Det textuella könet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040108

Skriver du kvinnligt eller manligt? Präglas överhuvud taget texter av författarnas kön? Intuitivt svarar nog många av oss – dock knappast alla – ja på den frågan. Nu kan vi genustesta våra texter på nätet.
     På sajten klistrar man in text och ett program analyserar texten och talar om vilket kön författaren har. Tyvärr fungerar det enbart på engelsk text. Jag prövade med tre egna texter och mitt textuella kön motsvarade mitt biologiska.
     Tyvärr vill jag nog säga, när jag undersöker hur texten analyseras. Bakom denna textanalysator ligger ett resultat från en tvärvetenskapligt sammansatt israelisk forskargrupp. Gruppen analyserade ett stort antal texter, både fiktion och facktexter, för att se vilka språkliga kännetecken som kan hänföras till författarens kön.
     Typiskt för manliga författare är främst en högfrekvent användning av bestämningsord (till exempel bestämd artikel, det, denna, dessa) och kvantifierare (till exempel ett, två, flera, några).
     Typiskt för kvinnliga författare är främst användningen av personliga pronomen (jag, du, hon, han, henne, honom).
     Särskilt beträffande användningen av andra person singular – ”du” – är skillnaden mellan män och kvinnor extremt tydlig. Män skyr det, kvinnor föredrar det. Det gäller såväl fiktion som facktext.
     På så sätt lyckas kvinnor bättre skapa ett tilltal som involverar läsaren. Att kvinnor dessutom i högre grad väljer att använda första person singular – ”jag” – medför att författaren blir mer levande och närvarande.
     Vad beträffar tredje person singular används ”han” och ”hon” betydligt mer av kvinnor än män, medan ”den” och ”det” används relativt lika mellan könen.
     Generellt kan sägas att män specificerar och konstaterar i sitt skrivande, medan kvinnor involverar och skapar relationer.
     Den textanalysator jag refererade till i inledningen avläser helt enkelt förekomsten av de genusspecifika orden och summerar dem. Den ordkategori som används mest i en text anses motsvara författarens kön.
     Jag känner att det inte räcker att bara testa mina egna texter. Jag väljer ut tio artiklar på måfå från en vetenskaplig nättidskrift inom IT-området, First Monday, alla skrivna av kvinnor och kopierar artiklarna till textanalysatorn.
     Alla, säger analysatorn, är författade av män. Alla. Vad betyder det? Att forskargruppens resultat är fel eller att textanalysatorn inte fungerar? Nej, det är inte min slutsats.
     En rimligare tolkning är att den språkliga formen – och normen! – för vetenskapligt skrivande har under århundraden utvecklats av män. Om kvinnliga forskare ska kunna publicera sig måste de skriva som – män.
     Tolkningen framstår som särskilt uppenbar när jag läser artikeln Att skriva emancipatoriskt av Umeåforskarna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts i Kvinnovetenskaplig tidskrift (nr 1, 2003), där de undersöker förutsättningar för feministiskt skrivande i akademin.
     Artikeln är i sig ett formexperiment i vetenskapligt sammanhang, skriven i dialogform, men inte i dualitetform; som ett samtal utan konfrontation.
     Det traditionella vetenskapliga skrivandet är, skriver de, ”… vad som sker under objektivitetens täckmantel: skarpvässade knivar skär sig systematiskt igenom det skikt som förbinder text och läsare, omöjliggör relationen, dialogen och därmed det Patricia Hill Collins benämner teorins möjlighet att skapa rörelse”.
     På så sätt underordnas läsaren författaren och bägge blir objekt för varandra i det traditionella, manliga, akademiska formspråket.
     Frågan är om akademin har tillräckligt högt i tak för att tillåta kvinnligt, ja till och med feministiskt skrivande.