kan mycket väl bero på att vi inte förstår fenomenet långtråkighet. Förståelsen ökar dock vid läsningen av den norske filosofen Lars Fr H Svendsens essäbok Långtråkighetens filosofi (Natur och Kultur).
     Med ett originellt ämne och en god stil bör filosofiska essäer som denna kunna nå en läsekrets utanför fackfilosoferna. Lägg också till att Svendsen är knappt trettio år och tolkar ledan inte enbart i klassiska filosofiska verk, utan även moderna företeelser som Andy Warhol, Bret Easton Ellis och Pet Shop Boys, så blir det lite av rock´n´roll-filosofi.
     Intressantast blir det emellertid ändå när Svendsen drar upp de stora linjerna. Långtråkighet är ett modernt problem, knappt uppfunnet före 1700-talet, och i så fall endast upplevt av adeln. Men det är med romantiken på 1800-talet som ledan breder ut sig i folklagren.
     Romantikerna framställde nämligen tråkighet som en av människans viktigaste villkor – att inget kan vara värre än tråkigheten. Ju mer människan längtar efter mening, desto djupare blir tråkigheten.
     Människan reduceras av romantiken till en absolut individ, utan Gud, själ, tradition eller struktur, en monad som därmed också blir extremt mottaglig för allt som kan bidra till individuation. Mode, varumärken, symboler, vad oviktigt som helst som på ytan kan skilja en individ från en annan blir individens viktigaste resurs.
     Det är i detta sammanhang som Svendsen gör ett flertal utvikningar till aktuella företeelser inom litteratur, film och musik.
     Ledans rötter i romantiken tolkar jag dock som svaret på varför vi söker ledans botemedel i underhållningen – i esteticismen – i stället för i människans meningsskapande verksamhet. I stället för att aktivt skapa mening i livet, kräver vi att passivt underhållas – kanske till döds, för att tala med Postman.
     Och därmed kan hanteringen av ledan tolkas från ett maktperspektiv. Vår skräck inför leda och tråkighet blir en fråga om makt och människans frihet.
     I sin senaste essäbok, Tystnadens historia och andra essäer, framställer historikern Peter Englund följande paradox: Trots att upplevelseindustrins hjul snurrar allt fortare och förser oss med allt mer underhållning, ökar vår skräck för ledan i samma accelererande tempo.
     Våra växande krav på att bli underhållna medför att vi blir allt mer beroende av den omgivning som förser oss med underhållning, och därmed allt mer hjälplösa i förhållande till denna. Och omvänt, vi får allt svårare att hantera livssituationer som inte framstår som underhållande.
     Hur kan vi ta något på allvar, om vi hela tiden förväntar oss att bli underhållna? Hur kan vi förmedla något allvarligt?
     Men om försöken att bota ledan med underhållning är dömt att misslyckas och om våra försök att skapa mening ständigt misslyckas, hur löser vi ledans problem?
     Det gör vi inte, svarar Svendsen. Tråkighetens problem har ingen lösning.

Jag – en våldtäktsman

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040220

”Vi anklagar alla män för varje våldtäkt” basunerar ETC på senaste numrets omslag (nr 1/04). Varannan kvinna är utsatt för sexuellt våld. Anmälningarna för våldtäkt har ökat med 40 procent det senaste decenniet. Trots det finns det fortfarande män som vägrar se sig som en del av det manliga våldet mot kvinnor.

Problemet är, som ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg skriver, att män ständigt osynliggör sig själva. Låter det motsägelsefullt i ett patriarkat?

Det är det inte. Genom att män och manlighet är normen, behöver aldrig något ges ett mansattribut. Vi säger fotboll och damfotboll. Vi säger rockband och tjejband. Det manliga attributet är alltid underförstått, därför behövs ett kvinnligt attribut vid avvikelser från normen.

Osynliggörandet av män sker när män kategoriskt förnekar att det finns en manskategori, manliga strukturer, en samhällsgrupp som kallas män. Kvinnor, visst, och invandrare, journalister, kändisar, politiker, vad som helst, men inte män.

När någon alltför sällan vågar hänföra kvinnovåld till kategorin män, reagerar alltför många män med total ansvarslöshet: det är alltid någon annan som våldtar. Inte jag. För dessa män finns enbart individer, inga strukturer.

Men varje man som inte reagerar över H&M:s förnedrande kvinnosyn är en del av våldet mot kvinnor. Varje man som skrattar åt ett mansskämt om kvinnor i omklädningsrummet, som kallar manlig svaghet för kärringtakter, som ropar bögjävel åt någon, som inte kräver högre lön för underbetalda kvinnoyrken, som tar mindre ansvar för hem och barn än sin fru är aktiv i våldet mot kvinnor.

Inte passiv eller neutral. Aktiv. Och mest aktiv är den man som febrilt försvarar sig med att ”jag är ingen våldtäktsman, angrip de som våldtar”. Det är att vägra se sig själv i den struktur man ingår i.

Män som förnekar existensen av en manlig struktur solidariserar sig, inte med våldtäktsoffren, utan med de män som inte våldtar. Det är ett ruttet solidaritetsval. Är det män som inte våldtar eller våldtagna kvinnor som bäst behöver solidaritet?

Svaret borde vara givet, men är det inte.

Är skolans kris ny?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040205

Inger Enkvist (red)
Skolan – ett svenskt högriskprojekt
Gidlunds Förlag

Skolan är i kris. Mantrat genljuder samhället på ett sätt att det inte går att tro annat. Elever mobbar och mobbas, en alltför hög andel elever går ut grundskolan utan godkänt betyg i kärnämnen som svenska och matematik och lärarna tvingas ofta syssla med annat än undervisning.

Men frågan är om inte skolan alltid har befunnit sig i en kris, men att krisen sett annorlunda ut i olika tider. Dagens mobbning iklädde sig förr termer som ”inkilning” med ofta väldigt pennalistiska drag. Se bara Jan Guillous självbiografiska bok och film Ondskan.

Även förr gick elever ut grundskolan med svaga kunskaper i kärnämnen. Skillnaden är kanske inte större än att i dag har vi ett betygssystem som tydligare identifierar detta. Det är sannolikt att en elev i den gamla skolan med betyget ett i kärnämnen hade lika dåliga kunskaper som de elever i dag med betyget icke godkänt.

När lärare i dag ofta tvingas agera kuratorer och idka omsorg i stället för att undervisa, agerade Stig Järrel i rollen som den demoniske läraren Caligula ett militäriskt underbefäl med rätt att piska i stället för att undervisa. Frågan är om det var bättre förr i alla avseenden.

Det frågar sig inte Inger Enkvist (red) i sin nya skolkritik Skolan – ett svenskt högriskprojekt (Gidlunds förlag). Snarare är det uppenbart för henne. Inger Enkvist, professor i spanska i Lund, framstår genom kritiska artiklar och sin förra bok Feltänkt som dagens framträdande kritiker av skolan.

Enkvist och övriga författare i boken är överens om att skolans verksamhet bara blir sämre. Hon bidrar själv med fyra kapitel där hon hävdar att huvudskälet till skolans kris inte är bristande resurser, utan ideologisk. Skolan lider av dåligt ledarskap, misslyckade pedagogiska experiment och hög ineffektivitet på grund av märkliga idéer om skolverksamhet. Detta åtgärdas inte med mer pengar, utan genom att återinföra gamla idéer om undervisning.

I flera avseenden träffar bokens kritik mitt i prick, men utan att kritiken är särdeles originell. Särskilt etnologprofessorn Jonas Frykmans idé om att skolan måste forma en egen kultur, i stället för att försöka efterlikna andra samhällsområden är värdefull.

I andra avseenden blir jag nästan mörkrädd. När Enkvist själv beskriver ett misslyckat pedagogiskt experiment vid en skola i Sverige, utgår hon från ett fall som beskrivs i en studentuppsats. Det finns med största sannolikhet andra studentuppsatser som studerat lyckade pedagogiska försök, men sådana passar inte in i den bild Enkvist vill förmedla. Det är ett tendentiöst urval av källor: att ensidigt välja källor som stödjer ens fördomar, i stället för att visa öppenhet inför ämnet som undersöks.

När matematikprofessorn vid Chalmers, Ulf Persson, vill påvisa degenereringen inom matteundervisningen, hävdar han uppfattningen att lärarens uppgift inte är att fostra elever till demokratiska medborgare, utan förmedla kunskap och kulturell tradition.

Själv häpnar jag inför sådana utsagor. Skulle inte lärarens uppgift vara demokratisk fostran av elever? Det sista jag vill att skolan ska misslyckas i, är dess demokratiska fostran.

Att kunskap dessutom skulle kunna förmedlas är en tveksam och ålderstigen idé som är mogen för pensionering. Information kan förmedlas genom tal, skrift och bild medan kunskap måste tillägnas genom olika former av bearbetning av information. Lärare kan stödja elevers bearbetning på olika sätt, men inte förmedla kunskap.

När det gäller pedagogik i högre utbildning finns två kapitel i boken. Ett bryter det negativa mönstret. Leif Alsheimer, lektor i rättsvetenskap i Jönköping, beskriver det sannolikt bästa universitetspedagogiska experimentet på många år: att låta juriststuderande läsa ett stort antal skönlitterära klassiker parallellt med kurslitteraturen. Syftet är att studenter ska bildas, inte enbart utbildas.

Vi behöver naglar i undervisningsreformisternas ögon i form av böcker som denna, men läser vi kritiken okritiskt är risken stor att vi kommer tillbaka till ruta ett. Och det är därifrån vi vill.

Det textuella könet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040108

Skriver du kvinnligt eller manligt? Präglas överhuvud taget texter av författarnas kön? Intuitivt svarar nog många av oss – dock knappast alla – ja på den frågan. Nu kan vi genustesta våra texter på nätet.
     På sajten klistrar man in text och ett program analyserar texten och talar om vilket kön författaren har. Tyvärr fungerar det enbart på engelsk text. Jag prövade med tre egna texter och mitt textuella kön motsvarade mitt biologiska.
     Tyvärr vill jag nog säga, när jag undersöker hur texten analyseras. Bakom denna textanalysator ligger ett resultat från en tvärvetenskapligt sammansatt israelisk forskargrupp. Gruppen analyserade ett stort antal texter, både fiktion och facktexter, för att se vilka språkliga kännetecken som kan hänföras till författarens kön.
     Typiskt för manliga författare är främst en högfrekvent användning av bestämningsord (till exempel bestämd artikel, det, denna, dessa) och kvantifierare (till exempel ett, två, flera, några).
     Typiskt för kvinnliga författare är främst användningen av personliga pronomen (jag, du, hon, han, henne, honom).
     Särskilt beträffande användningen av andra person singular – ”du” – är skillnaden mellan män och kvinnor extremt tydlig. Män skyr det, kvinnor föredrar det. Det gäller såväl fiktion som facktext.
     På så sätt lyckas kvinnor bättre skapa ett tilltal som involverar läsaren. Att kvinnor dessutom i högre grad väljer att använda första person singular – ”jag” – medför att författaren blir mer levande och närvarande.
     Vad beträffar tredje person singular används ”han” och ”hon” betydligt mer av kvinnor än män, medan ”den” och ”det” används relativt lika mellan könen.
     Generellt kan sägas att män specificerar och konstaterar i sitt skrivande, medan kvinnor involverar och skapar relationer.
     Den textanalysator jag refererade till i inledningen avläser helt enkelt förekomsten av de genusspecifika orden och summerar dem. Den ordkategori som används mest i en text anses motsvara författarens kön.
     Jag känner att det inte räcker att bara testa mina egna texter. Jag väljer ut tio artiklar på måfå från en vetenskaplig nättidskrift inom IT-området, First Monday, alla skrivna av kvinnor och kopierar artiklarna till textanalysatorn.
     Alla, säger analysatorn, är författade av män. Alla. Vad betyder det? Att forskargruppens resultat är fel eller att textanalysatorn inte fungerar? Nej, det är inte min slutsats.
     En rimligare tolkning är att den språkliga formen – och normen! – för vetenskapligt skrivande har under århundraden utvecklats av män. Om kvinnliga forskare ska kunna publicera sig måste de skriva som – män.
     Tolkningen framstår som särskilt uppenbar när jag läser artikeln Att skriva emancipatoriskt av Umeåforskarna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts i Kvinnovetenskaplig tidskrift (nr 1, 2003), där de undersöker förutsättningar för feministiskt skrivande i akademin.
     Artikeln är i sig ett formexperiment i vetenskapligt sammanhang, skriven i dialogform, men inte i dualitetform; som ett samtal utan konfrontation.
     Det traditionella vetenskapliga skrivandet är, skriver de, ”… vad som sker under objektivitetens täckmantel: skarpvässade knivar skär sig systematiskt igenom det skikt som förbinder text och läsare, omöjliggör relationen, dialogen och därmed det Patricia Hill Collins benämner teorins möjlighet att skapa rörelse”.
     På så sätt underordnas läsaren författaren och bägge blir objekt för varandra i det traditionella, manliga, akademiska formspråket.
     Frågan är om akademin har tillräckligt högt i tak för att tillåta kvinnligt, ja till och med feministiskt skrivande.

Ekot av en soluppgång

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 040105

Johan Asplund
Hur låter åskan? Ett förstudium till en vetenskapsteori
Korpen

Hur låter åskan? Om den som frågar vill höra hur åskan låter, vore det bara att invänta åska och lyssna, eller mer effektivt, att spela upp ett inspelat åskljud.
     Tänk dig i stället att det är ett helt annat svar den som frågar vill ha. Frågaren vill inte höra hur åskan låter, utan vill veta hur åskan låter. Det är en helt annan fråga. Bägge är kunskapsfrågor, men förutsätter olika idéer om kunskap och hur kunskap genereras.
     I sin för året tredje (!) essäbok, Hur låter åskan? (Korpen), undersöker socialpsykologen Johan Asplund frågan om hur kunskap genereras som inte är avbildande till sin karaktär.
     Om kunskap inte bygger på avbildning, likt en kameras fotografi av verkligheten, vad bygger den på då? Asplunds tes är att vi skapar simulacra som är både är lik och olik det fenomen vi vill veta mer om.
     Ett simulacrum är en avbild utan att vara en avbild. Det ska ge upphov till upplevelse av både likhet och olikhet till det avbildade. Simulacrat ska även vara sinnligt; om X är ett simulacrum för Y så kan både X och Y förnimmas med minst ett av våra sinnen. Därför är simulacrat inte en metafor (som ju enbart existerar i språket).
     Denna speciella kunskapssträvan ”handlar om att finna den rätta arten och graden av likhet. Är likheten alltför ringa eller obefintlig har ingen kunskap ernåtts; är likheten alltför stor bekräftas bara existerande kunskap”, skriver Asplund.
     Han tar ett steg längre i sitt förstudium till vetenskapsteori genom att ställa frågan: Hur låter soluppgången? Det kan i förstone låta som en ren nonsensfråga. Mot bakgrund av idén om simulacra ter den sig rimligare.
     Jean Sibelius verk Nattlig ritt och soluppgång blir svaret på frågan. Ett konstverk, ett simulacra, som inte är en avbild av soluppgångens ljud (något sådant finns inte), men som enligt Asplund ger kunskap om soluppgångens ljud. Och kunskap om människans förhållande till världen i övrigt; företeelsen ”hörbar soluppgång” blir begriplig.
     Konst, i detta fall ett musikstycke, är därmed inte enbart estetisk utan även epistemisk – utöver skönhet innehåller konst också kunskap om människan och världen. Helt i filosofen Hans-Georg Gadamers anda.
     Hela detta typiskt Asplundska resonemang, prövande till sin karaktär, stringent och sparsmakat till sin form, leder självfallet någonvart. Hans tes är att den vetenskap som avgränsar vetenskaplig kunskap vid det som kan avbildas, är en vetenskap med alltför snäva gränser.
     En typisk utsaga med en blandning av torr humor och djup insikt är följande: ”Jag säger självfallet inte att ’subjektivitet’ vore att föredra framför ’objektivitet’ eller någonting annat lika dumt; jag säger att det som framläggs på försök och låter sig korrigeras är att föredra framför det oförbätterliga.”
     Vad är det egentligen han självfallet inte säger? Ett kriterium för ”objektiv” kunskap är väl oförbätterlighet? (Även om kriteriet brukar formuleras annorlunda.)
     Asplund menar att riktig, kvalificerad kunskap genereras mellan det som faktiskt är och det som är möjligt. Mellan avbildningen och simulacrat. Den rena, ”objektiva” avbildningen bekräftar världen, medan simulacrat, det skapade, visar en möjlig värld.
     Däremellan kan vi skapa värdefull kunskap genom att utforska vad som utgör gränserna för meningsfulla utsagor om tillvaron.
     Ofta finner vi sådan kunskap i gränslandet mellan vetenskap och konst. Men Johan Asplund skulle slå mig på fingrarna för den tesen. Boken Hur låter åskan? syftar nämligen ytterst till att lösa upp denna gräns.
     För att utöka det mänskliga vetandet utgör gränsen en belastning.

Kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031231

Efter tio tysta år drar Sveriges främste essäist, Johan Asplund, ur korken ur ketchupflaskan och publicerar tre böcker under året: Genom huvudet, Avhandlingens språkdräkt och Hur låter åskan?. Essän är, som Göran Rosenberg en gång deklarerat, ”en mellanform mellan journalistik och litteratur, eller vetenskap och konst, där alla medel är tillåtna, försåvitt de leder till förståelse.” Asplund placerar sig mellan vetenskap och konst. Eller kanske: han gör vetenskap av konst.
     Ett bättre exempel på att det privata är politiskt än kulturjournalisten Anneli Jordahls bok Klass – är du fin nog? får man leta efter. Det är en insiktsfull och personligt hållen intervjubok om klassresans art. Vi lär oss att klassbegreppet på intet vis är upplöst. Möjligen återuppväckt. En bok för alla som någon gång känt sig som en bluff.
     Det ska vara syskon i år. När The Knife, bestående av syskonen Karin och Olof Dreijer, släpper två CD under samma år, hamnar det på min topp tre. Vid årets början kom fenomenala Deep Cuts och nyligen soundtracket Hanna med H. The Knife tar oss med till ett oförutsägbart ljudlandskap som vi inte självklart kan genrebestämma, och med en sång av Karin Dreijer med inslag av mysticism som vi inte hört sedan Cocteau Twins saliggjorde oss på 80-talet.
     

Vägra Wagner

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031229

Klassisk musik har länge varit en vit fläck på min musikaliska karta. Musik, har jag alltid tänkt, ska störa, irritera, gärna med viss råhet, gärna vara politisk till sitt uttryck. Klassisk musik har aldrig uppfyllt mina kriterier.

Med möjligheten att ladda hem musik via olika P2P-system har emellertid intresset vaknat något. (Lugn, kompositörernas upphovsrätt är sedan länge upphävd.) Även de stressymptom jag för en tid sedan råkade ut för bidrar till intresset.

För att lära mig att mota stress gick jag några kurser och fick hem en CD-skiva med avslappningsövningar. Men den optimala avslappningen sker tillsammans med hunden, Milton, med Milton i famnen i soffan. En hunds avslappningsteknik är eftersträvansvärd; total och medryckande.

Till detta spelar jag gärna klassisk musik. Och Milton gillar musiken; till Mozart, Bach, Händel, Dvorak motar vi stressen. Men när jag sätter på Wagner – som är den klassiker som kanske kommer närmast min traditionella musiksmak; dramatisk, med nerv – är det stopp; då lämnar Milton rummet.

Wagner lämnar oss ingen ro.

Det Unckelt tänkta

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031217

Vi har sedan 1993 års universitetsreform en ekonomisk situation vid universiteten som innebär att ca 60% av resurserna till undervisande institutioner för beror på studenternas prestationer.

Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att ett sådant system premierar en anpassning av svårighetsgraden i undervisningen till studenternas vilja att studera. Systemet premierar likaså en storskalig och fabriksmässig undervisningsform, för att minimera kostnaderna per produktionsenhet (läs: per student).

Det Unckelt tänkta blev det dunkelt gjorda. Den politiske pappan till denna reform är Per Unckel och den kvalitetssänkning i högre utbildning som jag gav exempel på ovan är inget man talar om på universiteten, men som alla, vågar jag påstå, är medvetna om.

Därför gläder det mig att läsa DN Debatt den 12/12, där två folkpartister föreslår en ny resurstilldelning för högre utbildning. De vill ge lärosätena en hel studentpeng som inte beror på studenternas prestationer, och lägga ett ekonomiskt incitament på studenten: ju bättre prestationer, desto högre bidragsdel i studielånet.

I grunden handlar dock dessa två system om vilken pedagogisk grundsyn man omfattas av.

Det rådande, Unckelska resurssystemet utgår från att studenters kunskap nås genom en förmedling av information från lärare och litteratur. Därför ska institutionerna ges mer resurser, desto bättre denna förmedling utförs. Denna kvalitet antas märkas i antalet godkända studenter på kurserna.

Det är en förlegad pedagogisk modell över kunskapsinhämtning. Det folkpartistiska förslaget på DN Debatt utgår från att studenter tillägnar sig kunskap genom att på bästa sätt utnyttja de förutsättningar som universitetsläraren skapar. Det utgår från att studenten är huvudperson i kunskapsprocessen. Därför föreslås det ekonomiska incitamentet tillfalla studenten.

Än rimligare förefaller förslaget om man betänker att studentpengen är låg och har successivt urholkats genom åren. Det har medfört att de flesta ämnen i samhällsvetenskap och humaniora inte har råd att undervisa mer än 6-8 timmar per vecka i genomsnitt.

Att förändra resurstilldelningssystemet i denna anda rimmar väl med den allmänna förändringen av universitetens pedagogiska grundsyn: från förmedling till lärande. Fokus flyttas från lärarens förmåga att förmedla information, till lärarens förmåga att skapa goda förutsättningar för studenters eget lärande.

Formerna för resurstilldelning till högre utbildning är en pedagogisk fråga – inte ekonomisk.

Girigheten inte problemet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031208

Är vi alldeles säkra på att set centrala problemet i Skandiahärvan är girighet? Höga bonusar, pensionsersättningar och attraktiva bostäder liksom andra förmåner är väl legio inom de större företagens ledningsgrupper? Varför blir det ett så högt ramaskri när det sker på Skandia?

När ledningarna vid exempelvis ABB, Volvo eller Ericsson tillskansar sig ekonomiska förmåner, får det inga andra konsekvenser än att kunderna får betala detta genom företagens produkter och tjänster. Det verkar vi acceptera. Men inte Skandia.

Girighet är en hörnsten i en kapitalistisk ekonomi. Utan girighet, inget incitament att tillverka, sälja och köpa produkter. Det är en sanning så vedertagen som den kan bli. Girighet är snarast kapitalismens förutsättning. Problemet Skandia är därmed inte girighet, utan girighet i kombination med dess produkt: pensionsförsäkringar.

Vissa produkter och tjänster är svårare än andra att släppa fritt på kapitalisternas arena. Vissa vill vi nämligen behålla det gemensamma ansvaret och förvaltningen av.

Luften vi andas och vattnet vi dricker har vi svårt att tänka oss någon profitera på. Pensionen vi ska leva av de sista trettio åren av våra liv, ser med det aktuella ramaskriet också ut vara svår att släppa.

Lika svårt har i alla fall jag att förstå varför en sådan basal nödvändighet som elektricitet ska ut på kapitalisternas arena. Har något annat hänt än att elpriserna ökat, oavsett hur man väljer till och bort olika elbolag?

Förhoppningsvis får vi lika svårt att fördra tanken att sjukhusens, äldreomsorgens och skolornas ledningspersoner plötsligt tar åt sig några hundratals miljoner var i bonus. Det sker nämligen alltid – i olika grader – på kapitalismens arena.

Virtualitetens verkliga historia

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031122


Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red)
New Media 1740-1915
The MIT Press

Virtuell, virtualitet, virtualisering – begrepp som har blivit allt vanligare i vårt språkbruk på grund av utvecklingen och spridningen av informationsteknik i samhället. Virtuell verklighet, virtuella världar, virtuella gemenskaper, virtuella boklådor – exemplen är många och välkända.

Den gemensamma betydelsen i de existerande definitionerna av begreppet virtuell är att något är datorgenererat. Frågan är om denna betydelse ger oss tillräcklig förutsättning att förstå virtu-alitet på djupet.

För att öka förståelsen av virtualitet bör dels själva begreppet vidgas, dels företeelsen förankras historiskt. I litteratur om virtuell verklighet som utgivits de senaste decennierna, lyser en historisk förankring med sin frånvaro.

Skälet är med största sannolikhet idén om att virtualitet har förutsatt avancerad datorteknik. Med en sådan förståelse av virtualitet är dess historia kort – knappast mer än tre decennier. Med en annan förståelse av virtualitet har företeelsen en längre historia.

Varje ny teknik skapar politiska, kulturella och sociala frågor om hur människor bör leva tillsammans. Dagens virtualitet genererar frågor kring demokrati (Internetval, 24-timmars-myndigheten), undervisning (e-learning, flexibel undervisning), yttrande- och tryckfrihet (personuppgiftslagstiftning, upphovsrättslagstiftning), samhällsgemenskap (virtuella gemenskaper) och flera andra.

Ingen teknik är dock statisk, utan ny teknik tolkas ofta utifrån sin föregångare. Ett typiskt exempel är att kalla text- och bildpartier på webben för webbsidor; en tolkning som utgår från tidningsteknikens form och språk.

Men varje aktuell teknik säger också något om framtida användning och teknikutveckling. Därför är det viktigt för förståelsen av virtualitet att undersöka vilka spår dagens virtualitet bär med sig från gårdagens.

Antologin New Media 1740-1915 av Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red) ger upphov till dessa funderingar. Här beskrivs ingående och intresseväckande hur olika former av ny teknik har introducerats genom den moderna historien. Det övergripande temat är vilka politiska, kulturella och sociala frågor som genererades vid introduktionen av tidiga former av teknik. Tre exempel får illustrera.

Det första zograskopet dateras till i mitten av 1700-talet. Genom en konvex lins och en spegel kunde ett djup i den bild som reflekterades upplevas. Bilden upplevdes tredimensionell.

Publikationer av populär karaktär, liksom annonser, var de vanligaste källorna till bilder för zograskop. Bilder på byggnader, städer och parker skapade förutsättningar för den bildade borgerligheten (som hade råd att tillgå ett zograskop) att få starkare intryck av sin omvärld.

Eftersom zograskopet frammanade en känsla av att ”vara där” – vilket har tydligt samband med idén om virtualitet – skapades erfarenheter av andra platser och länder. Dessa erfarenheter skilde användare av zograskop från övriga.

På så sätt lämnade zograskopet ett litet bidrag till framväxandet av en borgerlig offentlighet i England. Tekniken skapade förutsättningar för nya eller andra föreställningar om samhället för en liten del av befolkningen.

Det andra exemplet är telegrafen. Under senare delen av 1800-talet utvecklades telegrafnätet i många länder. Med morsealfabetet kunde särskilda telegrafoperatörer kommunicera med varandra och överföra meddelanden från allmänheten över stora avstånd.

Genom att enbart ett fåtal i samhället behärskade tekniken, fick dessa operatörer stor makt. Det var svårt, för att inte säga omöjligt att kontrollera att operatören översatte meddelandena rätt. Detta skapade en viss oro hos industrin och handeln, som tidigt anammade telegraftekniken.

Därför var det önskvärt att operatören så långt som möjligt skulle sammansmälta med tekniken, det vill säga enbart agera som en opersonlig översättare. Den optimale operatören var billig och lätt att disciplinera. Av detta skäl föredrogs kvinnor som operatörer.

Ett flertal historier skrevs och berättades om telegrafoperatörernas förehavanden. Bland annat berättas om hur operatörerna levde i två världar, den fysiska världen och en ”telegrafisk värld”, där de kunde lyssna av många meddelanden som innehöll sorg och glädje, nöjen och affärer. Likheten med att delta i olika e-postlistor eller chatrum är stor.

Denna kommunikation operatörer emellan, liksom avlyssnandet av meddelanden, har i dag fått beteckningen virtuella gemenskaper när likartade företeelser sker med datorteknik på Internet.

Det tredje exemplet, stereoskopet, förevisades allmänheten första gången 1838. Genom att varje öga genom en spegelkonstruktion presenteras var sin bild av en tvådimensionell figur, blir perceptionen tredimensionell.

Att två plana ytor kunde upplevas ha djup ledde till debatt om seendet och vetenskapen om relationen mellan perceptionen av objekt och objektet självt. Experimenten med stereoskop skapade situationer där man ser något som inte finns, vilket i sin tur ledde till antydningar om att relationen mellan synintryck och upplevelse i viss mån är godtycklig.

Så utmanades det sedan länge vedertagna antagandet om en direkt korrespondens mellan objekt och mänsklig perception. Stereoskopet bidrog därmed till ett annorlunda och mer problematiskt förhållande till verkligheten – vilket är typiskt för virtualitet.

Antologin ger utmärkta beskrivningar över frågor ny teknik har genererat genom historien. Att göra den envetna kopplingen till virtualitet är mitt eget projekt. Men antologin ger onekligen upphov till olika tankar.

Därför, en eloge till Massachusetts Institute of Technology som satsar resurser på teknikhistorisk forskning – och inte enbart på utveckling av nya tillämpningar av en teknik med så stor förändringspotential som IT har.

Teknikutveckling utan djupare teknikförståelse kan vara ödesdigert.

Demokrati för en elit

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031113

Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail (red)
På väg mot en kommunikativ demokrati?
Carlssons

Demokrati är svårt. Det är ett tillstånd vi aldrig når, därför att vi aldrig är överens om vad demokrati är. Därmed blir demokratin en rörelseriktning. Därför, som många hävdar intill klichéns gräns, måste demokratin ständigt erövras.

Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) tar ställning för det som kallas deliberativ demokrati (även kallad deltagardemokrati).

En sådan demokratisyn betonar argumentationens och samtalets betydelse för demokratin. Syftet är att medborgares deltagande i politiska spörsmål ska öka. Antagandet är att bättre – i betydelsen mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i diskussioner om politiska frågor.

Den nuvarande representativa demokratin anses vara för expertstyrd och endast ge medborgare inflytande vid allmänna val vart fjärde år. En direktdemokrati med många folkomröstningar anses bestå av för mycket folkvilja och för lite folkstyre.

Med styre följer ansvar, vilket är svårt att utkräva i en utbyggd direktdemokrati. Folket kan inte ställas till svars för beslut i folkomröstningar, vilket valda politiker kan när de fattar beslut i olika parlament.

Vad en deliberativ demokrati behöver är alltså kommunikation, liksom förutsättningar för kommunikation. Detta undersöker ett antal humanister i en ny antologi: På väg mot en kommunikativ demokrati? med Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail som redaktörer.

I redaktörernas inledande essä får vi ett nytt förled till dagens samhälle: seminariesamhället. Med akademins seminarium som förebild blir demokratins kärna ”öppna, prövande samtal mellan kunniga, kompententa och idérika människor”.

Demokratins samtal bör öppna för dissensus (meningsskiljaktighet) i stället för att ständigt sträva mot konsensus (samstämmighet). Det låter bra. Finns förutsättningarna? Fungerar media som samtalsforum?

Medieforskaren Åsa Kroon diskuterar problemen för medborgaren att hålla en kritisk distans till medias rapportering. Christian Svensson Limsjö har studerat teves debattprogram och har svårt att se dem vare sig som demokratiska forum eller som rationella samtal.

Förre kulturchefen på SvD, Peter Luthersson, menar att demokratin skulle aldrig ha kunnat utvecklas så väl utan ett fungerande tidningsväsende. Men även här är vi på väg utför, i och med flera svenska kultursidors giftermål med nöjessidorna. Vilket genom det populäras dramaturgi, som Luthersson skriver, ”… hotar att lösa upp bindningen mellan kultur och kunskap”. I en deltagande demokrati förutsätts kunskap – eller medborgarkompetens, som det också har kommit att kallas.

Pedagogen Bernt Gustavsson pekar på utbildningssystemets förlorande dragkamp mellan humanism och demokrati å ena sidan och ekonomisk och teknisk effektivisering å den andra. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman pekar på Sveriges frånvaro av intellektuella som förebilder i demokratiskt deltagande, särskilt i jämförelse med Frankrike.

Förre chefredaktören för Dagens Forskning, Anders Björnsson, pekar på typiska samtalsforum i Europas demokratiutveckling: salongen, kaféet och klubben. Inget av dessa forum lever kvar i dag i ursprunglig form.

Det ser mörkt ut för en deltagande demokrati, med andra ord. Som lök på laxen skriver kommunikationsforskaren Viveka Adelswärd att vi inte ens lyckas skapa ett samhälle där samtalet premieras, utan ett där pratet upphöjs till norm. En pratkultur, inte en samtalskultur, växer fram. Asocial pratsamhet, som socialpsykologen Johan Asplund träffsäkert uttryckt det.

Sannolikt skulle inte denna antologis författare hålla med mig, men jag uppfattar ett stråk av mild elitism genom flera av artiklarna, liksom en lika mild ringaktning för andra former av kommunikation än de författarna förespråkar. Den deltagande demokratin verkar inte vara för vem som helst.

Alla kan vara lika delaktiga i en representativ demokrati. Denna demokratimodell garanterar i sin idealform alla medborgare lika stort inflytande över politiken, genom att varje medborgare har en röst.

Kan alla medborgare vara lika delaktiga i en deliberativ demokrati; i ett seminariesamhälle? Risken är stor att seminariesamhället premierar de som kan uttrycka sig väl i tal och skrift, som behärskar seminariekulturen, som är retoriskt högtstående, som är skickliga nätverkare, som ges tillträde till de arenor där samtalen förs eller som kan skapa egna arenor.

Risken är att deltagandet reserveras en elit.

Systemfel i tänkandet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031108

Det kan låta som en självklarhet att landstingen med sin knappa ekonomi börjar prioritera i sin verksamhet. Än rimligare blir det när bättre medicinsk teknik och vetenskap utvecklas, eftersom behandlingen ofta blir dyrare.

Östergötlands landsting är först ut med en prioriteringslista. Enligt den ska bland annat vården av godartade tumörer, hemorrojder, lindriga prostatabesvär helt finansieras av vårdtagaren. Majoriteten av landstingen är inne på samma linje, enligt en rundringning Dagens Medicin (nr 39/03) gjort.

När något låter självklart är dock behovet att ifrågasätta som störst. Det första att ifrågasätta är att politiker gör prioriteringarna bland olika diagnoser. Även om jag gärna ser ett större politiskt inflytande i många sammanhang, är detta så långt från deras kompetensområde man kan komma. Detta är läkarkårens ansvar.

Det andra att ifrågasätta är att en så viktig fråga som rör en solidarisk sjukvård prioriteras inom landstingen. Prioriteringen sker på en alldeles för låg nivå. Det luktar suboptimering lång väg.

Suboptimering innebär att en delverksamhet optimeras på ett sätt så att den större verksamheten delverksamheten ingår i får ökade kostnader, större än det delverksamheten sparar. Detta är klassisk systemteoretisk analys.

I fallet med landstingens prioriteringar är risken stor att de vårdtagare som måste bekosta vården själva inte har råd med det. Risken är att det i sin tur leder till att de måste sjukskrivas.

Sjukskrivning innebär att försäkringskassan får ökade kostnader på grund av landstingens sparande, kanske större kostnadsökning än landstingens besparingar. Vad har samhället vunnit då? Inget.

Med landsting som tycks sakna systemtänkande, gives inget annat alternativ än att förstatliga sjukvården. Då kan åtminstone prioriteringsdiskussionen föras på rätt nivå.

Hur stor del av BNP ska gå till sjukvården? Är fördelningen av resurser till olika samhällsområden rimlig? Hur stor del bör gå till militär verksamhet? Bör tillverkning av svårsålda JAS-plan ges högre prioritet än solidarisk sjukvård?

Den prioriteringsdiskussionen skulle välkomnas betydligt mer än den Östergötlands landsting åstadkommer.

Städer på kvinnors villkor

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031030

Tidskrift
FemKul nr 4/03
www.femkul.com

För ett antal år sedan hade jag anledning att studera användningen av VR-teknik i stadsplanering. Tolkningar om tekniken både som stöd för estetiska bedömningar och som stöd för retorisk manipulation lät sig formuleras.

När jag läser FemKul, en feministisk kulturtidskrift på nätet, med feministisk stadsplanering och arkitektur som tema för det aktuella numret (nr 4/03), blir jag ofrånkomligen varse om betydelsen av ett genusperspektiv. Och om frånvaron av ett sådant i mina egna studier.

Det är inte en fråga, inte heller en hypotes, utan ett frankt påstående: städer och byggnader kan utformas på sätt som antingen befrämjar jämställdhet mellan könen eller bevarar kvinnans underordning i samhället.

En stad som planeras med ett genomtänkt genusperspektiv skulle se annorlunda ut än dagens städer. En förebild är fortfarande Jane Jacobs idéer från 1961 i boken The Death and Life of American Cities. Där förespråkade hon en levande stad byggd på småskalighet i det stora – fjärran från dagens stormarknadskomplex i städernas utkanter.

Landskapsarkitekten Monika Goras gestaltar i projektet Interferenser hur en park i en storstad kan utformas ”kvinnovänlig”. Rädslan i det offentliga rummet återfinns hos både män och kvinnor, men rädslan ter sig olika.
Kvinnor känner sig oftare hotade på mörka och ensliga platser, medan män oftare upplever hot i folkmassor eller i barer och pubar. Därför borde det vara självklart att den kvinnliga erfarenheten tas tillvara i form av att kvinnliga stadsplanerare ges större inflytande över utformningen av det offentliga rummet.

Ges kvinnor detta inflytande? Bland arkitektutbildningarna i Sverige har sedan början av åttiotalet könsfördelningen varit jämn bland studenterna. Och av Arkitektförbundets 9 000 medlemmar är 45 procent kvinnor.

Trots det råder dock föreställningen om arkitekten och stadsplaneraren som en man; berömda arkitekter är företrädesvis män. Männen syns.

Det kan bero på att de allra flesta positioner i arkitektsamhället som ger inflytande innehas av män. Av 24 professorer är 20 män. 95 procent av cheferna på Sveriges arkitektbyråer är män. Andelen män är lika hög bland landets stadsplanerare. På så sätt behåller patriarkatet makten över det offentliga rummet.

Självfallet går det att bygga för jämställdhet. Att ifrågasätta de patriarkala strukturerna inom arkitektsamhället är en god början. FemKul har satt sitt feministiska finger på ett viktigt samhällsområde.

Varför super Jeppe?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031010

Den första oktober sänktes alkoholskatten radikalt i Danmark, vilket redan har resulterat i en ökning av privatinförseln till Sverige. Finland överväger att sänka sin skattenivå för att motverka gränshandel med de baltiska länderna.

I Sverige beklagas varje grannlands skattesänkning på alkohol av många politiker och samhällsvetare. Det innebär ju att Sverige sannolikt måste harmonisera sin alkoholskatt med andra europeiska länder för att kunna behålla Systembolaget som distributionsform. Med globalisering följer harmonisering. Därmed förlorar svensk alkoholpolitik dess genom tiderna främsta instrument: alkoholskatten.

Det är emellertid inte givet att det är en förlust – även för de som värnar om en restriktiv alkoholpolitik. Vinsten är att vi får möjlighet – tvingas, rentav – att ställa oss nya frågor om vad alkoholpolitik bör vara, och hur den hänger ihop med övriga politiska frågor.

Med alkoholskatt som det viktigaste alkoholpolitiska instrumentet har vi inte lyckats ställa en bättre fråga än: Hur reducerar vi människors alkoholintag? Eller med andra ord: Hur hindrar vi Jeppe från att supa?

Därmed döljs såväl mer grundläggande alkoholpolitiska frågor, som de svar, de politiska åtgärder som frågorna öppnar för. En fundamental fråga i alkoholpolitiken måste vara: Varför super Jeppe? Och den pragmatiska frågan blir: Hur skapar vi ett samhälle där så få jeppar som möjligt super? Hur reducerar vi de mekanismer som skapar behovet hos Jeppe att supa?

En lägre alkoholskatt kanske tvingar fram svar.

Om att känna sig som en bluff

Anneli Jordahl
Klass – är du fin nog?
Atlas

Sällan har ordet tajming varit mera välfunnet.
     När SVT:s vallokalundersökning visar tydliga klasskillnader i hur människor röstat i EMU-valet har begreppet klass på bara några dagar blivit rumsrent och rentav förklarande hos fler än Göran Greider. Borgerligheten i Sverige har ju gjort sitt bästa under de senaste 10-20 åren att förklara begreppet otidsenligt och innehållslöst.
     Samtidigt kommer kulturjournalisten och klassresenären Anneli Jordahl ut med sin bok Klass – är du fin nog? (Atlas). Det är en blandning av självbiografi och intervjubok, där Stina Wirsén bidrar med minimalistiska illustrationer.
     Det är klassresan som är studieobjektet. Jordahls klassresa består i att vara född och uppvuxen i ett typiskt arbetarhem, i ett arbetarområde i Trelleborg, men bryta med gängse värderingar om utbildning och yrkesval. Hon flyttar till Stockholm, tar en fil kand och börjar försörja sig som frilansande kulturjournalist.
     Att försöka förstå klassresan förutsätter två saker: acceptans av en indelning av befolkningen i olika sociala skikt och att det är möjligt att förflytta sig mellan dessa. Inom etnologisk och sociologisk forskning har klassresor och -resenärer studerats en del. Sociologen Mats Trondmans tegelsten till avhandling från 1994, Bilden av en klassresa, är fortfarande ett huvudverk i ämnet.
     Vanligast är att studera resan nerifrån och upp; betydligt ovanligare är resor från överklass till arbetarklass. Därför förvånas man lite av Jordahls inledande intervju med David Lagercrantz (son till författaren Olof Lagercrantz), med typisk överklasstillhörighet.
     Vad kan en lätt koketterande (över olusten av sin klasstillhörighet) överklassjournalist och författare bidra med i en bok om klassresan? Det begriper jag inte förrän jag kommer till intervjun med arbetarklasspoeten Ragnar Thoursie. Då blir Jordahls kontrasterande metod tydlig.
     Även om Thoursie går från arbetarklass till universitetsstudier, författarskap och byråchef på AMS, har klassresenären ett bagage som sitter som fastklistrat. Skillnaden mellan Lagercrantz och Thoursie är enorm.
     Där Thoursie uppvisar den för klassresenären närmast in absurdum lutherska arbetsmoralen, ekonomisk försiktighet och plikttrogenhet, framstår motsatsen hos Lagercrantz; lättsinnet. Kontrasteringen fungerar utmärkt.
     I egenskap av typisk klassresenär känner jag igen de flesta tecknen i Jordahls självbiografiska avsnitt. Rädslan att inte duga, skräcken att bli avvisad, vantrivseln i vissa kulturtypiska sammanhang.
     En klassresenär måste alltid vara bättre – arbeta hårdare, producera bättre kvalitet – vilket ofta leder till att klassresenären skapar strängare kriterier inom sitt område. Känslan är inte helt olik den kvinnor upplever som slår sig in på traditionellt manliga yrkesdomäner; tvånget att vara dubbelt så bra som männen för att duga. En klassresenär känner aldrig att en viss position är förtjänad, utan känslan av att bli avslöjad som den bluff man är, har alltid överhanden.
     Det främsta sättet – kanske det enda – att byta socialt skikt uppåt i dag är att studera vid högskola eller universitet. Jordahl oroar sig för att klassresan är svårare att göra i dag än när hon studerade i början av 80-talet, med urholkade studiemedel och osäkrare arbetsmarknad för akademiker.
     Men vi ska inte glömma att det är de värderingar inom arbetarklassen, i sig goda men kontraproduktiva för klassresenären, som utgör grunden för den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
     Lägre ränta på studielånen löser inte problemet.